Gästartikel: Ambulansleverans och besök hos Tactical Medicine North

2.7K

Nedanstående är en gästartikel av Lena Wilderäng, brandman, professionell äventyrare, numera även forskare, mm tillika bloggarens fru.

Jag har precis kommit tillbaka från Ukraina, där jag har haft förmånen att kunna bistå OperationAid med leverans av en ambulans som de köpte in för sin verksamhet vid östra fronten. Längs vägen har jag hunnit med flera olika uppdrag, och vill dela med mig av upplevelserna och lärdomarna. Jag börjar med själva transporten av bilen och humanitär hjälp, samt de akademiska delarna av resan.

När jag kör ner bilar brukar jag se till att vi är minst två chaufförer per bil, ifall någon skulle bli trött, sjuk etc. Det är långa sträckor och det är säkrast att byta efter några timmar – eftersom jag jobbar mycket med risk så ser jag till att minimera det så mycket som möjligt. Trots allt är trafiken den största faran med sådana leveranser egentligen. Körsättet är mer aggressivt i Polen och Ukraina, och vägarna kan vara sådär med potthål och omärkta hinder.

Medchauffören på leveransen träffade jag på en konferens för kvinnliga brandmän. Vanessa kan ryska och ville gärna bistå Ukraina på något sätt. Nu är det så att väldigt många vill hjälpa till som chaufför, så det är inte där behovet vanligtvis finns. Det är insamlingen av pengar, införskaffandet av fordon, service, administration, hämtning och hantering av humanitär hjälp och så vidare som kräver väldigt mycket arbete. Utan detta – inga resor. Men Vanessa har varit behjälplig med att både samla ihop utrustning till räddningstjänsten i östra Ukraina, kört och lastat sagda utrustningen, samt gett stöd på andra sätt. Som brandman och instruktör inom akut omhändertagande så funderade hon förstås kring hur hon kan hjälpa till på plats i Ukraina, och då var det helt rätt tillfälle att åka dit och knyta kontakter.

Ambulansen var fylld med medicinsk utrustning som illa behövdes i utsatta områden. Några lådor med annat nödvändigt hade också hittat dit. Slutligen så hade Rekyl (sponsrat med t-shirts med fantastiska budskap, de flesta på svenska – men språket är sekundärt när det kommer till viss design).

Under den här leveransen passade jag även på att köra några reservdelar till bilar som stod stilla på grund av reparationsbehov, men inte kunde fixas på grund av att de inte fått tag på reservdelar i Ukraina. Tack vare AB Reservdelar så kunde man reparera flera fordon som annars inte kunde användas. Det ena är en VW som används av 77:e Avdelta Luftburna Brigaden. Den här bilen jobbar på Charkivfronten och bidrar med logistik för att de ska kunna utföra sina omedelbara stridsrelaterade uppgifter, men även andra uppdrag – allt från evakuering av sårade till postordonnans.

Nu när jag skriver detta så har de redan blivit klara med reparationen och bilen rullar på. Teamet skickade en video med stort tack, men här lägger jag endast ett foto som är retuscherad för killarnas säkerhet.

Den andra bilen som har fått reservdelar tillhör stridssjukvårdarna som är utplacerade mot Tjasiv Jar (i folkmun “Tjasik”). Deras tillvaro kan få helvetet att verka som en helt rimlig arbetsmiljö, och de behöver verkligen all hjälp de kan få. Det är inte helt självklart att ordna logistik dit, men det är på gång, kommer publicera bilder genom min Twitter när de kommer.

Den tredje bilen är en brandbil, en svensk Scania som hade transporterats till Ukraina under en av tidigare leveranser. Den har nyligen beskjutits under utryckning. Lyckligtvis överlevde alla i besättningen, men själva fordonet fick skador på höger sida i form av utskjutna fönsterrutor mm. Kontakten från AB Reservdelar har ordnat kontakt med Scania i Sverige, och reservdelarna kommer kunna ordnas fram i samarbete mellan SE och UA.

Det finns en till Scania som blev skadad i Charkiv för ett tag sedan – det är första brandbilen som jag levererade till Ukraina, som crowdfundades via bloggen. Den brann delvis upp i en explosion, men de gör allt för att återställa den och få tillbaka den i tjänst – det är en uppskattad bil. Många läsare har bidragit till reservdelar även till denna, man jobbar för fullt med reparationerna och jag inväntar uppdatering från Charkiv för att visa bilder på hur det går med den.

En brandman från Kullahalvön som jag känner och har klättrat med har samlat in pengar och skickat med hundmat till organisationer som tar hand om hemlösa djur. Det kan verka litet i sammanhanget men det är en väldigt fin gest. Genom att ta hand om djur så visar vi vår medmänsklighet. Omtanke och empati behöver inte ha gränser bara för att lidandet är enormt på flera olika håll. Hon har gjort det tidigare, och det har varit väldigt uppskattat.

Väl i Kyiv skulle jag få vara med på ett flertal akademiska möten, tillsammans med professor Magnus Karlsson som leder Centrum för Civilsamhällesforskning på Marie Cederschiöld Högskola. Vi håller på att göra klart projektet som handlar om civilsamhällets roll i krigstider, med finansiering av MSB. Magnus hakade på från Polen, och de möten som vi hann med i Kyiv var mycket givande för projektet, samt la en väldigt bra grund till framtida forskningsinsatser.

På vägen till Kyiv hade vi möjligheten att hälsa på Tactical Medicine North, gruppen som Lars har skrivit om tidigare när han skrivit om preppingerfarenheter från Ukraina. Vi deltog förra året på ett seminarie på Katastrofmedicinskt Centrum i Linköping där ukrainska stridssjukvårdarinstruktörer som blivit utbildade i samarbete med MSB berättade om sina erfarenheter och lärdomar. Dessa killar och tjejer har hunnit utbilda fler än 20 000 stridssjukvårdare och snart 10 000 civila. De jobbar dessutom skarpt med omedelbar evakuering av skadade från fronten, med allt som det innebär – så deras kunskap fylls hela tiden på med praktiska erfarenheter. Rapporten baserad på deras erfarenheter finns här.

Gruppens bakgrund ligger dock inte inom medicin. Detta var folk som sysslade med klättring och bergsbestigning. Dessutom var de intresserade av prepping samt räddningsverksamhet, så att de kunde vara verksamma inom räddning av klättrare. Annars var de helt vanliga människor i grund och botten – någon var IT-konsult, någon sysslade med dykning, någon hade ett företag för fiskeutrustning, eller jobbade på en bank, eller drev en bar och en crossfit-studio. När fullskaliga ockupationskriget kom så ville de göra något meningsfullt. Snacka om ett livs levande bevis hur representanter av civilsamhället, i det här fallet en förening, blir en viktig aktör i krigstid! De var redan samspelta, aktiva och engagerade. Valet föll på sjukvård, och efter att de fick kontakt med MSB så kunde instruktörkedjan etableras. Nu utbildar de främst enligt TCCC men även enligt TECC-modellen, ett koncept som liknar TCCC. Jag har gått en sådan kurs (Tactical Emergency Casuality Care) på Katastrofmedicinskt Centrum i Linköping i egenskap av brandman, och kan varmt rekommendera det för samtliga som är verksamma inom polisens, räddningstjänstens eller ambulansens verksamhet och vill lära sig mer om korrekt uppträdande och det evidensbaserade omhändertagandet av en skadad i en otrygg miljö – till exempel i krig eller i gråzonssituationer. Just gråzonssituationer kan vi räkna med i Sverige idag, och det görs redan mycket på sina håll – tex blev jag inbjuden till en stor övning i Skaraborg där räddningstjänst, polis och ambulans samarbetade i gråzonsscenario, föredömligt upplägg – här är några av mina egna bilder som observatör.

Johan Bogg, som basar över projektet från MSBs sida, tog emot oss och berättade om samarbetet. De förberedde i dessa dagar för ytterligare en kurs, och med sig hade han två svenska kollegor som också skulle föreläsa. Sedan åkte vi till huset på landet, som Lars skrev om, för lite samkväm med själva gruppen.

Det var verkligen ute på landet, naturnära (och med allt vad det innebär gällande kvalité på vägarna). När gruppens chef blev klar med alla möten kom han ut och visade oss runt. Tomten till huset har använts för att anordna sommarläger för barn som skulle lära sig grunderna i klättring. Kvar stod trägolv som användes för stora tält, men ogräset höll på att ta över dem på sina håll. Istället så är det ambulansbilarna som drar till sig uppmärksamheten. Målade i mörk matt färg, med organisationens loggor, står de och väntar på nästa uppdrag. De har haft två ambulanser från Sverige. Den ena hette ”kanariefågeln” – eftersom de aldrig hann måla om den innan de satte igång med uppdrag. Vinter i Donbas är väldigt grå, ibland kommer det ingen snö på veckor eller månader trots minusgrader, ibland är det plusgrader och leran är precis överallt – och när man försöker tvätta bort den så ligger det fullt med kolbitar kvar i vasken och blockerar avloppet. Så mitt i det här kalla gråa fanns det en bil som var gul på gränsen till självlysande, som drog fram och tillbaka till frontlinjen med ilfart för att evakuera skadade. Idag hade det inte funkat förstås. Men på den tiden använder man inte drönare på samma sätt.

Den andra bilen kallas för IKEA. Varför? För att den går sönder precis hela tiden, överallt, och framför allt i de mest opassande situationerna. Så får man vackert försöka montera ihop den själv när man minst vill det.

Bilarna är utrustade med teknik som talar om att det finns drönare i närheten, samt med sånt som stör ut drönare. Det är ett måste för att kunna jobba någorlunda ostört – men det är aldrig en garanti.

Vi promenerar runt på området, som är känt för graniten som utvinns här. Det gör att det finns många härliga klättringsleder som man kunnat göra i ordning, med fokus på något lättare klättring för barn. Tyvärr har man inte hunnit rensa nu när fokus ligger på sjukvård och instruktörsverksamhet. Graniten används för allt, från att förstärka vägarna till olika byggen. I närliggande byn finns det massvis med tillverkare av gravstenar i granit. ”De har blivit superrika nu på senaste två år”, säger de sorgset.

Men hoppet är det sista som försvinner. Lokala granitmästare har tillverkat en jättelik gravsten för Putin. Allt är klart – hans nuna, hans namn, födelsedatum – det är bara datum för hans död som man väntar på. Den enorma gravstenen förvaras dolt, men har redan legendstatus.

Själva huset är ett härligt kaos av människor, friluftsutrustning och sjukvårdsgrejer. Det finns ett par rum, kök och ett litet loft – men här bodde ett trettiotal personer under fullskaliga ockupationskrigets allra första tid. Eftersom det var oklart hur fronten skulle förändras hade man valt att dra hit och ha verksamhet här istället för storstan. Man hade även skolundervisning här i huset för barn som var avskurna från sina skolor. De skakar på huvudet när de tänker tillbaka till den tiden. Det var så mycket folk, inklusive barn, att man blev tokig av att bara vara där. Samtidigt så blir man starkare ju fler man är. Situationen ändrades när ockupanterna trycktes tillbaka, och man har kunnat återfå lite mer normalitet.

Man förberedde för grillning – sjasjlyk, grillad fisk och grönsaker serverades ihop med sallader och färsk frukt. Naturnära betyder gott om mygg, men röken från traditionella kolgrillen (kallas för mangal) hjälpte lite. Som alltid trevligt att sitta och prata med lokala aktörer, få höra hur de har det och hur de lever. Men även intressant att prata med MSB-folket och lära känna dem och deras uppdrag.

Under tiden resan pågick så lyckades jag lösa ytterligare ett uppdrag. Jag hade fått förfrågan från en kontakt i Charkiv. Det behövdes syntetisk hud för att behandla brännskador. En tjej åkte bil med sin familj och de körde på en mina. Hennes föräldrar (och någon mer närstående) dog. Hon överlevde, men fick omfattande skador, bl.a brännskador i ansiktet och på resten av kroppen. För att hon ska kunna återvända till ett något sådär normalt liv så behöver hon opereras ett flertal gånger, och man behöver syntetisk hud – som inte finns i Ukraina, och som kostar enorma summor pengar utomlands (ungefär som en begagnad bil). Jag har tidigare crowdfundat till syntetisk hud, och ville testa även den här gången. Men innan jag påbörjade kampanjen så blev det spronsrat – hela 2 st bitar, vilket är en mycket bra början. Det värmer att folk har empati för en tjej som de aldrig träffat. Hon har inte många kvar som tar hand om henne, så det är otroligt fint att främlingar inte förblir oberörda. Den ena biten är redan levererad, den andra kommer fram inom några dagar. Stort tack.

Jag fortsätter skriva om resan framöver, dels om olika besök runtom i Ukraina, och dels om mitt uppdrag därefter. Jag fick möjligheten att kliva in och hjälpa OperationAids team med evakuering av sårade i östra Ukraina. Fler artiklar kommer!

Jag skulle vilja tacka medchauffören Vanessa Hållbjörk, samt hennes jobb och nära och kära som lånade ut henne för uppdraget. Vill även tacka Magnus Karlsson för samarbetet.

Tack till AB Reservdelar för er hjälp och engagemang. Ni är ett fantastiskt exempel på hur ett företag kan förändra världen utan att vända sig bort från kärnverksamheten.

Tack alla som bidrog till att bägge Scaniabrandbilarna kan repareras. Tack även till er som bidrog till att syntetiska huden når mottagaren.

Tack Rekyl för ert orubbliga stöd till Ukraina, volontärer och veteraner.

Tack OperationAid för att jag fick den här möjligheten, och för allt ni gör i Ukraina och hemma i Sverige.

Tack till akademikerna i Kyiv för fantastiska möten och ett gott samarbete.

Och ett jättestort tack till Lars som står bakom Cornucopia, samt till alla läsare.

Förtydligande: i det här uppdraget samarbetar jag med OperationAid, eftersom det är deras ambulans och deras projekt som sysslar med evakuering av skadade. I övrigt jobbar jag inte för någon organisation, och representerar inte heller någon. Vill man stödja verksamheten så är det OperationAid som gäller, jag kommer skriva mer om deras verksamhet i Ukraina – de har meningsfulla projekt, och gör verkligen en skillnad samtidigt som de agerar på ett transparent sätt och motverkar korruption. Alternativt har jag min egen insamling via PayPal. Här är annars en lista på vilka organisationer som kan vara bra att stödja. Alternativt, ge direkt till ukrainska organisationer som tex Come Back Alive. Tack!