Redan i den gamla klassisk Price Signals and the Global Energy Transition av Andrew McKillop, fd medarbetare åt EU-kommissionen och beställd av Svenska Energimyndigheten 2003, så påtalas att stigande oljepriser gynnar den globala ekonomin fram till en punkt. Denna punkt satte McKillop till ca 80 USD.
Resonemanget dit fram är att de flesta oljeexportörer är länder i fattigare regioner och som kommer använda stigande exportintäkter till att köpa västerländska produkter och tjänster. Exempelvis ingenjörstjänster för nybyggation, bilar och andra fordon, krigsmateriel och lyxprodukter till eliten.
Men när oljepriset passerar 80 USD blir priset istället en global belastning, åtminstone enligt McKillop 2003. Jag tror mer på 90 USD, se nedan.
Av de sex senaste recessionerna har fem föregåtts av en spik i oljepriset. Se följande graf från en utmärkt artikel på The Oil Drum. Notera att oljepriset i grafen är inflationsjusterat bakåt i tiden.
Artikeln refererar till CIBC World Markets Jeff Rubin som i en artikel påtalat att det är oljepriset som orsakat den nuvarande recessionen, och inte en bostadsbubbla och subprimekris.
Bostadsbubblan, subprimekrisen och finanskrisen är bara symptom orsakade av oljekrisen. Om oljekrisen är influensaviruset så är finanskrisen hostan, febern och nysningarna, och subprimekrisen är snoret och slemmet som orsakar hostan och nysningarna.
I takt med att oljepriset har stigit har detta i allt högre grad belastat folks och företags konsumtionsutrymme, och till slut tillsammans med de prisökningar som oljan orsakar över hela linjen knäckt möjligheterna att betala räntorna på sina lån, och krisen har börjat rullats upp.
Dessutom har ju inte den globala produktionen av olja ökat nämnvärt sedan 2005, och även om man intialt kan hålla fart i ekonomin genom effektiviseringar, så slår till slut stagnationen av oljeproduktionen till och gör att ekonomin inte längre kan expandera.
Det påtalas också att EU och Japan gick in i recession innan USA, eftersom USA faktiskt är mindre känsligt för oljepriset då USA fortfarande producerar ca 40% av sin egen olja, vilket inte kan sägas om EU och definitivt inte om Japan.
Nu går det att argumentera mot det sista här, eftersom BNP-statistiken är hopplöst manipulerad och inte alltid stämmer överens med verkligheten.
Vad man får trösta sig med är att om det var höga oljepriser som knäckte ekonomin så kommer dagens lägre oljepris att väcka upp den igen. Men problemet är fortfarande peak oil, och att oljeproduktionen inte längre kan öka väsentligt eller varaktigt. Så när ekonomin vaknar så går man direkt i väggen igen. Antagligen hade vi faktiskt en reell brist på olja det senaste året, antalet rapporter om brist världen över, speciellt i U-länder, men också i t ex Saudi-Arabien där bönder och åkerier inte fått tag på diesel, talar för detta. Samtidigt är vi inte så långt bortanför peak oil att bristen är permanent och kronisk, utan det varierar antagligen fortfarande över året. Tittar man på trendkanalen för oljepriset i mitt tidigare inlägg, så var läget exceptionellt när oljan passerade 90 USD för ett år sedan, men vi är nu tillbaka till ett mer normalt läge. Antalet bristrapporter har också minskat, även om det just nu är brist på diesel i oljerika Alberta i Kanada.
Men att oljeproduktionen och ekonomin hänger ihop är väl etablerat, åtminstone hos de som studerar peak oil. Ur det perspektivet är det inte överraskande att vi fått en finanskris.
Läs iaf artikeln på The Oil Drum.
