“Cykelhjälmarnas och handspritens förlovade land”

Johanne Hildebrandt, en journalist som inte sitter på hotellrum och intervjuar andra journalister eller skriver om pressmeddelanden, utan som krigskorrenspondent faktiskt riskerat livet för att förmedla nyheter till svenska folket, har skrivit en läsvärd krönika  om det svenska totalförsvaret hos Schibsted/SvD. Jag gör ett undantag och länkar till Schibsted den här gången, som en service till mina läsare, även om det innebär en risk att jag blir stämd på miljonbelopp av Schibsted längre fram i tiden. Länkandet är ju som bekant ett ofog.

Hildebrandt konstaterar korrekt att det är fascinerande att man i “cykelhjälmarnas och handspritens förlovade land” inte engagerar sig i rikets och samhällets trygghet. 

För vad som kanske är ännu allvarligare än avskaffandet av Sveriges militära försvarsförmåga är det totala avskaffandet av totalförsvaret. Militära förband och utrustning har vi fortfarande åtminstone på pappret.

Många svenskar lever fortfarande i tron att det finns något samhälleligt skydd mot omfattande civila kriser, men under den strategiska blackouten har detta avskaffats i princip helt och hållet. Civilförsvaret är numera en klubb, Civilförsvarsförbundet. Det ekonomiska försvaret är helt nedlagt och några råvaru-, livsmedels- eller utrustningsreserver existerar inte. Det psykologiska försvaret lever bara vidare i MSB:s regi, i form av ett antal PDF:er som produceras varje år, plus några websajter och Twitter-flöden. 

Någon krisledningsfunktion existerar inte heller, utan vid en kris ska kanske 50-70 olika myndigheter och organisationer leka enmans (enorganisations) världskrig utan samordning. Det finns ingen samordnande krisledningsfunktion i Sverige, om ni nu trodde det. Alla ska köra sitt eget race.

Medan en militär kris är osannolik i närtid, så kan vi vara 100% övertygade om att vi kommer uppleva omfattande civila kriser de kommande åren och decennierna. Både militär och civil krishantering och tillhörande organisationer tar lång tid att bygga upp, även om militär organisation antagligen tar längre tid. Sist tog det 30 år att återupprusta. Det är ett skäl i sig att inte lägga ner försvaret. Att lägga ner kräver en underskrift, att bygga upp tar decennier.

Stormen Gudrun skulle idag fått betydligt allvarligare konsekvenser (om den nu inte redan hade skett och transformatorstationer flyttats ner på marken, träd redan fällts, ledningar har grävts ner etc – vi får inte en Stormen Gudrun förrän skogen vuxit sig sårbar igen, vilket tar gissningsvis 35 – 40 år), då ännu mer funktioner avvecklats.

Med avvecklingen av totalförsvaret och nedläggningen av det militära försvaret har vi inte heller kapacitet att aktivera totalförsvaret för t ex en riktigt allvarlig pandemi (tänk filmen Contagion etc). Sjukvården skulle ganska omgående gå på knäna och samhället skulle snabbt bryta ihop, då det inte ens finns kapacitet att upprätthålla grundläggande samhälleliga funktioner vid en kris. Vi vet att det kommer en ny influensavåg liknande spanska sjukan, men vi vet inte när. Den här gången kommer influensan sprida sig blixtsnabbt och inte med 1918 års långsamma samhälle.

Det finns i princip inga reserver av sjukvårdsmateriel heller och vi har bara förstärkningsresurser för att hantera en enda stor omfattande katastrof i landet, t ex ett t-dåd mot ett  större idrottsevenemang. Och då måste dådet ändå ha begränsad verkan, då vi bara har förbrukningsartiklar för något tusental skadade.

Det finns inte heller personal att fullt bemanna försvarets kraftigt reducerade sjukvårdskapacitet, där sjukvårdspersonalen oavsett skulle hämtas från civil sjukvårdspersonal, även om man kunde utöka antalet vårdplatser på valfri plats i landet den vägen.

Inte ens det militära försvaret har mat för mer än några dagar (tänker inte nämna hur många eller få) om t ex det fåtal punkter som är helt avgörande för svensk livsmedelsdistribution skulle slås ut. Det civila samhället har inte mat för mer än kanske 2-3 dagar, dvs det som finns i hushållen, storköken och butikerna – resten distribueras genom en handfull platser just-in-time. Någon beredskap eller infrastruktur för alternativ distribution existerar inte. Även om ansvarsprincipen gäller, så har förstås inte t ex kommunala eller privata slutförvaringsinrättningar några livsmedelsreserver för att kunna hantera en akut försörjningskris för de äldre.

Drabbas vi av omfattande strömavbrott finns inte längre hundratals, rent av tidigare tusentals, reservkraftaggregat som totalförsvaret och det militära försvaret förfogade över. Det finns en handfull.

Våra sjukhus klarar inte av att hantera strömavbrott. 

Just nu är SOS Alarm 112 drabbat av omfattande störningar i Örebro, Västmanland, Värmlands och Västernorrlands län och även andra delar av landet kan uppleva störningar (SOS Alarm).

Vi kan fortsätta listan, men jag har skrivit om det mesta förr. Folk bör inte vara oroliga för en ensam galning på Drottninggatan, utan för vad en handfull individer skulle kunna orsaka om de planerade lite.

Oftast fortsätter svenska samhället att fungera, men det är en bräcklig fasad. Drabbas vi av en stor civil kris så kommer det inte bli vackert. Avvecklingen av Försvarsmakten är bara en rätt tydlig temperaturmätare på den fiktiva tryggheten i det svenska samhället. 

Sverige balanserar på en skör tråd. Allt som krävs är en väldigt trubbig sax, så är fallet ner till botten långt, snabbt och väldigt hårt.