Tidölaget begraver den utlovade reformen av den föråldrade straffrätten, som är så gammal som från 1960- och 80-talet, i en utredning som först ska vara klar sista juli 2025. Därmed kommer inga lagändringar av straffskalor och påföljder att genomföras förrän efter valet 2026 och reformen blir en valfråga. Tills dess blir det alltså ingen modernisering.
Den svenska straffrätten togs fram för ett annat Sverige, det delvis isolerade DDR-Sverige, där inget fick passera gränsen, inte ens svenska tusenlappar och där det saknades organiserad brottslighet. I Tidölagets Tidöavtal skulle “en fullständig och genomgripande översyn av strafflagstiftningen” genomföras, med exempelvis avskaffning av dagens mängdrabatter där man bara straffas för det hårdaste brottet när pinnarna ska bockas av i rätten, hårdare straff vid återfall, förvaringsdomar för brottsbenägna samhällsfaror, stärkt nödvärnsrätt mfl reformer.
Justiteminister Gunnar Strömmer hanterar nu detta genom att gömma det hela i en utredning som ska pågå i två år och presentera sina resultat den sista juli 2025. Det betyder att det inte kommer komma någon efterföljande lagstiftning förrän tidigast hösten 2026, eller rent av till årsskiftet 2027 och därmed blir straffrättsreformen en valfråga och Tidölagets mandatperiod är därmed bortkastad. Samtidigt ser vi ut att gå mot en förkrossande seger för socialisterna givet att opinionen inte vänder till valet, vilket innebär att straffrättsreformen kommer förkastas och inte genomföras under nästa mandatperiod heller, så kanske blir det något efter 2030?
Kort sagt kommer inget hända, annat än en massa stora ord. Dock har det förstås blivit tyst på fiskmåshögern, nu när de utgör regeringsunderlaget och därmed inte kan kritisera sittande regering, så vi får i alla fall lite lugn och ro i debatten.
Det visar sig bland annat på den kompakta tystnaden kring tillsättandet av utredningen.
Utredningen ska annars titta på att skärpa straffskalorna, dubbla straff för gänggriminella, avsskaffa mängdrabatten, oftare använda den övre delen av straffskalan, ingen presumtion mot fänglese, mindre hänsyn till den dömdes personliga omständigheter och fler ska häktas.
Dock saknas det redan idag både fängelse- och häktesplatser, och ett stort antal häktade och även fängelsedömda förvaras i praktiken i Kriminalvårdens fordon på väg från anstalt A till anstalt B för att hantera platsbristen.
Och några nya fängelser eller häkten kommer vi nog inte få se under mandatperioden heller. Trots allt gäller NIMBY – inte på min bakgård och de som röstar för fler i fängelse längre tider vill inte ha en anstalt nästgårds. Som boende i en by som hade en anstalt fram till ca 2010 kan jag dock vittna om att det innebar exakt noll problem och ingen upplevde fängelset negativt. Enda skillnaden var att polisen visade sig oftare i byn när de hade ärenden till anstalten, samt att det var rätt många lokala arbetstillfällen med allt vad det innebär för dagbefolkning och lokal service. Jag personligen tar gärna ett fängelse nästgårds igen, och som boende på landet finns det ju även flera ungdomsvårdinrättningarr inom några minuter med bil.
Svensk straffrätt skulle reformerats 1995 när vi gick med i EU och bröt kalla krigets isolering och slutligen sade adjö till DDR-Sverige, men ett svenskt särdrag är som bekant att vi är naiva, godtrogna och tror att folk vill följa regler och vill väl, egentligen, samt tron på svensk exceptionalism och att vi är bäst i världen och att alla andra därmed vill vara som oss. Verkligheten är att alla länder och kulturer på jorden anser att de är bäst i världen och skapelsens och civilizationens apex och krona, och om de inte mätbart är det, så beror det på att man mäter fel saker.
