Jag uppmärksammade förra året att Sveriges beredskapslager av oljeprodukter inte inkluderade något flygfotogen. Detta har nu ändrats och de nya kraven är att sex aktörer ska lagra flygfotogen. Beror detta på uppmärksamheten (naivt) eller på en svensk beredskapshöjning?
Latest in riskhantering
Johanne Hildebrandt, en journalist som inte sitter på hotellrum och intervjuar andra journalister eller skriver om pressmeddelanden, utan som krigskorrenspondent faktiskt riskerat livet för att förmedla nyheter till svenska folket, har skrivit en läsvärd krönika om det svenska totalförsvaret hos Schibsted/SvD. Jag gör ett undantag och länkar till Schibsted den här gången, som en service till mina läsare, även om det innebär en risk att jag blir stämd på miljonbelopp av Schibsted längre fram i tiden. Länkandet är ju som bekant ett ofog.
Hildebrandt konstaterar korrekt att det är fascinerande att man i “cykelhjälmarnas och handspritens förlovade land” inte engagerar sig i rikets och samhällets trygghet.
För vad som kanske är ännu allvarligare än avskaffandet av Sveriges militära försvarsförmåga är det totala avskaffandet av totalförsvaret. Militära förband och utrustning har vi fortfarande åtminstone på pappret.
Ibland snubblar jag över en riktigt, riktigt bra blogg, som någon läsare driver. Den här gången handlar det om en unikt välskriven blogg som direkt är relevant för en stor del av mina läsare. Det handlar om bloggen Blues för civilisationen, som drivs av frilansjournalisten Maria Korpskog.
Sedan 2005 har fem svenska ISAF-soldater dödats, när de tillämpat det demokratiska beslut om svensk närvaro i Afghanistan som Sveriges riksdag fastställt.
Stormen Sandy visar på att det är lätt för oss att missuppfatta vad som är farligt. Spektakulära händelser framstår som farligare än vår vardag. Det kan därför vara bra att ha en uppfattning om vad som är farligt och vad som är ofarligt och inget att oroa sig över. Ett bra exempel kan vara att utgå från hur många som blir slagna av blixten varje år.