Gästfredagsmys: En skuldsatt pappa, del 3

Nedanstående är ett sista och tredje gästinlägg från den skuldsatta pappan Niclas, som fredagsmyst med oss här på bloggen två (1 och 2) gånger tidigare. Detta är alltså ett gästinlägg och det är gästskribentens text och inget annat.

Mitt namn är Niclas och är en helt vanlig kille. Jag bor i Sverige tillsammans med min fru och mina två barn på 3 respektive 6 år. Sedan några år tillbaka i tiden driver jag ett företag.

Innan jag hade egna barn hade jag en föreställning om hur barn var och när jag fick egna har jag fått veta annat – på gott och ont.

Det barn påminner mig om är vem jag en gång i tiden var. Vi vuxna var precis som dagens barn. Vi var så obegränsade i vårt sätt att vara men som konsekvens, och paradoxalt nog, av all ackumulerad kunskap började vi skapa mentala barriärer som hindrar oss att våga uppnå vår fulla och mänskliga potential.

Denna potential borde vi så rimligen idag kunna uppnå med alla förutsättningar tidigare generationer skapat åt oss. Allt började ju ganska ”basic” när människan för ca 2,5 miljoner år sedan lärde sig hantera stenredskap. Sedan eld, vatten, vind, jord och lite senare radiovågor och numera ettor och nollor.

Hur många fler svar ska vi människor behöva finna utanför oss själva innan vi börjar titta inåt?

Jag vill mina barn det allra bästa. Jag vet att alla föräldrar vill sina barn det bästa. Det ”bästa” har jag dock börjat tro sällan är det ”sanna”. Låt mig snälla få dela. Jag har varit kort denna gång så jag hoppas att du orkar läsa.

Häromdagen satt mitt äldre barn i soffan och spelade ett spel. Det hade gått några veckor sedan sist och jag bestämde mig för att gå fram till min son, ta tag i hans händer och titta honom i ögonen. Jag sa att jag älskade honom och orden kom från hjärta vilket antagligen nådde mitt barn. Han tittade på mig och log. Jag frågade honom om han visste att jag älskade honom. Han svarade inte. Han brukar inte svara på den frågan men nu ville jag verkligen veta om han visste att jag verkligen älskade honom.

Överraskande slog det över och jag upplevde honom som frustrerad och ut vrålade han – ”Pappa, sluta tjata. Du tjatar hela tiden om dina frågor. Jag vill att du ska sluta tjata med dina frågor. Det är så tråkigt!”

Han drog bort sina händer från mina händer och jag lovade honom att inte ställa några fler frågor om han bara svarade på min sista fråga. Jag lovade honom dyrt och heligt att jag under hela kvällen inte skulle ställa fler frågor om han bara lät mig ställa en sista fråga. Han började skratta och sa att jag fick ställa min sista fråga ifall jag kunde busa med honom sen. Ok – sa jag. Vi hade en deal!

“När jag säger – ”Jag älskar dig” så undrar jag om du vet vad det betyder?” – frågade jag

Hans ansiktsuttryck visade mig att han verkligen sökte efter ett svar och slutligen svarade han – ”Nej.”

“Om jag säger ”Jag tycker väldigt mycket om dig” vad betyder det då?” – frågade jag.

”Jag vet inte. Ehh, jag vet inte” – svarade min son.

“Om du skulle veta vad det betydde, vad skulle då ”jag älskar dig betyda”?”

”Sked” – sa han, och tittade på mig i syfte att se om det var ”korrekt” uppfattat av honom.

”Ja, det kanske betyder sked” – sa jag, och lutade mig tillbaka i soffan där vi satt.

Det slog mig, ”att älska” är en mänsklig ordkonstruktion som ska förklara graden av och orsaken till ett givet tillstånd som är överrenskommet inom en given kultur. Det finns ingen absolut sanning med ”kärlek”. ”Kärlek” är något vi lär oss förstå. Detsamma gäller ju ”hat” eller vilket annat ord som helst som ska förklara en subjektivt tolkad upplevelse. Det jag har sagt till mina barn så ofta har aldrig nått barnen då de inte ännu har lärt sig hur dessa känslor ska förhålla sig till varandra och allt det andra enligt vår givna kultur.

När min fru kom hem från hennes jobb berättade jag om händelsen. Hon skrattade åt mig och var övertygad om att jag var ute och cyklade.- “Det är klart att han vet vad ”jag älskar dig” betyder – sa hon. Han brukar ju alltid säga ”jag älskar dig” till mig” – sa min fru.

“Hur ska han kunna veta vad älska är ifall han inte vet vad hat är?” – frågade jag. “Tror du vår son vet vad ”fult” eller ”vackert” är också?” – frågade jag.

”Vem har i så fall lärt honom vackert eller fult? Vad är egentligen nyttan med att lära sig hur exempelvis en ful människa ser ut i motsats till en snygg?” – sa jag.

På vilket sätt hjälper det mig som människa att förstå ”roligt” ifall jag även samtidigt måste förstå ”tråkigt”?

Det slog mig då den kvällen att människan föds fri utan några som helst mentala begränsningar. Det slog mig även då att detsamma även har varit giltigt för oss som idag läser detta inlägg. Om det nu ligger en sanning i tanken så innebär det ju faktiskt samtidigt att vi alla kan finna tillbaka till denna värld av gränslöshet igen. Det innebär även att vi vuxna kan släppa taget om våra mentala bojor som tjänade oss gott tidigare i våra liv men som kanske inte gör det på samma sätt längre.

När jag satt och tänkte vidare på detta slog det mig att jag någonstans redan har läst det jag fann den kvällen. Det var faktiskt inget unikt eller nytt jag funnit. Jag hade dock förmånen att känna samband då jag den kvällen var öppen för nya perspektiv, ödmjuk inför min sårbarhet och fördomsfri.

Jag är långt ifrån religiös men har alltid varit intresserad av tro och all typ av religion. Jag gick till mina böcker och började läsa de första sidorna ur Bibeln. Följande stycke vill jag dela med dig:

”Gud sade: ”Ljus bli till” och ljuset blev till.”

Lite senare i samma kapitel står det:

”Herren Gud ropade på mannen: ”Var är du?” Han svarade: ”Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig. Herren Gud sade: ”Vem har talat om för dig att du är naken?”

Kan det vara som så att budskapet häri ligger i att kunskapen antingen fungerar till människans fördel eller till människans nackdel? Det står ju faktiskt inte att Gud skapade ljuset. Det står heller inte att Adam först hade kläder och sedan tog av sig kläderna. Det står egentligen bara att kunskapen nu har fått honom att förstå att människan förstår nakenhet endast utifrån dess motsats och detsamma med ljuset och mörkret.

Jag har ingen aning men vad jag börjar tro är att vi (du och jag) redan har alla svar inom oss. Jag börjar dessutom tro att våra barnsliga barn kan påminna oss om vår mänskliga storhet som vi till synes har kommit ganska långt ifrån i denna jakt på alla dessa mänskliga förklaringsmodeller och konstruktioner vi skapat.

Kan det vara som så att ”lycka” är något mindre fruktsamt att söka då lyckan endast kan existera i förhållande till olyckan? Jag vet inte. Det känns som att det är en sanning.

Kan det vara som så att vi (du och jag) snarare bör söka ”det som är” snarare än motsatsförhållanden vilka utgår från mänskliga förklaringskonstruktioner?

”Det som är” är ju bara. Att ”vara” är ju vare sig mer eller mindre. Det bara ”är”. Jag känner en sanning. Du också? Om det är “sant” så innebär det faktiskt att oändligt med dörrar öppnas upp som annars är, av oss själva, stängda. Ser du också det jag tror mig se?

//En skuldsatt pappa som sakta börjar hitta tillbaka till det vi alla delar gemensamt