Gästkrönika: Att vara åskådare i sitt eget liv

Nedanstående är en gästkrönika signerad Christian Dahlström:

I en intervju i Värvet berättar komikern Kristoffer Appelquist om sin uppväxt i Malmö på 70-talet. En starkt socialdemokratisk, hård arbetarkultur där Jante-lagen lade sig som ett tjockt täcke över samhället och gjorde det svårt att andas för den som inte ville följa den utstakade vägen till ett liv som industriarbetare.

Som ung på 70-talet fick Appelquist veta att arbetarna hade byggt upp ett system som gjorde att man inte längre var ensam därute, det skulle garantera honom ett jobb eftersom systemet hade utrotat arbetslösheten. Om man ville starta något eget projekt fick man lära sig att man skulle ansöka på en blankett hos ABF och hoppas på det bästa. Man var i händerna på andra, på gott och ont.

Detta fungerade i brukssamhällena där det bara fanns en arbetsgivare där alla arbetade, som hade arbetarbostäder åt sina anställda, som byggde vägar till husen och som elektrifierade staden. ”En enda nåd, en enda punkt som strålar ut energi”, som Appelquist uttrycker det.

Förr eller senare lades bruket ned. Bruksmentaliteten gjorde att människorna blev handfallna när någon ryckte svetsen ur handen på dem. Sin egen uppväxt i skuggan av Kockumskranarna i Malmö gjorde Appelquist dåligt rustad för en betydligt hårdare verklighet än den han blivit lovad.

”Jag hade ALU-anställningar på olika ställen, jag kände mig fullständigt värdelös i en stor del av mitt liv, ända tills jag gjorde upp med den här inställningen att det var någon annans fel. Att man ska sitta på Arbetsförmedlingen och vänta på att någon ska ge en ett jobb, jag kan tycka att det är helt sjukt. Så många år som jag har suttit på Arbetsförmedlingen och väntat.”

Han drar paralleller till Värmland där han bor idag. I de gamla brukssamhällena sitter mentaliteten kvar: hög arbetslöshet, sociala problem och rasistiska partier på frammarsch. Men det finns också delar av Värmland där den bördiga marken vid de stora sjöarna har gjort att människor i hundratals år varit självförsörjande bönder. Egenföretagare som varit tvungna att ta ansvar för sin egen försörjning och är bättre lämpade för ett liv bortom brukssamhälleseran.

Den här intervjun golvade mig. När jag i somras var en vecka i Mullsjö utanför Jönköping blev jag påmind om den hela tiden. Vi besökte en godisfabrik i ett gammalt industriområde, jag fick höra om en ekologisk glassproducent som fanns långt inne i de djupa skogarna, vi fikade på en hembygdsgård som drev kafé. Var vi än kom hade någon smällt upp en business.

Men, vänta nu. Mullsjö är en ju gammal bruksort? När jag frågar min vän Göran som bor i Mullsjö så menar han att entreprenörsådran har spridit sig från Gnosjötrakterna. Bara den geografiska närheten till en annan framgångsrik entreprenörsbyggd verkar alltså ha påverkat en hel stads mentalitet.

Det är intressant om det stämmer. Att känslan och mentaliteten i en stad eller by har formats av naturen och människornas sätt att ta tillvara på den i generationer tillbaka, och gjort att olika delar av samma land, av samma landskap, har blivit så olika och att det påverkar varje nyfödd på ett väldigt tydligt sätt än idag. Eller som Appelquist beskriver det:

”När jag var tjugo år och arbetslös, varför var inte min första impuls att gå och sätta upp lappar på stan? ’Jag klipper din gräsmatta! Jag lagar din cykel! Jag skriver dikter till dig! Jag sjunger på ditt bröllop!’ Varför var det att sätta sig i ett väntrum och vänta på att gubben med skägg ska lösa det åt mig, när man vet att gubben med skägg inte kommer att lösa problemet åt en?”

Christian Dahlström är frilansskribent (textbearbetning.se)

Tidigare gästkrönikor av Christian: Fåfänga och storhetsvansinne bakom finanskrisen och Fondbluffarna borde måna om sina kunder. Cornucopia? tar emot välskrivna gästkrönikor, artiklar eller debattartiklar i relevanta eller intressanta ämnen, och har en besökstrafik som är ungefär hälften av ledande debattsajter hos storstadsmedia.