Syrienkriget – krig eller kommunal filminspelning?

“Det finns ingen silvermedalj i strid” – Wiseman mfl

Med de allerstädes närvarande mobilkamerorna, kombinerat med en mot alla odds fungerande Internetanslutning, så överträffas antalet döda i Syrienkriget^1. endast av antalet filmer från kriget på YouTube. Det är mestadels den mycket oprofessionella rebellsidan som verkar lägga ut dessa filmer, alternativt så är det regeringssidan, som går igenom likens kroppar efter förndrande filmer att publicera online.

Jag kommer här helt kallt, raljerande och utan medkänsla för krigets offer att i dålig smak visa några filmsekvenser från Syrienkriget. Är ni känsliga individer, som inte förstår att jag naturligtvis tycker krig är fruktansvärt, så slutar ni läsa här. Klicka istället på denna länk. Jag orkar inte skriva i varannan mening att det är fruktansvärt att folk dödas, och att det är fantastiskt att folk är beredda att dö helt meningslöst och i onödan för något de, rätt eller fel, tror på – det är underförstått. Inlägget är också äkta och avskyvärt soffkrigande, men jag gör det ändå. Kanske kan filmerna användas som pedagogiska exempel i utbildningen av svenska soldater? Ni har blivit varnade.

Vi som gjorde militärtjänst under åtminstone det gamla invasionsförsvaret fick åtminstone lära oss en del saker som var rätt vettiga. Svenska värnpliktiga kan, om de ägnade sin värnplikt någon uppmärksamhet, sägas blivit ganska professionella soldater. Det visade sig inte bara under de svenska FN-bataljonerna i Bosnien, utan även bland krigande i Bosnien. En inte oansenlig andel svenskar med jugoslaviska föräldrar, som kom till Sverige under arbetskraftsinvandringens tid, reste under inbördeskrigen i ex-Jugoslavien ner och kämpade på olika sidor, tagandes med sig en del “bra kunskaper”, som de lärt sig i värnplikten i Sverige. T ex att alla ska ha förband i högra benfickan, och om någon såras så är det den sårade personens första förband som ska användas. 

En annan grundregel, som alla förhoppningsvis fick lära sig, oavsett befattning – om inte annat när man under gröntjänst övade grupps, och senare plutons, strid – är eldställningar och alternativa eldställningar.  Motståndare brukar bli rätt förbannade när man skjuter på dem och skjuter därmed tillbaka. Efter den första eldgivningen tar man därför och omgående omgrupperar till en alternativ eldställning. Så när motståndaren börjar skjuta tillbaka är man helt enkelt inte kvar på samma plats. Det syns nämligen oftast rätt tydligt var en enhet som skjuter befinner sig. Och vet motståndaren inte var man är, så kan man inte heller bli ihjälskjuten. Istället dyker man upp på en ny plats, öppnar eld igen, och så håller man på.

Andra små grundregler är t ex observatörer och chefer. De som har understödsvapnen ska ägna sig åt att skjuta, inte åt att leta mål. De kan i lugn och ro befinna sig i skydd medan observatören observerar och sedan följa chefens anvisningar om mål. Istället kan skytten ständigt vara eldberedd.

En annan regel, som åtminstone stod i handboken SoldF, och även lärdes ut, var att man beskjuter inte flyg eller helikopter med eldhandvapen, inklusive kulspruta, om inte det är på order från chef, alternativt om ett uppenbart anfall med åtföljande död pågår.

Flygföretag är, enkelt uttryck, skitsvåra att träffa. Att luftvärn är integrerat med radar och måldatorer är inte av en slump. Avstånden är långa, hastigheterna är höga. Möjligheten att öva för icke-luftvärnspersonal är obefintlig. 

Skjuter man mot flygföretag slösar man bort ammunition, röjer sin position och visar att man utgör en fara för flygföretaget. Om nu ett direkt anfall är pågående, och döden är att vänta inom kort, så kan och ska man förstås beskjuta anfallande flygplan eller helikopter, men man ska inte dra till sig uppmärksamhet annars.

En sak har jag lärt mig, via bokresearch om inte annat, och det är att flygförare är älskare. De älskar att flyga. Och således hatar de dem som vill separera dem från det de älskar, flygningen. T ex luftvärn, eller wannabee-luftvärn i form av soldater med kulsprutor och dåligt omdöme. Har man dödslängtan skjuter man alltså oprovocerat mot flygföretag.

Dessutom, ska man nu ha vapen som utgör prioriterade mål för motståndaren, t ex luftvärn eller pansarvärnsrobotar, så ska man gruppera glest, så dessa inte är grupperade mitt bland alla andra och en bekämpning av vapensystemet riskerar överskottsförluster. Man ska defintivt inte, om man bryr sig om sin civilbefolkning, gruppera luftvärn mitt inne i ett bostadsområde. Och definitivt inte fullt öppet utan skydd eller maskering.

Nu ska jag lägga ut en film från Syrien, som visar hur några skäggiga rebeller, som slåss för demokrati, fria val, religionsfrihet och respekt för minoriteter, lite så där kul skjuter med en tung kulspruta mot syriska flygvapnet. Man bryter mot i princip allt jag skrivit om ovan. Som äkta demokratikämpar, religionsfrihetskämpar och minoritetsrespekterande så slutar filmen precis som alla andra rebellfilmer, nämligen med upprepningar av frasen allah akbar! Tydligen ett användbart uttryck, som går att använda oavsett utfall.

Dessutom är det sk kommunalarbetarstuk på det hela. En person bemannar kulsprutan. Två filmar. Ett tjugotal hänger i den omedelbara omgivningen och tittar på.

Häpp. Finn femtio fel.

Omdelbart efter att man öppnat eld så ska man som sagt omgruppera. Gruppering i ett civilt bostadsområde, utan skydd och utan maskering. Massvis med folk som på äkta kommunalt vis gissar sitt jobb istället för att hjälpa till med omgruppering, maskering, observation mm. Till synes ingen chef, utan skytten står stora delar av tiden med armarna i kors och tittar rakt upp i himlen och är inte eldberedd, tillsammans med två till kommunalarbetare som står på exakt samma plats och tittar i exakt samma riktning. Hade de överlevt kunde de lärt sig att det är bättre om man tittar åt olika håll, t ex bakom ryggen på skytten i detta fall. Man kan notera att bara den ena kameran fortsätter filma efter klimax inträffar. Den andre stod kanske 10 – 20 meter från skytten…

Ja, syriska rebeller har lyckats skjuta ner enstaka helikoptrar och stridsflyg, men det ska oftast varit luftvärnsrobotar inblandade. När Syrien sköt ner en turkisk F4 Phantom så var det med radarassisterat eldrörsluftvärn, inte några kommunalarbetare som gissade sitt jobb.

Nåja, ovanstående film kanske kan klippas ner rejält och säljas in som syriska regimen bombar bostadsområde.

Det kanske skulle gå lite bättre för de syriska rebellerna om de inte filmande allt de gör och inte hade tjugo personer som går runt och gissar sitt jobb för varje som faktiskt försöker strida. Det skulle också kunna gå bättre om de fick utbildning och träning.

Den gamla grundregeln gäller fortfarande. 

• Att ha ett vapen är inte samma sak som att kunna skjuta.
• Att kunna skjuta är inte samma sak som att veta hur man strider.
• Att veta hur man strider är inte samma sak som att strida.

I sammanhanget är det inte förvånande att syriska armén och övriga regeringsförband generellt inte filmar och lägger ut på YouTube. Man är antagligen upptagna med att göra sitt jobb och följa sin träning och etablerade och motiverade rutiner. Men så är man professionellt utbildade soldater och inte kommunalarbetare eller sk bondearmeer.

Bonusfilm nummer ett.

Att skjuta från höften, speciellt med en kulspruta, ser häftigt ut i Rambo. Men man träffar inget, drar till sig uppmärksamhet och slösar med ammunition. Vilken motståndare som helst vet att den höftskjutande stående kulspruteskytten inte kommer träffa någonting och kan i lugn och ro sikta, andas ut, och trycka av.

Notera kommunalarbetarstuket även här. En skytt, tre kommunalarbetare och en med kameran. Filmen är rätt lång. Hoppa fram till 3:20 eller något liknande. Tillägg: Notera solen och skuggan. Rambos skugga faller ut “runt hörnet” och motståndarna kan alltså se vad han pysslar med även när han inte syns.

Dessutom omgrupperar inte kulspruteskytten här, utan tittar om och om igen fram på samma ställe. Vilket blir väldigt förutsägbart för motståndaren…

Bonusfilm nummer två.

Ett gäng kommunalarbetare har gått i eldställning i ett hus, men omgrupperar inte, utan blir omringade av regeringsstyrkor. Viss stressnivå. Filmen överlevde iaf. En annan grundregel är att för att skjuta ut genom ett fönster så måste man inte visa sig i fönstret. Lämpligen står man någon meter in istället för att stoppa ut pipan genom fönstret och röja sin position för omvärlden.

Bonusfilm nummer tre.

Syriska rebellprickskytt omgrupperar inte efter eldgivning. Notera här att pipan sticker ut genom hålet i takmuren och röjer positionen. Återigen en kommunalarbetare avdelad för att hålla i kameran istället för att göra nytta, t ex observera om en stridsvagn riktar in sitt eldrör mot positionen…

Vän av ordning kommenterar väl att alla dessa filmer fyller en funktion genom att rekrytera utländska kommunalarbetare till kampen för mänskliga rättigheter, respekt för minoriteter, religionsfrihet och fria val. Men det verkar redan som man har gott om kommunalarbetare på plats…

^{1. Jag förenklar och kallar inbördeskriget i Syrien för Syrienkriget, men samtidigt är det trots allt så många utländska aktörer inblandade, så varför inte?}