Gästartikel: Behov av humanitär hjälp och volontärsarbete i Ukraina

3.4K

Nedanstående är en gästartikel av Lena Wilderäng.

I förra gästartikeln berättade jag om ambulansleveransen och resan till Kyiv. Det mesta som hade inplanerat i Kyiv kretsade kring forskning och akademiska besök. Men vi hann även med annat. Bland annat deltog vi i välgörenhetsverksamhet, något som inte minst ger hands-on inblick i civilsamhällets betydelse i krigstid.

Här är mer tankar kring volontärsinsatser generellt samt behovet av humanitär hjälp. På Almedalen är jag bl a med i panelsamtalet hos Ukrainska Hubben på fredag den 28/6 kl 10-10:45. Temat är ”Behovet för stöd till Ukraina och dess folk är enormt – vad kan du göra?” Här är några tankar kring detta. Ställ gärna frågor eller kommentera nedan – det är alltid kul att få in feedback att ta med i panelsamtalet. Det kan hända att någon organisation har andra uppfattningar kring detta – bara att kommentera. Det här inlägget baserar jag på det jag själv sett i Ukraina under alla gångerna jag varit där, och på feedback jag själv och andra jag känner har fått.

Jag får ofta frågor kring vad man kan göra för att jobba som volontär på plats. Överhuvudtaget brukar jag svara att det är oftast bättre att stanna i Sverige och antingen hjälpa en organisation här på plats med t ex administration, eller helt enkelt jobba kvar på sitt vanliga jobb och skicka pengar för att stödja etablerade små organisationer som jobbar effektivt och utan feta internationella overheadkostnader. Bara resan ner till Ukraina och tillbaka kan omsättas till X antal tourniquéer eller Y delmängd drönare, och då gäller det verkligen att fundera om man kommer göra verklig nytta på plats eller om det är bättre att någon som redan bor där gör jobbet. För det finns inte brist på folk som vill jobba, det är inte brist på erfarenhet eller kunskap i landet – det är snarare brist på resurser som ställer till det. De som hjälper till ekonomiskt från Sverige, långsiktigt och utan att göra en stor sak av det, de som inte nödvändigt måste åka till landet för att göra en insats, de är guld värda. Det är tack vare dem som hjälpen faktiskt kommer fram och har effekt. Ni ska ha stort tack.

Det finns de som absolut insisterar på att åka till Ukraina, på grund av olika anledningar. Då gäller det att vara säker på att man kommer vara till hjälp på plats. En förutsättning är nog att man har tidigare rest eller levt i länder utanför Europa. Du ska inte bli chockerad av en huktoa om man säger så, även om det mesta i landet håller högre nivåer.

Vill man göra nytta gäller det att kunna analysera läget, ta beslut och agera helt självständigt. Det gäller att vara flexibel, påhittig och street smart – men även ha vett att lyssna på dem som är mer erfarna än dig, och kunna följa order (tyvärr den punkten som många självständiga faller på, och blir en fara för sig själva och gruppen). Man behöver droppa det koloniala tänket – du vet inte bäst, ukrainare har en kunskapsbas som är mer uppdaterat utifrån rådande situation i landet och det gäller att vara lyhörd. Man ska vara en guru på kart-appar och översättningsappar, och lite av en McGuyver i övrigt, plus kunna åtminstone första hjälpen. Kompromisslösa matpreferenser blir lätt en uppförsbacke – de går att jobba med, men det kan ibland bli trixigt.

Olika sjukdomstillstånd hos volontären kan bli ett bekymmer. Inga försäkringar gäller i Ukraina, och du kan inte räkna med samma nivå av service. Den privata sjukvården kan teoretiskt sett vara kanon, men det kan saknas en specialist just där du befinner dig. Det statliga systemet upplever ständig brist på allt – jag får höra om avdelningar som saknar enkla kompresser, smärtstillande, mm. Vid masskadesituationer blir sjukvårdssystemet oavsett överbelastat och det finns risk för att ditt tillstånd blir bortprioriterat, och förvärras under tiden.

Ytterligare en fråga är hur du tänker finansiera din vistelse. Som volontär får du inget betalt. Boende och mat må vara billiga, men resor är inte det. Är det rimligt att volontärsorganisationen betalar din flygresa eller fint hotell? Hur många ukrainska liv skulle kunna räddas i form av tex TQ för samma kostnaden? Alex Voronov berättar om svenska volontärer här – många blir inte långvariga. Ska du samla in pengar för att få lön för att vara i Ukraina? Är det inte bättre att istället skicka pengar till ukrainare som redan bor där och kan vara mer effektiva med sina kontakter, lokalkännedom och språk? Vissa svenskar väljer att tex hyra ut sin bostad under tiden, eller helt enkelt jobbar järnet mellan vändorna för att få råd. Du måste förstå att det gäller att ha ett buffert för oförutsedda händelser. Besök till tandvården, reparationer av fordon efter en olycka, all sjukvård osv. Jag har sett svenska volontärer försöka samla in pengar för en resa hem från Ukraina. Nog finns det sätt att planera för att slippa hamna i en sådan situation. Ha koll på ekonomin helt enkelt, och ta ansvar för sina egna utgifter – bli inte någon annans problem.

Min egen erfarenhet är att folk lyssnar lite halvhjärtat och åker ändå, och att det löser sig i de flesta fall. Förutom när det inte löser det, och då blir det förvånade miner (och väldigt mycket merarbete för alla andra).

Så givet att man har bestämt sig: vad kan man göra i Ukraina som volontär? Svaret på det beror på väldigt mycket. T ex, hur länge är du beredd att vara i landet? Det är svårt för organisationer att satsa på utbildning och onboarding för en person som tänker försvinna ett par veckor senare. En annan viktig fråga är hur nära fronten kan du tänka dig att vistas. Många har svårt att förhålla sig till riskbilden på ett rimligt sätt, antingen underskattar eller överskattar de hotbilden i olika områden Ukraina – och det är stor skillnad mellan dem. Det gäller att kunna göra en riskbedömning baserad på fakta och egna beslut, inte på anekdotisk bevisning eller statistik med survivorship bias. Sedan finns det flera personliga variabler. Har du språket eller inte? Utan språk (eller en personlig tolk som du samarbetar väl med) blir du bara en belastning när det hettar till, vilket potentiellt riskerar både ditt eget och andras liv. Då kanske det är bättre att göra en insats längre bort från zonen där omedelbara strider sker.

Jag brukar rekommendera att fundera på dessa frågor, samt kontakta en välgörenhetsorganisation som är verksam på plats, presentera dig själv och dina förutsättningar, och fråga om du kan bidra innan du åker. Då blir vistelsen mer konstruktiv, och organisationen får tid att ställa om för att ge en nykomling uppgifter. Om du vill jobba i en stor svensk eller internationell organisation så gäller att att anmäla sig asap och gå de nödvändiga utbildningarna, så kanske du kan få åka på insats framöver. Här kan du tex ansöka om att bli med i poolen för operativ personal för MSB.

Det finns en uppsjö av ukrainska organisationer som har olika inriktningar, och det gäller att fundera vad du vill även där. Här är en av de portalerna som finns därute (googla så får du massvis med olika förslag på portaler, databaser, listor med mera). På den här webbsajten kan du tex välja område i Ukraina, och vad för slags verksamhet du är intresserad av. Det finns organisationer som är inriktade på barn, funktionsvarierade, äldre, militärer, krigsflyktingar, eller djur. Det finns organisationer som fokuserar på psykologisk kontra medicinsk hjälp, det finns de som letar förare och de som behöver hjälp med att sortera humanitär hjälp. Är du bara i Ukraina och passerar snabbt kan du passa på att ge blod, som illa behövs i landet. Och har du några timmar att döda så kan du haka på någon organisation som knyter maskeringsnät, maskeringsdräkter eller tillverkar skyttegravsljus. De lär snabbt upp nya besökare, och erbjuder ett fantastiskt sätt att träffa nya människor i Ukraina samt bidra med konkret hjälp.

Vi hade två timmar över och passade på att besöka en sådan organisation. De har varit aktiva sedan tidigt 2022, och har egen lokal som har öppet dagligen. Alla är välkomna. Det enda är att folk får tajma in strömavbrotten eftersom lokalen ligger på 14e våningen, och många som hjälper till dagtid är äldre som inte riktigt orkar gå hela vägen upp i sommarvärmen.

Annars är det ganska olika människor som kommer in där. Studenter kikar in mellan föreläsningar. Folk som jobbar inom alla möjliga områden kommer förbi efter jobbet. Vissa dyker endast upp på helger. Vissa är där hela dagen, andra tajmar in korta besök. Vissa är stammisar och andra kommer och går. Men varenda liten insats gör skillnad.

Idag knyter de ett nät som enligt dem är ”ganska liten” – men de måste ändå höja och sänka nätet i flera omgångar. Det största nätet de har gjort var 14 gånger 12 meter. De här maskeringsnäten beställs av olika förband som specar storlek samt färger beroende på geografisk placering och vad det är för årstid just nu. Maskeringsnät är en förbrukningsvara – de förstörs under beskjutningar, och ibland måste de lämnas kvar under snabba manövrar. Det finns ett specifikt sätt att binda dem för att ögat inte ska fastna på dem så lätt, och stammisarna visar gärna hur man gör. Längst bort i lokalen står en maskin som stansar tyget till remsor, och en kvinna sitter lite avsides och klipper små hack i kanterna på remsor så att de blir ojämna och kamouflerar ännu bättre.

Volontärerna här besitter väldigt mycket positiv energi, tålamod och pedagogisk förmåga – det har förklarat det här tusen gånger och kommer förmodligen förklara det tusen gånger till. Ibland håller de specifika events, t ex på festivaler, idrottsarrangemang eller på företags-kickoffer. Folk får lära sig att knyta nät, och förhoppningsvis så samlar man även in medel till att köpa mera tyg. Insamlingsverksamheten pågår ständigt genom släkt, vänner och olika kampanjer.

En annan del av verksamheten är att knyta så kallade ”Kikimora”, alltså ghillie suits. Det finns två sorter – den kortare är för spaningstrupper, så att de kan röra sig snabbt utan att trassla in sig, och den längre är för krypskyttar. Det sägs i och för sig att det numera finns långt färre krypskyttar eftersom drönarkrigföringen har ändrat kriget så pass mycket. När jag är där så är det ingen som jobbar på Kikimora-dräkter i alla fall, annars är det ett jobb som kräver flera personer som blir klara på ca en dag om jag minns rätt.

För övrigt så är Kikimora en benämning på ett kvinnligt mytologiskt väsen i Ryssland, Belarus och Ukraina. De kunde vara husandar eller hålla sig till träsk – vilket förklarar kopplingen till dräkten. Den som har sett The Witcher minns säkert Kikimoramonstret från första avsnittet i första säsongen – men den var väldigt grovt anpassad i gestaltningen och liknar mer en gigantisk nakenspindel än en klassisk kvinnlig ande.

Kvinnorna visar stolt sin övriga produktion – skyttegravsljus, kuddar till soldater, små blågula hjärtan de knypplar och ger bort till stridande, ukrainska flaggor, broderade tavlor som de säljer för att få in pengar till tyg och nät. De berättar lite om sig själva – en är från Donetsk men flyttade hit för flera år sedan. Någon är från Svartahavskusten. En liten skrynklig gumma är från Bakhmut. De berättar att det här är deras trygga plats, speciellt när det smäller på natten (och just inatt var det flera Shaheder på väg in till Kyiv så flyglarmet var igång och luftvärnen jobbade hårt). Då skyndar de till sin gemensamma lokal, och plötsligt försvinner oron och ångesten. Det är ju bevisat att socialt umgänge, gemenskap samt gemensamt pyssel kan sänka ångest och oro, så det är perfekt.

De får aldrig välja vilka som kommer hit, och folk som dyker upp är väldigt olika. Det krävs alltså en speciell förmåga att bibehålla en positiv stämning och kunna samarbeta med alla möjliga människor. Det gäller ju alla volontärer – ofta finns det mycket olikheter, och det gäller att hålla den personliga integriteten utan att för den delen förstöra stämningen. Det gäller att förstå att det gemensamma målet som håller ihop människorna här är att de vill göra något för segern, hjälpa försvaret – och inte någon ideologi, politisk åsikt eller annan värdering. Börjar du käbbla kring något sånt så är det bara destruktivt. Det är väldigt viktigt att greppa om man vill förstå vad som håller ihop folk – och vad som gör att organisationer splittras. Vad är det för värderingar som den här organisationen tycker är viktigast?

Att kunna samarbeta på ett positivt sätt med vem som helst är oavsett en väldigt fin personlig egenskap. Jag vet inte vad de här damerna gör för magi, men när jag lämnar lokalen och går tillbaka till ambulansen så känner jag mig helt fylld med kärlek, uppskattning, omtanke och optimism.

När ambulansen rullar vidare och kommer fram till sin slutdestination får jag se vad som händer med humanitär hjälp som har varit lastad bak i bilen. Jag tror att folk som skickar sällan funderar på vad som händer på mottagarändan – det är lätt att fylla bilen och tänka sig att allt kommer bli kanon. Men det finns många aspekter, inte minst det byråkratiska där allt ska deklareras på rätt sätt till rätt part, annars kan folk råka illa ut rättsligt sett. Eller den där detaljen att alla lådor som eventuellt ska till annan mottagare ska vara smart förpackade och tydligt markerade. Papperskassar går sönder i regnet. Lådor som innehåller en massa luft är inte ett effektivt sätt att lasta ett fordon. Och så kan vi prata om innehållet.

Jag brukar trycka på att endast ge det som verkligen behövs. Här är jag orubblig. Det gäller att ta kontakt med mottagare och kolla aktuella behovslistor, och sedan jobba enligt dem. Det är ett ganska enkelt koncept – oavsett vem du ska hjälpa (om det är ett stridande förband i Ukraina eller en närstående i Sverige) så ska du kommunicera med personen och fråga huruvida de överhuvudtaget vill ha hjälp, och vad exakt de vill ha hjälp med. Detta är självklart för folk som jobbar inom socialen, räddningstjänsten, m m. Men vanliga givare har inte alltid förstått det, vilket skapar kniviga situationer.

Ukrainakriget kan delas upp i flera olika stadier. Under våren 2022 rådde humanitär kris i landet på grund av många internflyktingar samt akuta logistiska problem. Det saknades mat, medicin, varma kläder, m m. Det stabiliserades någorlunda mot sommaren-hösten, dvs den akuta humanitära krisen är över sedan länge. Höst-vinter 2022 började ryssen systematiskt beskjuta kritisk infrastruktur, med omfattande infrastrukturbekymmer som följd. Det rådde brist på generatorer, kaminer och annat. Numera är det lättare att få tag på sådant, men infrastrukturbekymmer kvarstår eftersom alla inte har råd att anordna redundans i form av EcoFlow eller generator. Det är alltså allt som oftast en resursfråga.

Nu bedriver ryssen utnötningskrig, vilket betyder relativt små förändringar vid fronten. Det sliter dock på resurser. Det går åt mycket folk, ammunition och sjukvårdsutrustning. Ryssen fortsätter med terrorbombningar mot civila samt systematiska attacker mot kritisk infrastruktur – med syfte att demotivera och trötta ut folk. Tillvaron för de flesta civila har blivit någorlunda stabilt. Den stora skillnaden har skett i Charkivområdet i maj, där ockupanterna åter har framryckt, och har ökat bombningarna av civila, oftast med glidbomber som orsakar förödande skador, och varken går att skjuta ner eller skydda sig mot. Det gör att befolkningen nöts ner av konstant dödsångest.

Vad betyder detta när det gäller behov av humanitär hjälp?

Det är ganska enkelt. Den humanitära krisen är slut för länge sedan. Sluta skicka gamla kläder till civila! De hamnar oftast bara i soporna eller så är det någon som säljer dem vidare i sin secondhand-butik. De återvinns inte i Ukraina, så det är miljömässigt destruktivt, och med tanke på bränslekostnaden och fossila avtryck för transporten är det desto mer onödigt. Donera kläderna till de svenska secondhand-butikerna. De säljer grejerna och ger pengar till länder som behöver. Plus att kläderna får en längre livslängd, och folk kan välja just de storlekar och plagg som de vill. Det finns flera program för behövande i Sverige (inte minst ukrainska flyktingar) där de får kuponger att handla på secondhand-butiker och välja kläder och husgeråd.

Sluta skicka mat. Det finns hur mycket mat som helst i Ukraina. Det finns ingen som svälter där. De som går hungriga gör det på grund av att de tillhör speciellt utsatta grupper, och då bör de få systematiska insatser – stöd organisationer som sysslar med hjälp specifikt till äldre, funktionsvarierade, sjuka. Vanliga människor vill inte ha random mat, lika mycket som du inte kommer tacka ja till en påse trötta snabbmakaroner eller nästan för gamla burkar med ärtsoppa om du skulle bli erbjuden det på gatan. Visst, vissa kanske kommer tacka och ta emot, men det finns en stor risk att även det säljs vidare, eller blir foder till hundar eller höns. Jag har fått in så många exempel på det att jag är helt orubblig. Ja, det är klart att det känns bra för dig som givare att ge bort något gott. Men det är inte det som behövs, så det blir bara en psykologisk snuttefilt för givaren. Skickar du sådant som inte behövs så bidrar du till korruption, miljöförstöring, och använder dina egna resurser fel.

Detsamma gäller ”söta trevliga bra-att-ha-grejer”. Det är kanon att du har köpt filtar, ljus, chokladkakor, nallebjörnar och strumpor på Biltema. Men åter igen, om det är inte det som folk har uttryckligen bett om (idag, och inte för två år sedan), så ska du inte skicka det. Det finns situationer där det faktiskt behövs såna saker, tex om ett barnhem, ett flyktingboende eller en specifik organisation som har ett specifikt behov – då ska du skicka direkt till dem, på begäran. Men i så fall är det mycket bättre att köpa det i Ukraina. Dels så bidrar du till inhemsk ekonomi och produktion. Och dels så är allting minst tre gånger billigare där. Om ukrainare hade vetat hur mycket den där strumpan eller chokladkakan kostade egentligen, så hade de tyckt att det är slöseri. Given häst skall man inte skåda i munnen, de kommer tacka och ta emot, eftersom de är oroliga att folk ska sluta hjälpa helt annars. Ta istället kontakt med slutmottagaren, eller med en hjälporganisation som finns på plats och känner till behoven – och följ listorna.

De som redan är på plats har stenkoll på vad som behövs och var. De har dessutom möjlighet att köpa in större mängder till bättre priser, samfrakta och använda beprövade sätt för leverans och uppföljning. Kontakta dem istället, och bidra till deras verksamhet! Det gäller att ta vara på kompetensen. Jag tänker tex på Jonas verksamhet, och på OperationAid.

När humanitär hjälp ankommer ska bägge parter skriva på ett avtal som klargör detaljerna kring ägarskap och användning. Vad ska det användas till? Vilka ska få använda det? Får de sälja eller ge bort det om de inte längre behöver det? Vem står för utbildning? Vem utför service? Vem ska kontaktas vid frågor? Hur ofta ska de skicka foton eller rapporter? Det här är superviktigt för att undvika korruption, och jag kan inte understryka det tillräckligt. Involvera flera lokala olika personer i processen så att de kvalitetssäkrar på plats.

Jag önskar att jag hade kunnat säga något generellt kring vad som verkligen behövs generellt och överallt. Men behovet är olika beroende på mottagande part och dagsläge. Ett exempel: stridssjukvårdaren Sveta vid Tjasiv Jar saknar tryckförband, de går åt hela tiden och fylls inte på. En annan stridssjukvårdare två mil bort lyckades få en sponsor att köra dit en hög med förband. De behöver inga fler just nu, det blir bara ett logistiskt problem om någon skulle ösa på med mer av samma sak. Så åter igen: kolla behovet just nu.

Sjukvårdsutrustning behövs brett och på flera håll, och ju närmare fronten man kommer desto sämre ställt det är med det allra mest basala. Det bästa är att åter igen ta direktkontakt och kika vad som behövs och i vilka mängder. Dubbelkolla innan du köper stora mängder. Jag ser att folk fortfarande skickar livsfarliga kinakopior på tourniquéer, hade man kollat med mottagande part hade det inte hänt. Att blint skicka utrustning är inte konstruktivt, och ofta väldigt ineffektivt ekonomiskt sett. Att köpa en pall tryckförband blir en bättre insats än att köpa en massa små sjukvårdsväskor som plundras på just tryckförband (eller annat man behöver just nu) och blir liggande. Allt är bättre än att inte skicka något alls, men ska du göra en insats så är det väl bra att göra det på ett så bra sätt som möjligt, utan att orsaka extra arbete för mottagande part, eller hur?

Vid donationer till sjukhus eller andra statliga organisationer gäller det att etablera kontakt med ett flertal personer i olika nivåer. Det motverkar korruption. Ställ jobbiga frågor kring budgetering – om du nu skickar 50 sjukhussängar eller 100 st brandsläckare som ändå skulle köpas in, var hamnar verksamhetens budget istället? Är det på andra akuta behov eller i någons ficka? Självklart ska det finnas avtal på plats, och transparens kring hur utrustningen får användas. Jag har fått se exempel på korruption inom sjukvården, och enda sättet att motverka det är genom kontakter med flera personer på olika nivåer, samt noggrann uppföljning. Orkar inte göra det själv? Kontakta en organisation som redan gör sådant, så slipper du återuppfinna hjulet. Vilken organisation? Lägg lite tid på att göra bakgrundscheck. Kolla vad de faktiskt åstadkommer och var. Be om referenser eller kolla bloggens lista.

När det kommer till uttryckliga behov så är det viktigt att förstå var bekymret ligger. Är det så att det inte finns att få tag på i Ukraina? Då är det förnuftigt att köpa det i Sverige eller annanstans. Eller är problemet att det finns i Ukraina men att resurserna inte räcker till? Då är det mycket bättre att köpa det på plats, stödja lokala företag, och dessutom få ett mycket bättre pris. Ett exempel: det behövs ständigt nya drönare. Mavic DJI produceras i Kina, och har varit enklare att köpa i Sverige pga tillverkarens ovilja att leverera till Ukraina. Men FPV-drönarna har börjat produceras lokalt. Ofta behövs dock en backning av resurser för att man ska köpa in komponenter så produktionen kommer igång. Även störsändare produceras lokalt, och även här är det ofta en resursfråga. Därför är det onödigt att leta någon annanstans, och du sparar även tid och resurser gällande transport.

Generellt sett behövs det 4WD bilar. Ukraina har ingen egen produktion, och man är helt beroende av sponsring från Väst. Utan bilar så går det inte att evakuera sårade, det går inte att transportera personal eller utrustning, man får inte hastigheten som man behöver för att slippa undan drönarna. Så här är det något som verkligen uppskattas.

Bilarna ska vara i bra skick. Det går inte att skicka skrothögar till fronten – hur skulle det kännas om bilen du skickade går sönder precis i ögonblicket som är avgörande mellan liv och död, bara på grund av att det slarvades med service innan den skickades? Man har inte tid med att meka vid fronten, man har andra brådskande uppgifter. Oftast är det dessutom svårt att få tag på reservdelar när bilen väl är i Ukraina. Och i många fall är det ukrainarnas soldatlöner som går till bilreparationer – mycket bättre att slippa hänga det ansvaret på dem. Visst kan det finnas kosmetiska fel, men rent skräp ska istället återvinnas i Sverige.

Även små båtar med styvt skrov och luftfyllda gummipontoner (små RIB-båtar) för 4-6 pers behövs, till södra fronten. Det är samma sak där – de används för evakuering av skadade samt för att transportera personal och utrustning över Dnipro. Man försöker etablera pontonbroar men de skjuts sönder hela tiden, och det är rätt stora distanser att färdas genom vatten. Det är då inte bara båtar som behövs i sig, utan även utombordare, som ska ha minst 40 hp för att ha tillräcklig hastighet för att undvika drönarattacker. Det går inte riktigt att segla undan i fem knop.

Och just det – ambulanser behövs förstås. Även en barskrapad ambulans är bättre än ingen, för man försöker komplettera på plats utifrån det man behöver. Efter att ha hängt med OperationAids sjukvårdare så har jag fångat upp att just där finns det ett behov av patientmonitorer till bilarna. Gärna enkla, funkar även med ganska gamla, bara de visar vitalparametrar som puls, andningsfrekvens, saturation, temp, och blodtryck. Det verkar stört onödigt att köpa helt nya, jag tänker att någonstans i Sverige så måste det finnas några gamla avdankade? Då kan de doneras direkt till OperationAid som har verksamhet på plats.

Det sista jag tänkte säga handlar om uppföljning. Alla humanitära insatser behöver följas upp. Foton, rapporter, osv – så att du ser att det faktiskt används. Var det rätt grejer du skickade? Står någonting still på grund av att man inte vet hur det ska användas, eller att någon vital del saknas? Kan du skicka en manual eller ge instruktioner via videolänk? Det här är lika mycket för givarens skull som för mottagarens skull. För att bekämpa korruption är det viktigt med transparens och tydlighet.

För utan uppföljning, hur ska du veta om din insats har hjälp, om du har gjort skillnad? Hur vet du om du behöver förbättra någonting? Situationen kan ändras hela tiden, och det gäller att vara agil, samt lära sig från sina erfarenheter. Vi måste ständigt bli bättre på att jobba tillsammans för att få segern närmare.

Tack till alla som hjälper. Fortsätt göra det! Och ju bättre och mer effektiv du blir på att hjälpa desto bättre chanser kommer Ukraina ha.

/Lena Wilderäng