Just nu pågår Nato Industry Forum (NIF) i Sverige. Fokus ligger på utveckling av förmågor inom den ömsesidiga försvarsalliansen i närtid och långsiktigt och att få igång krigsindustrin till att leverera de volymer som den nya säkerhetspoltiiska verkligheten kräver. Försvarsindustrin tvekar dock att göra de stora investeringar och satsningar som krävs då man än så länge inte har statliga garantier på att utökad produktionskapacitet kommer köpas, och oro finns att den eviga freden återigen kommer utlysas när Ryssland är besegrat av Ukraina.
Antagligen var det tänkt att Sverige vid det här laget skulle vara fullvärdiga medlemmar av Nato när Nato Industry Forum bokades och planerades att den här veckan hållas i Stockholmsområdet. Det är en enorm konferens med nästan 1 000 deltagare från 24 av Natoländerna samt Sverige och 235 tillhörande försvarsindustrier, och omgärdas som sådan förstås av säkerhetsarrangemang och diskretion.
I år gläntar man dock lite på dörren för inbjudna media under kontrollerade omständigheter, men först under onsdagen. Samtidigt gäller Chatham House Rules, dvs man får inte citera och inte namnge vem som sagt något. Överhuvud taget har svensk media väldigt svårt att hantera denna Natokultur som är helt annorlunda än vad vi är vana vid i Sverige. Att svenska journalister därtill traditionellt på det personliga planet är vänster och därmed emot Nato hjälper knappast för förståelsen.
Temat för konferensen handlar dels om långsiktig transformation av Natos förmågor, där det finns ett enormt arbete att göra. Ukrainare bloggen har kontakt med och vad som även sagts av ukrainare i media menar att Nato är helt oförbereddda för det moderna kriget med 10 000-tals billiga precisionsdrönare, som gör att kriget förs med artilleri och skyttesoldater. Det är svårare att slå ut 100 skyttesoldater med drönare än tio pansarfordon, om man ska hårddra det hela.
Pansar fyller sina funktioner fortfarande, men mekaniserad manöverkrigföring är just nu ungefär lika modernt som kavalleriet var under andra världskriget – häst var fortfarande under VK2 det vanligaste transportmedlet och det är faktoider att polackerna stormade tyska pansarförband till häst för att bli massakrerade, men VK2 innebar ändå slutet för hästen som krigsredskap även om både Hitlertyskland och Sovjetunionen hade omfattande beridna förband fram till krigsslutet. Se en artikel på bloggen från 2012.
I det korta perspektivet måste försvarsindustrin i Väst växla upp från dagens produktionsnivåer till nivåer som matchar krigets krav i Ukraina och om det sprids till Natoländerna. Man är inte i närheten av att kunna leverera det som krävs för krig, särskilt det moderna kriget som förenklat förs med skytte, drönare och artilleri.
Beskedet från en talare idag om försvarsindustrin var mer, snabbare och överallt.
Men försvarsindustrin tvekar och oroar sig. En talare menar att industrin behöver garantier för att våga göra de enorma investeringar som krävs för att bygga ut produktionen. Kort sagt långsiktiga avtal, redan innan möjligheten att leverera finns på plats. Det blir lite hönan och ägget.
En deltagare menar att Väst står med brallorna nere. Risken finns att de blir kvar där nere på golvet.
För vi minns hur det gick några år efter kalla krigets slut med utlysandet av den eviga freden och slakten av både försvarsförmågor och försvarsindustrierna – särskilt volymproduktionen, även om den tekniska verkshöjden helat iden har stigit. Det var för övrigt ett eko av mellankrigsstiden efter första världskriget, när det också skulle bli “aldrig mera krig” under Nationernas Förbund, likt det nu aldrig mer skulle bli krig under Förenta Nationerna (FN).
Det samma riskerar ske nu när Ryssland besegras av Ukraina, vilket jag skrivit om och föreläst om. Till slut tänker politikerna med plånboken och att vinna nästa val genom något populärare valfläsk än försvar, utlyser eviga freden och nedrustar, bara för att Ryssland ska göra motsatsen antagligen under skenet av någon ny tsar som ska låtsas vara snäll och progressiv. Och sedan kommer revanschkriget likt VK2 om 5-10-15-20 år, och Nato står där oförberedda med byxorna neddragna igen.
Samtidigt behöver Ukraina ammunition och utrustning nu. Västs lager av depåställd gammal utrustning och ammunition är inte oändlig.
Det finns också en risk att Nato känner sig nöjda och trygga med sina ömsesidiga försvarsgarantier och ytterst tre kärnvapenmakter i alliansen, och därmed förutsätter att Ryssland inte kan få tuppjuck och göra något dumt. Men förutsättanden är alla klanteriers moder.
NIF syftar till att försöka ta ut en enad riktning och mål framåt och uppnå en form av Natokonsensus i detta. Eller åtminstone riktning.
Det ska också bli intressant att se hur traditionella svenska mediers rapportering från NIF kommer te sig. Det kan samtidigt vara en bra introduktion för media till Natokulturen som Sverige förhoppningsvis blir en del av framöver.
