Åtal mot svensk för ryskt industrispionageförsök – men frågan är om det blir fällande dom?

Igår väcktes åtal mot en för spionage misstänkt svensk, som bevakades av Säpo på grund av möten med en underrättelseofficer från ryska ambassaden, som verkade under täckmantel som kulturattaché. Att Ryssland försökt utöva personbaserad inhämtning (spionage) är tydligt, men frågan är om svensken kan fällas, då det utifrån 1000+ sidor förundersökning inte verkar handla om annat än att ord står mot ord. Kanske fällas i tingslotteriet men frias i hovrätten?

Den Ryska Federationens spioncentral på Gjörwellsgatan på Kungsholmen i Stockholm.

Förundersökningen är intressant läsning med sina över 1 000 sidor för den som har gott om tid.

Den utvisade fd kulturattachén förmodas tillhört den ryska underrättelsetjänsten SVR, dvs fd KGB:s utrikestjänst, men har i skydd av diplomatisk immunitet antagligen inte kunnat tillföra något som helst till utredningen, annat än att ha förklarats som persona non grata och omnämnas vid namn, eller i alla fall det namn som tagits för tjänsten vid ambassaden.

Mycket av förundersökningen är sekretessbelagd, liksom detaljer kring vad för industrispionage som egentligen misstänks utförts. Svensken, som är född i ex-Jugoslavien, ska ha pratat med SVR-officeren om sina jobb på Volvo Cars och Scania, och det ska ha handlat om mjukvara. Det förekommer även skisser och nedklottrade anteckningar på papperslappar, varav det mesta verkar skett live under samtal över luncher eller middagar. Exakt vilka system eller produkter framgår inte, men utifrån andra vittnesförhör verkar inte den misstänkte svensken ha haft tillgång till några försvarshemligheter, utan bara industrihemligheter. Huruvida rysk industri har nytta av hur mjukvaran för något styrsystem i en Volvo är uppbyggd är oklart.

Rekryteringen verkar ha skett genom att en rysk barndomsvän till den misstänkte, som gick tillsammans med honom i skolan, då och då besökte ryska ambassaden eller konsultatet och blev bekant med tidigare kulturattaché. Via bibliotekarien på ambassadens bibliotek ska han sedan introducerats för den nya kulturattachén tillika SVR-officeren och sedan haft med den misstänkte svensken på en luncher eller middag. Ryska dockor på ryska dockor.

Den misstänkte ska i sin tur ha gift sig med en ryska boende i Moskva, som sade sig motvilligt flyttat till Sverige, där hon fått döttrar med den misstänkte. Hon uppger att maken ständigt klagade på att han hade ont om pengar, trots kvalificerade jobb på Chalmers, Volvo Cars och Scania. En ledtråd i förhören med fd kollegor kan vara att han ska ha satsat 40 000:- SEK på vadslagning om att Donald Trump skulle vinna valet 2016, så det kan funnits en underliggande spelmissbrukproblematik, vilket kan förklara bristen på pengar. Att satsa 40 000:- SEK på vadslagning gör inte vem som helst. Detta är inte enda förekomsten av hasardspel i utredningen, men spelmissbrukare brukar sällan berätta om sina förluster. Bland annat har ett kvitto från Svenska spel påträffats vid gripandet. Han verkar även varit intresserad av investeringar och aktiehandel.

Hustrun ska ibland hjälpt mannen med att sätta in tiotusentals kronor i kontanter på konto, men uppger att hon inte vet varifrån pengarna kommer. 100 000:- SEK i USD (antagligen 10 000 USD) ska ha hittats i hennes garderob, och hon hävdar att det är pengar hon fått från sina föräldrar och en kusin och att maken inte känner till dem. Föräldrarna uppges ha erbjudit att köpa en lägenhet åt henne hemma i Ryssland, så hon kunde flytta från Sverige, så de verkar inte vara helt barskrapade. Om uppgifterna stämmer.

Att SVR-officeren oregelbundet överlämnat summor med pengar till mannen, i princip helt öppet, förklaras med att det skulle vara pengar från den misstänktes hustrus föräldrar. På grund av embargona mot Ryssland och svårigheten att överföra småsummor från Ryssland (men som Lex Swedbank, Lex Danske Bank och Lex SEB visar så går det bra med stora summor i miljardklassen) är det enklare att överlämna pengar som kontanter via ombud. Den misstänkte hävdar att det är därför vederbörande fått pengar från kulturattachén.

Poängen här är att det går inte att bevisa att så inte är fallet, dvs att det inte var legitima pengar. Ord står mot ord och om inte åklagaren kan bevisa att pengarna varit ersättning för industrispionage så faller åtalet.

Vad som är inkriminerande mot den misstänkte är att han verkar ha haft filer från arbetsgivaren på sin privata dator och eventuellt även ett USB-minne, och det ska även gjorts beslag av en digitalkamera. I sig är det dock inte ett brott att äga en digitalkamera. Dock ska digitalkameran använts för att fota av PDF-filer från Scania och det ska handla om 2050 foton på 72 olika dokument vid 12 tillfällen vilket kan tyckas är extremt systematiskt och aktivt spionage.

“I Scanias bedömning av denna information i Komplettering 1 av bedömning av information samt skada i [initialer]-utredningen menar de att misstänkt “systematiskt organiserat informationen enligt delsystem och på detta sätt gjort en typ av lärobok indelad i kapitel för mottagaren”. I bedömningen tas också ett tillfälle upp som ett särskilt exempel på hur misstänkt på ett aktivt sätt letat fram känsligt material och visas stort intresse för funktioner som inte alls ingick i dennes arbetsuppgifter.”

Ovanstående torde vara ett rätt tydligt omdöme om att spionage utförts. Men frågan är om det kan bevisas att han faktiskt överlämnat något till SVR? Eller behövs det ens för fällande dom, det kanske räcker med att han inhämtat dessa uppgifter och fört ut från Scania?

Ej heller är det brottsligt att låsa in sin mobiltelefon i en förvaringsbox inför möten med SVR-officeren, men ursäkten att han tycker att mobiltelefoner stör när man träffar folk kan ju enkelt lösas med att stänga av mobilen kan tyckas.

Att den åtalade inte fann något konstigt med att kulturattachén var så intresserad av mannens jobb inom fordonsindustrin, samtidigt som han överlämnade pengar från hustruns familj, kan man ju diskutera. Men det är inte olagligt att vara naiv.

Mannen verkar inte ha erkänt något i förhören, så antingen är den misstänkte väldigt slipad i att hålla masken, eller så har inget annat hänt än att den misstänkte omedvetet har gjorts till en nyttig idiot. Den misstänkte erkänner att han mottagit en instruktionslapp om hur man klonar hårddisken en dator på Scanias arbetsplats, men säger sig inte ha gjort detta.

Nu är en andel av förundersökningen sekretessbelagd, men frågan blir om den spionagemisstänkte svensken kan fällas? Ord står i praktiken mot ord. De papperslappar som faktiskt lämnats över verkar vara nedklottrade live som förklaringar till vad de pratade om.

Det är helt tydligt att ryska ambassaden – där enligt svensk säkerhetstjänst en majoritet av tjänstemännen i själva verket är underrättelseofficerare – försökt ägna sig åt industrispionage. Men frågan är om svensken är skyldig och om någon faktisk information överlämnats. Detta verkar inte ha bevisats i utredningen. Målet kan också varit att komma djupare eller få nyare kontakter, eller underhålla svensken som källa tills han faktiskt får tag på något av intresse. Man kan förmoda att underrättelseofficerarna på ambassaden var och en hela tiden underhåller ett harem av potentiella spioner i olika steg av rekryterings- eller inhämntingsfaserna.

Sensmoralen är umgås aldrig med ryska ambassadens personal. De är med all sannolikhet underättelseofficerare och du kan åtalas för att ha pratat med dem.

Hur domen går i tingsrätten kan bli hur som helst. Det kallas inte tingslotteriet för intet. Åklagaren behöver bevisa att pengarna inte kommer från mannens svärföräldrar men med en utvisad fd kulturattaché är det svårt att få vittnen på det. Så i brist på bevis kan den misstänkte frias, oavsett hur illa det ser ut. Åtal för spioneri är inte direkt särskilt vanligt i Sverige, och således är det svårt att säga något om vad för bevis som egentligen krävs, plus att mycket är sekretessbelagt.

Man ska också komma ihåg att detta knappast är enda förekomsten av ryskt industrispionage i Sverige. Det är bara det enda som avslöjats av Säpo de senaste åren. Man kan t ex fundera på den i princip exakta kopian av svenska stridsbåt 90 som numera finns i Ryssland, vilket väl är ett av de helt uppenbara fallen. Vad för spionage som finns under skalen eller återfinns i mjukvaror är svårare att se.

I övrigt finns det många likheter med inslag i min kommande roman Drönarhjärta, vilket en av mina testläsare påpekade igår, och som skönlitterär författare är det förstås intressant när verkligheten och dikten ibland är speglar av varandra, om än något förvridna.