rättsväsende

Nedan följer min syn på brott, straff, förlåtelse och botgöring. Min grundsyn är att rättsväsendet når en del av vägen när det gäller rehabilitering av dömda, men resten av resan från dömd brottsling till god samhällsmedborgare kräver att familj, vänner och även arbetsgivare ställer upp. Kort sagt vi alla som utgör själva samhället.

Det finns en risk att du förr eller senare kommer ställas inför att en arbetstagare, kollega, vän, nära släkting eller rent av familjemedlem begår ett oacceptabelt övertramp och döms för brott. Detta handlar alltså inte om för dig okända personer du inte har en relation till, utan nära och kära.

I svensk rättstradition är straff i Sverige rehabiliterande och vårdande, i ett försök att den dömde ska kunna återgå till att vara en bidragande samhällsmedborgare. Kriminalvårdens försök till rehabilitering av dömda är i alla fall en god ambition i linje med vårt samhälles värderingar.

Det fungerar inte alltid, speciellt inte med livsstilskriminella, men det fungerar ofta för de som begår enskilda övertramp. Avgörande kan vara i vilket socialt sammanhang personen finns före och efter straffet.

När någon dömts och sonat sitt straff är det sedan upp till samhället att välkomna den dömde tillbaka och se till att denne inte återfaller i brottslighet. Kriminalvården sträcker sig bara så långt, och det är faktiskt upp till familj, vänner och arbetsgivare att göra resten vare sig vi vill eller inte. Att fortsätta utestänga den som avtjänat straffet från samhället är att döma den till att endast accepteras av brottslingar och därmed en stor risk till att återfalla i brott.

Du kan och ska absolut fördöma det personen gjort och visa att du inte tycker att det var rätt agerat, men det betyder inte att du måste förkasta och isolera personen från samhället.

Arbetet som anhörig eller vän bör börja redan under straffet. Både i form av besök till fängelset om man sätts upp på den begränsade listan av tillåtna besökare enligt kriminalvårdens regler, eller listan gällande personer den dömde får prata i telefon med, vilket också kan variera beroende på hur den dömde sköter sig, men också vid permissioner. Permissioner kan kritiseras, men de är en del i rehabiliteringen för att möjliggöra att man åter kan bli en del av samhället.

Det förekommer ofta att så kallade vänner eller närstående vänder den dömde ryggen. Det går att förstå, och särskilt om man är på offrets sida eller rent av själv är brottsoffret. Det går inte att fördöma dem som gör så – att begå ett brott kan vara att svika ett förtroende även gällande andra än brottsoffret och dess närstående. Men som samhälle kan vi inte alla vända en dömd ryggen. Inte om vi är humanister och tror på mänskligheten.

Jag är ateist, men jag är uppfostrad med en kristen lutheransk grundsyn i mina värderingar. Där ingår förlåtelse, vilket ibland kan vara det svåraste som finns att göra, kanske lika svårt som att be om hjälp. Men jag tror på den. I alla fall så länge inte den dömde återfaller i brottslighet eller dåligt omdöme.

Jag är beredd att med kristen grundsyn ge människor en andra chans. Utöver rättsväsendet är det bara Gud som dömer, och jag är bara människa.

Jag tror också på kristen lutheransk botgöring, och att den som är dömd behöver anstränga sig för att visa att man valt en bättre väg och på så sätt arbeta av en skuld till samhället bortom rättsväsendets straff. Vi ska dömas efter hela vår livsgärning, inte efter ett enskilt snedsteg och uselt omdöme, men i Internets tider är detta allt svårare när alla vill peka finger för att få bort uppmärksamheten från de egna bristerna. Dagens journalistiska affärsmodeller är baserade på att locka till klick, och då är det lätt hänt att mediernas fördömande finger lyfts och engagerar desto fler. Få av oss är perfekta, rent av ingen, men det är skönt att skenheligt peka på att någon annan minsann är sämre. Ett enda dumt uttalande eller foto kan idag bli en livstidsdom i Internets och mediernas domstol.

Angående spridning och klick: kom ihåg att det är förtal att hänga ut privatpersoner som dömts, även om uppgifterna i sig är korrekta. Förtal är att sprida missaktning om en person oavsett om det är sant eller inte. Och idag är det enklare än någonsin att starta drev utifrån ett påstående, och spä på det med fantasier och lögner för maximal effekt. Avstå från att agera lynchmobb på nätet. Föreligger det något brottsligt, polisanmäl och leverera de bevis du sitter på.

För varje år med ett gott liv och fri från återfall så stiger förtroendet och tilliten igen för den dömde, för att till slut vara en ickefråga. Det gäller för övrigt även personer som hamnat i beroende men lyckats göra sig fria från det. Förlåtelse och botgöring. En andra chans.

Men återfaller personen får man förstås rannsaka sig själv. Alla kanske inte går att rädda, eller så kanske ansvaret för det hela bör falla på någon annan nästa gång. Ingen av oss är perfekta även om vi försöker och vill väl. Man kan förstå om en del ger upp, men man kan i alla fall försöka.

Att vara familj eller vän är att finnas där när det är som svårast och man behövs som mest. Den som sviker när det blåser som hårdast var kanske aldrig en vän. Kanske visar det sig vara att en person du inte pratat med på flera år var din riktiga vän när det verkligen gäller, medan alla andra lämnade?

När det gäller arbetsgivare så sviker förstås många när en anställd döms. Andra gör det inte. Och det finns företagare med enorma hjärtan – det finns rent av en sådan som granne i byn – som specifikt återkommande välkomnar dömda och erbjuder dem arbete. Det finns till och med de som den vägen kunnat rehabilitera livsstilskriminella och via ett hederligt arbete fått bort dem från kriminalitet. Men det krävs mod och att man har lite ryggrad, samt att man är en anständig människa. Läs en av de många reportageböckerna som kommit i ämnet livsstilskriminalitet om ni inte tror mig att det är möjligt.

Ställ i slutändan dig frågan: vem är du själv?

Är du en sådan som vänder ryggen till och går när du behövs som mest? Kanske rentav bidrar till drev och ryktesspridning, vems syfte de nu tjänar? Eller står du kvar och uppfyller vad det innebär att vara en vän och en anständig människa, och räcker ut en hjälpande hand även när det är som svårast?