Nedanstående är ett gästinlägg om värnpliktiga i krig, signerat en översergeant.
Denna text kommer att handla om Sydafrikas gränskrig under 1900-talet. Texten kommer att avgränsas till det rent militära, dock finns här inget som avser att försvara apartheid men att belysa att idag kanske det går att dra lärdomar från Sydafrikas personalförsörjning under gränskriget.
 |
| Vapen som använts av värnpliktiga |
Sydafrika under 1900-talet hade en mindre del stående förband, aldrig över bataljonstorlek enligt de källor som jag använt. De stående förbanden kan ses som ett arv från Brittiska traditioner med stående förband.
Utöver detta hade man värnpliktiga samt citizens force. Citizens force idag skulle man kunna jämföra med Sveriges GSS/T alt USA:s Nationalguard. Detta var ett arv från Boerna samt de afrikanska urinvånarna som aldrig haft ekonomiska medel för stående förband.
Bakgrund: dagens Namibia blev koloniserat av Tyskland under slutet av 1800-talet. Vid första världskrigets utbrott anföll Sydafrika in i Namibia och erövrade landet under 1915. Därefter behöll Sydafrika Namibia.
Angola var en Portugisisk koloni fram till 1975, där portugiserna genomförde C.O.I.N (counterinsurgency) mot olika gerillarörelser.
S.W.AP.O (South west Africa peoples organisation) var under 1900-talet en Namibisk självständighetsrörelse med en väpnad gren kallad P.L.A.N. (peoples liberation army of Namibia). På 60-talet började S.W.A.P.O sin självständighetskamp i Namibia och under 70-talet börjar Sydafrika möta deras kamp även med militär då man inledningsvis endast använt sig av polisen.
1975 drar sig Portugal ur Angola och där startar ett blodigt inbördeskrig som kom att vara till 2002. I inbördeskriget finns M.P.L.A (peoples movement for the liberation of Angola) som stöttas av framförallt Sovjet och Cuba. U.N.I.T.A (national union for the total independence of Angola) och F.N.L.A (national front for the liberation of Angola) som stöttades av Sydafrika och USA.
1975 sätter Sydafrika in operation Savannah in i Angola. Syftet med att Sydafrika går in i kriget är att skydda gränsen mot Angola från S.W.A.P.O, hindra S.W.A.P.O från att ha baser i Angolas samt skydda vattenkraftverket vid Calueque som tagits fram tillsammans med Portugiserna.
Kriget kom att vara mellan 1975-1988. Under dessa år kommer Sydafrika att bedriva C.O.I.N i Namibia men även regelrätta operationer med bataljon och brigadsstridsgrupper över gränsen in i Angola. Syftet med operationerna som genomfördes var överlag att slå ut S.W.A.P.O baser samt ge stöd till U.N.I.T.A och F.N.L.A.
Vem som vann kriget debatteras fortfarande, jag avser inte att ge mig in i den debatten. Men det är allmänt vedertaget att Sydafrikanerna under alla sina operationer in i Angola segrade taktiskt om inte alltid så överlag.
De förband som Sydafrikanerna kom i strid med var S.W.A.P.O och M.P.L.A förband. Totalt kom även 430 000 Cubaner att tjänstgöra i Angola, däribland förband ur den 50. divisionen som var ett stående förband som vanligtvis tjänstgjorde vid Guantanamobasen. Cubanerna kom i strid med Sydafrikanerna, bl.a. stridsvagnsstrider. Sovjetiska rådgivare ska ha stupat i strid, jag har dock inte kunnat finna någon information om att Sovjet understödde med stridande förband.
Under kriget presterade de värnpliktiga sydafrikanerna bra (de värnpliktiga vad jag kunnat få fram utgjorde kärnan av de förband som användes i Angola), som sagt rent taktiskt segrade man i de flesta slag även när man mötte Cubanerna. Under kriget kom längden på värnplikt att ökas från ett år till två år. Detta med anledning av att tiden blev för knapp att både utbilda de värnpliktiga och sedan sätta in dem i strid när utbildningen bara var ett år.
Enligt mina källor presterade även Sydafrikas citizens force bra under kriget. Dock hade man problem med dem vid operation Askari 83-84 och under slaget vid Cuito Caunavale 1988. Mycket tyder på att anledningen till att det gick mindre bra under de två operationerna berodde på att man slarvat med repetitionsutbildningen.
Vilka lärdomar bör kunna dras av det Sydafrikanska gränskriget?
•Värnpliktiga är tillräckligt bra, kan även användas till anfall in i annat land om uppgiften känns rättfärdigad för de värnpliktiga.
•Repetitionsutbildningen måste fungera alt förbanden omsättas i tillräckligt snabb takt.
Avslutningsvis vill jag säga att även om det är ett känsligt ämne så tror jag att det går att lära mycket från Portugals, Sydafrikas och de rhodesiska krigen under 1900-talet kopplat mot personalförsörjning och C.O.I.N.
Källor
Krigen under kalla kriget av Gunnar Åselius
The SADF in the border war av Leopold Scholtz
The citizen soldier in the border war av Willem Steenkamp
Ö.Serg
5 kommentarer
Hur hanterade man de svenska utlandsmissionerna när vi hade allmän värnplikt, hur långa missioner hade man förr?
På frivillighetsbasis. Normallängd var sex månader.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Det här är erfarenheter som är över ca 30-45 år gamla och handlar om en motståndare jag verkligen undrar hur kvalificerad den var. Hur såg slagfältet ut då? Hur mycket kvalificerad utrustning fanns det? Elektronisk krigföring? Nätverksförsvar? Drönare? Är det här verkligen relevant idag? Iallafall ur svensk försvarskontext.
Frågan är inte om en nyligen utbildad värnpliktig som i praktiken är "stående" kan vara tillräckligt bra.
Frågan är om Sven Svensson med 8 år sen senaste repövningen är tillräckligt bra och framförallt tillräckligt snabbt på plats.
Hade vi haft ett värnpliktssystem som de flesta andra har vilket är att man gör först utbildning därefter tjänstgör i 1 år eller så vartefter man hamnar i reservförband då skulle situationen vara något annorlunda.