Svenska skolan beskylls ofta med rätta för att ignorera högpresterare och de mer svårupptäckta särbegåvade. Med plats #7 av 36 i PISA 2019 överlag är svenska skolan en av OECD:s allra bästa skolor, men hur hanterar vi eleverna med störst potential? Det visar sig att svaret är ännu bättre.
För några år sedan började Skolverket publicera underlag för hur man upptäcker och identiferar särskilt begåvade (“särbegåvade”) elever, dvs personer som är särskilt begåvade, ofta mångfaldigt mer än snitteleven. Definitionen enligt Skolverket ska vara i typ de elever med 5% högst potential, där gruppen extremt begåvade ska vara en procent av eleverna. Skulle detta matcha 1-1 mot IQ så pratar vi i det senare fallet om den övre hälften av personer som skulle klara av Mensas medlemstest, vilket 2% ska klara. Personer som springer i cirklar runt andra begåvningsmässigt och kan glida genom skolan utan att lyfta ett finger. Och nej, det räcker inte att flytta upp en årskull, på några månader har den särbegåvade gått om även den årskullen.
Dessa har genom den svenska skolhistorien ofta ignorerats, förlöjligats eller i värsta fall straffats genom att tvingas räkna om matteboken fem gånger samma år, vilket redan i lågstadiet slog ut all motivation och glädje ur skolgången. Läget har blivit mycket bättre sedan Skolverkets skrifter och direktiv. Trots allt ska alla barn få en individuellt anpassad studiegång. Dock är detta som alltid beroende på lärare och skolledning, som trots allt bara är människor och inte nödvändigtvis felfria.
Sverige placerade sig på plats #7 av 36 OECD-länder i PISA-undersökningen.
Men hur placerar sig Sverige när det gäller högpresterande elever (ej samma som särbegåvade – alla högpresterare är inte särbegåvade, och alla särbegåvade är inte högpresterare)?
PISA-resultaten delas upp i fördelning på olika nivåer. De bästa eleverna presterar på nivå 5+. I OECD som medel hamnar 9% av eleverna där. I Sverige är det 13%.
Svenska skolan presterar alltså bättre även på att fånga upp de duktigaste eleverna och ge toppresultat.
Det finns dock en stenhård matematisk korrelation (korrelation är inte nödvändigtvis kausalitet, men i detta fall kan vi anta att det finns ett kausalt samband) på 0.90 mellan medelpoäng i PISA för ett land och andelen elever som kriver 5+. Ju bättre skola, desto bättre för högpresterarna, och antagligen även för de särbegåvade.
I själva verket placerar sig svenska skolan ännu bättre i att ta fram toppelever på nivå 5+. Här hamnar vi på plats #6 av 36. Bättre än Sverige är bara Kanada, Estland, Finland, Sydkorea och USA. Och en bättre placering än #7 för PISA-medel.
USA:s utskällda skolväsen klarar verkligen av att ta fram högpresterare. USA var på plats #9 i PISA-medel, men hamnade på plats #5 för högpresterare.
Men Sverige ska här vara stolta. Vi klarar av att få fram toppresterande svenska elever. Om det är de senaste årens arbete med särskilt begåvade barn som gett effekt, eller om det är det nya skolsystemet där alla ska få prestera efter egen potential får vara osagt. Forna tiders förtryck av de som vill och kan prestera verkar vara borta. Kom dock ihåg att alla särbegåvade inte kommer prestera ens idag, utan det enda som går att mäta är högpresterare vilket inte nödvändigtvis är samma. Den som sitter tyst och tänker på annat kommer falla mellan stolarna ändå, om inte lärarna är uppmärksamma.
Detta bådar mycket gott för framtiden – många, men förstås inte alls alla, av dessa högpresterande elever kommer skapa stordåd, arbetstillfällen och välstånd framöver. Inte bara åt sig själva, utan åt hela samhället.
Ja, Sverige presterar lika bra som Nya Zeeland och Australien, men det gällde även med Nya Zeeland när det gällde plats #7.
PISA mäter hur svenska skolan fungerar och inte migrationspoltiiken. Således är de som inte gått sin skolgång i Sverige är exkluderade från undersökningen, som sig bör. PISA ska mäta svensk skolgång, inte skolan i Syrien. Och att nyanlända elever, som inte ens kan svenska, skulle ingå i ett underlag för att bedöma om svenska skolan under 1+9 år kan lära ut nödvändiga kunskaper är naturligtvis fel. Man mäter inte kvaliteten på Volvo-bilar genom att blanda in Skoda i mätningen. Det vore klädsamt om personer med invandrings-NPF kunde tänka för en gångs skull, men som sagt “det spelar ingen roll om det är sant, svenska skolan är för jävlig i alla fall, det är invandringens fel, det var bättre förr, på min tid så … här är mitt Swish-konto, stöd min invandrings-NPF, skänk en slant”.
Man får ha vilka åsikter man vill och åsikter låter sig inte påverkas av fakta. Men kom inte och påstå att dina åsikter är faktabaserade om du fortsätter hävda att svenska skolan är usel i internationell jämförelse. Svenska skolan har lyfts sedan bottenresultaten 2012, och framför allt ska man rikta tacksamheten till svenska skolans lärare och personal, behöriga som obehöriga. Sedan kommer det alltid finnas lokala variationer, och föräldrar kommer aldrig vara nöjda med skolan, som för övrigt alltid kommer förbruka alla resurser den får och ändå alltid vilja ha mer.
En läsare konstaterar att vedebörandes barn med kompisar inte tog PISA-testet på allvar och inte ansträngde sig. Ju snabbare man var klar, desto snabbare fick man gå.
“Har ett barn som gjort PISA-testen på grundskolan. Var några år sedan nu.Frågade om provet var svårt, varvid jag fick svaret:“Pappa, jag vet inte. PISA är inte betygsgrundande och så får man gå när man är klar. Det finns inte någon som anstränger sig på det testet”.
Som tur väl är var det endast mitt barn och dennes 10-tal kompisar som resonerade så här.
Övriga ansträngde sig med all sannolikhet så mitt barn och kompisars brist på engagemang fällde inget som helst avgörande för resultatet i riket som helhet den gången.
Och det ser ut att gå riktigt bra för barnet också dennes kompisar också, så oengagemanget för PISA-testen verkar inte vara något som någon av dem bar med sig.Eller också var det utskällningen de fick av mig som gjorde susen.”
Man kan fundera på om detta är systematiskt, och hur Sverige kunde presterat om eleverna fick höra att PISA-provet var betygsgrundande…
42 kommentarer
På vissa skolor får inte barnen ta hem matteböckerna för då får de högpresterande barnen alldeles för långt avstånd till de barnen som fortfarande inte greppat matematiken. Vilket i förlängningen innebär att vi aldrig kommer få några raketforskare eller superingeniörer. Men en klump strax runt medel
Det har jag aldrig hört talas om och jag har arbetat som lärare i 10+ år. Det betyder inte att fet aldrig har hänt men jag tror att det är vanligare att lärare förbjuder elever att ta hem böcker för att det har visat sig att eleverna vanemässigt "glömmer" boken hemma för att slippa jobba i skolan. För att läraren då inte ska vara tvungen att slösa de andra elevernas tid så förbjuder läraren eleverna från att ta hem boken. Läxläsning erbjuds vanligtvis i skolans lokaler efter skoltid.
Jag känner inte heller igen detta. Jag har en son som kanske uppfyller kraven på "särbegåvning" eller "högpresterande" då han läst flytande sedan fyra års ålder samt har lite andra avvikande egenskaper… Men jag tycker att skolan är väl så bra på att fånga upp honom och ge honom en lagom balans mellan utmaningar i det som han är bra på och det som han är mindre bra på/intresserad av. Jag tror definitivt att han har de yttre förutsättningarna i omvärlden för att kunna bli raketforskare eller superingenjör. Om han nu vill eller är av rätta virket när det kommer så långt.
Jag är positivt överraskad av hur väl den svenska skolan fungerar redan på lågstadiet. Svenskaläxorna är rätt omfattande med läs- och skrivförståelse, samt de första stegen mot retorikuppbyggnad och kritiskt tänkande. I dessa delar kan även de elever delta som ännu inte kan läsa fullt flytande.
Matematikläxorna är i väldigt hög utsträckning drillning av huvudräkning/utantillinlärning för att skapa förutsättningar för överslagsberäkningar senare, på ett sätt och med en intensitet som jag inte känner igen mig i från min egen skolgång.
Det sker en hel del tester och jämförelser mot bedömningsgrunder som Skolverket plockat fram redan i andra klass. Jag upplever att man är mycket vaken på att hitta avvikelser i inlärning och erbjuda stöd till de som så behöver. I min sons skola finns också tillskapat extra undervisningstid för de barn som bedöms behöva detta i svenska eller matte.
Hatten av och en bugning till er som arbetar som lärare, ni gör ett fantastiskt jobb!
Skulle med all sannolikhet hävda att sonen är särbegåvad utifrån all erfarenhet. Mycket vanligt för särbegåvade att läsa flytande (i princip självlärt) i åldern 3-5 år. A->B Alla som läser självlärt och flytande i åldern 3-5 år är särbegåvade, men inte B->A alla särbegåvade lär sig inte läsa själva i åldern 3-5 år. Det handlar också om intresse, då särbegåvade är väldigt lustdrivna.
Nu var det ett tag sedan, men på högstadiet var det mycket viktigt att ingen fick räkna mer och längre fram i böckerna.
De allra smartaste tunade ut och tänkte på annat.
Så är det inte nu, vad jag upplevt så får barnen fortsätta med högre årskurs böcker. Finns rätt stort utrymme för individuell anpassning i skolan vill jag påstå och då är detta kommunal skola.
@Söderslätt: Det måste varit ett tag sedan du gick i skolan, eller så körde de någon egen variant som inte är särskilt vanlig. Har jobbat som lärare i 12 år och känner inte alls igen det.
Intressant korrelation att det var 13,6 % av eleverna som valde att inte delta i testet. Kan det vara motsvarande elever på andra sidan normalfördelningsspektrat? Detta är alltså utöver de drygt 11 % som inte fick göra provet.
Varför skulle det vara det?
Diskuterar vi Pisa eller de 11%? Snacka om fokusförflyttning. När till och med moderaternas talesperson inte förstår skillnaden mellan ett prov med regelverk och ett annan utmaning som gäller hela samhället dvs inte skolan specifikt. Skolan är tydligen på rätt väg och nu gäller det att samhället klarar att få med de övriga 11% så att de kan dra fördel av en tydligen rätt ok skola rent generellt. Bra Cornu för så bra text ovan. Ibland blir man rädd över hur logiken fungerar hos en del.
Går det verkligen att jämföra skolor mellan länder? Alla har ju sin lärarplan.
De testas mot samma PISA-test?
Men om Mexiko inte har med allt som är i ett PISA-test i sin läroplan? Är det då inte fel på läroplanen och inte undervisningen?
Pisa mäter matematik, naturvetenskap och det färdigheter i det egna språket. Finns förhoppningsvis inget OECD land som inte har dessa ämnen i sin lärplan.
Som jag har förstått det så testar PISA mer generella förmågor och kunskaper så det ska inte spela så stor roll när det kommer till läroplanerna.
De är kanske bättre på andra ämnen som de har mer nytta av i sitt land. De kanske vet allt om majsodling.
Majsodling? Inga förutfattade meningar där inte. Odlar de mycket majs där? Hur stor andel av befolkning är majsodlare? Odlar de bara majs? Hur stor andel av intagna kalorier är egenodlad majs per år? Är majsen viktig för mexicos bytesbalans? Hur stor andel av GDP är majs? Importeras det majs? Hur mycket popcorn produceras om ens någon? Gör de majswhisky?
Frågorna är många men HampusGurra kommer besvara dessa strax.
Värst vad du gasat upp dig. Jag skrev kanske. Kan vara andra ämnen också så klart. Men du känner väl till det mexikanska kökets grunder, var av en är majs. Du känner väl också till att Mexiko är en av världens ledande producentländer av majs?
Bra skola kombineras lämpligen med en skattepolitik och välfärdssystem som får de begåvade invånarna att stanna kvar i landet.
Jag undrar dock om kunskaperna, mätta via t.ex. Chalmers diagnostiska prover för nyantagna teknologer, i framtiden kommer att kunna nå nivåerna från t.ex. slutet på 1980-talet.
En förutsättning är nog att man då även minskar antalet antagna, känns generellt som man missar den detaljen när man klagar på sämre förkunskaper att man antar de med högst betyg och har utökat antalet platser. Att det ger effekter på kunskap hos nyantagna är rimligt.. Om betyg har något med kunskap från gymnasiet att göra. Med reservation för att jag inte satt mig in i metodiken för att jämföra resultaten, Chalmers har ju kompetensen att göra det rätt..
Intressant analys, tycker media borde plocka upp lite positiva nyheter också.
Detta är säkert känt men vet man varför resultaten störtdök i förra PISA 2012 till 38 plats för att nu återgå till 2003 års nivå?
Man kan nästa ana något slags metodfel eller i analysen av insamlat data eftersom det tar tid att ändra ett skolsystem och det måste då varit de dåvarande tredjeklassarna 2012 som lyfts upp till nuvarande nivå. Det kan inte varit en snabbfix de senaste åren bara.
Bidrar med ett inlägg som förälder till ett särbegåvat barn. Varning för att pronominet "hen" kan förekomma eftersom jag inte vill ange barnets kön här. Detta pronomen kan av vissa upplevas som stötande och ni kan i så fall läsa det som "han/hon".
Innan mitt barns särbegåvning bekräftades av tester via skolpsykologen hade barnet låg motivation att gå i skolan (tyckte inte att hen lärde sig något). Barnet ville mest läsa böcker och spela datorspel, vilket inte är fel men det blir lätt lite ensidigt.
Sedan särbegåvningen bekräftades har barnet fått egna, mer utmanande uppgifter i utvalda ämnen där barnet ligger långt före sina jämnåriga. Hen har en fantastisk klassföreståndare som är särskilt intresserad av särbegåvade barn vilket förstås hjälper. I ett ämne får hen en gång i veckan delta i undervisningen med tre år äldre elever (och hen hänger med fint). Hen deltar också i en seminarieserie som det lokala universitet anordnar just för särbegåvade elever, där hen alltså är bland begåvningsjämlikar. Efter två instrumentlektioner hade hen knäckt koden för hur noter fungerar och spelar numera fritt efter noter på sitt instrument.
Allt detta samtidigt som hen huvudsakligen går kvar i sin vanliga klass med sina vanliga kompisar. Hen är en mycket mer harmonisk person sedan hjälpen sattes in och jag tror att hen hade varit betydligt olyckligare utan den extra stimulansen.
Det är förstås otroligt häftigt att uppleva hur hen suger åt sig kunskap och löser svåra problem. Mycket av det beror på att skolan har fått upp ögonen för det och har satt in resurser. Till er som tror att ni har särbegåvade barn – be att få honom/henne bedömd av skolpsykolog. Vi fick vänta i drygt ett halvår och allting blev så otroligt mycket bättre.
Ska tillägga att hens yngre syskon är ytterst normalbegåvat. Och som de flesta särbegåvade barn har hen också sina svagheter (=förbättringsområden på nysvenska) i form av lägre initiativförmåga än normalt och halvdan simultankapacitet.
Känner igen mig i delar av detta. Sonen knäckte också noterna påfallande snabbt, till min och instrumentlärarens förvåning.
Särbegåvning är väldigt komplext – vill betona att barn som är särbegåvade inte alls behöver vara det rakt över alla skolämnen – lika lätt som man kan ha för matten och några ämnen till, lika svårt kan man ha i andra ämnen, tex ämnen där regler och logik inte styr på samma sätt. Den som inte är så insatt i särbegåvning tror ofta att det handlar om ubersmarta barn med högsta betyg i alla ämnen, så ser det inte alls ut, inte ens med bra stöd i skolan..
Korrekt.
Min erfarenhet är att begåvningar hänger ihop, de som är begåvade, lättlärda osv brukar bli bra på det mesta.
Undantagen handlar oftast mer om områden som helt enkelt inte intresserar personen.
Märktes som allra tydligast när man kom till högskolan och fortfarande trodde på myten att de med läshuvud var dåliga på allt annat. Ganska snart insåg man att bland dessa nya vänner var det väldigt hög frekvens av andra talanger.
Även inom idrottsliga sammanhang märker man att de där personerna som snabbt tar till sig tekniken är ofta högre utbildade.
Sen finns ju undantagen tex dyslektiker som kan alla talangerna men just svårt med bokstäverna men de begåvade dyslektikerna brukar lära sig att hantera sin dyslexi ganska bra så den blir inte så tydlig.
Det ät en viktig skillnad mellan högpresterande och de som ibland kallas för särbegåvade. Högpresterande har en tendens att prestera väldigt högt på många områden. Dessa elever brukar lyckas bra på s.k. elitgymnasier. Sedan har du särbegåvade som ibland definieras som personer med särskild begåvning inom ett eller ett par områden men i övrigt ganska medelmåttig prestation. Dessa mår bättre av mer anpassade utmaningar som exempelvis spetsgymnasier.
Det har du nog rätt i Martin.
Men samhällets bild verkar vara att personer som är duktiga på nåt är särbegåvade enligt den förklaringen.
Men min erfarenhet är att majoriteten av de som är duktiga på något är duktiga på allt de företar sig och därmed snarare högpresterare.
Åtminstone så jag tycker mig höra snacket, särskilt bland föräldrar. Om något barn är duktig på idrottsplanen så kan någon förälder kläcka ur sig att han kanske inte är så bra i skolan istället.
Nja, särbegåvade är duktiga på allt de företar sig. Men de är lustdrivna, så de kommer inte ge sig på allt, och ofta tappa intresset snabbt om det inte var stimulerande.
Det finns lite olika definitioner på särbegåvade. Mensas definition skiljer sig lite från hur du ofta använder begreppet inom skolan. Mensa menar att det rör sig om de 5% med högst IQ i befolkningen medan skolan ofta använder definitionen som jag beskrev ovan eftersom det är mer relevant i förhållande till undervisningens utformning.
För ovanlighetens skull så berömde nuvarande utbildningsminister den tidigare Björklund för att han drog igång en massa satsningar som man sen fortsatte att bygga ut av de man tyckte var bra.
Det är alltid trevligt när politiker faktisk kan berömma det som ska berömmas utan att själv ta åt sig all äran. Det är förvisso säkert så att man genom djupdykning i resultat och statistik av t.ex. nationella prov kan se var och när det började vända uppåt. Men oftast brukar nuvarande regering ta åt sig äran för det den föregående faktiskt lagt grunden till.
Tror man för en gångs skull faktiskt har lyckats med nånting utan att kasat skit på varandra.
Att liberalerna nuförtiden är ett stödparti gör det nog lättare att ge beröm.
Men isak bra att kunna slöppa prestigen
Off topic kanske men intressant ändå:
https://www.di.se/live/tyska-banker-infor-minusranta-fran-forsta-euron/
Väldigt skeptisk till hur detta mäts också. Speciellt begåvade avseende vad? Att snabbare än andra tillgodogöra sig trivial kunskap? Om det är syftet så fine, annars har någon tänkt konstigt igen.
Vad sedan gäller exempelvis matematik på högre nivå är det en myt att speciellt begåvade inte behöver "lyfta ett finger". Tvärt om är de exakt lika dåliga som alla andra om de inte studerar matematik, och skulle få exakt samma nolla till poäng på ett valfritt test på rimlig nivå.
Myten sprids av folk som inte lärt sig fundamental matematik, vilket är olyckligt många. Det är som att säga att begåvade barn föds med förmågan att prata mandarin, de är så begåvade att de liksom ba ställer sig och kommunicerar.
Vem har påstått något sådant? Särbegåvade är enormt mycket snabbare på att lära sig, men om man inte undervisas/självstuderar så lär man sig förstås inget. T ex om ingen förklarar vad decimaltecken är kan det vara svårt att greppa.
Den högre matematik du talar om kommer först på universitetsnivå, och där kan även särbegåvade behöva kämpa. Vilket är ett problem om man glidit genom grundskola och gymnasie.
Jag tycker att man missar det som jag tycker är viktigast Driv en människa måste ha drivet om de ska komma någonstans. Många som anser sig vara begåvade men som saknar drivet att använda sin begåvning utan är lite "lata/bekväma". Sedan kommer självkänsla självförtroende vissa saker födsmanmed och andra kan man skaffa sig, vilka människor i sin omgivning som man umgås med osv osv.. komplext detta med särbegåvning.. Visst du kan vara hur smart som helst men du måste ju vilja något och ha ett driv.
Det är just det drivet som går förlorat när begåvade barn får samma utbildnigstakt som medelmåttor.
Lite förvånad att Schweiz är så pass lågt i listan. Måste vara alla utlänningar. Den lokala brukspatronen sålde sin lilla massafabrik för en del år sedan och flyttade dit nämligen. Hans fel.
Särbegåvade och högpresterande är, som sagt, två väldigt olika saker.
Den senare är någon som är intresserad av skolan och levererar bra utifrån de krav som ställs på respektive nivå. Inget fel med det men de blir sällan något extraordinärt i slutändan. De särbegåvade är, som också påpekat, endast bra om de försöker. Men, de som försöker, är motiverade och har uthållighet kan gå väldigt långt. Den senare gruppen är dock extremt sällsynt. Av de tusentalet elever jag har haft på naturvetenskapliga programmet har en varit särbegåvad. Han skiljde ut sig från de högpresterande på så vis att han kunde tillämpa ny kunskap på olika vis. De som "bara" är högpresterande brukar gå bet när man t.ex. måste tänka i flera dimensioner samtidigt. För att avrunda detta minns jag för något år sedan när Skolverket började undersöka särbegåvning och högpresterande elever. Tyvärr var det eleverna själva som skulle avgöra om de var särbegåvade eller högpresterande så Skolverkets statistik är nog missvisande.
Jag skrev själv ett examensarbete för ett antal år sedan där jag försökte ta reda på hur särbegåvade individer har uppfattat sin skolgång (finns här om någon vill läsa: http://liu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A20196&dswid=-7145) och kontentan då var att många känt att de inte fått vad de behövde i skolan. På den tiden hade jag själv inga barn. Nu har jag barn som går i högstadiet och jag måste tyvärr säga att det (åtminstone i den lilla landsbygdskommun där vi bor) inte på något sätt har blivit bättre. Visst finns det enskilda lärare som är riktiga guldklimpar och förbättrar skolan avsevärt, men generellt känns det som att mycket av skolans fokus är att få upp alla elever till betyget E (dvs med nöd och näppe godkänt) och de elever som presterar högre än så får klara sig själva. Vilket givetvis gör att de tröttnar på skolan. Jante-lagen är så stark i Sverige så det känns som att det bästa är om alla är medelmåttor.
Men tydligen visar ju PISA-resultaten annorlunda, får hoppas att det en vacker dag når ut även hit…
Mina barn har gått skola både i Sverige och USA.
Tycker nog att Sverige var ganska bra på att ge lite extra både för de som låg under och över.
I USA är det dock annorlunda. Dels har man AIG (Academically and/or Intelectually Gifted) där man från 3'an och upp separerar ca 1/3 av klasserna till en ny grupp för matte och engelska med högre nivå. De som ligger efter får hjälp, ofta av volontärer (föräldrar) och assistant teachers.
Utöver det finns även "math club", "writing club" etc för de som är ännu högre nivå, typ 1/20 (tror de var 6 elever av totalt ca 150). Det är efter ordinarie skoltid.
Även sport är för de som är duktiga, man har efter skoltid (men på skolan) all möjliga sporter, och där måste man kvala för att få va med.
Det finns alltså något för alla sorters begåvningar.
Sen kan man nog som nån annan skrev säga att ofta är det så att de som är över snittet är över snittet på det mesta.
Men, jag skulle nog säga att spridningen är mycket större i USA än i Sverige.
Våra barn hade lätt i Sverige, men kändes ända inte "top %", men får ju inte betyg, så man vet ju inte helt.
I USA säger de att allt är mycket enklare, nästan två årskurser under den svenska (samtidigt som jag ofta hör tvärtom).
Våra barn är AIG och "club" samt sporter, straight A i betyg (90+ percentil) och de tycker att allt är mycket enklare än i Sverige.
Sen finns det säkert 10-20% av elever ända upp i 4-5'an som inte ens läser flytande och knappt kan räkna.
Svårt att säga vilket system som är bäst.
Man ska kanske oxå tillägga att home school inte är inräknat i PISA, vilket är ca 5% av eleverna. Home school generellt ger ett mycket bra resultat, och många särbegåvningar kör home school just pga behov för annan undervisning.