Fackföreningarna inom LO gynnar höginkomsttagare kraftigt och kompenserar dessa för den statligamarginalskatten genom att betala sju gånger så hög tjänstepension på marginalen till höginkomsttagare med kollektivavtal. Verkligheten är alltså att majoriteten av anställda med LO:s kollektivavtal missgynnas, medan minoriteten höginkomsttagare gynnas.
LO och tillhörande fackförbunds kollektivavtal är alltså inte låginkomsttagarens vän.
Anledningen stavas Avtalspension SAF-LO. Det innebär att 4.5% av månadslönen avsätts till tjänstepension upp till en månadslön om 46 438:- SEK per månad. Men för höginkomsttagare med högre lön än 46 438:- SEK per månad avsätter kollektivavtalen 30% i tjänstepension för lönedelarna över denna gräns. Detta kompenserar i princip helt för den statliga skatten på 20 procentandelar ovanpå kommunalskatten i form av senarelagd lön, som dessutom investeras och ger ränta på ränta.
I praktiken finns det således inte någon progressiv beskattning av höginkomsttagare med kollektivavtal, utan de får bara vänta tills pensionen på dessa pengar, förvisso finansierade av arbetsgivaren.
Frågan är då hur LO lyckats lura i sina låginkomsttagare att de och kollektivavtalen är låginkomsttagarnas bästa vän, medan man kraftigt gynnar höginkomsttagare med sju gånger högre pensionsavsättningar på marginalen. Skulle LO arbeta för att minska klyftor skulle naturligtvis låginkomsttagarna ha 30% avsättningar till tjänstepension och höginkomsttagarna 4.5%, inte tvärtom som nu.
Då avsättningarna om 30% dessutom investeras med ränta-på-ränta via Fora så blir utfallet ännu mer positivt för höginkomsttagarna och klyftorna större som pensionärer.
Fast det är klart, man får väl anta att fackpamparna själva är höginkomsttagare och därmed åtnjuter dessa fördelar, eller kanske har ännu bättre avtal än de kollektivavtalsanslutna medlemmarna?
