Lustmord på julmaten

Det är fest. Hela familjen eller den närmsta släkten är för en gång skull samlad. Barn, barnbarn, mor- och farföräldrar, svågrar, svägerskor, morbror och faster, kanske kusinerna och deras familjer.

Fest.

Och det dukas fram korv. Köttbullar. Grisrumpa. Inte lufttorkad delikatessrumpa (ja, det finns svensk sådan om någon undrade), utan kokt rumpa av gris. Inlagd rödkål. Brysselkål. Gammal sill. Torkad fisk som doppats i lut för att skölja bort mögelsvamparna och helt berövats av all smak, serverad med kokad mjölk och kokt potatis. Till efterrätt blir det gröt på ris.

Jag pratar förstås om julmaten.

Det är tydligen vad svensken vill äta när släkten är samlad, kanske enda gången om året. Inte undra på att så många har problem med spriten när det är jul. Enda sättet att slippa känna smaken är ju just att dränka den i nubbe för att döva smaklökarna och få så dåligt omdöme att man äter sylta (dvs det slaktavfall som normalt blir hundfoder)…

Hur kunde det bli så här frågar sig vän av ordning? Hur kunde vi fira kristendomens största fest, Jesu födelse, med husmanskost? Nej, stryk det. Sämre än husmanskost. Om detta är så fantastisk mat, varför är det inte detta vi får när det är bröllop, dop, 50-årskalas?

Om ni uppskattar julmaten, bjud inte in mig på fest. Antar att ni tycker att kassler med ris är festmat, och tyvärr så är jag lite mer bortskämd än så.

För att svara på hur det kunde bli så här måste vi skruva klockan tillbaka kanske 100 år, tillbaka till det strömlösa bondesamhället, där en stor del av Sveriges befolkning var självförsörjande bönder.

Julmat handlar om konservering. Som bekant så är vi lite ur växtsäsongen här uppe i det kalla Norden, så här i juletider. För att slippa lägga undan vinterfoder till djuren har alla ungdjur som inte skall vara kvar i avel redan slaktats ut. Undantaget är julegrisen, som slaktas veckorna innan jul, och konserveras genom bland annat korvtillverkning. Avfallet gör man bland annat sylta av. Eller dopp-i-grytan. Korvarna och det rökta köttet skall räcka resten av vintern, men man passar förstås på att festa loss när Gunnar är nyslaktad och korvarna ännu inte är täckta av mögel.

Sillen var fiskad under sommarhalvåret, innan isen lade sig, och förstås inlagd för konservering. Samma sak med den rökta eller gravade laxen. För att inte tala om lutfisken, som fått torka i solen och vinden i kustbandet, för att sedan sköljas ren från mögel och desinficeras genom lutbad.

Enda färska grönsakerna är brysselkålen och lite annan kål, t ex rödkål. Annars är det inlagd gurka eller någon annan pickles som gäller.

Och de enorma julbaken berodde förstås på att man gjort sig besväret att faktiskt få fart på bakugnen, och då var det lika bra att baka så mycket bröd som möjligt. Gärna knäckebröd och tunnbröd, som inte möglar lika fort.

I dagens moderna samhälle kanske det är bra att vi håller fast vid hur det var förr, men det är bara en teater. Julgrisen slaktades inte hemma på gårdsplanen veckan innan jul, utan slaktades kanske redan på våren och frystes in i väntan på julruschen efter kokt grisrumpa.

Nu brukar jag inte förorda att man bara skall kasta ut traditioner genom fönstret, men handen på hjärtat, hur god är julmaten egentligen? Efter att ha blivit egen, så slipper jag iaf äta julbord fem gånger, en gång med projektet, en gång med kunden, en gång med arbetsgivaren, en gång med någon kollega som försöker rekrytera över mig och slutligen på julafton.

Nej, idag har vi något som heter kyl och frys. Och vi slaktar inte någon julegris som vi sedan i panik måste äta upp innan köttet blir dåligt. Så vi behöver inte fort frossa i julmat innan den blir dålig. Vi kan istället äta med måtta. Äta något gott, äta något festligt. För en del kanske köttbullar är fest. Men inte för mig.

Det räcker gott med en ekologisk helstekt rostbiff, nöt- eller lammstek från frigående gräsätande djur, eller kanske en älg- eller hjortstek? Eller ta lite anatomiskt ansvar. En potatisgratäng till kanske? Smörkokt brysselkål är förstås alltid gott, och tillhör säsongen och ger alltså låg miljöbelastning. Men något överdåd behövs knappast längre. (Vän av ordning påtalar att äta sylta är att ta anatomiskt ansvar, men det finns ju även de som tar ansvar köper hundmat och äter själva till lunch)

Samhället må stå inför förändringar, men kyl- och frys lär vara bland de sista sakerna som skulle försvinna. Ät därför med måtta, det slängs alldeles för mycket julmat. Vi behöver inte lägga upp ett fettlager för att klara det kalla skogsarbetet resten av vintern, och inte frysa ihjäl där hemma i sovrummen när istapparna hänger ner från taket i det oisolerade torpet. Allt vi blir av julmaten är smått illamående och väldigt feta.

Blir ni bjudna till mig så får ni iaf inte korv och köttbullar om det skall vara fest. Inte ens om det bara rör sig om fredagsmys. Inte ens spontanbesök drabbas av grisrumpa, köttbullar och korv.