IPRED, bidragstagare och sk piratkopiering

Det råder tydligen en bloggstorm mot det intgritetskränkande IPRED-förslaget, som går ut på att ge privata organisationer mer långtgående rättigheter än polisen har. Allt detta för att skydda utländska mediaproducenter och svenska bidragstagare (alltså sk “kulturarbetare”). Som bekant är de svenska kultarbetarna bland de relativt största bidragstagarna, och finansieras till stor del via statliga bidrag, eller via Sveriges Television. Filmer som Arn-filmerna har dessutom fått delfinansiering av kommunala skattepengar.

Piratkopiering är förstås olagligt, ett brott mot upphovsrättslagarna. Som alla olagligheter skall polisen och åklagarväsendet hantera detta, inte privata företag.

Argumentet förs fram att staten förlorar pengar på piratkopiering av digitala alster. Det är förstås fel. Kalle Svensson, 16 år, har 1000:- SEK att konsumera varje månad. Om han piratkopierar lite amerikansk musik, köper en konsertbiljett till ett svenskt band för 400:-, samt lite chips från Estrella 100:- och kläder för 500:-, så är momsintäkten för staten 200:- SEK.

Om han istället köper amerikansk musik för 400:- , skippar konsterbiljetten, så får staten fortfarande 200:- SEK i momsintäkt.

Vad staten i det fallet inte får är arbetsgivaravgifterna för konsertarbetarna, utan istället far pengarna utomlands.

Nu kunde det varit svensk musik som han skulle köpt, men i de flesta fall så är skivbolaget utlandsägt, och pengarna försvinner ändå utomlands. Artisten och upphovsrättsinnehavarna får väldigt lite.

Piratkopiering kan förstås anses vara ett problem, men det löses inte genom att ge privata organisationer större befogenheter än polisen. Det löser man genom nya affärsmodeller. Musik går t ex utmärkt att köpa via iTunes till en billigare penning än om man köper den på plastskiva, och man måste inte ens köpa en hel plastskiva om det bara är några enstaka låtar man vill ha.

Kvar finns förstås fortfarande filmindustrin, med Bonnier och SF som de stora bromsklossarna. Det finns förstås undantag, som Headweb (gratis redaktionell reklam), men generellt så ligger rörliga media efter i Sverige. Headwebs utbud är dåligt, och SF satsar på strömmande media via SF Anytime, som bla kräver Windows och en snabb internetuppkoppling. Plus att man inte kan bestämma själv över när, var och hur man ser på filmen.

I USA erbjuder iTunes hyrfilm för 2-3 USD, filmer för 6-9 USD, och TV-avsnitt för 1-3 USD om jag minns rätt. Även med HD-kvalitet. Filmer och TV-avsnitt utan reklam och som man kan se var och hur man vill. Undantaget hyrfilmerna som man bara har 24h på sig att se.

Men något sådant lär vi väl inte få se i Sverige, någonsin. Men ärligt talat, vem vill se en film med Helena Bergström? Hon får väl gnälla bäst hon vill, anledningen till att inte tillräckligt många vill se hennes filmer är inte piratkopiering. Eller lyssna på BWO? Någon som ställer upp i Melodifestivalen är ju en föredetting.

Vi kan titta på spelbranschen. Ända sedan dataspelens barndom har vi haft piratkopiering, men ändå växer branschen år efter år. Någon form av terrorbalans råder, men likväl säljer man spel som aldrig förr. Kanske därför att spelbranschen inte sitter fast i gamla affärsmodeller?

Sedan har vi det där med stöld. Kopiering är inte stöld. Kopiering är kopiering. Stöld är när någon stjäl min bil. Kopierar de min bil rör det mig inte i ryggen.

Men jag välkomnar förstås IPRED. Framöver kommer jag kunna skicka räkningar till alla mina läsare för upphovsrättsintrång, eftersom många av er kommer ha kopior av t ex mina grafer liggande på era hårddiskar, om inte annat via cachen i webläsaren.

Det där sista var ironi. Mina grafer får privatpersoner sprida fritt i den mån de är intressanta för något, så långe referensen till min blog finns kvar. Mina texter får privatpersoner kopiera fritt, så länge ni anger källa och en länk till bloggen.