Försvarsmaktens utökade organisation kräver förstås mer personal, och tanken verkar vara att fylla dessa med värnpliktiga. Men utifrån tänkt storlek på värnpliktskullar ser det ut som att man utbildar för att man endast ska tjänstgöra till drygt 30 års ålder, medräknat hemvärnet, trots att värnplikten sträcker sig till åtminstone 47 års ålder. Frågan är om Försvarsmakten håller på att utbilda sönder sig självt för att politiker och allmänhet likställer värnplikt med försvarsförmåga?
Det uppges att Försvarsmaktens utökade krigsorganisataion ska uppgå till 90 000 personer, vilket inkluderar hemvärnets drygt 20 000 man. Samtidigt ska vi per år 2025 utbilda 8 000 värnpliktiga om året. Om man utgår från att alla försvarsmaktens krigsplacerade framöver kommer ursprungligen vara värnpliktsutbildade, så fyller man alltså rullorna på drygt 11 år. När värnpliktiga rycker in som 19-åringar så finns det därmed inget behov av dem efter 30 års ålder, trots att plikten sträcker sig till 47 år.
En andel av dessa hoppas man också ska ta fast anställning som GSS/K (vilket man förvisso bara får vara i tolv år innan man anses för gammal i yrket), specialistofficerare eller officerare (som inte blir för gamla efter tolv år i yrket). Då en officerskarriär kan sträcka sig ett helt liv så blir det alltså ett ännu lägre behov av att utbilda värnpliktiga per år.
Men förenklat så ser det ut som att man redan vid 30 års ålder ska omplaceras till personalreserven, som förvisso är en viktig funktion för att kunna ersätta förluster vid krig eller för att sätta snabbt upp nya förband när gamla förbrukas på slagfältet. Rysslands illegala invasionskrig i Ukraina sätter fingret på att man inte bara kan slåss med det man har från början, för kriget håller inte på dagar och veckor, utan flera år.
Fast kanske borde ambitionsnivån ändå justeras? Vi kanske inte måste utbilda värnpliktiga i den takt vi gör idag, utan kan lägga pengar på annan operativ effekt som materielanskaffning, övningar och repövningar, istället för att bara trycka ut värnpliktiga.
Dock lever väldigt många politiker och allmänhet kvar i att värnpliktsutbildning är att likställa med försvar. Så är det inte. Faktiska existerande fullt utrustade, välövade förband med existerande och fungerande moderna vapensystem för 2024+ års slagfält med ammunitions- och materiellager som räcker för flera års krig är vad som ger försvarsförmåga. Inte hur många värnpliktiga våra utbildningsorganisationer regementena kan producera.
Som man ser i slaget om Kursk har inte värnpliktiga nittonåringar en chans mot ärrade äldre erfarna och vältränade krigare och samövade förband.
Det finns också uppgiftrer att eftersom vi ännu inte nått det försvar vi avser att ha 2030 – 2035 så överutbildar vi grovt antalet värnpliktiga idag, och behovet av sk GSS/P – pliktplacerade gruppchefer, soldater och sjömän – fylls i nuvarande utbildningstakt på 3-4 år innan de blir överflödiga. Det är ett stort slöseri att sparka ut 23-åringar ur krigsorganisationen, när man fortfarande har potential särskilt i psyket och övnungsrepeterad erfarenhet att bli en bättre krigare fram till åtminstone 35 års ålder och även bortom det.
Vill vi möta ryssen med oerfarna 19-åringar eller med återkommande repövade trygga och stabila 30-åringar? Eller ska vi likt 1980-talets pappersförsvar bara mäta vårt försvar i hur många värnpliktiga som utbildats och hoppas att ingen synar bluffen och kollar vad som faktiskt finns i ladorna och om de värnpliktiga övats nog?
Kom också ihåg att Ryssland vid den fullskaliga invasionen 24:e februari 2022 mötte ett land med skattningsvis 600 000 veteraner från åtta års krig i Donbas, inte värnpliktiga 19-åringar. Personer som är vana vid att det smäller, kan läsa på ljudet om man behöver ta skydd eller om artillerielden går över dem, inte rycker till eller tömmer tarmen när det smäller på riktigt, och som kan sina vapensystem i ryggmärgen efter månader i skyttegravarna vid gamla stilleståndslinjen från 2015 och kriget 2014.
