“Det finns inga elbilsladdare” – ett besök på Sveriges största snabbladdstation

Intressant att som innehavare av hyresrätt i Stockholms innerstad läsa denna artikeln och dess kommentarar under tiden som vår på firman nyanskaffade MYLR står och laddar på lokala ICAn några kvarter härifrån.

Till att börja med är det inte helt sant att “ingen tvingar dig att köpa elbil”. Där vi bor finns det en uttalad politisk ambition att förbj*da personbilar som kan drivas med fossila bränslen och det är realistiskt att anta att den ambitionen blir verklighet om några år. Även hybridbilar skulle alltså bli förbjudna. Att skaffa en fossilbil i det läget även om den är “billig begagnad” är inte ett alternativ då vi måste göra oss av med den om ett par år igen och vi har mindsetet att om man skaffar en bil är det för 10 år. Minst.

Ergo alternativen skaffa elbil eller leva bilfritt/billöst.

Vi hade en brännbil i 17 år (Volvo V70) som tjänade oss väl men som med tiden som familjens allt-i-allo-fordon blivit rätt medfaren: vanliga resor, långresor, transport av enstaka gods, ett antal flyttar för olika personer, tömning av dödsbo inte att nämna ett antal barn och barnbarn. Maskinen ifråga stannade i början av året och vi gjorde ett överslag, gav upp och lät bilen gå till skrot.

Nu skedde detta haveri vid ett tillfälle då jag på grund av sorgliga anledningar inte ville ha en bil att tänka på (läs: befinna mig hemma och parkera om) utan befriad från bilen kunde jag fokusera på andra, viktigare saker i en annan del av landet som krävde tid och som orsakade en hel del stress inombords. Resor dit skedde med tåg (ett underbart eldrivet fordon för övrigt, från mitt perspektiv mer självkörande än den bästa Tesla) och bra så, man skall inte framföra närapå 2 ton i över 100km/h när man är för uppriven och måste ha huvudet någon annanstans.

Så under våren var vår familj bilfri. Ingen bil att parkera om. Transportbehoven för de två begravningarna som hölls på andra sidan landet löstes med lokal hyrbil och tågresor. Bilpoolen i mobilen, Aimo, fick stå för enstaka resor med VW ID3 hemmavid.

Så blev det sommar och man funderade på logistiska problem kring flyttar som skulle bli under närmaste året. Bilfriheten började övergå i billöshet. Aimo tappade jag tron på efter en resa då det tog 20 minuter (!) att stå och granska en sliten bil för att försäkra sig om att alla skador redan var registrerade och vid ett annat tillfälle ge upp när nästa försök att använda Aimo innebar en bil med typ halvårsgamla skador på en backspegel (en bil jag aldrig körde).

Två dagar innan semestern tar en arbetskamrat upp det här med att jag borde skaffa en Tesla. “Du tar den på firman. Det tar tre minuter att konfigura bilen, beräkna kostnad och beställa.” Firmabil hade aldrig jag funderat på (vi har bara köpt begagnade bilar och det är aldrig en bra idé att ha begagnade bilar på firman) så jag vart lite skeptisk. Men det visade sig att det skulle fungera bra för oss att göra så när vi hemma tittade på kalkylen.

Nu bodde vi i hyreslägenhet som vi av olika anledningar vill bo kvar i. Möjlighet att ladda hemma, dvs ladda med el vi själva betalar finns inte och kommer inte finnas. Efter lite räknande av laddstolpar som dyker upp hemma och lite funderingar kom vi fram till att det borde gå att ladda bilen utan större bekymmer ändå och det utan att bli ruinerad eller drabbas av räckviddsångest.

Nu faller det sig naturligt för mig att en Volvo V70 från 90-talet lätt blir måttstocken enligt vilken alla nya bilar jämförs. Inte bara för att vi är födda och uppvuxna i Göteborg, utan för att V70 är en väldigt praktisk bil! Lättlastad, lätt att köra många i. Den moderna marknaden erbjuder färre sådana bilar idag (vem vill åka runt i en låtsas-jeep när man kan ha kombi) och när det gäller elbilar får man kompromissa.

Vår kompromiss blev Tesla Model Y (min fru övertalade mig att vi skulle ta long range och inte RWD, jag är henne mycket tacksam för detta). Hyfsat med lastutrymme, inte lika bra som gamla V70n men ändå.

Efter lite scoutande på mer allvar i “jungeln” av laddstolpar hittade jag 5 laddstolpar vid vår ICA några kvarter bort som jag tyckte fungerade bra. Jag blippar kortet jag vill betala med, sen kan jag stå upp till 3 timmar och ladda. Väljer jag tidiga helgmorgnar är det alltid ledigt och jag slipper betala extra för parkeringen. Laddningen är 10kW och är snällt mot batteriets livslängd. Priset blir 4.50kr/kWh vilket man kan oja sig över om man jämför med “gratis laddning i villa med Tibber” men det blir ändå bra mycket mindre kostnad för bilens energi jämfört med gamla Volvon.

Så ja, vi blev lite tvingade till att skaffa bilen men det lilla vi har hunnit ha den har varit en trevlig erfarenhet. Det har redan övningskörts lite med den! Att ladda den fungerar utmärkt i vår vardagslunk. Det tar kanske upp till 3 timmar att fylla på ca 30% av batteriet, men man går och kopplar in bilen, sen går man hem och gör annat vardagsbestyr. Sen hämtar man bilen. Lite som att man fyller på tvättmaskinen och gör något annat under tiden den går.

Sen har vi inte testat alla corner-cases och där kan det finns några där vår gamla V70 kommer visa sig överlägsen. För mig som kan köra Stockholm-Göteborg i ett sträck utan att vilja ta “onödiga” pauser är det ju trevligt att per bensin “ladda” en mils resa på max 2 sekunder (jag har klockat med gamla bilen, mest av nyfikenhet). Men jag mår nog bra av att ta den där laddpausen som elbilen kräver. Eller som någon sa på jobbet “har man elbil går det åt mycket fika!”.

Sen hade V70 en enorm mängd överskottsvärme under motorhuven, en underbar kamin att värma sig med när man åkte i 20 minusgrader. Lite bortkastat på sommaren däremot och jag har inte vågat räkna om till kWh/mil för vår gamla V70, jag tror sifforna skulle göra alla mörkrädda.

Men bara att kunna sätta sig och inte behöva fundera på om mina egna avgaser skall råka komma in i kupen om jag backar eller står vid rödljus med vinden åt fel håll är fantastiskt! Samma med att slippa fundera på om andra drabbas av att jag står på tomgång och sprider osköna avgaser! Det finns inga avgaser helt enkelt!

Eller det här att jag när jag tar bilen fyra kvarter till ICAn för att ladda. Den gamla bilen hade dragit en hel del extra bensin med sin kalla motor som oförbränd hade gått genom katalysatorn (och kanske förbränts…?). Med elbilen behöver jag inte fundera på det. Korta resor är inte ett problem!

För att inte tala om hur lätt det är att koppla upp sin mobil mot Teslan. Ringa samtal via bilens kontrollpanel är enkelt och ljudet fantastiskt. Lyssna på sin spotify går i ett nafs. Allt det där man bara fantiserade om där man körde i sin gamla V70. Sen är det toppen att slippa ha hålla reda på bilnyckeln. Man har med sin mobil så vet bilen att man är där och släpper in en, redo att köra. Och att i appen på avstånd kolla hur bilen mår, se batteriets laddning och kupens temperatur är rätt trevigt.

Sen låter Teslan. Inte som vår gamla Volvo, inga vibrationer och så. Men det finns ett svagt hummande i den som man hör om man inte kör, inte pratar och inte har på musik. Men det är ett väldigt tyst ljud som säger att Teslan är vaken.

Faktum är att Teslan aldrigt riktigt stänger av sig hela vägen, den är alltid lite närvarande. Även med Sentry mode avslaget är det något som konstant är vaket och är redo. Lite som en sovande människa inte är fullständigt närvarande, men samtidigt inte heller onåbar eller helt avskuren från omvärlden.

Rowan Atkinson skrev en bra artikel i the Guardian (hinner inte länka nu, sorry) där han som gammal elektroingenjör (han är inte bara komiker och skådespelare) uttrycker entusiasm men även lite besvikelse över elbilar. Han går igenom för och nackdelar och säger mycket klokt om dem även om han har samarbete med Toyota (som fokuserar på vätgas, inte eldrift i dessa dagar). Där säger han att han upplever elbilar som lite “själlösa”. Efter att haft Teslan i drygt två veckor kan jag bara säga att den har minst lika mycket själ som vår gamla V70. Den har t.ex redan lyckats låsa in mig och min fru i baksätet när vi satt där och filosoferade, tittandes genom glastaket (jag vevade ner bakrutan, sträckte ut handen och öppnade med det yttre handtaget). Den har åsikter om hur vi kör, har “nerverna på ytan” så att säga. Säger ifrån om man kör för nära något och “skriker” åt en om man råkar byta fil för tidigt och kör över en heldragen linje 2 m innan den blir streckad”.

Kanske syftar Rowan Atkinson på att elbilarna i princip är rullande batterier, mobiltelefoner eller… rullande datorer. För mig som varit fascinerad av datorer sen jag var barn blir ju därmed elbilen bara mer besjälad, eftersom jag alltid har upplevt att datorer i sig med alla sina egenheter och quirks har en själ.

(Ja, jag arbetar med datorer och trivs hemskt bra med det…)

Så. Nu har bilen laddat ett tag, den här kommentaren är färdigskriven. Nu skall jag säga hej till familjen, göra morgonbestyr och sen om en stund hämta en färdigladdad (80% är färdigladdad om man är snäll mot batteriet) bil.

(MYLR = Model Y Long Range. Min bil är byggd i Berlin så den kanske borde kallas MÜLLER istället. Så var dagens pappaskämt avklarat.)