Foton: Kebnekaise – östra leden

När vi ändå i bloggen befinner oss uppe i djupaste Norrbotten och Kiruna så följer de utlovade fotona från östra leden till Kebnekaise nedan.

På östra leden upp mot Kebnekaise. Sträckan över Björlings glaciär syns som fotspår långt där nere.

Östra leden till Kebnekaise klassas av Svenska Turistföreningen som en trea på en femgradig skala. Den kräver guide med kompetens, erfarenhet och rätt utrustning till hela gruppen, och ska inte tas med grupper färre än tre personer på grund av glaciärvandringen.

STF:s egna guider tar 1 490:- SEK per person, vilket inkluderar en obligatorisk säkerhetsgenomgång kvällen innan. Själva övade vi self arrest med isyxa, replagsgång mm, samt gjorde utrustningskontroll och anpassning dagen innan toppförsöket.

Själv gick vi i regi av min sambo, som lett grupper upp för värre och högre berg än Kebnekaise, och samt betydligt mindre snälla glaciärer än Björlings, inklusive Europas högsta berg Elbrus två toppar på 5600+ meters höjd.

En fördel med Keb är att man inte behöver oroa sig över höjdsjuka, som brukar börja först på runt 3 000 meters höjd. Den vanligare västra leden är dock krävande, om än med en lägre svårighetsgrad. Östra leden är betydligt roligare och kan rekommenderas. Enbart tidsbesparingen kan vara värt pengarna att betala för en av STF:s turer.

Östra leden består i princip av fyra etapper. Först Jökelbacken/Jäkelbacken/Mördarbacken, upp till Björlings glaciär. Ur minnet så blir det en höjdskillnad på ca 800 m mot fjällstationen i dalen. Sedan glaciärvandringen över Björlings, vilket lägger på ytterligare ca 200 m. Därefter klättring upp för ca 100 m stup och sedan den sista biten uppe till Kebnekaises topp, en sträcka som delas med västra leden. Total höjdskillnad på ett toppförsök via östra leden, jämfört med starten vid fjällstationen blir cirka 1 400 meter.

Man ska ha respekt för Björlings glaciär. Den är 250 meter djup och sprickorna som kan öppnas brukar ligga på 20 – 30 meter initialt. Lite cyniskt kan man säga att om man bara går två i replaget så är den andre personen bara till för att kunna peka ut var liket ligger, så man bör vara minst tre, helst fyra eller fler. Om inte fallet dödar dig, så dör du av kvävning, när du halkar längre ner i sprickan varje gång du andas ut.

Alla foton är tagna med mobilkameror av varierande specifikationer. Jag hade ingen lust att släpa på onödig vikt i form av en systemkamera, utan det räckte som det var med nio kilo packning, oräknat vatten, som fylldes upp fullt efter Jökelbacken. Packningen inkluderade kläder för omslag i väderleken till snöstorm, stegjärn, sele, isyxa, mat nog för ett dygn om man fastnar på berget mm.

Nedre delen av Jökelbacken, ca 0400 på morgonen. Vi gick upp vid 0230 för att i lugn och ro göra oss i ordning och sedan tajma toppförsöket så att vi skulle nå toppen när det var molnfritt.

Jökelbacken blev sedan lite brantare.

Jökelbackens brantaste parti var fortfarande snöbelagt. Regnet dagen innan hade frusit snön till is och med skugga på morgonen fick vi hacka ut fotsteg i isen för att komma upp säkert. Det tog cirka 30 minuter att komma 150 meter framåt.

Mer Jökelbacken.

Utsikt över dalen från en bit upp i backen. Fjällstationen ligger nere i dalen bakom bergskammen och är ej synlig.

Första paus och frukost när Jökelbacken börjar plana ut.

Återstår sträckan upp till Björlings glaciär. Toppen på Keb visar sig för första gången, som en pyramid inne i molnen som fortfarande dröjer kvar runt toppen.

Sista biten innan Björlings glaciär är den lättaste terrängen. Till skillnad mot västra leden ligger underlagets stenar fast.

Branterna upp mot södra toppen, som syns som en vit pyramid inne i molnen.

Björlings glaciär och sedan stupet upp till toppen. Här blåste det rejält, drygt 10 m/s isvindar. Fast det blev värre på toppen.

Andra sidan av glaciären.

Lunchpaus och utrustningsanpassning innan det är dags för klättring.

Björlings glaciär uppifrån.

Bloggarjäveln.

Stupet.

På väggen upp mot Kebnekaise. Sträckan över Björlings glaciär syns som fotspår långt där nere.

Strålande solsken rakt mot bergväggen, men samtidigt en iskall vind. Isen på stenarna hade åtminstone smält.

Bloggarjäveln längst ner i bild.

Sista sträckan upp till sydtoppen är bara en vanlig promenad. Stegjärn hjälper dock rejält i snön och man traskar snabbt och lätt förbi de som går i bara kängor eller rent av lågskor. Tajmningen av molnfritt väder blev perfekt. Det blåser dock uppåt 15 m/s så det är betydligt kallare än det ser ut. Väderomslag kan komma mycket snabbt.

Björlings glaciär från Kebnekaises sydtopp. Man kan om man tittar noga se två av STF:s replag där nere på östra leden.

På Sveriges högsta punkt, Kebnekaises sydtopp. Vind runt 15 m/s.

Via västra leden vandrar folk upp i allt från ingen packning eller utrustning alls. Det är en tuff led, och om inte backarna knäcker folk, så kan vädret göra det. Vad jag dock inte förstår är hur folk kan gå den sista biten upp för toppglaciären helt utan säkerhet. Inga stegjärn, inga stavar och framför allt ingen isyxa att stoppa ett fall med. Halkar man eller snubblar och faller åt fel håll så är man död – det går snabbt utför på toppens glaciärpyramid. Det är långt ner om fallet går åt fel håll, typ 300-400 meter tills det tar stopp. Man har väl runt 30% chans att falla åt rätt håll.

Vill ni ta Sveriges högsta punkt utan guide och utrustning via västra leden bör ni skynda på. Något år till så har klimatförändringarna smält ner sydtoppen så att den steniga nordtoppen är högst. Och dit kommer man inte utan utrustning och i replag, då det är en livsfarlig kamvandring dit. Alternativt en klätterled som av STF är rankad som en fyra på en femgradig skala i kontrast mot östra ledens trea.

Så här ser västra leden ut. Branta backar med rullsten. I princip halkar man runt på lösa stenar i en mil. Jag föredrar absolut östra leden.