Foton: Redutterna i Poltava

Nedan följer lite foton från Poltavas slagfält och platserna för redutterna och reduttstriderna, där bland annat Dalregementet, Närke-Värmlands regemente, Västerbottens regemente och Jönköpings regemente maldes ner i en köttkvarn på knappt en timme, och som utgör den antagligen enskilt blodigaste platsen och timmen i svensk krigshistoria.

Den återuppförda mittenredutten i T-korset. Visualisera pallisader med spetsiga pålar på toppen, avbrutet av luckor ur vilket kartesch-kanoner stiger fram (gigantiska hagelbössor).

Mellan det svenska lägret utanför belägrade Poltava och det ryska lägret norr om Poltava lät Peter den store uppföra ett T-kors av redutter i passagen på de öppna fälten mellan skogarna, som var nödvändiga att passera genom för att bibehålla infanteriets formation. Benet på T:et skulle skjuta åt sidan mot eventuell framryckande svensk trupp, medan taket på T:et skulle utgöra ett kompakt stopp.

Karl XII:s plan under ledning av marsalk Rensköld var att tidigt precis i gryninngen helt enkelt i tystnad marschera rakt igenom, innan man blev upptäckta, men man kom iväg för sent och röjdes. Ordern var att ignorera redutterna och bara gå på, och ta förlusterna, men general Roos, som förde befälet över den tredje av de fyra kolonnerna stormade den fjärde ej färdigställda redutten, som snabbt föll och fortsatte sedan att storma den tredje och färdiga redutten.

Under tiden drog sig den fjärde kolonnen av infanteribataljoner åt vänster, under ledning av infanteriets befälhavare Lewenhaupt. Antagligen för att det upplevdes som lite obehagligt att bli beskjutna i sidan av T-benets redutter. Detta fick även andra kolonnen att röra sig åt höger, för att hålla formationen, i synnerhet som Roos kolonn stannat vid tredje redutten. Tredje kolonnen gick därmed rakt på den andra redutten, och började av nödvändighet storma denne, sannolikt beskjutna i ryggen även från första redutten i T-benet.

Tavla från museumet i Poltava, som visar karoliner, som stormar en redutt.

Sedermera anslöt även Roos med kvarvarande styrka för att storma den inringade tredje redutten. Här maldes mellan 1 000 och 1 500 svenskar ner i en köttkvarn och tredje redutten föll aldrig. Man hade inte heller med sig utrustning för att storma redutter, eftersom dessa skulle ignoreras, som fasciner (buntar med ris) att häva ner i graven, eller stegar för att klättra upp för vallarna med. Man kan misstänka att man istället klättrade på och över liken av de fallna.

En tredjedel av det svenska infanteriet slaktades här ut och trängde aldrig igenom till huvudslagfältet. Rensköld avbröt ganska direkt Lewenhaupts förberedelser för att storma ryssarnas läger, för han ville invänta Roos. Således fördröjdes det svenska anfallet mot det ryska lägret av flera timmars väntan på att Roos skulle dyka upp, vilket han aldrig gjorde, utan istället fick retirera tillbaka mot Poltava med de få överlevande. Hade man inte anfallit redutterna och/eller Lewenhaupt hade fått anfalla det ryska lägret direkt, kunde slaget vid Poltava fortfarande slutat mycket annorlunda.

Den återskapade redutten i T-korset. Människa för storleksjämförelse.

Platserna för redutterna är idag utmärkta av stenkolonner och två av dem har återskapats, åtminstone i form av markarbetena. 

Graven går ner cirka tre meter, medan vallen går upp cirka två meter, och från gravens botten alltså är cirka fem meter hög. Mina bedömda mått. Man ska därtill komma ihåg att pga frånvaron av vaccin, proteinbrist, parasiter och infektionssjukdomar i unga år, så var medellängden på karolinerna antagligen 10-20 cm kortare än dagens svenskar, så grav och vallar var relativt sett ännu högre för dem.

Insidan av redutt. Platt mark i mitten, i linje med omrkingliggande mark. Detta minimerade arbetsinsatsen. Sedan en liten slänt upp till bröstvärnet.

Det blev några kilometers promenad i Ukrainas novembersol och iskyla för att vandra ner längs redutternas T-ben och sedan vandra samma väg tillbaka som de svenska bataljonerna gjorde under beskjutning. Även den skadade Karl XII själv transporterades på bår denna sträcka, inklusive rakt genom T:ets tak, men överlevde omringad av en levande mur av livgardister, som agerade kulfång.

Platsen för första redutten, som aldrig var färdigställd och föll snabbt vid Roos anfall.

Andra och tredje reduttens platser sedda från första redutten.

Platsen för andra redutten, som föll under Roos och dalregementet.

Köttkvarnen tredje redutten. Här under marken vilar än idag upp till 1500 karoliner. De begravdes där de föll, inom området man ser på detta foto. Antagligen låg det metertjockt med lik och döende i gravarna runt redutternas vallar. Liken plundrades förstås ner på bara skinnet innan de sedermera begravdes av de svenska krigsfångarna.

Att man inte restaurerat den intressantaste tredje redutten kan om inte annat förklaras med att den inte bara ligger lite längre bort från museumet, men också med att det skulle bli en hel del kvarlevor av karoliner att hantera om man satte grävskopan i marken där. Lämnpligen förblir dessa kvar i sina omärkta krigsgravar.

Fjärde redutten föll aldrig, och hittas idag inne i snårskogen mellan T-korset och tredje redutten.

Redutt.

Vill man besöka slagfältet utanför nuvarande staden Poltava flyger man lämpligen till Kyiv, och tar sedan det utmärkta tåget mot Kharkiv, och kliver av i Poltava. Därefter används förslagsvis taxi, om man inte har lokala kontakter. Utmärkt guidning på engelska finns på själva museumet, men i övrigt är det till stor hjälp om man kan prata ryska, vilket de flesta ukrainare förstår så länge de vill. Besöket går att utföra som en dagsutflykt med tåg tillbaka på kvällen. Till skillnad mot Sverige går tågen enligt tidtabellen, och är nyare och fräschare än i Sverige. Engelska talas i högtalarna på tågen.

Ett besök i Kyiv kan således inkludera två dagsutflykter – en till Poltava och en till Tjernobyl. Till den senare går det charterbussresor inklusive allt.