Gästinlägg: Regeringen gör fritiden billigare – drabbar sjukvården

Nedanstående är ett gästinlägg signerat läsaren Blankröstaren.

Regeringen har tänkt sig att höja marginalskatten. Från vänsterhåll hörs det vanliga snömoset om “solidaritet” och “rika har råd att betala”, från höger hörs det vanliga “höjd skatt på sprit ger mindre supa, höjd skatt på jobb ger mindre jobba”, men ingen har någon ork eller någon vision eller vilja att göra något. Även om man i detta fall har alldeles rätt från höger ska vi nu inte uppehålla oss vid det felaktiga i att höja skatter istället för att sänka utgifter. Nej, idag ska vi titta på de mer specifika effekterna när man ytterligare höjer de redan världsrekordtangerande skatterna.

Jag jobbar som säljare på ett exporterande “högteknologiskt” företag. Det innebär att jag och ett antal kollegor tuffar runt i olika delar av världen och gör vi ett bra jobb blir det utländska pengar in i landet. Så gott som hela förädlingsvärdet, läs tankearbetet, skapas i Sverige, och i den mån vi använder oss av “underleverantörer” har även de merparten av värdeskapandet i Sverige. Så långt allt gott.

Jag är dessvärre inte uppe på de högsta marginalskatterna än. Med “dessvärre” och “än” menar jag inte att jag vill betala mer, utan att jag helt enkelt räknar med att erfarenhet som ger ökad effektivitet omsätts i ökad lön. (Som det ser ut just nu kommer jag att bryta igenom de taken på fel sätt, när de kommer neddunsande i huvudet på mig utan att lönen hunnit öka, och hur fel det än är hör det egentligen inte hit). I mitt jobb, och det verkar gälla många “högavlönade”, gäller att jag har ett visst antal uppgifter att lösa, och om det mot förmodan blir tid över ibland lägger jag den på att göra något mer någonstans som leder till ännu mer affärer.

Det finns arbetsrättsliga möjligheter att gå ned i arbetstid, låt säga 20%, men då kommer jag om jag är svag att få göra 100% av jobbet för 80% av lönen på 80% av tiden, och om jag är stark kommer mina kollegor istället att få dela på de 20 procenten utan att få vare sig mer tid eller lön för det. Man tar givetvis inte in någon utifrån som ersättare för 20%, om det ens går att hitta någon som vill ta det jobbet. (Att ta fram sannolikheten för det hypotetiska fjärde fallet, att låta 20% av affärsmöjligheterna i “mina länder” gå förlorade, lämnar vi som en övning åt regeringskansliet. Ni kan också göra fingerfärgsbetraktelser på temat “följdeffekter av att sänka incitamenten för de som drar in affärer” eller “blir det lättare eller svårare för svenska företag att konkurrera internationellt om IT-ingenjörerna uppmuntras att jobba mindre”)

Det är naturligtvis därför man väljer att höja skatten på arbete (genom att sänka trösklarna för marginalskatt) – för man hoppas och räknar med att de flesta “högavlönade” är som jag, och alltså väljer att nöta på ändå istället för att hitta sätt att arbeta mindre. Det man effektivt gör med en marginalskattehöjning är att sänka priset för fritid, men för att få ut någon effekt av det måste man se till att folk inte vill ha den fritiden.

Här finns en intressant tangent till bostadsmarknaden: Regeringen har allt att vinna på att så stor del som möjligt av befolkningen har bostadslån som är så stora att de inte upplever sig ha något annat val än att jobba 100%. Oviljan att avskaffa ränteavdraget är alltså inte bara en “vi får inte stöta oss med väljarna”-manöver, det är dessutom så att ränteavdraget bidrar till att hålla folk skuldsatta och därmed inte värdera fritiden lika högt. På samma sätt som man fordomdags gillat fastighetsskatt eftersom den drabbar en tillgång som är mycket svår att flytta, så är marginalskatter på ett folk som gör allt för att hålla uppe både belåningsmöjligheter och kassaflöde ett närmast idiotsäkert (i flera bemärkelser) sätt att få in pengar.

Rent personligen drabbas jag bara av den första delen av detta resonemang, men räkna omkring dig och fundera på hur många som både har den sortens jobb som det är svårt att pausa “bara lite” ifrån, och dessutom har en bostadssituation som kräver rejält kassaflöde.

Nåväl, bostadssituationen lagd åt sidan: Det finns mig veterligen bara en yrkesgrupp där det är vanligt med både “höga” löner och möjligheten att gå upp och ned i arbetstid på ett sätt som skalar väl, och det är läkare och specialistsjuksköterskor.

Med andra ord, om man höjer marginalskatter sänker man priset på fritid för en yrkesgrupp som redan idag är en bristvara på många håll i landet. Chansen att någon tar ett extrapass går ned, chansen att de tar kompledigt går upp. Dels har vi då betalt gemensamt för en dyr utbildning som inte används “hela tiden”, dels leder detta till att landstingen får ta in mer hyrpersonal till ständigt ökande kostnader. Detta i sin tur leder, sannolikt, till fler återbesök och tid som kastas bort på upprepade undersökningar och i sin tur till ännu sämre vård.

Det enda läget jag kan se när höjd marginalskatt skulle kunna få några positiva effekter är om man vill få in långa köer av välutbildade läkare och sjuksköterskor på arbetsmarknaden. Då går de etablerade (=”högavlönade”) frivilligt ned i tid och öppnar möjligheter för de mindre erfarna men likfullt välutbildade att komma in och upp på arbetsmarknaden. Sist jag kollade var det inte direkt läkarkö på arbetsförmedlingen.

Som det är nu kan jag bara gratulera mina vänner inom vården att er fritid blir billigare framöver.

//Blankröstaren