Gästinlägg: Volontärsarbete hos räddningstjänsten i Kupiansk

3.7K

Nedanstående är en gästartikel av brandmannen och den professionella äventyraren Lena Wilderäng, tillika bloggarens fru, adrenalena.se.

Nästa uppdrag var för räddningstjänsten i Kupiansk. Kanske inte det stället jag själv hade valt som utflyktsdestination just nu, med tanke på närheten till fronten och riskbilden just där. Men vi reste till Ukraina för att jobba och hjälpa till där det behövs, och det är generalen som bestämmer var vi hamnar. Generalen var specifik i sin order, och har man gett sig in i leken får man leken tåla.

Avfärden var ganska tidigt på dagen. Morgonens löprunda gick förbi centrala Charkiv, vidare till där medarbetare från OperationAid bodde, så jag kunde hälsa på dem och Alex Voronov som gjorde research där. Sedan gick bilen mot Kupiansk. Vi hade folk som vi kände på plats, och såg fram emot att jobba med dem – alltid skönt att se bekanta ansikten. Även där var det tydligt ju närmare frontlinjen vi kom – mer sönderbombade hus, mer larvbandsskador på vägarna. Busshållplatserna är nymålade, i blågula färger. Det är för att ryssen har målat “Z” överallt när territoriet var ockuperat.

Ankomsten till brandstationen var lite av en upplevelse. Självklart fick vi en ordentlig rundvandring, som vanligt, men fokus den här gången var på skadorna. Det kom nämligen en träff in rätt nyligen, precis bredvid stationsbyggnaden. Ryssarna tog fel på några meter, precisionen är ju vanligtvis sådär. Och det var tur det, för hade de lett in det några meter åt ena hållet så hade det inte varit så mycket kvar av stationen, eller av räddningstjänstpersonalen.

Vi fick se skadorna. Fönster och tak som blåstes in, glassplitter som skadat de nyrenoverade väggarna. Träskivor som satts in istället för glas, och isolerats med frigolit på insidan. Stuckatur som rasat. Jord som trycktes in under taket, och numera orsakar fuktskador så fort det regnar. Den nyss renoverade innergården med plåtstaket som blev fullständigt demolerat.

Dagen efter bombades sjukhuset. Där blev det direktträff, byggnaden blev förstörd. Det var bara några dagar sedan, så det var ganska färskt. Och dagen innan vi anlände såg de en Orlan i himlen, den cirklade över brandstationen. Man försökte få ner den med både luftvärn och automateld, men misslyckades. Illavarslande.

Rundvandringen fortsatte. De visade stolt upp sin vedpanna. På varje station så visade de upp sina pannor och kaminer som om det vore huvudattraktionen – och det är fullt förståeligt. Det är svårt för brandsoldaterna att bo kallt och bibehålla någon slags stridsvärde. Dessutom behöver de torka upp utrustningen efter larmen, allt från larmställ till slang, och det är nästintill omöjligt utan värme. De har även en gasdriven panna, men den är inte säker att driva utan vatten. För det finns inget vatten i stan, trots att strömmen har återställts. Mer om det sen.

Hur drivs vedpannan? De visade sitt vedförråd, ett stort rum på stationen. Vanligtvis brukar det vara fullt till taket. Nu är det kanske en fjärdedels fullt. Det går inte att hämta ved i skogen, det är livsfarligt att vistas där – allt är minerat. De fyller upp lite med köpved, pallar och förpackningar, men de bävar för vintern.

Endast 4 av 27 värmeverk i Kupiansk fungerar nu, så kylan är ett enormt problem för befolkningen. Civila som har evakuerat från området kommer tillbaka, men endast för att konservera sina hus och lägenheter för vintern – sätta skivor för fönster, skydda mot läckande tak, ta bort sådant som kan bli dåligt av kyla, låsa dörren – och åka tillbaka. Borgmästaren har meddelat att det är för tidigt att återvända just på grund av att värmekapaciteten inte räcker till. Men det bor en del folk kvar, och de försöker värma sig på alla sätt de kan. OperationAid är en organisation som delar ut kaminer (som dessutom är lokalproducerade i Ukraina), det finns möjlighet att donera till dem på deras sida.

Bakom vedförrådet på stationen står en gammal ZIL-lastbil. Den kallas kärleksfullt för “Matmor”. Den används till alla tunga jobb, för att köra ved med mera. När Kupiansk var ockuperat gick ryssarna runt och beslagtog alla fordon de hade användning för. Men brandsoldaterna lyckades gömma Matmor så de blev inte av med henne. Det är många som har blivit av med sina bilar och annan egendom. I övrigt slet ryssarna ner allt som kunde uppfattas som ukrainsk symbolik. Brandbilarna bär fortfarande spår av borttagna märken, portarna på brandstationen också. Men stationsbyggnaden är nymålat i ukrainska färger.

På brandstationen sover alla i samma rum. Just nu är det väldigt trångt. Det har kommit flera grupper med amröjare från olika ukrainska regioner, och de har mycket jobb att utföra. Dessutom finns det några extra brandmän från Charkiv, som roteras in. Jag och Tommy får en varsin soffa att slagga på inne hos cheferna på stationen. Cheferna själva övernattar hemma, men åker ut vid larm, och kommer in på sitt kontor för att hämta splitterskydd och ballistisk hjälm, så vi kommer rycka ut tillsammans med dem. På varje station som vi besökt har ledningen berättat att de har bott på jobbet non-stop i flera månader sedan 24e februari. Varje chefskontor på stationerna har varit utrustat med antingen säng eller soffa, att övernatta i. Det finns oftast inte någon familj att gå hem till, eftersom de är evakuerade. Chefen här på stationen berättar att det är viktigt att han är på plats, och att han leder insatserna personligen. Annars skulle brandmännen inte ha så mycket lust till att utföra sina uppdrag, som ofta är livsfarliga – inte nog med att det är farligt med brand, och att det finns rasrisker och minrisker – men det finns ett antagonistiskt hot utöver det hela.

Vi får en snabb rundvisning av staden, och tittar specifikt på objekt där de har haft utryckning nyligen. Skadorna är kolossala. Vissa bränder har fått en enorm spridning, tex på lokala marknaden, utan att någon har kunnat larma då det uppstod på grund av beskjutning och folk var i skydd. Vissa byggnader är jämnade med marken. Man får en enorm respekt för krafterna.

Den stora torget med biblioteket och stadshuset var fram till nyligen stängt för besökare. En sådan öppen plats med utsikt långt ut på andra sidan Oskil var given för att bli beskjuten av snipers. Nu är det inte lika illa, men vi ser till fronten härifrån. Mitt i skogen brinner det ordentligt, med svart rök. Något har blivit träffat. Precis när vi är där och tittar ut börjar det blixtra på horisonten. En krevad med svart rök som följd. Vi räknar tills vi hör smällarna, och estimerar avståndet. Det är orcherna som tar emot stryk, konstateras det.

Centrala Kupiansk är rätt så illa skadat. Hotell, tingsrätten, butiker – allt är i ruiner. Man tar bort rasmassor från vägarna för att bilar ska kunna köra förbi, men lämnar det hela annars. Finns ingen som helst anledning att röja rasmassor när det fortfarande bombas. Om det inte finns potentiella överlevande förstås, då är det räddning och röjning som gäller. Dagen innan vi ankom var de och försökte rädda en äldre kvinna från ett sönderbombat hus. Hon klarade inte sig.

Pyroteknikerna (ukrainska uttrycket för amröjare) är ute och jobbar på. När de väl kommer till stationen visar de upp dagens fångst. Allt från rökgranater och splitter till en helt intakt RPO-A Shmel (handburen termobarisk engångsbränslebombsraket).

Maten till brandstationen hämtas ofta från matsalen som drivs av en volontärsorganisation. De lagar mat till brandkåren, ambulansen osv, samt till alla som behöver. Och behovet är stort. Alla brandmän äter tillsammans i det lilla köket, ofta ur samma gryta. Det finns inte utrymme till annat, utan här lever alla tätt som en familj.

Förr i tiden jobbade man dygnspass, med två dygns vila. Numera har de bytt till tvådygnspass, och dubblat vilan. Detta för att de flesta åker till Charkiv eller längre bort för att vila upp sig, och resan kan vara lång. Sedan kan det behövas vila efter att ha vistats i Kupiansk. Här är det “högljutt”, som ukrainare numera säger. Det betyder att det smäller jämnt. Till skillnad från “tyst” då, som har blivit ett välanvänt ord. “Tyst natt” har ersatt “god natt”.

Även smällarna har det kommit eufemismer för. Det brukar kallas för “priljot”, vilket kan översättas till “inflygning”. Motsvarigheten, en avfyrning, heter “vylet”. Jag och Tommy tar efter ganska fort och börjar prata om “inkommande” eller “utgående” när det smäller. Ett sätt att distansera sig från vad en smäll egentligen innebär – att några blir av med sitt hem, sina närstående, sina liv. Självklart kallar man inte heller döda för döda, utan använder kodordet “tvåhundra”. Avlidna fraktas tex med skåpbilar, lastbilar och bussar med “200” på framrutan. Det har sitt ursprung från Afgankriget. 100 står för ammunition, 300 för skadade, 400 för fångar, och så vidare – läs mer här.

Varannan dag 07:30 är det uppställning på stationen, och överlämning sker till nästa skift. Stationen ska vara städad, all utrustning i ordning. Sedan är det genomgång av bilar, materialvård – men övningar är det dåligt med. Just när vi är på plats genomgår de en online utbildning om OXA, för att alla på stationen ska bli certifierade gällande identifiering. Röjningen har pyrogänget hand om.

Vår uppgift på stationen är att bistå extratillkomna brandmännen från Charkiv med hjälp när de tankar upp och kör ut vatten. De förfogar över en tankbil på åtta kubik, som de kan fylla på brödfabrikens rena vattenkällor. Den här brödfabriken försörjde hela Kulinichi-kedjan med bröd och bakverk förut. Den Charkiv-baserade kedjan är mycket uppskattad. Bla så var de väldigt fort på plats i Izium när de befriades och var utsvultna på bröd. De rev en gammal kiosk och kom med en kranbil som satte ner en sprillans ny Kulinichi-kiosk. Folk gapade när de såg urvalet av bakverk. Nu är inte den här fabriken igång alls, på grund av att det inte finns rinnande vatten eller avlopp. Men när den körs igång så kommer de bara producera bröd, bakverksutrustningen har redan fraktats bort. Det finns ett stort behov av brödproduktion i trakterna, så det får vara den primära uppgiften.

Tyvärr kan brödproduktionen inte köras igång på grund av att vatten är avstängt i hela staden. Vattenförsörjningen är i själva verket reparerat och redo att köras igång. Men det verkliga problemet är avloppet. Rören har blivit sönderbombade och avloppet fungerar inte. Skulle man köra igång vatten så skulle folk börja duscha och spola i toaletten, och utan fungerande avlopp så skulle nivåerna av avloppsvatten stiga tills de flödar över i toaletterna och i badkaren. Befolkningen skulle alltså bokstavligen översvämmas av sitt eget skit.

Så då finns det inget rinnande vatten. Det går förstås att promenera bort till brödfabriken, eller till en brunn, men det är ganska långt bort för de flesta – och befolkningen som är kvar består till en stor del av äldre och sjuka. Så då har brandkåren tagit på sig uppgiften att köra ut vatten till befolkningen. Dels har det placerats halvkubiks plasttunnor vid vissa hus, och dels fyller man på hinkar och platsflaskor – vad folk än har.

Turen går lite olika vägar beroende för vilken dag det är. Ambulansen får alltid vatten. Matsalen som lagar mat till hela stan får vatten två gånger om dagen. Där får tankbilens personal en rejäl frukost. Sedan fortsätter turen till flera destinationer. Och stannar till vid olika lägenhetshus, där folk står och köar.

Utanför husen syns resterna av improviserade utekök. Dessa är från tiden då det inte fanns någon ström eller gas, så folk kunde inte laga mat. Nu är det tillbaka, men det är likväl jobbigt utan vatten och värme.

Att stå och fylla på folks vattenbehållare, och småprata med dem, var nog en av de mest minnesvärda uppgifterna jag har gjort hittills. Den här kontakten, när frusna fingrar skickar en plastflaska eller en färgglad plasthink, är ovärderlig. Folk som tackar hjärtligt. Folk som är irriterade över att vi inte kommer oftare än varannan dag till dem. Det är mänskligt.

Att träffa överlevarna i Kupiansk ger en känsla som är svår att beskriva. Eller ja, överlevare och överlevare. Både jag och de vet att det kan när som helst komma inkommande och lämna ett stort hål där de bodde. Husen runtomkring vittnar om det.

Att ha språket i det här läget är väldigt nyttigt. Jag pratar med dem, berättar varför vi är där. De verkar uppskatta att det kommer in folk från Sverige för att hjälpa till, för att ge dem vatten. Vissa ställer frågor, andra berättar villigt hur de har det. En kvinna som heter Lena har röda ögon. Hennes dotter och två barnbarn på 4 och 11 år evakuerades nu iväg utomlands, till Tjeckien. De stannade till det sista. Men det kom flyglarm, och de kom ut i hallen för att hålla tvåväggsprincipen (modus operandi i Ukraina, ingen går till skyddsrummen – däremot ser man till att ha två väggar emellan sig själv och utsidan, och inga fönster eller speglar i samma rum som man är i). Barnen stod i hallen, invirade i täcken. De klarade det, fönstren blåste in och lägenheten sopades in rakt igenom. Fyraåringen halvsov, men elvaåringen frågade mamma: “Är detta slutet? Är det nu vi dör?” Då bestämde sig mamman att de ska lämna.

Vad ska man säga? Jag drog till med något tafatt, i stil med att barn anpassar sig fort. Hon skakade på huvudet. Hon berättade vad fyraåringen kom och sa till hennes dotter häromdagen. “Mamma, jag vill inte dö.” Mamman blev förstås helt ställd. “Varför ska du dö, lilla hjärtat? Det finns väl inga anledningar till att du ska behöva dö”. Lillen svarade: “Jo, för att det är krig”. Vilket föräldrarhjärta står ut med att höra något sånt?

Att hälla upp vatten var kanske futtigt i sammanhanget, men det kändes ändå bra att göra något konkret och basalt. Utan vatten inget liv. Brandkåren har inga skyldigheter att leverera vatten till folk på det sättet, men de gör det ändå. Varje dag, morgon till kväll, rullar tankbilen. De skippar lunch för att hinna till så många hus som möjligt. Bara under ett dygn 9-10 november så levererades 24 kubik dricksvatten. Samma dygn var det 9 utryckningar till bränder (varav 3 orsakades av fientlig eld), 10 utryckningar för att hjälpa befolkningen, polisen och volontärer, och 3 övriga operativa utryckningar. En av bränderna var på köpcenter, 500 kvadratmeter takbrand som krävde 4 fordon och 19 brandmän för att bekämpa.

Tiden i Kupiansk kommer jag sent att glömma. Väldigt ödmjuk efter att ha jobbat tillsammans med dessa hjältar. För att underlätta deras arbete, och bidra till snar seger, så är det United24 som gäller.

Jag vill avsluta med att åter igen påpeka att volontärsarbete på plats ska göras ihop med en organisation, tex OperationAid. För att jobba direkt med Räddningstjänsten gäller det att kunna språket, eller åtminstone ha en styrkeledare som kan språket. Vidare är det en lång byråkratisk historia innan något arbete kan genomföras. För att inte bli en belastning för lokala Räddningstjänsten, åk inte dit utan inbjudan. Detsamma gäller sjukhus – väldigt få sjukhus tar in läkare och sköterskor som inte kan språket. Militärsjukhus tar inte in personal som inte är ukrainska medborgare. Jag vet att det är fler som vill utföra volontärsarbete med det kommer dröja ett bra tag innan det kan göras på i en större skala. Men när det väl kommer, kanske efter segern, så kommer de behöva all hjälp de kan få.

Jag återkommer med fler rapporter. Slava Ukraini – ära till Ukraina! Och all ära till all blåljuspersonal som jobbar där.