Gästinlägg: #Stridshingsten Reinfeldt kan sova gott inför valet 2014

Nedanstående är ett gästinlägg av Per Wikholm, fd omvärldsanalytiker på kommunikationsavdelningen vid socialdemokratiska partistyrelsens expedition under åtta år.

Precis som ett år innan valet 2010 har den rödgröna oppositionen redan börjat ta ut segern i förskott baserat på partisympatiundersökningar. Det ses som en självklarhet att Stefan Löfven kommer att bli regeringsbildare nästa år, såväl i gammelmedia som på denna blogg. I själva verket är partisympatiundersökningar ett allt sämre prognosinstrument för framtida valresultat. Det vet Fredrik Reinfeldt och därför kan han lansera sig själv som en ”stridshingst”, en underdog likt i Sylvester Stallones Rockyfilmer. Han kan också vara rätt säker på att alla mer djupgående opinonsanalyser talar till hans fördel.

Den huvudsakliga orsaken till varför partisympatiundersökningar är närmast värdelösa är att de ställer en fråga som i tiden inte är relevant för respondenten. Under mina år som omvärldsanalytiker brukade jag jämföra detta med att ringa upp en person och fråga om vilket märke av dammsugare du kommer att köpa nästa gång. Eftersom frågan inte är relevant i närtid för repondenten kommer också svaret att bli irrelevant. De flesta har ingen aning om vilket märke av dammsugare de har eller kan tänkas vilja ha. Några få av respondenterna är märkestrogena och kommer att säga att ”nothing sucks like Electrolux” medan andra kommer att säga att deras nuvarande dammmsugare suger… eller suger för dåligt.

Någon bra prognos för framtida val av dammsugare kommer dock inte en dylik opinionsundersökning att kunna leverera. Först när frågan blir aktuell på allvar kommer konsumenten att sätta sig in i prisbild och kvalitét på olika märken och modeller. En opinionsundersökning om dammsugare ger lika lite som partisympatiundersökningar långt före ett val någon värdefull vägledning om individens slutgiltiga beslut. Självfallet är det så att det är bättre att ha bra opinsionsiffror än dåliga, precis som det är bättre för en producent av dammsugare att ha ett välrenommerat varumärke än ett varumärke nedsvärtat med skandaler om bristande kvalitét.

Partisympatiundersökningar räcker dock inte för att ge partierna någon särskilt värdefull information inför framtida val. I veckan har det rapporterats om att Sverigedemokraterna inte lyckats få något svenskt opinionsföretag att nappa på deras anbud. Istället fick det bli ett norskt företag. Anledningen till att Sverigedemokraterna och andra partier är intresserade av att lägga ut hundratusentals kronor på egna opinionsundersökningar är inte att man vill få egna partisympatiundersökningar som man kan få gratis genom att läsa dagtidningarnas betalda partisympatiundersökningar. Det partierna är villiga att betala för är unik information som ger bättre vägledning om vad som kommer att hända på valdagen.

Partisympatiundersökningar ger bara ett flyktigt god-dag-yxskaft-svar. För att få mer värdefull information måste det ställas frågor som går mer in på djupet om vad väljarna egentligen tycker, tänker och känner. Med få undantag så avgörs svenska val av väljarnas åsikt om vem som anses bäst att sköta landets ekonomi. I allt högre grad avgörs valen av väljare som bestämmer sig väldigt sent före valdagen. Dessa allt viktigare marginalväljare har stort fokus på vem som kan tänkas sköta landets ekonomi på bästa sätt. Förtroendet för olika partiledare i detta avseende spelar också en avgörande roll för deras val.

Det är därför stridshingsten Fredrik Reinfeldt kan sova gott om natten, åtminstone de timmar då han inte agerar hingst. Han kan strunta i de flyktiga partisympatiundersökningarna. Han vet att han har högre förtroende för att sköta landets ekonomi än vad oppositionen har. Han vet att han har större personligt förtroende som regeringsbildare och ledare än vad Stefan Löfven har (och detta trots att socialdemokraterna nyligen släppt en Ifån app där man kan bli väckt av Löfven).

De underliggande parametrarna som brukar avgöra marginalväljarnas slutliga val talar således fortfarande till Reinfeldts fördel. Det lägre förtroendet för regeringen i partisympatiundersökningarna är att betrakta som en missnöjesyttring. Väljarna anser att regeringen inte levt upp till alla sina löften om att minska arbetslösheten, utanförskapet och förbättra skolan. Många upplever att regeringen saknar visioner för framtiden och att ett femte jobbskatteavdrag knappast kan vara lösningen när de föregående fyra misslyckats med att lösa problemen. Men att vara missnöjd och besviken är inte samma sak som att på valdagen besluta sig för att rösta på ett annat parti. Även om du är missnöjd med din nuvarande dammsugare så är sannolikheten stor att du köper samma märke om du upptäcker att konkurrenterna inte kan konkurrera med pris eller kvalitét.

Här ska tilläggas att jag inte gör någon prognos för 2014 års val. Det är lika omöjligt att göra korrekta prognoser för framtida valresultat som det är att göra prognoser för aktiemarknaden. Precis som Cornu brukar säga kommer jag liksom han alltid att visa sig ha fel. Det jag säger är bara att fokuseringen på partisympatiundersökningar är gravt missvisande och att Reinfeldts regering underskattas. När valdagen närmar sig kommer vi att få se att de olika regeringsalternativen närmar sig varandra i partisympatiundersökningar, precis som i vid valåret 2010.

Det jag redogjort för är vilka faktorer som vanligen styr väljarnas betéende vid ett val. Ibland kan detta helt kastas omkull. De klassiska exemplen är valet 1968 och valet 1988. Sovjets invasion av Tjeckoslovakien 1968 ledde till att landsfadern Tage Erlander kunde inkassera socialdemokraternas bästa valreultat någonsin. Kanske kan nuvarande landsfadern Fredrik Reinfeldt hoppas på något liknande om något scenario liknande Midvintermörker inträffar strax före valet.

Sommaren 1988 drabbades Sverige av säldöden. Det blev miljöpartiets inträdesbiljett till svenska riksdagen (vilket i sin tur ställde riksdagen inför svåra utmaningar vad gällde klädkod. ”Kofta med Schlaug” blev ett begrepp som lidrade de dittillsvarande hårda reglerna om hur en riksdagsman ska vara klädd).

Så någon prognos om valet 2014 gör jag inte. Mer eller mindre sannolika händelser kan inträffa som radikalt kan förändra kartan. Det som garanterat händer under ett valår är att fokus skiftas från de stora partierna socialdemokraterna och moderaterna till ett bredare fokus på alla partier. I mellanvalsperioder är det i huvudsak moderater och socialdemokrater som intervjuas i riksmedia. Ju närmare man kommer valdagen kommer andra partier att få större medialt utrymme.

I 1998 års val fick vänsterpartiet under Gudrun Schymans ledning och kristdemokraterna under Alf Svenssons ledning ett rejält uppsving. Det är ett bra exempel på vad som kan hända i en slutskedet på en valrörelse. De stora partierna måste ha lite ”fallhöjd” året före ett val eftersom de garanterat vet att mindre partier kommer att uppmärksammas mer i valrörelsens slutskede. Kanske kommer denna effekt att hjälpa kristdemokraterna och centerpartiet att hålla sig ovanför fyraprocentsspärren. Att ett eller i värsta fall två partier skulle hamna under spärren är i själva verket alliansens största problem.

Så länge det bara handlar om ett parti så löser sig detta vanligen genom enkel taktikröstning där kamrat fyra procent eller broder fyra procent rycker in. När två partier behöver stödröster blir det mer komplicerat. Reinfeldt kan dock lösa det hela genom att före valet gå ut och deklarera att av de moderater som önskar stödrösta på ett annat borgerligt parti så bör de födda på jämna datum stödrösta på kristdemokraterna och de födda på udda datum stödrösta på centerpartiet.

I vilket fall som helst är valet 2014 långt ifrån avgjort ännu. Partisympatiundersökningar är ett allt sämre prognosinstrument. Allt fler gör som jag och slänger på luren när man upptäcker att man ska utsättas för en opinions- eller marknadsundersökning. Opinionsföretagen försöker med diverse olika statistiska modeller kompensera för detta stora bortfall av respondenter men det finns ingen säker metod för detta. De får ett i allt högre utsträckning ett så kallat ”stugsittarurval” av icke representativa människor som inte har något bättre för sig än att svara på undersökningar.

För egen del tycker jag att svensk partipolitik blir allt mer ointressant. Alla är lika övertygade om att det glada 60-talets tillväxt kommer att återuppstå med antingen ett femte jobbskatteavdrag eller marginella satningar på utbildning eller infrastruktur. Inget parti tar upp frågan om peak oil och alla dess konsekvenser för samhället. Men det är en annan historia. Just nu nöjer jag mig med att konstatera att Fredrik Reinfeldt kan sova gott om natten. De underliggande fundamenta som avgör den allt större gruppen marginalväljares slutgiltiga ställningstagande på valdagen talar fortfarande till hans fördel.

Faktum är att de allt mer värdelösa partisympatiundersökningarna som visar ett stort övertag för den rödgröna oppositionen spelar Reinfeldt i händerna. I huvudsak avgörs val i massmedia eller det som på politiskt konsultspråk och ren svenska brukar kallas ”airwar”. Motsatsen ”groundwar” kännetecknas av av gräsrotsaktiviteter som dörrknackning. Tillgången på en (förvisso allt mer ålderstigen) större armé av fotfolk är en av socialdemokratinns få kvarvarande strategiska fördelar i valrörelser. Detta markkrig kan på sin höjd påverka några enstaka procent marginalväljare men det kan vara avgörande i ett jämnt val. Det måste dock påbörjas tidigt före valet med besök och senare återbesök.

Partisympatiundersökningarna som ger en illusion av ett massivt rödgrönt övertag är sannolikt mycket effektiva i att demobilisera socialdemokratiska valarbetare från att gå ut i höstrusket och knacka dörr.

/Per Wikholm

Per Wikholm har en bakgrund som molekylärbiolog men har under större delen av sitt yrkesverksamma liv arbetat i olika politiska befattningar. Under 8 år var han anställd som omvärldsanalytiker på kommunikationsavdelningen vid socialdemokratiska partistyrelsens expedition. Numera är Per Wikholm författare, föreläsare och bloggare. Han har skrivit böckerna ”Ideologin och pengarna bakom kostråden” (tillsammans med Lars-Erik Litsfeldt) samt ”LCHF till vardags” och ”LCHF vardagskokbok” (tillsammans med Katarina Wikholm). Per Wikholm bloggar på www.lchf.se.