Gästinlägg: Spelrecension The Journey Down kapitel 1 – 3

Nedanstående är ett gästinlägg av bloggens spelresencent med en recension av Göteborgsbaserade SkyGoblins spel The Journey Down kapitel 1-3.

Se till att ni är moraliskt redo för mindre brott och matförgiftning.

Gör er redo för läskiga höjder, kaktusar, och karibiska masker.

Spelet är The Journey Down.

The Journey Down är en point-and-click. Spelet är uppdelat i tre separata kapitel, men de följer varandra tajt, med samma huvudpersoner.

Det första kapitlet är ett enda långt fetch-quest, medan det andra kapitlet är mer av en brottsthriller, och det tredje kapitlet är helt och hållet anarki-revolution-down with the man. Varje del är två-tre

timmar lång.

Spelet är inspirerad av karibisk kultur, så rasta-style musik spelar i bakgrunden, och karaktärernas ansikten ser ut som masker. Det kan vara lite läskigt först, men så fort man vänjer sig gör det under för spelets atmosfär.

När del ett börjar har strömmen gått i Bwana och Kitos mack. De har normalt sett inte råd med strömmen, men har kommit undan med det – iallafall tills nu, när deras vanliga leverantör har köpts upp av företaget Armando Power Company.

Rigga strömmen, och kort därefter dyker en kvinna upp. Hon presenterar sig som Lina, och letar efter en bok. Efter det startar spelet på riktigt.

Point-And-Clicks har inte alltid spännande och/eller varierad gameplay – det är upp till spelaren – och The Journey Down är inte annorlunda. Hela spelet, alla tre kapitel, går ut på att plocka upp saker och använda dem för att lösa problem. Det första ordentliga problemet du stöter på är att en stege saknar själva fotstegen. Lösningen? Använd stela brödpinnar.

Då och då stöter man på kluringar, och de har mer variation. Det är en bra paus, vare sig man knäcker en kod eller justerar något.

Du må tycka att spelet är för lätt, och det finns en viss sanning i det. Om du kan klicka på något så kommer det bli viktigt senare. Den minsta lilla detalj är lösningen. Personligen tyckte jag inte att det var ett problem, men det gör det lätt att veta vad man ska göra.

Jag behöver prata om grafiken och musiken.

För det första: Bakgrunderna är fantastiska. De sätter atmosfären perfekt, och lyckas vara vackra under tiden. Du kanske inte kommer stanna för att uppskatta bakgrunderna, men de är där och säger mycket om inte bara platserna, utan även samhället.

För det andra: Musiken har en liknande effekt. Den bygger verkligen upp atmosfären.

För det tredje: Röstskådespelet går på den tunna linjen mellan bra och dålig. Karaktärer kan låta stela eller onaturliga, och i tidigare kapitel synkar rösterna inte med munnarna. Det senare har inte så mycket med rösterna att göra som det har med animationen. Det bästa framträdandet kommer från kapitel tre, mer specifikt polisen Beamis.

Och sist, men inte minst, animationerna: De är inte de bästa. De är definitivt inte den bästa. Tidigare kapitel har otroligt stela karaktärer och munnar som rör sig otroligt snabbt, men animationen förbättrar sig. Bwana, som vi spelar som, får fler och bättre animationer i kapitel tre, bland

annat.

Jag gillar det här spelet väldigt mycket, men det finns fortfarande ett problem.

Priset.

För tre separata kapitel, som alla är två-tre timmar långa, är de väldigt dyra. Man skulle kunna hitta en point-and-click för ett kapitels pris med hela spelets längd.

The Journey Down har sin egen charm, och det är ett bra spel. Inte det bästa, men långt ifrån dåligt. I slutändan är det en rolig upplevelse, och det är definitivt värt det att kolla in ett kapitel eller tre. Testa. Det kanske är en hemlig pärla?

Recensionsnycklar erhållna från utvecklaren SkyGoblin. Speltestet genomfördes på en Mac. Spelet The Journey Down finns på AppStore till iPhone och iPad som trilogi eller som separata kapitel ett, två och tre. Till Windows, Mac och Linux finns spelet på Steam som trilogi eller som separata kapitel ett, två och tre. Musiken från spelet finns för kapitel ett, två och tre och intäkterna från musiken går till The Brain Tumour Charity till minne av kompositören Simon D’Souza.