Fredagsmys: Mannen i den vita hatten

Dags för lite musikaliskt fredagsmys.

Jag är på en månad när jämngammal med sångaren och låtskrivaren i Kent, Jocke Berg. Det betyder att många av hans låtar träffade någon viss generationsnerv när de kom.

Kents texter och låttitlar är inte alltid helt lättolkade, men de är definitivt enklare att tolka när man sätter på sig generationshatten, exempelvis B-sidan Välgärningar & Illdåd, som handlar om att få barn. Ibland får man tänka länge och väl för att till slut göra en tolkning som är helt åt skogen. Vet inte om Jocke Berg/Kent själva kommenterar innebörden av texter och låttitlar, men jag misstänker att det ingår i konsten att inte göra det.

Iaf är en erkänd inspirationskälla för Kent det klassiska syntbandet Depeche Mode.

1988 släppte man sin dittils mest säljande skiva, den lite populistiskare Music for the Masses. 1989 när vi som föddes 1970 gick ur tredje året i gymnasiet släppte Depeche Mode sin live-skiva (och VHS-rulle) 101, som skildrade deras amerikanska Music for the Masses-turné.

En låt som framfördes där var kärleksballaden Somebody, sjungen av Martin Gore. Youtube enligt nedan.

Iklädd en vit hat. Detta var 1989.

Sexton år senare, 2005, släppte Kent sitt näst bästa album, Du och jag döden. Sista låten på skivan har sedan dess blivit bandets anthem som alltid avslutar deras konsterer. Passande, med tanke på att det är en ordentlig arenarock-låt. Den låten heter Mannen i den vita hatten (16 år senare). Live-bootleg från Youtube nedan:

Så är det en slump att Jocke Berg sexton år senare skriver en låt som heter Mannen i den vita hatten (16 år senare)? Notera även färgskalan på ljussättningen på scenen då och senare. Och notera (el)pianospelet i Mannen i den vita hatten – sänk takten på det och jämför med Somebody.

Låten inleder under rimligtvis gymnasiets sista månader och i det läge många befann sig då.

“En bänkrad i en rastlös sen april

Jag tittar över axeln och ser dig blinka till

Jag kan få dig när du vill

En vind blåser skratt längs korridoren en sista gång

Och du och jag håller andan

Och håller händer i språnget

Det är inte så långt hem

Och än fanns det tusentals tårar kvar”

Så frågan är om Joakim Berg hade på sig en vit hatt den där våren 1989, eller om det är en referens till Martin Gores framförande av Somebody, som på något sätt var betydelsefull för förhållandet till vem det nu var som kunde få Jocke Berg när hon vill.

Lutar mot att jag hittat ett samband här. Depeche Mode -> Martin Gore -> Somebody.

Lyssna nu på Somebody och dröm er tillbaka till gymnasiet. Speciellt om ni växte upp i någon form av “småstad” (likt Trollhättan eller Eskilstuna). Lyssna sedan till 16 år senare, om ni nu är gamla nog för att ha gått ur gymnasiet för minst 16 år sedan. (Vi som gick 4-årig teknisk gick förstås först ut 1990, men det förändrar inget i sak).

Trevligt fredagsmys på er. Hoppas ni har en Somebody som väntar där hemma. Och glöm inte att everything counts in large amounts. Både välgärningar och illdåd.