Nedanstående är ett gästinlägg signerat läsaren 3alexander.
Ingen kan ha undgått vår pågående regeringskris och media svämmar över av spekulationer om vem som förhandlar med vem om vad och vilka som kan och inte kan tänkas förhandla med varandra. Självklart är politik komplicerat och min egen erfarenhet av området inskränker sig till ett fåtal år i ett ungdomsförbund. Men jag har desto större erfarenhet av att driva affärsverksamhet och leda människor och om man angriper problemet som man skulle göra i näringslivet så finns det faktiskt en ganska enkel lösning, nämligen en minoritetsregering med S och C som förhandlar budgeten med M.
 |
| Rosenbad under ombyggnad |
Trots de senaste årens slitningar ligger M och C fortfarande relativt nära varandra i näringspolitiska frågor och S har bevisligen varit villiga att gå C till mötes i flera av dessa frågor. Det är ju därför vi har en regeringskris. Gissningsvis skulle S ha kunnat ge ännu mer till C om inte MP suttit i regeringen.
Både S och M har en lång tradition av pragmatism bakom sig. Båda två är stora, gamla partier som förstår vikten av samarbete och att det bästa för landet är stabilitet och förutsägbarhet. Båda partierna värnar om hårt arbetande människor, om än med olika utgångspunkt, och vill i grunden samma sak, nämligen att vi har ett väl fungerande näringsliv som sätter folk i arbete och förser statsapparaten med skatteintäkter. Således borde det vara fullt möjligt för S/C att komma överens med M om en budget och således skulle en minoritetsregering med S/C kunna tolereras av Riksdagen. Sedan kan man träta på som vanligt om allt annat.
En sådan lösning förutsätter dock att de inblandade parterna gör två fundamentala insikter. Den första insikten är den att ingen kan få allt. I en demokrati kommer någon alltid att vara missnöjd på ett eller annat sätt. Detta är fullt naturligt och jag tror att den insikten är möjlig för S, C och M att göra (dock ej för V, MP och SD, vilket är en av anledningarna till att de ska hållas utanför inflytande).
Den andra insikten som måste göras, och nu blir det betydligt svårare, är att prestige aldrig är produktiv. Att inte kunna erkänna att man hade fel eller att inte kunna samarbeta med någon för att man har grävt ner sig så djupt i sina skyttegravar att man inte längre ser dagsljuset kommer aldrig att bädda för en konstruktiv lösning. Prestige orsakar utan tvivel det enskilt största slöseriet i näringslivet och jag är övertygad om att det också är den i särklass största blockeraren i regeringsförhandlingarna. Därför kommer en S/C-regering med budgetstöd av M aldrig att bli av. Men jag hoppas att jag har fel.
/3alexander
22 kommentarer
>Man kan inte få allt utan måste kompromissa, men det inser inte V, MP, SD
> V accepterar att hållas utanför förhandlingarna och makten och accepterar även 71 av 73 punkter
Berätta för mig hur artikelförfattaren ensar dessa två saker?
Ja det där var inte riktigt rättvist. Men ändå ett intressant inlägg med en S/C + M lösning som bör funka.
Jag tänkte på samma sak när jag läste. Att V inte skulle kunna kompromissa är inte korrekt. Bara inte om punkt 44 som den ser ut just nu (ja nu finns ju förstås inte ett januariavtal längre men ändå). De har ju agerat dörrmatta i ett regeringssamarbete, så visst kan de "kompromissa". Jag läser även att C eventuellt kan tänka sig att röra sig något vänsterut. Åtminstone i högre grad än högerut (SD). Så en eventuell lösning kanske inte är fullständigt uteslutet?
Kompromissen för C _är_ 73-punktsprogrammet. Där finns punkter för S, punkter för MP, punkter för L och punkter för C. Programmet är en helhet.
C har redan kompromissat till bristgränsen enligt deras egen bild. Varför skulle man kompromissa mera?
Makt, ministerposter, framtida toppjobb inom FN, EU, riskkapitalbolag, IMF, Världsbanken, jag vet inte – nåt sånt?
För att få till ett regeringsalternativ? För att inte ens deras egna väljare är för punkt 44. Ungefär tre av tio positiva, medan fyra av tio är negativa. För Sveriges bästa? Plus att utan något som helst inflytande för V så blir det inget? Dagdgostar och V vill också vara med.
Vi får väl ett test på kompromissviljan nu när C backar från sitt förslag.
"I utbyte mot hyresförslaget vill C istället att höstbudgeten ska innehålla rejäla sänkningar av inkomstskatten för låg- och medelinkomsttagare. Dessutom ska skatten på Investeringssparkontot, ISK, sänkas."
Lööf hoppas nu på att L ska komma tillbaka. Men har inte L redan gjort ett definitivt val högerut till de borgerliga? Ingenting är väl omöjligt, men jag har svårt att se att L nu ändrar riktning igen? Vilket förtroende inger det i så fall?
Vänsterpartiet är positiva till C-beskedet. En lösning på G?
Men det blir kanske svårare att få L att återvända?
På tal om prestige inom politiken, ett sorgligt men tydligt exempel kan ses i nedanstående citat (från stor svensk kvällstidning) angående en gråtande thailandsambassadör som ringer hem till dåvarande Utrikesminister LF.
"Jonas Hafström berättade själv för mig om sitt sammanbrott. Regeringen hade fått en dramatisk förstahandsrapport men reagerade inte. Det var en gåta.
Jag fick ett svar en tid senare när jag frågade en gammal socialdemokratisk insider.
Svaret var enkelt. Ambassadör Hafström hade tidigare varit utrikespolitisk rådgivare till den moderate statsministern Carl Bildt. Sedan var Hafström kanslichef hos Moderaterna.
En moderat fjant alltså. En av Bildts pojkar. Ingen som en socialdemokratisk minister kunde ta på allvar.
Det lät otroligt men min mycket initierade socialdemokratiska källa argumenterade för att det är så det fungerar. Känslor. Impulser. Avstängning om budbäraren är fel person."
"Båda partierna värnar om hårt arbetande människor, om än med olika utgångspunkt, och vill i grunden samma sak, nämligen att vi har ett väl fungerande näringsliv som sätter folk i arbete" tycker det axiomet kan ifrågasättas men S är däremot väldigt måna om att få ha makt så resterande tankar håller ändå. Det faller dock på att genom att skapa en mitt så tar man bort möjligheten att välja och underminerar tron på respektive parti samt demokratin som sådan, det enda alternativet är att tvingas ut på ytterkanterna.
Lösningen kom väl just – C backar från sina krav? Klart med S+C+MP regering!
Dålig inlägg fyllt med fördomar, jag tror inte det är någon skillnad på partierna och deras kompromissvilja, sen kan det såklart skilja mellan vilka frågor det handlar om.
Om nu centern nu är så bra på att kompromissa så skulle det kunna backa om marknadshyrorna på nybyggda hyresrätter, det är knappast en av deras kärnfrågor.
Jahopp. Nu blir det 10 000 tyska bögar på import istället för marknadshyror.
Nice, Jag ska skaffa två. Som kan bo i gäststugan.
Ja, de slipper ju betala marknadshyra, kanske du tar betalt i natura istället?
Öppet mål, BD. Öppet mål.
Vänd på det, M+C i regering som förhandlar med S.
Och statsministerposten går till… ?
Jag föreslår att Jimmie och Nooshit delar på jobbet. Ungefär som MP hade dubbla språkrör. Swedish "dagislösning" at its finest. Alla andra får lova att lyda dem – så länge de är överens.
Detta är precis samma spår som jag har varit inne på. En stark mittenregering med S,M och C är precis vad Sverige hade behövt just nu. Tyvärr tror jag inte heller att det kommer hända på grund av rådande dagis-mentalitet.
Det handlar i icke försumbar grad även om (s) självbild som "det statsbärande partiet" som allt och alla kretsar kring. De som sätter sig i koalition med dem får räkna med att bli tillplattade, och så länge (s) inte utvecklar sin mer ödjmuka sida samt klipper banden med bl.a. LO och därmed separerar den politiska och den fackliga delen av "rörelsen" kan inte Sverige räkna med pragmatiska lösningar av den typ som är vanliga i andra europeiska länder.