I ett förvirrat inlägg på Politikerbloggen skriver Magnum Coltrane Price (vem är det?), som tydligen är en artist och producent, att om han sätter samman en skiva i 1000 exemplar till en kostnad av 50 000, och sedan säljer dessa och får in 100 000, så åker 50 000 i skatt och han är tillbaka på noll.
Inte konstigt att han säger sig leva på existensminimum. De 50 000:- han investerat är nämligen avdragsgilla, så vinsten på försäljningen är 50 000:-, och det är dessa som skall beskattas. Kvar blir då vid 50% i skatt 25 000:- SEK. Inte noll SEK.
Som sagt tidigare, det är inte en mänsklig rättighet att leva på sin hobby, speciellt inte om man inte kan det minsta om bokföring eller ekonomi och missar något så grundläggande som avdrag för kostnader. Långt från alla företagare kan leva på sitt företag, och det krävs åtminstone lite förståelse för redovisning, bokföring, skatt och ekonomi för att kunna driva företag.
Price säger sig inte behöva säga mer än ovanstående. Det tycker jag hade varit bra, men istället fortsätter han och fortsätter och fortsätter. Hade han kortat ner svamlet lite så kunde han t ex strukit den passage där han jämför fildelning med utrotningen av judar under andra världskriget.
Sluta gnäll och läs på om CwF + RtB = $$$$. Finns ingen Reason to Buy, så spelar det ingen roll om fildelning inte existerar.
6 kommentarer
Herregud. Magnum må vara en bra basist men räkna kan han då inte.
HAHAHA Klockrent.
Jasså, det är så man gör för att få en egen lobbyorganisation med alldeles för mycket makt och befogenheter. Betala in allt i skatt så kanske detta besannas i alla branscher.
“där han jämför fildelning med utrotningen av judar under andra världskriget”
Verkligen lågvatten.
Jag tror att dylika “företagare” står inför en smärtsam förändringsprocess som kommer att slå hårt mot många med liknande åsikter de närmaste åren.
De kanske skulle lära av Kina?
http://emergenceofhumantouch.blogspot.com/2009/05/om-varldens-mest-omfattande-kapitalism.html
(var på besök i en musik och dvd-videoavdelning i Shenzhen i julas, stor som en avdelning på ett större varuhus, om inte större, i sverige. Det fanns hur mycket som helst att köpa. Och Allt var kopierat, med varumärket väl synligt från det kopierade företaget på omslagen.)
Kinesiska kopior är verkligen roliga, ibland går nån förbi bioduken. Och det bästa är textningarna som kan få den ruggigaste skräckfilm att bli makalöst rolig.
“Kinesiska kopior är verkligen roliga … ”
Jo, men det man kunde köpa där var fullvärdiga kopior av originalen, och oftast ingen skillnad på kvaliten. Jag undrar hur många sådana butiker det finns i det landet, och de lär knappast vara okända för myndigheterna. Skulle inte förvåna mig om samma personer som är satta att bevaka upphovsrätten, sammtidigt också faktisk äger dessa butiker eller har intresse i den branschen.