Nedan följer min syn på brott, straff, förlåtelse och botgöring. Min grundsyn är att rättsväsendet når en del av vägen när det gäller rehabilitering av dömda, men resten av resan från dömd brottsling till god samhällsmedborgare kräver att familj, vänner och även arbetsgivare ställer upp. Kort sagt vi alla som utgör själva samhället.
Det finns en risk att du förr eller senare kommer ställas inför att en arbetstagare, kollega, vän, nära släkting eller rent av familjemedlem begår ett oacceptabelt övertramp och döms för brott. Detta handlar alltså inte om för dig okända personer du inte har en relation till, utan nära och kära.
I svensk rättstradition är straff i Sverige rehabiliterande och vårdande, i ett försök att den dömde ska kunna återgå till att vara en bidragande samhällsmedborgare. Kriminalvårdens försök till rehabilitering av dömda är i alla fall en god ambition i linje med vårt samhälles värderingar.
Det fungerar inte alltid, speciellt inte med livsstilskriminella, men det fungerar ofta för de som begår enskilda övertramp. Avgörande kan vara i vilket socialt sammanhang personen finns före och efter straffet.
När någon dömts och sonat sitt straff är det sedan upp till samhället att välkomna den dömde tillbaka och se till att denne inte återfaller i brottslighet. Kriminalvården sträcker sig bara så långt, och det är faktiskt upp till familj, vänner och arbetsgivare att göra resten vare sig vi vill eller inte. Att fortsätta utestänga den som avtjänat straffet från samhället är att döma den till att endast accepteras av brottslingar och därmed en stor risk till att återfalla i brott.
Du kan och ska absolut fördöma det personen gjort och visa att du inte tycker att det var rätt agerat, men det betyder inte att du måste förkasta och isolera personen från samhället.
Arbetet som anhörig eller vän bör börja redan under straffet. Både i form av besök till fängelset om man sätts upp på den begränsade listan av tillåtna besökare enligt kriminalvårdens regler, eller listan gällande personer den dömde får prata i telefon med, vilket också kan variera beroende på hur den dömde sköter sig, men också vid permissioner. Permissioner kan kritiseras, men de är en del i rehabiliteringen för att möjliggöra att man åter kan bli en del av samhället.
Det förekommer ofta att så kallade vänner eller närstående vänder den dömde ryggen. Det går att förstå, och särskilt om man är på offrets sida eller rent av själv är brottsoffret. Det går inte att fördöma dem som gör så – att begå ett brott kan vara att svika ett förtroende även gällande andra än brottsoffret och dess närstående. Men som samhälle kan vi inte alla vända en dömd ryggen. Inte om vi är humanister och tror på mänskligheten.
Jag är ateist, men jag är uppfostrad med en kristen lutheransk grundsyn i mina värderingar. Där ingår förlåtelse, vilket ibland kan vara det svåraste som finns att göra, kanske lika svårt som att be om hjälp. Men jag tror på den. I alla fall så länge inte den dömde återfaller i brottslighet eller dåligt omdöme.
Jag är beredd att med kristen grundsyn ge människor en andra chans. Utöver rättsväsendet är det bara Gud som dömer, och jag är bara människa.
Jag tror också på kristen lutheransk botgöring, och att den som är dömd behöver anstränga sig för att visa att man valt en bättre väg och på så sätt arbeta av en skuld till samhället bortom rättsväsendets straff. Vi ska dömas efter hela vår livsgärning, inte efter ett enskilt snedsteg och uselt omdöme, men i Internets tider är detta allt svårare när alla vill peka finger för att få bort uppmärksamheten från de egna bristerna. Dagens journalistiska affärsmodeller är baserade på att locka till klick, och då är det lätt hänt att mediernas fördömande finger lyfts och engagerar desto fler. Få av oss är perfekta, rent av ingen, men det är skönt att skenheligt peka på att någon annan minsann är sämre. Ett enda dumt uttalande eller foto kan idag bli en livstidsdom i Internets och mediernas domstol.
Angående spridning och klick: kom ihåg att det är förtal att hänga ut privatpersoner som dömts, även om uppgifterna i sig är korrekta. Förtal är att sprida missaktning om en person oavsett om det är sant eller inte. Och idag är det enklare än någonsin att starta drev utifrån ett påstående, och spä på det med fantasier och lögner för maximal effekt. Avstå från att agera lynchmobb på nätet. Föreligger det något brottsligt, polisanmäl och leverera de bevis du sitter på.
För varje år med ett gott liv och fri från återfall så stiger förtroendet och tilliten igen för den dömde, för att till slut vara en ickefråga. Det gäller för övrigt även personer som hamnat i beroende men lyckats göra sig fria från det. Förlåtelse och botgöring. En andra chans.
Men återfaller personen får man förstås rannsaka sig själv. Alla kanske inte går att rädda, eller så kanske ansvaret för det hela bör falla på någon annan nästa gång. Ingen av oss är perfekta även om vi försöker och vill väl. Man kan förstå om en del ger upp, men man kan i alla fall försöka.
Att vara familj eller vän är att finnas där när det är som svårast och man behövs som mest. Den som sviker när det blåser som hårdast var kanske aldrig en vän. Kanske visar det sig vara att en person du inte pratat med på flera år var din riktiga vän när det verkligen gäller, medan alla andra lämnade?
När det gäller arbetsgivare så sviker förstås många när en anställd döms. Andra gör det inte. Och det finns företagare med enorma hjärtan – det finns rent av en sådan som granne i byn – som specifikt återkommande välkomnar dömda och erbjuder dem arbete. Det finns till och med de som den vägen kunnat rehabilitera livsstilskriminella och via ett hederligt arbete fått bort dem från kriminalitet. Men det krävs mod och att man har lite ryggrad, samt att man är en anständig människa. Läs en av de många reportageböckerna som kommit i ämnet livsstilskriminalitet om ni inte tror mig att det är möjligt.
Ställ i slutändan dig frågan: vem är du själv?
Är du en sådan som vänder ryggen till och går när du behövs som mest? Kanske rentav bidrar till drev och ryktesspridning, vems syfte de nu tjänar? Eller står du kvar och uppfyller vad det innebär att vara en vän och en anständig människa, och räcker ut en hjälpande hand även när det är som svårast?
117 kommentarer
Var drar man gränsen mellan de som har någon form av NPF eller bara är korkade (som begår brott)?
Ja, det förutsätter såklart för inläggets resonemang att de fått hjälp med att hantera detta , annars är det såklart återfall på köpet. Hur skall man veta att det är rimligt?
Straff skall vara avskräckande, men påföljden skall vara rehabiliterande.
Kan man rehabilitera någon av den ryska ledningen?
Jag vet inte. Artikeln avser personer du har en relation till. De flesta av oss har inte det till den ryska ledningen.
Du skriver att “Utöver rättsväsendet är det bara Gud som dömer”. Hur går det ihop med att du samtidigt säger dig vara ateist?
Det är en retorisk formulering och ska inte tas bokstavligt. Eller så tolkar du det att eftersom det inte finns någon gud så är det bara rättsväsendet som dömer.
Var man drar gränsen mellan NPF och korkad?
Ja ungefär som mellan handledsfraktur eller bara lat.
Eller kanske som mellan öroninflammation och blyg, deprimerad och tråkmåns kanske.
På läkarlinjen lär man sig sånt svårt! Men så går dom ju ett tag oxå.
Ja, bra fråga. Vad är variationer, vad är begränsningar, vad är diagnoser och vad är sjukdom?
Det är nog också en fråga om vad samhället anser är rimligt.
En diagnos är resultatet av en undersökning av hur något/någon fungerar. Ofta en undersökning av ett felfall.
Jag håller i grunden med dig. Speciellt om det är brott där offret “enklare” kan gå vidare.
Men just nu cirkulerar det ett hemskt fall i närheten. Där en kollega på en tidigare arbetsplats sitter häktad för synnerligen grova våldtäkter mot ett barn i beroendeställning under en längre tid.
Där offret alltid får bära med sig detta.
Skulle personen dömas rör det sig säkert om straff på 8-10 år i fängelse.
I större delen av världen skulle förövaren i ett sånt här fall dömas till livstid.
Även om jag intellektuellt kan känna att det är bra om personen kan rehabiliteras och komma in i samhället efter avtjänat straff så är det känslomässigt så svårt när offret har fått ett “livstidsstraff”
Enklare om det är en bankrånare eller nån som sysslat med egendomsbrott.
Mord och sexualbrott, speciellt mot barn är väldigt svåra att ha överseende med.
Eller tänk ett brott som trafficking. I Roslagen finns det ett par män som misshandlat sina fruar och tvingat dem att sälja sex.
Hur förlåter man det?
Det är intressanta etiska och mänskliga diskussioner.
I detta fall med den här kollegan. Som var trevlig men “mysko” (Jag ska ärligt säga att jag är en av de som kunde säga “jag såg nog att han kunde begå brott” och inte bara “det trodde jag aldrig om honom)
Jag kan nog inte ge honom en till chans. Inte för ett sånt brott. Fråga mig om 20 år.
Som det står i artikeln, det är fullt förståeligt. Det går inte alltid. Sedan kanske du inte har någon relation till fd kollegan längre, ni har bara varit på samma arbetsplats? Är ju inte riktigt på dina axlar om det är en avlägsen tidigare bekant kanske?
Nej precis. Det kommer inte röra mig.
Jag vet att han redan är uppsagt då han varit häktad en längre tid.
Jag gillar dock artikeln. Den lyfter något vi bör rannsaka i oss själva. Jag tror det ÄR bra att ta ett intellektuellt beslut.
“Det här är jag ok med och kommer att hantera när straffet är avtjänat”
I mitt fall skulle jag ha väldigt svårt för sexualbrott och våld mot försvarslösa.
Men i resterande fall. Är det bättre att en människa blir ett vrak och aldrig mer kommer in i samhället. Har vi inte då förstört ett liv till.
Jag tror på att vi ska ha straff som är i relation till den skada man åsamkar. Att en hel del av straffet är just straff.
Men vi behöver ha en plan för hur man sen integrerar personer i samhället. På samma sätt som man behöver ha en plan för migration. Det är slöseri att sen bara placera människor i ett slutförvar och evigt socialbidrag
För mig handlar det mycket om varför ett brott begås, som avgör om jag kan förlåta eller inte. De svåraste brotten är de där det inte finns några bra skäl, mer än “för att jag kunde”.
I vissa fall kan skälet vara mer eller mindre moraliskt försvarbart, t.ex. en person som tvingas råna en bank för att en liga håller ens fru och barn gisslan, eller personrån annars svälter familjen (väldigt ovanligt i Sverige men inte i andra delar av världen).
I en del fall kan brottet ha förmildrande omständigheter, som “Jag behövde pengar nu då jag hade lånat pengar av Bosse som hotade att krossa mina knäskålar om jag inte betalade hundra lax imorgon, så därför rånade jag banken.” Ett dåligt beslut tvingar en till att begå brott helt enkelt.
I många fall är brottet rent korkat – “Jag vet att jag inte borde ha tagit de där tre shotsen, ändå valde jag att köra full och råkade sätta en pensionär i koma” är ju inte vad jag skulle kalla speciellt förlåtande direkt.
Svårast att förlåta är som sagt brotten som bara är “För att han/hon/det kunde”. Sexualbrott, mord av barn och annat otyg. Dessa personer är rena fullblodspsykopater och bör undvikas å det grövsta, helst med ett stort kors, träpåle och/eller vitlöksflätor nära till hands. Utifall att.
Kan jag förlåta sådana brott, jag tror ärligt talat inte det, men enda sättet att veta är att det inträffar och att förutspå det är som hur du skulle reagera i en fight, du tror att du vet hur du reagerar men sedan händer det och du ligger på marken med blöta byxor…
Har man erfarenhet som offer eller kollega till en pedofil är pedofilen dömd på livstid.
Offret får leva med skammen i hela sitt liv.
Det finns också psykopater or narcissister. Energitjuvar som alltid kommer att ta mer än de ger, och knappast kommer ändra sig för att du ställer upp för dem.
Ja, och? Går det inte så går det inte. Alla är inte lika bra människokännare som du och kan identifiera dessa direkt. Det betyder inte att vi ska ge upp alla för de kan vara psykopater eller narcissister.
Vad skall vi göra med pedofiler som efter avtjänat straff söker sig tillbaka till barntillsynen/förskolan?
De släpps inte in. Ett icke-problem. Alla inom barn och skola måste visa upp utdrag ur belastningsregistret. Även fritidsledare och föreningsmänniskor som jobbar med barn måste ha utdrag.
Dessutom handlar detta inte om generell förlåtelse eller botgöring, utan om personer du har en nära relation till. Du kanske har många seriepedofiler bland dina vänner, men de flesta av oss har inte det och kan skita i att förlåta dem.
Och det står i artikeln att det är förståeligt att folk inte kan förlåta, man måste inte delta i rehabiliteringen av en dömd.
Tyvärr har det visat sig (inte minst helt nyligen) att de där mekanismerna för rehabilitering inte funkar fullt ut.
Det finns arbeten där somliga helt enkelt aldrig mer ska ha med barn att göra. Några få procent av populationen är bara totalt körda. Så, vad ska de personerna göra då? Bli domare eller politiker kanske? Låter cyniskt, men …
Men kontrollen fungerar ju inte. Resursbrist, integritetshänsyn, registreringsunderlåtenhet, allmän “snällhet” (ge en extra chans). Det ligger något i vissa amerikanska delstaters rättsväsens princip “Three strikes and you are out!” Danskarna har visst något motsvarande – skydda människor mot brottslingen … Men inte mjäkiga Sverige, inte!
USA är inte en förebild i någon form när det kommer till rättskipning, men däremot våra grannländer Danmark och Norge är de vi borde använda som mall för ett reformerat rättssystem. De två länderna vet vad de sysslar med, på den fronten i alla fall.
Jag förstår din tankegång och ditt resonemang. Det stämmer och kan appliceras på vissa brottslingar.
Men, nu har vi fått några nya trista saker att ta hänsyn till, blodshämnd, kollektiv skuld samt guilt by association.
Vissa brottslingar ger sig på släktingar till sin motståndare. Detta även om släktingen inte alls är inblandad. Vissa ser bara ”öga för öga” som ett alternativ och ger sig även på barn och syskon till sin motståndare.
Vissa ger sig på arbetsgivaren om denne har en anställd som gjort något mot en annan eller inte betalat en skuld.
Så det är tyvärr inte bara positivt att ställa upp för en ”brottsling” även om denne sonat sitt brott. Brottsoffret kanske inte ser fängelsestraffet som tillräckligt och ger sig på dig för att du hjälper/ställt upp för den dömde.
Ovan är sådant som polisens BOPS grupper hanterar på en daglig basis. Och de har betydligt mer att göra än vad de klarar av. De får sålla hårt i vilka som de skall hjälpa. Resurserna är ju liksom inte oändliga.
Vi är samhället. Vi väljer vilket samhälle vi vill leva i. Ett där man är livrädd för allt och därmed inte vågar stå för något. Eller ett annat samhälle.
Det kan vara svårt att välja vad man är rädd för.
Det kan vara svårt att stå upp emot våldsmakt.
Jag tror jag skulle kunna åka dit på det Bogwan varnar för, att hjälpa en människa eller ha affärer med någon där den människans “samhälle” ser en chans att då driva in pengar eller hämnas på mig.
Jag kan inte stå upp för detta ensam men min kultur är individualistisk och förlåtande så vad göra mot det kollektiva och långsinta om det drabbar mig? Jag vill dessutom ha kulturen individualistisk och förlåtande så att starta en sekt edyl är ingen lösning.
Men jag kan ha tur och aldrig drabbas direkt, det har t.ex. aldrig skjutits och sprängts på mig utan bara nära så att jag vart rädd. Jag kunde välja att inte bete mig som en rädd människa och vara handlingsmässigt nojjig över att något sådant skulle kunna hända, vilket jag gjorde, men då vart det värre när det hände om än bara nära och inte så jag vart fysiskt skadad.
Hur gör jag för att kunna välja det samhälle jag vill leva i?
Jag försöker göra något gott då och då för någon.
Jag gör en del för Ukraina, det är dessutom en närliggande kamp då det finns direkt kopplingar mellan de aggressiva diktaturerna och svensk gängkriminalitet.
Jag har ett förtroenduppdrag där jag lyssnar på människor oavsett om jag tycker om dem eller ej vilket jag tror är en gåva som jag har. (Även om den är självbedrägeri ligger jag sannolikt över genomsnittet… )
Jag försöker komma på lösningar, alla med biverkningar en del är bättre än sjukdomen och en del är sämre.
Det finns en symmetri som är svår, kanske omöjlig, att komma ur. Teknik som hjälper goda människor att samarbeta hjälper även onda. Det som utplånar skuggan där det t.ex. handlas narkotika utplånar även integritet för laglydiga.
Går det helt åt skogen tror jag att det finns en teknologisk potential att utan centralstyrning få ett samhälle utan anonymitet, obemärkt rörelse eller glömska men jag är ingen Satoshi och kan inte koda det själv.
Jag som individ är beroende av att de runt omkring mig i förkrossande majoritet är hyggliga, när det inte längre stämmer tappar jag fotfäste för jag orkar inte samla tillräcklig kunskap och hålla reda på alla risker. (En 100 000:- livsläxa är att lyssna på knappt medveten oro och göra kreditkontroller, sedan gjorde jag det rationella och prenumererade på kreditupplysning men att sedan använda den och hela tiden vara orolig var jobbigare än att försöka växa verksamheten så jag lade i praktiken ner den. Iofs var inte affärsidén så stark till att börja med. )
Och hur mycket jag än väljer att tänka gott och göra gott har den som väljer att skada och döda så mycket mera kraft att påverka.
Spot on!
Avsåg LWs kommentar ovanför
Jätte bra skrivet lw, verkligen
Har funderat själv på vem man är i en sådan situation där en närstående gör sig skyldig till dessa riktigt avskyvärda, stigatiserande brott.
Jag vet inte då jag inte hamnat i den situationen.
Nä, tack och lov vet de flesta inte det.
Sannolikheten att ställas inför det ökar ju om man tänker som ringar, eller lager utanpå varandra som representerar relationer.
Jag kan ju ha en närstående som i sin tur hamnar i denna situation.
Hur förhåller jag mig till min närståendes val att hantera sin relation med.. säg en dömd seriepedofil..
Det är en fråga jag faktiskt inte tänkt på.
Jag har inte heller någon personlig erfarenhet av detta, men tänker att det kan vara svårt att förbereda sig för hur man reagerar om det skulle inträffa.
Är det någon riktigt närstående så lär ju stressystemet kopplas på och man kommer få ett stressbeteende som kanske inte är ens “riktiga” beteende.
Jag hoppas att jag skulle finnas där för en anhörig eller vän även om personen skulle ha begått ett vidrigt brott.
Inom vissa yrken tränar man frekvent genom att gå igenom ett tänkt scenario och olika varianter av det enbart mentalt gång på gång. Utöver den uppenbara träningen.
Detta handlar inte bara om att repetera vilket håll man ska gå, knapp man ska trycka osv för sådant görs bäst att öva fysiskt
Utan för att förbereda hjärnan att aggera på ett önskvärt sätt snabbare. Och det fungerar.
Generellt tror jag vi är dåliga på detta i vardagslivet, för det är inte svårt och kräver igentligen inte så mycket alls.
Fundera på det lv skrivit.
Går i alla möjliga avseenden att förbereda sig och behöver inte vara så djupa ämnen.
Det händer när jag kör bil(ofta längre sträckor/tider) exempelvis att jag går igenom en bilolycka i huvudet och mitt agerande om jag skulle bevittna/vara först på plats.
Hur vill jag agera?
Hur kan det se ut? Låta, lukta?
Vad gör man i vilken ordning.
Har jag nu någon första hjälpen, var?
Var är vi, bra att ha en hum till 112.
Hur var det nu med chockade människor, ska man ge dom dricka?
Hur känns det att sitta med fingrarna hårt tryckta mot någons hals för att stoppa en blödning..
Relaterat om du varit på David Bergmans föreläsningar eller läst hans bok om Konsten att döda, så klarar intelligentare soldater dödandet bättre än de som har lägre begåvning. Detta då de kan tänka igenom i förväg, problematisera och nyansera bättre. Man blir inte en bättre professionell soldat för att man är lågbegåvad.
Det kan nog vara svårt det oxå.
Beroende på hur nära relationer/kopplingarna är kors och tvärs.
Sen vattnas det ur och bleknar ju längre ut i ytterlagren man kommer.
Tänker hur det själv skulle kännas om man begår ett snedsteg och inte blir förlåten. Att begå ett relativt allvarligt brått är inte så långt borta som man tror. Räcker med att att frugan tjatar om parmiddagen på lördagskvällen med vin och kanske grogg oss gubbar emellan. Söndagsmorgon klockan 0700 kommer du på att du lovat att skjutsa ditt och andras barn till bortamatch: Poliskontroll och du har förlorat förtroendet från dina barn, från andras barn, från andra barns föräldrar. Du blir ibästa fall bara av med körkortet och dina jaktvapen. Om det skulle hända hoppas jag att jag blir förlåten av både mina barn, jaktlag och föräldrar.
Just det skulle enligt mig vara ett extremt grovt snedsteg. Nästan i klass med övergrepp på barn.
Personen i fråga skulle jag absolut kunna förlåta och vara fortsatt vän med, men däremot tilliten är förlorad för alltid. Jag skulle helt enkelt aldrig låta mina ungar åka med honom under några omständigheter där jag inte har direkt koll på att han är nykter. Hur vet jag annars om det var en ren engångsföreteelse eller om han kör på fyllan igen och sedan kraschar med barn i bilen?
Jag skulle då inte kunna förlåta mig själv från att ha låtit det hända när jag faktiskt visste om att det fanns en uppenbar risk.
Håller med men tog ett exempel på hur lätt det är att begå ett allvarligt brått utan att egentligen mena det.
Ett annat exempel är och kanske mer relevant här på bloggen är ekonomisk brottslighet. Även i detta fall kan det hända pga av en snabb skuld behöver betalas av och man vill inte berätta för barnen att de behöver äta snabbmakaroner och att Saint Prorotes (ni fattar stavningen) resan är inställd
Det är hårda ord för vad som kanske är 0,21 promille sent på morgonen efter en inte alls anmärkningsvärd mängd mängd alkohol kvällen innan.
NTF rekomenderar att avstå all körning ett drygt dygn efter någon som helst alkoholintag, för att helt säkert nå ner till acceptabel promille. Förbränningshastighet varierar från person till person och även tillfälle till tillfälle.
Jag tvivlar inte på att du, om du alls nyttjar starkvaror eller kör motorfordon, håller minst 24 timmar mellan ett mindre glas vin och en tur i bilen. Men, dömer du inte väldigt många andra väldigt hårt?
Det är inte så många som åker dit om de inte dricker mycket och kör väldigt ofta, men det är väldigt, väldigt många som någon eller några gånger i livet sänkt en halv flaska vin till middagen på fredag kväll och sen suttit bakom ratten vid tio-tiden på lördag förmiddag. Även om de flesta för det mesta klarar sig under 0,2 promille är det inte alls alla och alltid. Och det kan ju inte vara huruvida man åkte fast eller kom undan som är det moraliskt avgörande?
Och? Om du dricker kvällen före och glömmer bort att du har en viktig skjuts kl 07:00 så är det ett otroligt ansvarslöst och själviskt agerande oavsett om det råkar vara precis över gränsen. Vet jag om att jag måste upp tidigt så ser jag till att vara nykter tills dess, svårare än så är det inte. Någon slags koll på läget måste man kunna begära av en som ska köra barn. Eller tycker du det är Ok om skolskjutsen gör likadant?
En öl eller två före 22 är knappast något problem utan här pratar vi snarare 4-5 st och rätt sent för den sista för att det ska ge utslag på mätaren efter 07:00. Inte en halv flaska till middagen och köra 10:00 dagen efter. Jag dricker gärna men aldrig mer än någon enstaka om jag ska upp tidigt och köra bil dagen efter.
Som sagt, jag kan absolut förlåta och lita på att han fixar annat galant, men däremot inte lita 100% på honom i likadan situation igen. Just det att frågan gällde barn gör det så speciellt, där är det absolut nolltolerans för min del.
Jag håller med om att det specifika exemplet med mycket vin följt av grogg sent på kvällen och sen upp och sitta bakom ratten klockan 07:00 är oansvarigt risktagande och inte OK.
Jag ville med min kommentar förskjuta scenariot närmare vad jag ser som den moraliska gråzonen. Till området där var och varannan människa varit i nuddat vid vad som med lite otur i ämnesomsättningen kan vara en rattfylla i lagens mening. Noll komma två promille är verkligen inte mycket, du har inte en chans att själv känna att du har det i kroppen dagen efter.
Den stenhårda stigmatiseringen av rattfylla tjänar förstås ett syfte, men den är våldsamt oproportionerlig mot stigma runt likvärdigt risktagande. T.ex köra bil en timme efter ordinarie läggdags, köra bil med en halv grads feber, köra bil när det är mörkt, köra bil när det finns tillstymmelse till risk för svartis, köra bil när man är arg eller ledsen över något, gräla med någon i passagerarsätet medan man kör osv, osv.
Stämmer, det handlar inte om man åker fast eller inte; det handlar om att ta risker.
Frågan är väl mera om man vill ta en risk att något händer. Det kan vara barn i min bil eller i någon annans bil.
Ganska fort spårar diskussionen in på alkohol men det kan räcka med att man inte sovit bra nog. Men kan åka fast även för det.
Hänger inte med där. Möjligen kan du åka fast om du sovit dåligt och somnar vid ratten (förutsatt att du orsakar en olycka som blir känd) Tittar man på forskningen kring alkohol och bilkörning finns det dock ingen sådan som verifierar att gränsen 0,2 promille är viktig för hur bra man framför sitt fordon. Över 0,5 börjar det finnas underlag och så klart uppenbart så vid ännu högre värden. 0,2 är en politiskt satt gräns som ger oss en tydlig vägledning om att inte chansa eftersom den är så pass lågt satt. Att du skulle vara en sämre förare med tex 0,3 i blodet är dock ytterst tveksamt. Förmodligen är det betydligt värre för trafiksäkerheten med ett antal bråkig barn i bilen även om du är spik nykter. Ska vi gå all in på detta borde nog alla som känner minsta tecken på förkylning eller annan sjukdom avstå från bilkörning och vi bör förbjuda bilar utan ac sommartid då allt detta och div andra störande moment ger tydlig försämring av din kapacitet som bilförare….
Ouch, jisses vilket komplext ämne som bloggaren drar upp så här på oktobers första söndag. Det här är gråskalornas mecka och det finns faktiskt inget vitt eller svart.
Alla kan begå dumheter och få ett straff, speciellt i ungdomen när konsekvensktänket inte är fullt utvecklat. Men som jag ser det beror det helt på vilket brott det rör sig om och omständigheterna. Att fylleköra och av misstag köra ihjäl någon är allvarligt men kan förlåtas efter straff om gärningsmannen är ångerfull. Att med automatvapen mörda en annan människa, mer tveksamt. Då behöver man se till anledningen, pengar? Hämnd? Ska man förlåta en våldtäktsman som förstört en kvinnas liv?
Ett väldigt komplext ämne med många nyanser. Jag håller med bloggaren om att man i kristen anda ska ha en förlåtande attityd, men endast när det förtjänas. Jag har en bekant som i sin ungdom fyllekörde och dödade en annan person. Han lever än idag med den skulden som han aldrig blir av med men är nu en familjefar och framgångsrik. Alla har ett ansvar för sitt eget liv men man ska förlåta och hjälpa människor som efter straff vill bättra sig och bli en del av samhället.
Ja typ så men vissa brott som begås i ren ondska, nej de kan jag nog aldrig förlåta. Så stor människa är jag inte.
Tänker liknande. Men ung man, säg 23. Är utom sin egen räddning. Innan konsekvensen är utvecklad.
Botgöring är ett nära på okänt begrepp i svensk rättskipning men centralt i den kristna etiken. Det är inte nog med fem ave Maria. Allt, för mig, handlar om förvarens vilja att reparera, så långt möjligt, den skada som orsakats. De som nekar till brott som de uppenbarligen begått har jag tyvärr ingen, noll, misskund med. Sedan har jag personligen mycket svårt att se att jag, för den delen jag skulle begå ett allvarligt brott, har någon rätt att förvänta mig av minnomgivning att de ska underlätta/sörja för mig. I min värld är det jag själv som måste botgörare.
Fan, min omgivning och botgöra ska det vara.
Fan, min omgivning och botgöra ska det vara.
Mord, grov våldtäkt och pedofili samt andra brott som ger livstids fängelse, bör så ske i ett land där vi inte behöver betala närmare 4000 kr per dygn för att hålla dessa inlåsta.
Övriga brott bör avtjänas i Sverige med fokus på rehabilitering in i samhället.
Skulle vara ett eget inlägg
Förövarens ska det dessutom stå. Jag suger.
Du är förlåten!
Your own acts and behaviour tell the world who you are and what kind of society you think it should be.
-Ai Weiwei
Utan skam ingen civilisation.
Bra skrivet, förlåt och du ska bli förlåten. Inte alltid lätt att leva upp till. Men ett bra grundbagage att ha med sig genom livet.
Vadan detta? Ska Ben Dover få en ny chans?
Självklart
Eftersom du är ateist, vilken gud menar du dömmer? Tor? Ra? Shiva?
Tanken på att överlåta dömmande till gudar har visat sig få ganska dåliga konsekvenser. Men även med den inställningen så har en del tagit på sig att dela ut straff i jordelivet, som om de inte är riktigt säkra på att gudarna kommer göra rätt?
Men bortsett från det är det vettigt att inte frysa ut den som begår brott helt (inom rimliga gränser). Vi-dem samhälle och mentalitet är bara bra inom grupperna och inte för samhället som helhet.
Nej, det är absolut ett misstag att blanda in gudar av någon sort.
Det hindrar inte att vi enskilda människor (eller “samhället”) fäller våra domar och förkastar beteenden som är gravt asociala. Och – inte minst – använder gott omdöme, om sådant finns.
Det var en retorisk formulering.
Det finns vissa typer av brott som gör att jag tar livslångt avstånd.
Brott mot kvinnofrid.
Brott mot barn.
Kombinera de två typ sexbrott mot minderårig = finns inga ursäkter som hjälper.
Har jag fel? Ska vi förlåta en sån kille och bara gå vidare?
Hade ni kunnat bortse från ett sånt straffregister?
Aldrig bortse.
Säg att min gode vän, närmsta äldsta vän. Kanske en bror. uppdagas som den där pedofilen på förskolan som det skrivs om nu..
Hade jag omedelbart brutit kontakten, fördömt personen och handlingarna för att aldrig mer ta upp den igen på något vis?
Nej, har jag bestämt mig för i det scenariot. Hur det skulle utvecklas och se ut relationsmäsdigt mellan oss vet jag inte.
Men jag vet att allt skulle förändras, och att bortse skulle inte vara möjligt.
I det aktuella fallet du beskriver slapp man ta det beslutet. Tyvärr.
Det finns ju många ingångar till brotten du beskriver. Säg tex att ett kvinnofridsbrott hade föregåtts av bråk mellan parterna i en relation där båda två är “skyldiga”. Säg att den ena använt ett gemensamt barn för att straffa den andre? Jag tycker du missar mycket nyans genom att säga att just dessa brott skulle vara en röd linje eller svartvita. Verkligheten är sällan svart eller vit.
Man hör väldigt ofta det nämnas tillsammans iallafall även om jag inte själv haft det i min närhet. Barn som påtryckningsmedel för vuxnas konflikter.
Nu får nog herrarna presentera lite fakta i ämnet.
Ganska magstarka åsikter ni framför gällande kvinnofridsbrott.
Försöker man tänka kallt på det är problemet människor som har någon läggning/önskan ihop med någon empatistörning/impulskontrollproblem som gör att de aldrig slutar vara en rejäl risk för omgivningen.
Vad skall vi göra med dessa människor? Mera fängelsetid ger nytta men min favorit är mera kapacitet i psykvården så de som har viss självinsikt, viss självkontroll, varierande beteende kan söka och få hjälp och då fångar det upp många fler än de som begår övergrepp och sedan upptäcks och sedan lagförs framgångsrikt och isoleras en tid från samhället i fängelse eller psykvård.
Gottgörelse.. Det Du gjort går inte att göra ogjort men det går att praktisera och lära ut tidigt i åldrarna…
En viktig del av av det är att man först bekänner sina försyndelser.
Ja, viktig poäng.
Känner till ett fall där en 16-årig kille blev dömd för våldtäkt i en sån klassisk hon och hennes kompis sa mot vad han sa. Inga fysiska bevis. Inga vittnen. Utfryst i skolan, droger, självmordsförsök följde. Samhällstjänst och skadestånd check. Jobbade hårt för att lyckas få rätsida på tillvaron. Men varenda gång det började gå riktigt bra på något av de olika jobb han sökte och fick var det alltid någon som var tvungen att ringa arbetsgivaren och skvallra. Varenda arbetsgivare sa sedermera upp killen. Så akta er noga för att bli dömda. Syltryggar finns överallt. Mycket bra inlägg LW. Killen har idag flyttat utomlands. Och till alla er föräldrar där ute, var rädda om era pojkar. Att bli fälld för våldtäkt har aldrig varit enklare. Det handlar mindre om vad man gör/gjort och mer om vilka man mött.
Anledningen till att området är så komplext är spännvidden på brottsligheten och att människor är unika individer. Man kan liksom inte säga att alla i grunden är goda människor som du och jag. Javissst, så kanske det var i bebisåldern men sedan växer individer upp och bildar sig en egen syn på världen. Förmodligen var Anders Breivik ett snällt barn som alla andra men sedan blev han som man säger på medicinsk fackterminilogi, kockobäng. Det är därför jag bara suckar när naiva människor skriker om “allas lika värde”. Vad betyder den floskeln? Breivik mördade med planering och uppsåt 77 människor. Han har förstört hundratals personers liv som har förlorat sina barn, syskon och vänner. Här finns inget som helst utrymme för att förlåta och säga “det du gjorde var dumt men nu glömmer vi det”.
Lika lite kan man förlåta Akilov som massakrerade människor på Drottninggatan med en lastbil, fem dog inklusive barn. Massakern i Nice, Paris. Den rena ondskan kan man inte förlåta. Jag är givetvis emot dödsstraff av många anledningar men jag är inte emot livstidsstraff.
Jag satt som nämndeman några år i tingsrätten Stockholm. Rätt intressant att se brottsligheten på nära håll och javisst, de flesta som dömdes skulle jag säga förtjänar en andra chans. Idiotbrott, inte sällan under fylla. Nästan alla var ångerfulla och så fanns det rättshaveristerna som prompt skulle neka sin fortkörning eller p-bot. Harmlösa men något irriterande personer som belastar rättsväsendet.
Och för att förtydliga så har jag gjort saker som jag inte är stolt över även om det inte slutat i domstol. Allt man kan göra är att bättra sig. De flesta blir visare med åldern.
Förhoppningsvis är ingen här nära vän med vare sig Breivik eller Akilov, och det är ett icke-problem. Förlåtelsen handlar om personer man har en relation till, inte om okända personer.
Synd, skuld och bot. Är allt möjligt att förlåta? Naturligtvis inte. För mig och de flesta är den första förutsättningen att förövaren upplever ånger men det kräver att ångern är opåkallad. För de ynkryggar som begår brott men försöker ynka sig från ansvar, ingen nåd. Jag måste erkänna att jag oroar mig för morgondagen när bloggaren tar upp detta ämne. Låt oss fokusera på bollen och inte låta oss svepa med.
Viktigt i processen att för bli “ren”. Att erkänna. Att sys in utan erkännande av det utförda brottet är nog en garanti för återfall.
En psykolog intervjuade en massa interner. Osagt var och vilka brott. Inte en enda av dem kunde se någon slags djupare relation mellan brottet och vistelsen som insydd. De sade “här kan vemsomhelst hamna”.
Rackarns…Jag läser din blogg varje dag men kommenterar aldrig, ibland hummar jag instämmande och ibland så har jag en annan åsikt,
Denna dagen(kvällen) känner jag att nu måste jag böja min nacke och blotta mig, det du skriver idag är så rätt så viktigt, så mänskligt och så medkännande.
Kudos LW
Jag hjälpte organisationen Kriminellas Revanch I Samhället, KRIS när dom startade upp sin verksamhet här i stan.
Där fick jag lära mig att en inter som muckar ska fångas upp inom 24h efter muck. Annars är han tillbaka hos gamla vänner och fortsätter som vanligt.
För vissa brott med tillhörande inställning hos utövaren bör man stänga in på livstid. Inte som ett straff, utan som en förvaring på plats där brottslingen inte kan göra skada. Ge skurken i fråga ett bra liv med studier, jobb, hobby, etc, men bakom galler och med en finansiell status/standard som beror på hur mycket skurken vill jobba och hur han sköter sig.
Här finns många faktorer – erkännande från brottslingen nämns ovan. Visad ånger tror jag domstolarna tar hänsyn till. Moraliskt spelar det väl roll om brottslingen ber om förlåtelse (för vem är vi då att neka den) men om brottslingen varken erkänner sitt brott eller är ångerfull eller ber om förlåtelse, nog påverkar det relationen till såväl handlingen som brottslingen? Eller ska man bara se det som att vägen tillbaka för brottslingen blir längre och att brottslingen behöver som allra mest hjälp pga av detta?
Det finns en svensk film som handlar om ett gäng insydda, rättså ångerslösa, skurkar som en regissör sätter tänderna i. De sätter upp en teaterföreställning. Processen mot målet är lång och i den händer saker med skurkarna, de börjar så smått att förvandlas till folk. I slutet på filmen är gänget ute på turné. I samband med att de skall ge sin första föreställning utanför gallret så får de chansen att rymma, det är liksom bara att promenera iväg till en garanterad frihet. Men efter bara några meters flykt säger de “nej, vi skall fullgöra vår turné, sedan skall vi sitta färdigt våra straff för att därefter gå ut i samhället som fria och stolta.
Svenska domstolar ska inte och tar inte hänsyn till ånger, samarbete med polisen etc. Ett brott är ett brott är ett brott.
Nej så är vare sig lag eller praxis. Det är lagstiftat att fängelse om möjligt skall undvikas och andra påföljder anpassas efter utredning av denna av frivården och vad som sägs under huvudförhandling. Vid både utredning och huvudförhandling spelar det roll om det sägs att man vill fortsätta som förut eller ändra sig, dvs ånger. Men alla skall så långt det är möjligt behandlas på samma sätt och då vara lika inför lagen. Och påföljderna skall jämföras med omräkningstal så de blir lika oavsett typ men systemet är inte … stringent för en tekniker som är van vid mätbara storheter.
När brottet är grövre så det måste bli fängelsestraff är det inte lika mycket luddighet som trots detta skall vara konsekvent. Jag vet sedan inte hur beslut om förtida frigivning eller tvärt om går till, om det tar hänsyn till ånger osv.
Jag tror det vore bra om det faktiska systemet var mera som du tror att det är. Jag har idéer för detta men de behöver mogna i ett par år till.
Dessutom är ju begreppet ånger rätt knepigt. Vad ångrar man och hur går det att verifiera?? Såg för några år sedan en vetenskaplig undersökning (tror den var från Canada) som indikerade att ånger hade rätt marginellt inflytande på hur rehabiliteringen till *”vanlig” samhällsmedborgare gick. Alltså vad ångra man egentligen och spelar det ytterst ngn roll för hur miljön runt om kring påverkar mig efter att ha gjort mitt straff.
Fin artikel
“I svensk rättstradition är straff i Sverige rehabiliterande och vårdande, i ett försök att den dömde ska kunna återgå till att vara en bidragande samhällsmedborgare. ”
Nja, det är inte tänkt att alla ska återgå som medborgare. Låt gå för att detta blivit resultatet i Sverige, samtidigt som politiker ständigt ljuger för befolkningen om att farliga personer naturligtvis inte ska få tillfälle att skada människor ute i allmänheten när de väl identifierats. Inom eliterna i de rättsvårdande institutionerna är det säkert planerat så som det står ovan, fast om det blev explicit gentemot väljarna skulle inte de politiker som lät det fortsätta kunna bli omvalda. Det kan bara fortsätta år efter år på premissen att varje gång en person som blivit utsläppt återigen och sen begår ett nytt grovt brott så kommer svaren från politiskt håll att naturligtvis är det acceptabelt och ska absolut inte få hända igen, -de gör sitt yttersta för att säkerställa detta.
*oacceptabelt
Välskrivet och positiv morgonläsning. Tack!
Tack för denna text Lars! Jag jobbar inom psykiatrin i malmfälten och jag kan bara instämma vad gäller arbetsgivaren. Så många gånger har arbetsgivaren möjliggjort en väg tillbaka både då det gäller sjukskrivning i samband med sjukdom eller drog/alkoholproblematik! Tyvärr ser man också ofta det omvända, att vara utanför arbetsmarknaden kan likställas med att den drabbade inte kan ta sig tillbaka, speciellt om denne har egna svårigheter.
Då jag tyvärr fått erfara från åhörarplats i domstol hur familjemedlem kastas under bussen så är jag väldigt kluven i denna fråga, gärningsmannen fick några månader och sedan ute igen och offret sjukskriven länge med PTSD och ont om vårdplatser så rehabilitering kommer fortsätta länge till, arbetsgivaren gör sitt bästa men tilliten till män kommer vara kraftigt nedsatt länge till.
Kan ju skilja geografisk vart i landet det finns resurser men jag drar klammer överallt och offren får långt ifrån det stöd och hjälp de behöver få.
År 5 nu för offret sedan händelsen och det går sakta framåt men mest tack vare familjen och en väldigt bra arbetsgivare.
Inom vissa grupper finns andra tankesätt. Det är tex svårt natt rehabilitera någon när den närmaste kretsen inte anser att man begått ett brott. Snarare att ens beteende är acceptabelt, detta är vanligt förekommande inom olika typer av bedrägerier.
Ett annat problem är när lojaliteten med ”sina närmaste” är så stark att man bortser från brott. Tvärtom kan det vara positivt att ha en person i sin närhet som inte är rädd för att ta till våld. Vem vet, kanske jag behöver hjälp någon gång av en närstående med högt våldsspiralen?
Vad är man själv villig att riskera/offra?
Folk har bilbälten för att man kan råka ut för en trafikolycka. Man har hemförsäkring om det uppstår brand eller nått.
Varför öka risken för att något sker genom att umgås med kriminella?
Ex. Du driver ett företag. För att ge folk en andra chans så anställer du en fd kriminell. Han förvarar knark i företagets lokaler. Du upptäcker detta och meddelar polisen. Mannen grips. Knarket tas i beslag. Tyvärr förvarade mannen knarket åt en annan. Denne buse anser att det är DITT fel att knarket är borta. Så nu är du skyldig honom X kronor. För att förstärka allvaret visas en bild på ditt barn på dess förskola samt bild på din fru på hennes jobb.
Du låter en fd kriminell sova hos dig några nätter för att han inte har någonstans att bo. Tyvärr har mannen en hotbild emot sig. Du får en handgranat kastad mot din ytterdörr. Du är nu, enligt, motståndarna ”lierad” med den person som fick bo hos dig.
Båda två exemplena är från verkligheten.
Trist. Livet har just blivit klart mer komplicerat
Är 100procent med i att man måste försöka rehabilitera.
En väldigt viktig komponent är dock motivationen att ändra sig. Som du påpekar finns livstilskriminella, som också inte sällan är empatistörda. en del kommer aldrig att vilja ändra sig. och det måste man förstå och ha en plan för också.
Folk har ofta svårt att förstå att det är olika grupper, som man behöver ha helt olika planer och åtgärder för. Har jobbat några somrar i kriminalvården, och kan säga er att det lärde mig nästan lika mycket om psykologi som jag senare läst i böcker.
Men några saker bör man ha med sig: många sk kriminella är helt vanliga, och jättevänliga människor. typisk kategori: dömd för rad narkotikabrott, rattfylla, evt lite stölder för att finansiera sitt missbruk, är ej aggressiv och skadar ej andra människor fysiskt. Ofta riktigt trevliga.
Några andra är skitfarliga, helt oberäkneliga, (man kan nog drista sig att säga psykiskt störda) kommer aldrig att kunna fungera säkerti ett samhälle. (exempel på typiska brottskategorier här: Våldtäkt, grovt rån, grov misshandel, mord, våld mot tjänsteman)
Men det som faktiskt funkar oftast på båda grupperna är reciprocitet. Är man trevlig och schysst själv är de också det tillbaka. faktum är att min arbetsplats var befolkad av en fantastisk chef och massa hyggliga plitar. det var sällan några incidenter, alla intagna behandlades med respekt, och alla var proffsiga. Detta påtalades faktiskt av flera också. Rätt intressant att möta alla möjliga från hells angels, små knarklangare, ghettokillar, våldtäktsmän och rånare.
Idag skulle jag dock aldrig våga jobba med sånt! Glad att några orkar.
Som många samhällsproblem- hade det varit enkelt så hade vi löst det för 1000 år sedan.
Men vilket samhälle vill vi ha? Runt om i världen praktiseras många lösningar och metoder, personligen leder många till samhällen jag inte vill leva i.
Som LW skriver, ånger botgöring förlåtelse rehabilitering.
Men människor är individer och måste därmed bemötas unikt. Planerade brott behöver bemötas annorlunda än bristande självinsikt och omdöme.
Men inte naivitet och utsätta människor för onödiga risker, jämför alkolås och registerutdrag.
Riktigt intressant morgonläsning
Bra text. Jag har inget att tillägga annat än att jag håller med. Sen är det ju en annan femma när man pratar på detaljnivå, om yrkeskriminella , olika typer av brott och så vidare. Men i det stora hela delar jag denna syn och tycker det är bra att vi påminner oss själva om att samhället är det som vi väljer att göra det till.
Ja, det är en generell diskussion, inte specifik och de grövsta brotten är både ovanliga och med en socialgruppsrelaterad frekvens som gör att de flesta inte kommer ha närstående eller vänner som begår dessa.
Har bara snabbläst det här inlägget nu på morgonen så jag kan säkert ha missat en del, men jag håller i stora drag med bloggaren och vill tillägga att grunden för en ny människas uppväxt och mognad är såå viktig! Inter minst för att förebygga kriminellt beteende längre fram.
Det finns ett afrikanskt ordstäv som säger att “Det behövs en by för att uppfostra ett barn.”
Det är alltså inte bara barnets föräldrar som har ett ansvar att vara förebild och styra barnet rätt i social samvaro och etik utan alla runt omkring. Just det här har sedan slutet av 1970-talet och framåt var mycket förbisett genom att från styrande håll värdera ner gruppens värde i förhållande till individen och prioriterat upp det individuella. Då blir riskerna mycket större för t ex kriminalitet längre fram.
Sedan är det ju lite intressant att genom att nedvärdera familjen och gruppen och uppvärdera individen så minskar man risken/möjligheten för att grupper blir större och en påverkansfaktor kanske i en riktning som kan vara tvärt emot den riktning man vill se. Det är väl där vi är med kriminella gäng där man idag för sent insåg att det var en stabil grupp och nu har en större övning för att neutralisera. Eftersom alla partier har varit med i besluten och icke-besluten så är den här frågan i mina ögon numera neutral och ett samhällsproblem för alla.
Öht efter att barn blivit typ 7-10 år (skolåldern) så har föräldrarna mycket liten påverkan, utan det som påverkar mest därefter är övrigt socialt sammanhang som skolan och kompisar. Den huvudsakliga föräldrauppfostran sker fram till sju års ålder, men många föräldrar överlämnar det ansvaret till dagis (förlåt, jag menar lekis, nej jag menar föris) så inte ens där kan föräldrarna lastas i huvudsak längre.
Det blir byn som uppfostrar, ja. Det inkluderar alla som bara gnäller.
Folk kan gnälla över att dagis och skolan är pk och woke, men den gör fan sitt bästa i att berätta för eleverna vad som är rätt och fel. Att sedan en del inte lyssnar för att det motarbetas av föräldrarna är en annan femma.
Bra poäng där. Lite det jag var ute efter på slutet att, åtminstone när jag växte upp, så kunde vuxet folk säga till en knatte som var ute på fel väg att skärpa sig. Den dåvarande mellanmänskliga respekten fanns fortfarande kvar i det att en vuxen, oavsett om det var en förälder eller ej, hade mer kunskap och erfarenhet än barnet och att barnet gjorde väl i att lysna på den äldre. Alltså tvärt emot idag där alla som inte är barnets föräldrar ombeds dra åt – ja ni vet.
Mycket bra artikel.
Riktigt bra artikel och jag håller med till 100%.
Man måste försöka, sen kanske det inte alltid fungerar, men det är inte en giltig anledning till att ge upp redan från början.
Jag hade en kompis som blev dömd för att ha köpt sex av minderårig, och nu pratar jag inte byxmyndig minderårig utan ett barn i alla dess definitioner. Inte kompis längre, det finns gränser för vad man kan förlåta (och försöka förstå). *ryser*
Det finns gränser för vad _jag_ kan förlåta, menade jag. Och det upptäckte jag där och då, tror jag. Men jag är väl ungefär en lika god kristen som jag är människa, då det absolut finns brister hos både det ena och det andra hos mig.
Är väl fullt rimligt agerande. Det står inte i artikeln att man måste förlåta och det står att det är förståeligt om man inte gör det.
Det är förresten en bra artikel.
En samhällsbyggande artikel.
En artikel som jag behöver, en opposition mot ideer som kommer från deppighet och uppgivenhet.
(Jag behöver sådant så mycket att jag då och då berömmer en monomanisk S-apologet på Twitter då han utöver detta orkar upprätthålla en ibland verklighetsfrånvänd idealitet för var vi borde vara som samhälle. Det är sådana människor jag skulle vilja ha som “präster” och inte som beslutande politiker. )
Bra artikel som uppenbarligen väcker intresse och reflektioner.
Jag är inte troende men har allt mer tänkt på “förlåtelse-begreppet”. Samt att något vi i och med utskåpandet av religion förlorat ett forum där vi tvingas reflektera kring centrala, existentiella frågor såsom t ex förlåtelse, liv och död. Högtiderna med sina teman spelade stor roll där.
Angående förlåtelse tänker jag att förmågan och kanske också ansvaret att förlåta minskar med tilltagande avstånd till personen. Om min bror skulle göra något horribelt hoppas jag att jag hade försökt förstå och funnits vid hans sida och förmått se hur mycket mer han är än just den handlingen. Tveksamt om jag hade haft motivation till det om det vore en ytlig bekant.
Bland det mest obehagliga som finns är när det uppstår sociala drev mot personer som gått över någon gräns. Personer vars identitet och sociala kapital till stor del bygger på att de är progressiva och toleranta förvandlas till medeltida lynchmobb. Dessa personer hade inte haft några större svårigheter att förlåta t ex man som misshandlat annan man halvt till döds, men om “brottet” (behöver inte vara ett brott i juridisk mening) har annat tema, t ex man som gjort något gränsöverskridande mot kvinna, blir förbannelsen total och evig.
Lite synd att LW skriver en artikel om felaktigt? beteende som kodifierats som brott enligt våra juridiska system och hur vi hanterar detta innan, under samt efter dessa händelser och de individer som är involverade. LW inbjuder till en intresant diskussion om hur detta kommer att påverka samhället i och med att mycket av detta handlar om information om vad som har hänt, vad vi vet om våra medmänniskor samt våra “motmänniskor”. Internet blir således en viktig faktor i detta.
“Ett enda dumt uttalande eller foto kan idag bli en livstidsdom i Internets och mediernas domstol”
tyvärr så tog ingen i kommentrsfälltet upp LW staffetstav utan fokuserade på traditionella frågeställningar om brott och straff som vi har tusentals år av erfarenhet av.
Hur förhåller vi oss till “Dumpen”, media granskarna, ETC? så kallade fakta kollare som dömer folk utan process.
ofta utan möjlighet till förlåtelse, evig påminnelse på nätet om de så kallade “brottet”
EU försökte med “rätten att bli glömd” på internet är det rätt väg? Sverige är rätt så unika i att anse att man medborgare inte får säga saker som är sanna om personer om det kan orsaka missaktning. En tidig variant av rätten till att få sitt brott glömt?
Vikingarna å alla gamla forntidsmännsikor har jag för mig stötte ut brottsligheten från klanen om det var ett mindre brott. Annars var det nog stupstocken. Utstött var nog på den tiden en form av långsam död…
Inte alls!
Nästan alla brott hanterades i vikingasamhällen genom böter. Ofta kunde inte den enskilde betala själv utan släkten fick rycka in. Om böter inte betalades eller brottet ansågs vara urbota (dvs inte kan skuldlösas med böter) dömdes brottslingen till att bli ‘var mans niding’ dvs att vem som helst kunde slå ihjäl henom utan att betala mansbot. Det var i praktiken en förvisningsdom.
Avrättningar och olika former av kroppsstraff kom först med kristendomens intåg.
Bra. Fint skrivet. Viktigt. Och svårt.
Mycket bra inlägg och start av intressanta frågor av dig LW! Har jobbat med dessa frågor under större delen av min yrkesverksamhet och upplever att du sammanfattar detta på ett väldigt bra vis. Följer ju så klart dina andra inlägg också (mest ang UA) med stort intresse men här berör du ett ämne som jag känner lätt blir polariserat och svart vitt i den mer allmänna debatten.
Precis som du är inne på så blir dömandet direkt mer komplicerat när man måste väga in egna relationer och ev släktskap med “brottslingen” som en ytterligare faktor i förhållningssättet. Att avsky en handling är nog inte liktydigt med att alltid avsky den som utöver handlingen. Vore det så enkelt så hade vi nog en väldigt mycket större grupp utstötta individer i samhället. Här blir det svåra konflikter för de flesta att hantera och man hamnar lätt i känslomässig dissonans. När så sker vill flertalet snarast skapa mer harmoni i sina känslor vilket ofta leder till ställningstaganden som upplevs som väldigt svarta eller vita. Tyvärr är inte livets så enkelt men för att vi ska känna mer sinnesfrid hamnar vi oftast i detta. Efter alla år i Kriminalvården har jag dock inte något svar på problematiken eftersom jag inte tror att det går att ge något.
Men fundera lite på hur ni själva har utvecklats under era liv? Är ni samma personer och har samma värderingar nu som tex för 40 år sedan? Alla ändrar sig och så gör även de som begått icke acceptabla handlingar. Har följt ett antal rätt ökända personer under lång tid och sett hur olika deras utveckling blivit. Många har vuxit mentalt medan vissa har fortsatt på “fel” väg. Vad som oftast haft stor positiv påverkan har dock varit omgivningens förmåga att acceptera personen och att öppna vägen tillbaka in i samhället. Här har inte kriminalvården mycket att tillföra utan det måste resten av samhället hjälpa till med.
Sedan barnaåren har jag nästan alltid uppfattat saker och ting varandes “å en sidan, fast å andra sidan”. Så eftersom jag sällan haft en bestämd uppfattning om något så har det inte blivit att jag diametralt kunnat ändra uppfattning om speciellt mycket.
Är också en som kan känna skuld för sådant som rimligen ligger rätt långt utanför mitt faktiska ansvar.
Hustrumisshandlare å pedofiler har jag svårt för . De återfaller ju konstant och de syns inte på dem. De kan va jättetrevliga. Nä fyfan
Ingen tvingar dig, det står i artikeln att det är förståeligt om man inte gör det. Och oavsett handlade artikeln om till dig närstående, hoppas du inte har pedofiler där.
Kanske hårdrar det lite, men hustrumisshandlare har jag känt (inte närstående) i ett par år utan att ana något.
Nä, men om det är bara någon bekant och inte nära vän så är det väl en icke-fråga i hur du ska agera på det.
Hustru- och barnmisshandlare är de enda jag inte anser ska få en andra chans. Dessa ska inkapaciteras.
Ser mig inte som religiös men efter förlorat båda föräldrar och flera av mina närmsta under tidig barndom så har jag ändå ett hopp.
Ett hopp om att få återse alla nära och kära en vacker dag, inte minst min älskade jägare och katt som blev 19 år 😿
Nog om det!
Under mina tidiga år i lekis o lågstadiet så hade vi (om jag minns rätt många år sedan nu) något som hette kristendom, det som jag antar heter religion numer?
Där fick man på ett pedagogiskt sätt lära sig vad som var rätt, fel och det viktiga med just förlåtelse.
Det predikades inte några hatbudskap utan mer etik, moral och medmänsklighet.
Jag såg för ett antal år sedan något klipp på tuben om vad förlåtelse egentligen är, men det kan säkert vara olika för olika personer fast ändå.
Förlåtelse behöver inte betyda att glömma utan mer att jag är inte arg på dig längre.
Ånger är såklart viktigt, inte påklistrad för att få ett lättare straff utan genuin.
Alla kan göra fel o jag har gjort tokmassor, såklart finns det grader i helvetet men det är bara du som individ som är termometern.
Personligen har jag till ex svårt att förlåta den där tokfan som körde ihjäl folk på drottningatan i Sthlm då idioten inte ids ångra sig 🤬
På ett personligt plan skulle jag ha svårt att förlåta ogärningar mot någon av mina få anhöriga, detta då de är de enda jag har.
Ett bra och viktigt inlägg av LW, det är sådant här som skiljer oss från faschismen, na2ismen, öga för öga mentaliteten etc 👍💛💙❤️
Svårt och viktigt ämne. Vi är inte bättre än vad vi gör oss till.
En av mina bästa vänner begick ett fruktansvärt brott för ett gäng år sedan och det var en känslomässig berg-och-dalbana att hantera det. Jag valde att stå kvar när jag såg hur en efter en föll ifrån och sa upp kontakten. Det var utmanande på flera nivåer, minst sagt.
Mycket bra artikel, tack LW.