Nedanstående är en gästkrönika av Christian Dahlström.
Vård för psykiskt sjuka – en mirakelkur för lägre arbetslöshet
Att satsa på vård för psykiskt sjuka är inte bara en moralisk fråga – det skulle även bidra till att sänka arbetslösheten, menar frilansskribenten Christian Dahlström som har skrivit boken ”Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar” (Bokus 134:- SEK, Adlibris 137:- SEK, CDON 119:-).
Psykisk ohälsa är ett enormt problem över hela världen. Enligt Världshälsoorganisationen, WHO, är depression den vanligaste orsaken till funktionsnedsättning i världen och den fjärde vanligaste orsaken till allvarlig ohälsa. Sverige är inget undantag. Man räknar med att ungefär fem procent av befolkningen i Sverige och resten av världen lider av depression just nu. Ungefär var fjärde svensk kommer någon gång under sitt liv drabbas av en depression som är så svår att den kräver behandling. Lägger man till panikångest, fobier, psykossjukdomar och betänker att varje person som drabbas har familj och vänner som påverkas så inser man att problemet gäller varenda svensk.
Psykisk ohälsa är alltså mycket vanligt, men tabun kring ämnet gör att det inte diskuteras ens i närheten så mycket som det borde. Förutom att psykisk sjukdom är en personlig tragedi i varje enskilt fall, så kostar det enorma summor för samhället varje år. Aktuell forskning visar att psykiatriska sjukdomar kostar det svenska samhället 60 miljarder kronor årligen. Det är mer än försvarsbudgeten (46,2 miljarder) eller hela utbildningssystemet (57,1 miljarder).
Den svenska psykiatrin har genomgått stora förändringar de senaste tjugo åren, där framför allt två förändringar har varit avgörande: dels har de stora mentalsjukhusen stängts ned, psykiatrin gick från 35 000 till 4000 sängplatser under slutet av 90-talet. Dels har SSRI-medicinerna, som kom under ungefär samma period, gjort det lättare för vanliga husläkare att skriva ut mediciner mot ångest- och depressionssjukdomar. Detta eftersom SSRI-medicinerna inte har lika allvarliga biverkningar som de gamla tricykliska preparaten.
I grund och botten är detta två mycket bra förändringar, men de har haft tydliga nackdelar.
När mentalsjukhusen stängdes var meningen att andra alternativ skulle ersätta dem. Istället för att institutionalisera människor skulle kommunerna ansvara för deras bostäder i de fall det behövdes, och människor med psykiska sjukdomar skulle få vård via den ordinarie sjukvårdsapparaten. Det här fungerar mycket dåligt i Sverige idag. Istället för att låsa in människor, som förr, nekas de i stor utsträckning vård överhuvudtaget. Även svårt självmordsbenägna och psykotiska människor, som inte vill annat än läggas in och vårdas för att ta sig tillbaka till ett normalt liv, skickas hem till förtvivlan och ensamhet. De som lider av mildare psykiska besvär, men som ändå har nedsatt arbetsförmåga, får sällan den vård de behöver och riskerar att hamna utanför arbetsmarknaden trots att deras sjukdomar går att behandla relativt enkelt. Även tyngre diagnoser som schizofreni kan med dagens metoder många gånger behandlas så effektivt att den sjuke kan börja arbeta igen.
SSRI-medicinerna då? Jo, de fungerar många gånger som en enkel väg ut för läkare som inte har möjlighet att erbjuda terapi. Även om de här medicinerna hjälper många är det långt ifrån alla som blir bra av dem. Dessutom är terapi många gånger nödvändigt även för dem som tar medicin för att bli friska. Trots det är det mycket svårt att få terapi i Sverige idag om man inte har råd att gå till en privat psykolog. Jag vet, eftersom jag själv har varit där. Nu har jag trots detta tagit mig ur sjukdomen och kan jobba heltid, men många som hamnar i samma situation klarar det inte. En del tar livet av sig, cirka 1500 personer om året eller fyra om dagen, medan andra blir förtidspensionerade eller långtidssjukskrivna.
Mer än hälften av kostnaderna för psykisk ohälsa i Sverige är en följd av just sjukskrivning och förtidspensionering. Att förtidspensionera någon är betydligt dyrare än att ge dem vård i tid när de behöver det. Men även självmorden, som ju rent krasst innebär att skattebetalarna slipper betala för vård och sjukdagar, innebär stora kostnader för samhället förutom att det är en slags moralisk förlust för oss alla.
Psykisk ohälsa är inget hokus-pokus, det är sjukdomar lika mycket som cancer, diabetes eller reumatism, och det finns vetenskapligt beprövade behandlingar som borde vara tillgängliga för alla. Om nu det politiska blocken menar allvar med sina arbetslinjer så finns det en stor grupp människor som varken behöver utbildning eller skattesänkningar. De behöver någonting för dem mycket mer grundläggande för att ta sig tillbaka till full arbetsförmåga och bidra till samhället. Vård kallas det, och är en bra grej om man vill ha folk tillbaka till arbetsmarknaden.
Christian Dahlström, frilandsskribent och författare
”Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar” finns att köpa på vadardepression.se, Bokus för 134:- SEK, Adlibris för 137:- SEK, CDON för 119:- och andra nätbutiker.
46 kommentarer
Det är något som är allvarligt fel när närmare 10% av befolkningen behandlas med SSRI-preparat.
Att slentrianmässigt bara skriva ut medicin åt personer som gått in i väggen eller känner sig nedstämda är endast symptombehandling, med förhoppningen att personen i fråga på något magiskt sätt själv skall lyckas reda ut vad som egentligen är problemet. Ett problem som personen dittills inte lyckats reda ut själv. I stället borde man satsa på att de får gå och prata med ett proffs som kan reda ut vad som är problemet, och lösa det. Det borde i längden dessutom bli billigare för samhället.
Kanske börjar bli dags att ifrågasätta hur den sociala ingenjörskonsten kan få fortsätta att leva rullan och ha den svenska befolkningen som försöksdjur. Dr Mengel körde mest med fysiologiska experiment på enskilda individer men här kör de i stor skala på en hel befolkning med psykosociala experiment.
Ger man lyckopiller till folk klagar de inte längre och stör inte vården. Därav SSRI till allt möjligt, inklusive patienter som har ont i kroppen istället för själen.
@cornu
För att inte tala om hur kostnadseffektivt det är kortsiktigt 🙂
Patrick har förstås gott om statistiskt underlag som visar att t ex finnar är mycket mindre mentalt sjuka än svenskar, när han pekar ut det svenska "sociala experimentet" som skyldigt till mentalsjukdom.
Eller så är det hans gamla vanliga haverism.
@ben
Och du har fullt med statstik för att det är helt ok med social ingenjörskonst. Länge leve den nya människan. Många har försökt skapa den förut. Det har gått så där.
Aha, omvänd bevisbörda alltså, där ditt påstående är sant till det motbevisats?
Det är OK så länge samma regler gäller för nedanstående påstående:
Du är en sexförbrytare.
Vassego och bevisa motsatsen.
Du tycker alltså det är ok att utföra storskaliga psykosociala experiment på en hel befolkning tills det är bevisat ofarligt. Dessutom i ett land där den som utför experimenten anställer och avlönar forskarna? Så sent som för någon vecka sedan kom larmrapporter om unga kvinnors dåliga mående, det var på den nivån att det kallades samhällsproblem.
För övrigt har jag noterat att denna sociala ingenjörskonst där bl.a annat nedmontering av könsrollsmönster ingår har lett till att den nya moderna mannen sitter bakom anonymitet och kallar meningsmotståndare för haverist eller värre. Det har gått så långt att det är mer norm att inte stå för sitt ord än att göra det. Utveckling? Fega män har sällan varit ett framgångskoncept för befolkningar och på tal om sexualbrottslingar så finns det en lång och kraftig korrelation mellan den sociala ingenjörskonstens framfart på just detta område och antalet sexualbrott. Kausalitet lär vi aldrig få höra talas om så länge vi lever i vilket fall. Det blir framtidens historiker som får våndas över vår tids tokerier.
Kan det vara så att det system jag försöker visa på far runt med dig som en trasa, ett system där rädsla är ett viktigt styrmedel. Osjälvständiga, utlämnade människor helt beroende av det politiska systemet. Indoktrinerade i ett kriminellt och förtryckande tänkande med ett allt större inslag av anonyma angiverier.
För övrigt ger jag inte mycket för den statistik du efterfrågar. Statistik som endast är till grund för socialistisk, planekonomisk planering oftast politisk styrd för att legitimera den egna agendan när det gäller att tvinga på folk sina värderingar och åsikter. Det är inte för inte som den typ av statistik medvetet inte samlades in i ett av de framgångsrikaste tillväxtområdena nämligen Hong Kong. Så håller man planekonomer och "samhällsbyggare" ifrån sig.
Vad gäller haverist så stämmer det om du syftar på havererat förtroende för överheten och den representativa demokratin som styrelseskick. Hur kan någon som ser sammanhang och helhet ha kvar något förtroende för det? Möjligen en bristande förmåga i att se vad som skulle kunna varit eller vad som inte blev, tänka lite utanför lådan helt enkelt.
Jag är ofta även kallad extremist men det tycker jag borde väcka någon form av eftertanke då jag förespråkar icke våld och frivilliga samarbeten till ömsesidig nytta. Om jag är extremisten och haveristen? Vem är då du och vilket samhälle lever du i?
Sedan statskollektivisterna tog strupgrepp på landet och dess befolkning har antalet nya lagar/år ökat från några tiotals till några tusentals. På ett decennium har du tiotusentals nya lagar. Det kallar jag uppfinningsrikedom och kreativitet. 🙂
Du tycker alltså det är ok att utföra storskaliga psykosociala experiment på en hel befolkning tills det är bevisat ofarligt.
Nej, jag har aldrig sagt det – det har du bara drömt. Därmed blir resten av din ointressanta tegelsten inte bara tröttsam, utan dessutom helt irrelevant.
Du gjorde ett påstående, jag ifrågasatte det. Du har inga bevis, men vill att det ska gälla för sanning. Det kan vara OK, så länge du är konsekvent. Således skall du heta sexförbrytare för tid och evighet, eftersom påståenden tydligen inte behöver bevisas.
Du ser onekligen ingen skillnad på om du kommer med godtyckliga påståenden om en person eller om jag ifrågasätter att individer med en politisk åskådning som grund genomför tvingande storskaliga experiment på en befolkning utan annan underbyggnad än deras ideologi som de vill tvinga på övriga befolkningen? Var går gränsen tycker du för vad vissa individer om än med stöd av en röstmajoritet och med statens stöd kan utsätta övriga befolkningen för?
Talande för din uppfattning är att du tycker dessa fullskaliga sociala experiment under tvång är ointressanta.
Om du tror att de största folkomflyttningarna i modern tid för ett land som inte varit i krig, institutionsuppfostran från ett års ålder och sönderslagna sociala strukturer inte påverkar folks mående så får det vara så. Eller att du tar ifrån stora befolkningsgrupper deras förutsättningar att påverka sin livssituation.
Det är snarare de som står bakom experimenten som skall bevisa dess oskadlighet och nytta än tvärt om.
För att avrunda diskussionen på din petimeternivå så skrev jag "dags att ifrågasätta". Jag skulle nog tolka det som mer än uppmaning att inte bara acceptera utan kräva lite underbyggnad snarare än din tolkning att det skulle vara något påstående om bevis.
Som vanligt är du mer ute efter att döda diskussioner du inte gillar än att föra dem framåt.
Du ser onekligen ingen skillnad på om du kommer med godtyckliga påståenden om en person eller om jag ifrågasätter att individer med en politisk åskådning som grund genomför tvingande storskaliga experiment på en befolkning utan annan underbyggnad än deras ideologi som de vill tvinga på övriga befolkningen?
Huvudpoängen är att båda mycket väl kan vara fria fantasier. Men det förstod du nog.
Talande för din uppfattning är att du tycker dessa fullskaliga sociala experiment under tvång är ointressanta.
Det har du drömt att jag har sagt. Mycket av det DU (och andra) säger är dock helt ointressant, så länge man inte backar upp det med fakta, statistik eller andra observationer ur verkligheten.
Om du tror att de största folkomflyttningarna i modern tid för ett land som inte varit i krig, institutionsuppfostran från ett års ålder och sönderslagna sociala strukturer inte påverkar folks mående så får det vara så. Eller att du tar ifrån stora befolkningsgrupper deras förutsättningar att påverka sin livssituation.
Mer saker du drömt att jag sagt, fullständigt ointressant att diskutera med andra ord.
Som vanligt är du mer ute efter att döda diskussioner du inte gillar än att föra dem framåt.
Du lurar nog dig själv om du tror att folk är intresserade av att diskutera dina fantasier tyvärr. Verkligheten däremot, intresserar många. Men då krävs det oftast att diskussionen har någon anknytning dit, för att det ska bli intressant. Du saknar en sådan anknytning.
Till yttermera visso kan jag också säga att jag håller med inläggsförfattaren om att mentalsjukdomar är ett gigantiskt folkhälsoproblem – därför är det ett alltför viktigt ämne för att diskussionen ska kapas av nån sexförbrytarhaverist med dunkla syften.
Av ditt resonemang så står det fullständigt klart att det är helt ok med de ovan nämnda experimenten så länge ingen motbevisar dem. Du tycker inte någon skall bevisa deras riktighet innan de utförs?
Intressant att du tycker institutionsuppfostran från ett år ålder är saker jag drömt när det är en verksamhet som omfattat den helt överväldigande majoriteten av barnen i snart ett kvartssekel eller att ett skattetryck där även folk som inte ens kan försörja sig själva beskattas inte bara via löneskatter utan även via nödvändig konsumtion där de måste betala lika mycket som den rikaste.
Bespara mig dina kommentarer i framtiden. Tillika sitter du anonym och kallar folk för sexförbrytarhaverister. Saknar du all självrespekt. Fast det gör väl inget så länge ingen vet vem du är? Rulla runt i din egen ynkedom bäst du vill. Kräk!
Av ditt resonemang så står det fullständigt klart att det är helt ok med de ovan nämnda experimenten så länge ingen motbevisar dem. Du tycker inte någon skall bevisa deras riktighet innan de utförs?
Jag har såvitt jag vet inte sagt något om någonting av det där, så alla åsikter du tillskriver mig har du uppenbarligen fantiserat ihop. Att fantisera ihop saker är oftast ingen bra diskussionsteknik.
Intressant att du tycker institutionsuppfostran från ett år ålder är saker jag drömt
Nu blir det ännu krångligare, när du fantiserar ihop att jag har sagt att du fantiserar om saker. Allmänt gäller dock att åsikter du tillskriver mig har du fantiserat. Liksom dina egna åsikter verkar det som.
Bespara mig dina kommentarer i framtiden.
Det, min gode herre, bestämmer inte du.
Tillika sitter du anonym och kallar folk för sexförbrytarhaverister.
Ja, jag fantiserar lite. Precis som du.
Kräk!
Ja, se när argumenten tar slut brukar invektiven ta vid. Vi kan alltså dra slutsatsen att dina åsikter inte är försvarbara, och att när någon synar dem kör du med förolämpningar. Moget.
Mina sk dunkla syften är att minska våld, övergrepp och interventioner under hot i människors liv. De flesta övergrepp av denna karaktär sker från politiskt håll och dess institutioner. När dessa övergrepp ökar i allt högre takt och inbegriper i princip människornas hela liv och människor mår allt sämre är det dags att börja ifrågasätta och det på allvar. Är det mer tvång och sociala experiment som får folk att må bättre eller skulle det kanske kunna vara tvärt om. Hur ser incitamenten ut för de styrande när det gäller dessa två vägval? De har organiserat samhället mycket länge på ett sätt som visar att de avskyr självständiga och av dem oberoende människor.
När du nu lägger ner så mycket energi på att motarbeta det så till den grad att förnedrar dig själv kan man undra vilka dunkla syften du har?
"Saknar du all självrespekt." är för övrigt en fråga, och ska således följas av frågetecken.
Självrespekt kan man lämna utanför diskussioner – där ska man respektera ämnet och gärna närma sig det med ödmjukhet. Att pissa på fakta och fantisera ihop orsakssamband för att främja sin egen politiska agenda tyder på motsatsen för övrigt. Är det någon i sammanhanget som är ett s k "kräk" är det således du, som egentligen skiter i mentalsjukas svåra situation och istället nyttjar deras lidande för att snickra floskler. Sådant beteende är förbehållet riktiga kräk.
Så när du kallar mig sexförbrytarhaverist är det ok men när jag använder invektiv som svar på dina förolämpningar är det brist på argument.
För övrigt har tex institutionsuppfostran av en hel befolkning från tidiga barnaår aldrig prövats förr i denna skala vilket innebär att det är ett stort experiment som genomförs utan tidigare erfarenheter som bas, genomfört av politiker och på ett sådant sätt att de flesta inte har något annat val.
Att väcka frågan "Kanske börjar bli dags att ifrågasätta hur den sociala ingenjörskonsten kan få fortsätta att leva rullan och ha den svenska befolkningen som försöksdjur?"
Är inte respektlöst. Utan just ett väckande av en fråga. Ur korrelationen är det lätt att lägga en hypotes. Att det sedan finns en etisk botten i huruvida individer via en stat skall få utföra sociala experiment på hela befolkningen är också en intressant aspekt.
Om du tycker social ingenjörskonst är mina fantasier så studera socialdemokratisk historia så ser du att det inte är ett ovanligt begrepp.
Om du sitter anonym och kallar folk för sexförbrytarhaverister får du finna dig i att bli kallad för att ha bristande självrespekt. Det är det nämligen och det har inget med argumentation, SAKLIG sådan som du efterlyser att göra.
Nu har jag roat dig färdigt för idag, nu får du hitta någon annan som orkar.
Mycket av detta är bara ökad komplexitet, ökad specialisering, det har onda och goda sidor men man måste ju inse var man är, var vi har vandrat, den politiska och ekonomiska realiteten. Att man sen ser att politiken minst lika mycket tänker på att skapa problem som att lösa dem ger ju ett förakt för politiken. Sen är det rätt missvisade att diskutera unika stadsstater.
Ur korrelationen är det lätt att lägga en hypotes.
Fast det är ju helt ointressant, eftersom hypotesen aldrig blir mer än en hypotes, eftersom:
Statistik som endast är till grund för socialistisk, planekonomisk planering oftast politisk styrd för att legitimera den egna agendan när det gäller att tvinga på folk sina värderingar och åsikter.
Ergo, du kan fantisera ihop hur många hypoteser du vill eftersom du aldrig kan pröva dem emot verkligheten.
Men det är kul att du tar upp det här med "bevisat ofarligt"!
Ditt ultraliberala drömsamhälle, är det bevisat ofarligt?
SSRI har räddat miljoner runt världen så det är inte fel på dem. Effektiviteten SSRI vs. Terapi är ungefär likvärdigt. De flesta läkare skulle nog också hellre vilja remittera till terapi, men det är en behandling där det finns brist på behandlare särskilt utanför storstäderna. Många gånger är SSRI det enda alternativet och tur är väl att åtminstone det alternativet finns.
Vad man däremot kan undra över är den politiska styrningen. I princip har vården gått dithän att de starkaste patientgrupperna dränerar de svaga i i jakten på kömiljarder. Jag som själv jobbar inom ett område där jag träffar dessa "starka grupper" ser hur personer med skoskav satsas det massor på (hallux valgus), det ger kömiljardpengar. Däremot barn med ätstörningar och självskadebeteende får stå i kö hur länge som helst. De ger inga röster, så varför bry sig om dem? Det krävs en betydligt bättre styrning politiskt än idag om vi inte ska gå under i ett etiskt-moraliskt moras.
Om man har ett problem t.ex. med hur man uppfattar och reagerar på sin omgivning kan man visserligen undertrycka problemet med medicin, men det kräver kanske livslångt undertryckande av symptomen.
Jag inga åsikter om hur effektiva eller inte SSRI är, men de kan inte lösa alla problem. Det kan bara personen själv (med hjälp). Däremot är de säkert användbara i de fall en person har problem med vissa situationer (typ fobier och närbesläktade tillstånd). Det blir en slags KBT att inte längre bry sig så mycket när personen utsätts för de situationerna.
Man kan dock undra över ifall det är samhället det är fel på eller om det är fel på människorna när det skrivs ut så kopiösa mängder SSRI.
Det är ju inte så bra för ssri förespråkarna att en dem verkar relaterade till skolskjutningarna i Us
https://www.madinamerica.com/2013/01/cnns-dr-gupta-on-trauma-medication-suicides-school-shootings/
66 skolskjutningar. http://www.democraticunderground.com/10022021581
Det brukar mest vara Scientologer via sina bulvanorganisationer som Kommiten för Mänskliga Rättigheter, KMR som aggresivast angriper psykiatrin. Inte för att jag tror att det finns någon koppling till Scientologerna i det här fallet men det kan vara bra för läsarna få lite orientering om delar av "psyopsfronten".
Själv har jag fått uppfattningen att den veteskapliga evidensen för många terapiformer är synnerligen svag och i vissa fall kan mer skada än nytta. Men det kanske framgår bättre av din bok vilka du väljer att lyfta fram som goda exempel.
På tal om psykiskt sjuka och vapeninnehav… nu har en polis skjutit ihjäl en människa igen. Kan endast erinra mig en polisskjutning med dödlig utgång som jag inte haft kraftfulla invändningar emot.
Det var när en rånare med (falsk) AK47 blev ihjälskjuten i Södertälje. Mängder av poliser är antagligen mycket inkompetenta eller har mycket dåliga instruktioner.
Sant, det läget var fullt förståeligt.
De andra, med psyksjuka och drogpåverkade med knivar och liknande.. Några salvor gummikulor mot benen skulle få även dem att kravla. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att bredda vapenarsenalen. Hålkulebly är fan inte det enda sättet att oskadliggöra någon på distans…
Svenska polisens arsenal som går i ett binärt steg från batong till dödligt våld är rent skrämmande. Inte ens i urvåldets förlovade hemland USA har man detta steg, utan flera mellansteg där man skjuter ärtpåsar med hagelbössa och pepperkulor med paintballgevär, för att inte tala om deras favoritvapen tazer. Om något i Sverige ligger efter i utveckling så är det den svenska polisen!
Polisen har pepparspray. Fungerar dock uselt på psykotiska människor.
Tazer funkar även på psykoter.
Psykisk ohälsa är INTE sjukdomar som cancer och diabetes eller reumatism. Psykiska störningar definieras inte utifrån någon känd etiologi utan av beteenden. Som avgränsade entiteter ("sjukdomar/störningar") vilar de på så svajig grund så att det är löjligt.
SSRI har av visat sig ha väldigt dålig effekt på depression (som de ska vara bäst på enligt "teorin"). Se gärna sammanställningar i ämnet av Irwing Kirsch (placebo har i princip samma effekt) eller Marcia Angell m. fl. Terapi är inte kortsiktigt bättre, klart att det finns bra idéer i terapi som kan hjälpa men de flesta kommer ur sin svacka även utan hjälp, vilket inte alla studier tar hänsyn till.
När det gäller ångest är det långsiktigt helt kontraproduktivt att använda psykofarmaka. Det går säkert att bli bra trots en kort tidsbegränsad behandling med farmaka men är självklart bättre utan för de flesta människor.
Att psykiatrisera ett dåligt mående inom normalvariationen är inte en vinstaffär (undantaget de som säljer diagnoser och tillhörande psykofarmaka). Vi behöver prata mindre om psykisk ohälsa på det sättet ("störningar, sjukdomar, medicinering). Däremot kan det eventuellt ligga något i att vi är mer bekväma med att prata om att det är naturligt att uppleva nedstämdhet eller obehag ibland.
Jo, mycket psykisk ohälsa är väl precis som reumatism och diabetes- går inte att bota, kräver ofta mer eller mindre livslång medicinering med diverse biverkningar etc, och inte ens då återfår folk alltid full arbetsförmåga.
Ergo – hr bokförfattaren klumpar ihop en massa vitt skilda fenomen, surar över att de inte går att bota och hittar en syndabock. Det går säkert att sälja en bok på det, men det har inte särskilt mycket med verkligheten att göra.
Jag hade också tyckt att det var skitfräckt om man fick nån garanti typ "cancern försvinner på 14 dagar eller pengarna tillbaka" när man sökte vård, men verkligheten är visst en aning mer komplicerad än så.
Det kluriga med psykisk ohälsa är att den är av samma natur som psykisk hälsa. Det är tankar, känslor och handlingar det är gjort av. Egentligen är psykisk ohälsa, man pratar om den och benämner den som t.ex. "min depression" eller liknande så är det en värdering av sina tankar och känslor som man gör utifrån de begrepp man har tillägnat sig (t.ex. begreppet "depression").
Diabetes å andra sidan är en sjukdom som har välkänd etiologi och där den sjuke faktiskt dör om den inte får insulin. Det har ingen betydelse hur den sjuke värderar sin situation för detta förlopp.
Depression och ångest mm. försvinner vid ett perspektivbyte. Sjukdom gör det inte.
Du har uppenbart fel. Även vid fysiska sjukdomar brukar saker som testvärden, halter av ämnen i blodet, upplevd smärta etc underkastas subjektiv utvärdering och först därefter diagnostiseras som sjuka eller avvikande. Likasom tankar och känslor. Vem har egentligen sagt att en tvåkilostumör i pannan är "en sjukdom"? Samma killar som anser att självmordstankar inte är friska, antagligen.
Intressant nog finns det ju t ex döva föräldrar som inte vill skaffa implantat till sina barn eftersom de anser att den ytterst fysiska åkomman dövhet inte nödvändigtvis är en sjukdom och ett handikapp. Se där en ytterst subjektiv värdering av dina fysiska åkommor.
Även fysiska tillstånd är svåra att sätta fingret på, jag har lyssnat på psykiatrimotståndarna och tyckt de har en poäng men just denna är faktiskt riktigt dålig.
Ja, urusel poäng. Mentala sjukdomstillstånd är inte binära sjuk/frisk, men det är inte fysiska sjukdomstillstånd heller som sagt.
Jfr arbetsförmåga istället. Det är uppenbart att såväl mentala som fysiska sjukdomar kan nedsätta arbetsförmåga godtyckligt mellan 0-100% och därmed är de helt och hållet jämförbara.
Okej. Vad är ett mentalt sjukdomstillstånd? Är man sjuk i en annan dimension menar du? Då får vi leta efter personal från Hogwart som kanske kan behandla.
Jag är enig om att sjukdomar ibland är svåra att avgränsa och att man i vissa fall får väga in den potentiellt sjukes åsikt. Dit hör inte diabetes m. fl.
Oftast finns det emellertid en sjukdomsagent t.ex. en bakterie eller virus eller någon process som gått snett. När det kommer till psykiatri så är det ett undantag att så är fallet. Det är istället så att först ställs en diagnos baserat på en bedömning av en människas beteende. Det tas inga biologiska prover.
Man kan argumentera att det mesta (inte allt) av det vi kallar psykisk ohälsa är ett fullständigt naturligt beteende (tänkande, agerande) som används på ett sätt som i sammanhanget inte fungerar. Det är praktiskt taget omöjligt att leva ett liv utan att hamna i knepiga situationer ibland som man under en period hanterar jävligt dåligt och därmed mår dåligt. Det är inte rättvisande att kalla det sjukdom. Sen är det klart (för att vara supernyanserad så att ni som är tvångsmässigt motvalls inte går bärsärk), gränsen är inte alltid glasklar – ett maladaptivt beteende under en längre period kan naturligtvis leda till "sjukdom").
Så okej. Gränsen för sjukdom är svår att dra men jag hävdar att det är långsökt att prata om det i samband med det som normalt benämns psykisk ohälsa (jag skulle inte ens kalla det ohälsa, men vad fan). Var är sjukdomsagenten?
För övrigt, lite analogt med resonemanget om nyttiga idioter och psyops tycker jag att man kan förstå läkemedelsindustrin. Lobbyingen är rätt omfattande och det finns mycket pengar att tjäna på att få sin verklighetsbeskrivning spridd. Tänk att få paketera något som man lyckats övertyga folk om att de behöver för att vara lyckliga och smärtfria och klara av saker.
Jo, det är ju just det, sen glömmer man ofta att ekonomin är ganska central för alla sjuka, jag förstår inte hur man ska kunna lösa den här frågan, som jag ser det så hänvisas man till psykiatrin alltmer, även om ens problem egentligen är sociala eller fysiska. "Perspektivbyte" är lite som den gamla "biafra-sången" de körde i skolmatsalen. Jag åt inte slabbet ändå. Visst kan det funka till en del och för den delen riktigt bra men det är ingen patentlösning. Man jämför sig med andra, man är inte glad över att ha en dusch eller kunna äta lite fulmat. Det förlänger bara själens plåga. Ett sant problem detta.
Smutsen: Jag har en markör som säger att jag har en sjukdom, men läkaren menar att det är en annan, vilket jag också tror, men markören finns ju där, den säger att det är en annan. Men det är ju skönt att de iaf anser mig vara sjuk och inte behöver ett perspektivbyte. Se där, vad ett perspektivbyte kan göra. :O
Sen tror jag att det finns många med fysiska och sociala problem som nästan självklart blir psykiska sjuka.
Diabetes typ 2 diagnostiseras på insulinnivå, med ett godtyckligt gränsvärde.
Finns gott om utrymme för godtycke där, och det är fullt möjligt att man är symptomfri även om tester visar att man ligger över gränsvärdet och därmed är diagnostiserat "sjuk".
Gränserna är skarpa bara för att någon dragit upp gränsen, och det gäller så klart såväl psykiska som fysiska sjukdomar. Ett annat relaterat exempel är att människor som vuxit upp på hög höjd i t ex Anderna har så höga blodvärden att de inte får tävla i t ex OS för att så höga värden anses onaturliga och ett resultat av doping.
Oftast finns det emellertid en sjukdomsagent t.ex. en bakterie eller virus eller någon process som gått snett. När det kommer till psykiatri så är det ett undantag att så är fallet.
Du bestrider alltså att psykisk sjukdom överhuvudtaget är mätbar/kvantifierbar i ett lab? Så är det inte generellt även om "psykisk sjukdom" är ett oerhört brett begrepp. Att "en process gått snett" är dessutom ett generalistiskt påstående som mycket väl kan tillämpas på en del psykiska sjukdomar. Det finns gott om bevis på att schizofreni är delvis genetiskt, t ex. Precis som fysiska sjukdomar kan vara.
Sen undrar jag var/när/hur det finns evidens för att "perspektivbyte" botat ett sjukdomstillstånd, någonsin? Det låter som svammel, om du ursäktar.
Jag bestrider att psykisk sjukdom är mätbar och i synnerhet att den är kvantifierbar. Beror förstås på hur man definierar "mätbar". Om majoritetens röst i frågan om Alice uppfyller diagnoskriterier för exempelvis depression, definieras som att något är mätbart, så visst är det mätbart.
Men det är knappast mätbart på något meningsfullt sätt. Det går att ge ett frågeformulär (vilket också görs ofta) som frågar om man har lite eller mycket negativa tankar, funderingar om livets meningsfullhet, trötthet osv. Det går att sätta siffror på de olika svarsalternativen. Det går att ge sken av mätbarhet.
Problem 1: Det är egentligen inte rimligt att hävda att svar på sådana frågor mäter det hypotetiska konstruktet "depression". Det mäter snarare svarsbeteende hos den som svarar. En del beskriver sin situation annorlunda från dag till dag, en del "överdriver" en del "underskattar" på olika sätt. Beroende av bl. a. kultur, uppfostran, förväntningar osv.
Problem 2: Det är ett stooort antagande att mena att något såhär abstrakt har en kvantifierbar struktur. Jämför exempelvis med begreppet "längd", (möjligen undantaget kvantmekaniska resonemang) så är det lätt att hävda att det har en kvantifierbar struktur. Du kan mäta t.ex. tio personers längd, addera deras längder till en summa, lägga dem på längden efter varandra, mäta den totala längden och se att du får en utsträckning med exakt den längd som summan av deras individuella längder är. Du kan mäta i tum eller meter eller fot. Det finns en formel som översätter exakt mellan dessa enheter.
Testa att ge ett depressionsformulär till tio människor. Rangordna dem efter grad av depression. Om detta är kvantifierbart bör du kunna rangordna dem exakt lika efter att ha bytt till ett annat depressionsformulär. Du bör också kunna kvantifiera exakt hur deprimerad man är för varje fråga och det bör vara samma för alla människor. Dvs om Alice får tre poäng på fråga ett så ska Bob inte ha mer poäng än Alice om hon är mer deprimerad än Bob.
Kul att du säger just mätbar i ett lab. Det vore verkligen enkelt att täppa till truten på mig om man bara visade att depression är mätbar i ett lab. Kanske bara mäta serotonin-nivå eller något och rangordna folk efter det. Idealiskt skulle man då ha samma rangordning som efter frågeformulären ovan. Märkligt nog så är ingen intresserad av att ta biologiska prover på depression. Ledtråd: Det är för att serotoninhypotesen inte håller.
Schizofreni och bipolaritet kan man vad jag förstår hävda är relativt "sjukdomslika", de är inte lämpliga exempel för mitt resonemang, då de är lite på båda sidor av den gräns som vi är osäkra på om den finns…. Praktiskt taget alla andra psykiatriska diagnoser är dock relativt svåra att på ett rättvist sätt klämma in i kategorin "sjukdomar".
Mitt förenklade resonemang om perspektivbyte är ju inte svammel om du accepterar att det inte är sjukdomar. Jag menar ju exakt som du att perspektivbyte INTE botar sjukdom. Däremot botar det det mesta inom psykisk ohälsa (nu låter det förstås lite cyniskt när man säger det såhär).
T.ex. Alice har ångest (dvs oro, hjärtklappning, förvirring, rädsla att tappa kontrollen). När Alice uppmärksammar hjärtslag oroar hon sig omedelbart, då ökar pulsen, då ökar oron osv. Alice försöker hålla tillbaka alla icke-viljestyrda reaktioner som kroppen levererar vid oro tills hon utmattad lugnar sig. En dag får Alice höra att det är så kroppen fungerar, när pulsen ökar och oron startar så stannar Alice kvar och låter kroppen göra sin grej utan att kämpa emot det. Det är obehagligt i några sekunder sen lugnar det sig. Därefter är problemet borta.
Sensmoral: Alice bytte perspektiv på kroppens signaler, ändrade sitt agerande och gick från att vara "sjuk" i paniksyndrom till att vara frisk på några effektiva sekunder.
Bra skrivet Smutsen.
Psykisk sjukdom skulle förmodligen i väldigt många fall kunna mätas, om vi hade rätt kunskap och teknik. Det är för komplicerat dock. Det system som utgör vårt psykiska välmående är alltför komplext för att vi ska ha en chans att ringa in en betydande mängd parametrar och börja dra slutsatser.
Så vi har våra halvtaffliga försök, som på så många andra (ofta närbesläktade) områden i vårt samhälle. Hur framgångsrik är vår hantering av kriminalitet?
Inget av det vi gör på dessa områden är särskilt framgångsrikt, men att göra ingenting är oftast sämre.
Människan vet så otroligt mycket, men ändå så lite.
Cornu skrev häromsisten om laglig cannabis som ett sätt att hålla folket lugna och ointresserade (nåt liknande iaf). Jag vill påstå att massutskrivningen av ssri-preparat fungerar minst lika bra. Lägger konsumenten på en känslomässig mellannivå. No ups & no downs, just go with the flow…
Kan ju vara så enkelt som att folk innan SSRI fanns också mådde dåligt ibland men inte kunde göra mycket åt det. Vi som läser litteratur från olika tidsepoker vet att nervklenhet, tungsinne och svårmod var vanligt. Själv ser jag det som positivt att det nu äntligen finns hjälp att få.
Det är helt naturligt att "må dåligt ibland". Det är ingen sjukdom. Jag har provat dessa under mer "normala" omständigheter men fick bara problem. Svårare att sova, kunde inte ha sex, fick ingen aptit. En triad för att må bra är mat motion och sömn. Jag tror mer det är en enkel och billig passande lösning för systemet.
Det är rätt stor skillnad på att må lite dåligt och att vara schizofren. Typ lika stor som mellan förkylning och cancer. När jag är förkyld brukar jag bita ihop och gå till jobbet, så det kan minsann alla cancerpatienter också göra istället för att ligga och dra sig på nån palliativ avdelning.
"Psykisk sjukdom" är ett lika brett begrepp som de fysiska sjukdomarna.