Räntebevis – marknadsrisker, kreditrisker och motpartsrisker

I ännu ett led att erbjuda ompaketerade finansiella produkter till främst privatpersoner (aka “derivat”), så erbjuder numera Nordea sk räntebevis, som är marknadsnoterade börshandlade ompaketerade företagsobligationer med hävstång för att dra upp räntorna och ge Nordea mer vinst.

Ett räntebevis är till synes en obligation som delar ut en fast ränta fyra gånger om året. Under räntebeviset sitter Nordea på företagsobligationer hos t ex Ericsson, Nokia, Stena, Volvo mfl. Genom belåning har Nordea även dragit upp räntan på räntebevisen via det räntearbritage som Nordea kan erbjuda. Nordea lånar pengar billigare än Stena och utnyttjar detta i räntebevisen.

Till skillnad mot riktiga företagsobligationer så räcker det med 10 000:- SEK för att handla. Specifikt köper man alltså i poster om 10000 räntebevis. Räntebevisens kurser är t ex 100.3, vilket betyder 0.3% över nominellt värde, inte en kurs på 100.3 SEK. Viktigt är att notera Nordeas spread mellan köp och sälj. Den äter upp nästan hela nästa kupongutbetalning så det är inte bara att köpa före ränteutbetalningen och sälja efter. Dessutom betalar man för den upplupna räntan, dvs nära utbetalningen den 20:e mars får man betala kanske 1-1.8% utöver marknadskursen. 

Här är det viktigt att notera att det alltså finns en marknadsrisk. Visserligen finns det en ränta du är garanterad, t ex 7.355% för Stena-räntebevisen (dvs 1.84% fyra gånger om året), men om du behöver sälja ditt räntebevis i förtid kan du alltså likväl göra förlust. Räntan på ditt investerade kapital styrs alltså av marknadspriset vid köptillfället och av STIBOR-räntan.

De andra riskerna är förstås att antingen underliggande företag går omkull, t ex Volvo, dvs kreditrisk, eller mer sannolikt att Nordea går i putten, dvs motpartsrisk. Det finns också likviditetsrisker som att Nordea slutar med sin marketmaking av räntebevisen. Det finns även en ränterisk när kupongräntan är kopplad till STIBOR, som inte är en fix ränta.

Jag är försiktigt positiv till räntebevisen. De går att handla i investeringssparkonto (ISK) eller kapitalförsäkring (KF), vilket ger en attraktiv beskattning (ca 1%, vilket t ex gör att Stena-räntebeviset ger 6.355% efter skatt och rent av klår den officiella KPI-inflationen, dvs ger en real positiv ränta). Vet man bara vad man sysslar med så kan det vara ett sätt att parkera likvider på ISK eller KF, nu när alla insättningar beskattas. Före årsskiftet kunde man ju fortfarande plocka ut pengar från sin KF och parkera på ett högräntekonto och sedan stoppa tillbaka igen. Idag måste man betala skatt på alla insättningar.

Man får som småsparande privatperson leva med att Nordea naturligtvis är den som tjänar pengar på detta, men det är likväl en mer flexibel placeringsform än att stoppa likvider i obligationsfonder i väntan på att man skall gå in i aktiemarknaden. Åtminstone för den som vet vad h*n håller på med.

Samtidigt uppfattar jag det som att småsparare ofta har sämre koll på hur räntemarknaderna fungerar än aktiemarknaden. Sjunkande räntor höjer marknadspriset på obligationer och med det även på räntebevisen, allt annat lika. Samtidigt är inte räntemarknaden för företagsobligationer den samma som räntemarknaden för statsobligationer eller de mer familjära bolåneräntorna.

Ser gärna fram mot en diskussion kring räntebevis. Vad tror ni? Mer information hittar man lämpligen hos Avanza.

För att summera det jag ser som positivt: Marknadsnoterade, låg beskattning via KF eller ISK, bra ränta för likvider i KF eller ISK, relativt lättförståeliga. Nackdelarna är att de är derivat vilket även ger motpartsrisk utöver kreditrisk, samt att Nordea förstås skär emellan och det är alltså mer lönsamt att handla företagsobligationer direkt en möjlighet som är begränsad för småsparare. Samtidigt kan privatpersoner sällan låna pengar lika billigt som Nordea för den hävstång som används för att driva upp räntan. 

Ingen form av ersättning har utgått till mig eller någon till mig närstående för att skriva detta inlägg.