Vi (bloggaren och bloggarens fru Lena, adrenalena.se, har under sommarhalvåret besökt ett antal svenska vingårdar, bland annat under cykelsemestern på Österlen i juni. Vi startar nu en artikelserie om de svenska vinerna.
Svenska viner fick tidigt ett oförtjänt dåligt rykte efter en artikel hos en större svensk dagstidning tidigt 00-tal, men är idag i själva verket ofta riktigt bra för rätt behov. Enda problemet är att priserna blir svenska, dvs högre än motsvarande vinkvaliteter från kontinenten och definitivt jämfört med priserna från Nya Världen. I sammanhanget handlar det dock bara om några tiokronor, och bör knappast skrämma den som är vinintresserad.
Viner från Åhus Vingård |
De stora prispåslagen beror inte på att vinerna produceras i Sverige, utan består framför allt i Systembolagets påslag på runt 40%, plus alkoholskatten och 25% moms, samt transportkostnaderna som är höga för svenska vinmakare som inte tas in i stora volymer av Systembolaget. Några tior för producenten landar i slutändan uppåt 200:- kronor för en flaska på hyllan hos monopolet.
En välkommen lösning skulle vara gårdsförsäljningen, så att vinmakarna kan få behålla transportkostnaden och monopolpåslaget, men vi är inte där ännu eftersom våra godtemplare i riksdagen då tror att samhällskollapsen väntar runt hörnet om vinnördar skulle bemöda sig att ta sig till en av det fåtalet avlägset belägna vingårdarna för att köpa flaskor för 200:- styck. Särskilt i Skåne där billig smuggelsprit kan köpas på varje lastbilsparkering för en femtiolapp per liter starksprit.
Gårdsförsäljningen har en definitiv chans att komma till att finnas i framtiden, men det är detaljerna som avgör. T.ex måste gården ha försäljning i omedelbar närhet till odlingen? I så fall gynnas gårdarna som är närmast storstäder, medan pärlorna långt in på skånska vissjan blir omseglade väldigt fort. Ska gårdsförsäljningen innefatta drycker som är gjorda av sånt som både odlas och produceras på gården, eller är det OK att köpa in ingredienser någon annanstans? Var går i så fall gränsen; ska det gå att importera druvmust, eller rentav färdigt vin, buteljera det på plats och sälja som gårdens eget? Eller måste allt vara lokalt, inklusive specialhumlen till gårdens IPA? Det verkar inte finnas konsensus i dylika frågor ännu.
Vi kommer i artikelserien fokusera på svenska viner på vindruvor. Det finns viner som görs på Öland, Gotland, Halland och Blekinge – men vi har valt att fokusera på Skåne. De nordligare vinproducenterna är färre, men det verkar finnas ett rejält antal bärviner från norra delarna av landet, som vi inte heller tar med i urvalet. Vidare finns det sedan länge även honungsviner – mjöd – av kvaliteter som gör att den oinsatte kan tro att det handlar om torra vindruvsviner om man matchar dem till rätt mat.
Under cykelsemestern på Österlen avverkade vi flera dagar i sadeln, men med någon eller några vingårdar per dag. Det var överraskande många för att vara Sverige, men är förstås långt ifrån cykelsemestern i Champagne, där det finns kanske ett femtiotal vingårdar i många byar.
Avsikten var, förutom att se det vackra Österlen innan högsäsongen började, att besöka flera vingårdar till denna reportageserie. Redan tidigare hade vi gjort motsvarande på Kullaberg, vilket kommer i ett senare inlägg.
Själva resan påbörjades i Kristianstad. Cykehyran går att lösa oavsett startpunkt. I de flesta större orter brukar det finnas lokala cykelverkstäder som hyr ut. Sedan existerar en sida som täcker hela Sverige, med olika cyklar, transport osv – kostar en slant, men är färdigpaketerad som gör det till en smidig onlinetjänst. Slutligen finns det tydligen företag som är inriktade just på Sydostleden, som går genom Österlen. Ravlunda Cykel är ett sådant. Deras priser är oslagbara, och de har massvis med cyklar att erbjuda. De hjälpte med transporten och var flexibla. Utöver det anordnar de mountainbike-utflykter i Skåne, ihop med en erfaren guide. Kan vara något för dem som helst håller sig till skog och lera, det finns riktigt fina rutter i västra Skåne.
I Kristianstad kunde vi inte låta bli att besöka landets lägsta punkt, och sedan påbörjades resan. Det gäller att ta rätt väg till Åhus – den vackra cykelvägen går alltså öster om Hammarsjön. Nästan direkt är det slående pittoreskt, med en gammal järnväg som löper bredvid. En precis lagom ansträngning på strax under två mil, så är du framme i Åhus och kan hämta andan i den svenska vodkans vagga.
Varumärket Absolut har sitt museum och showroom här, med restaurang, loungebar, souvenirbutik och what not. Vi nöjde oss med att rulla in cyklarna på deras loungebar som ligger mitt i en prunkande trädgård, komplett med blåa kor och trendiga möbler. Varumärket har en massa spännande smaksatta sorter som inte vanligtvis går att få tag på i Sverige, men här går de att testa som ingrediens i kreativa drinkar. Eller kanske på is, men pga Lenas övertygelse gäller endast rysk vodka om det ska drickas rent, och absolut inte någon is i den.
En somrig vodkagrogg går dock utmärkt. Vattenmelon-Absolut med krossad mynta, lime och sodavatten. |
Vätskepausen är över, och alldeles snart är vi på resans första destination, Åhus Vingård, där Karin Birch tar emot oss och visar runt, iklädd en stråhatt som skyddar mot den gassande solen. Vi går mellan rankorna och känner inte att vi är i Sverige – det här är som att vara i Italien eller på Rivieran.
Karin vid vinrankeportalen |
Karin berättar att de är två par som driver det här projektet sedan 2016. Det som är speciellt med Åhus Gård är alla raddor abonneras av någon eller några personer. I praktiken är det 150 ”vinodlare” som tar hand om vinrankorna. Tanken är att det ska vara ungefär som en praktisk kurs i vinmakeri. De har ca 15-20 kurstillfällen med information, genomgång och praktiska övningar. Varje söndag är det dessutom arbetsdag, de äter lunch tillsammans och lär sig om vinodling genom att göra allt det praktiska själva, och hjälpas åt med alla rankor. Alla som hyr en radda alltid välkomna till vingården, och de får även bättre priser på slutprodukterna. De flesta abonnenterna är från Skåne, Blekinge och Göteborg, men det verkar finnas folk även från resten av landet. När vi pratade med Karin fanns det några få raddor som kunde abonneras, annars brukar de ha en väntelista.
Totalt är det ca 3000 plantor på 1 hektar, med jämn fördelning mellan gröna och blåa druvor, och det går att få ut ca 0,5 liter vin per planta. Marken är sandig, vilket är bra för rankorna – de slipper stå blött och mögla eller ruttna, däremot når rötterna långt ner och hittar till grundvattnet. De vattnar alltså inte odlingen. Det torra gräset lider i eftermiddagssolen, men vinrankorna kontrasterar skarpt med den färska grönskan.
Totalt odlar de fem olika druvor. Etiketterna på flaskorna designas av lokala konstnärer från Yngsjö, eller utgörs av egna foton av vackra Hanöbukten.
I mitten av augusti arrangerar gården Åhus Vinfest. Då blir det guidade turer, provningar, och matworkshop – det bokas genom deras hemsida. Annars går det att titta på deras kalender eller höra av sig.
Det enklaste är ändå bara att dyka upp på restaurangen Rökeriet, som ligger precis bredvid. Där serveras alla produkter från Åhus Vingård, samt välvalda viner från hela världen. De erbjuder även hämtning och transport av besökare med liten öppen båt, med eller utan servering ombord (kan ju inte vara fel med lite rökta räkor och ett glas kallt). Tydligen är upplägget populärt för bröllop, där brudparet hämtas vid kapellet och kommer in till restaurangens brygga med båt.
Vinerna från Åhus Vingård på Rökeriet |
Den ståltankslagrade Solarisen är ett klassiskt inslag som vi redan nu visste fanns på alla svenska vingårdar.
Solaris är en druva som togs fram för att man skulle kunna odla vin i Nordtyskland, men när man var klar med förädlingen hade klimatförändringarna gjort Nordtyskland för varmt för druvan, som dock istället visade sig passa perfekt på norra sidan om Östersjön och ofta är den största druvan på svenska vingårdar idag.
Åhus Vingårds ståltankslagrade Solaris från 2019 är nästan jämförbar med en Chardonnay, rund och mogen i sin balanserade syran, med en ton av mineral.
Karin med vinrankorna |
Rondo är tydligen en druva som många har haft åsikter om, eftersom det förekom i Sverige väldigt tidigt, och de vinerna som gjordes på den inte höll någon högre kvalitet. Rosé 2020 från Åhus Vingård är gjord på Rondo, och vi börjar diskutera doften direkt – är det jordgubbskaramell eller hallonbåt? Geléhallon kanske? Det iskalla vinet är helt torrt, och upplevs som ganska ungt med stuns – men smaken drar också lite åt geléhallon. Örtigheten och toner av blodapelsin som balanserar upp det hela. Helt klart favoriten bland roséviner på länge.
Rad med Leon Millot som sköts av paret Andersson |
Leon Millot är frisk och härdig druva, dock har den en lång mognadstid. Det finns inte överdrivet många röda viner på svenska vingårdar, därför har vi sett fram emot att smaka på denna. Åhus Vingårds Leon Millot från 2018 ger mycket mer djup än vi anade. Vinet är bara tre år men bjuder på lagrad karaktär, doftar trä samt lite tobak o läder, och har en viss rökighet. Det är inte mycket tanniner i munnen, däremot upplevs vinet som kryddigt. Rosépeppar, tasmansk röd peppar eller szechuanpeppar? Kanske vitpeppar, vilket gör att vinet antagligen kan passa perfekt till kryddat kött. Trots detta är smaken len, och mycket behaglig.
Som helhet är vinerna från Åhus Vingård värda att smaka och en riktig upplevelse och flera av dem är prisbelönta i internationella vintävlingar där alltså Sverige slagit månghundraåriga vinländer.
Guldutmärkelse för Åhus Solaris Eq 2018. Man har även fått silver- och bronsmedaljer för vinerna. |
Ett kvitto om något på att svenska viner inte längre är som i den där artikeln för snart tjugo år sedan.
För den som tänkt spendera natten med stil och flärd så är Kastanjelunds Wärdshus ett givet ställe att bo på. Höga ambitioner gällande estetiken liksom maten.
Solnedgång över Kastanjelunds Wärdshus |
Nästa dagsetapp leder oss till Hanöbuktens sandiga stränder och havsbris. Tyvärr måste vi strax svänga in på grund av ljudet av svensk frihet, demokrati och nationellt oberoende på avspärrade Ravlunda skjutfält.
Sydostleden längs Hanöbukten |
Blir långa dammiga kilometrar på backiga vägar. Lyckligtvis är vi ju tillräckligt nära Österlen, så äppelmust står på små bord längs vägen tillsammans med Swish-skyltar, ett fantastiskt påfund under sommarens varmaste dagar.
Gårdspressad Swish-äppelmust. Utan alkohol, förstås. |
Lagom till lunch når vi Brösarp, och beger oss till Grisen och Draken. Det är en foodtruck som står bredvid Österlensbryggarna AB. Här finns allt för en värdig semesterlunchpaus: trådad gris, vegansk motsvarighet i form av trådad jackfruit, trevlig personal, och drycker från nära och fjärran. Det gick utmärkt att beställa en iskall IPA, likaså ett glas välvalt naturvin. Och sedan finns det även en glassbar. Skulle lätt bli vårt stammisställe om vi hade semestrat i närheten.
Men nu skulle vi cykla vidare till nästa vingård …
Det går att handla vin till maten, eller knalla rakt in hos Österlensbryggarna och handla en massa alkoholfria produkter i deras butik. |
Reportageserien fortsätter i med fler inlägg längre fram.
9 kommentarer
Som Kristianstadbo kan jag bara konstatera att det är förbluffande lätt att bli hemmablind och tro att gräset är grönare… osv.
Många bra tips som ska undersökas närmare
//Patrik
Ja, det är alltid lätt att missa pärlorna i närområdet i tron att man måste åka långt.
Mycket rrevligt inlägg. Synd att ni missade Åhus andra lilla pärla "inom akoholbranschen", Åhus Bryggeri (klicka bort den enevrerande reklambannern, de är duktiga på att grygga öl men inte duktiga på att designa hemsidor…)
https://www.ahusbryggeri.se/
Också en trevlig restaurang med smörrebröd! Väl värt ett besök på en dryckes-kultur-runda.
I skolan fick vi lära oss att man under vikingatiden tack vare ett varmare klimat kunde odla vin i typ Skåne. Blev sen förvånad när jag senare stötte på svensk vin efter svenskt vin. För att inte tala om vinrankan hemmavid..
Förklaringen som läraren utelämnade verkar vara att det tidvis var ungefär lika varmt då som nu med en lång köldperiod emellan, https://fof.se/tidning/2014/4/artikel/nar-gronland-var-gronare-medeltidens-markliga-varmeperiod
Systembolaget har förresten ett fast påslag på 11 % vilket även är förklaringen till att de ibland är prisledande på delar av det importerade specialsortimentet.
37 %, leverantören
32 %, alkoholskatt
20 %, moms
11 %, Systembolagets påslag
https://www.omsystembolaget.se/salja-med-ansvar/ansvar-for-produkterna/inkopsprocess/prismodell/
Det verkliga motståndet mot gårdsförsäljning bygger på rädslan för sidoförsäljning. En inte helt ogrundad rädsla.
Australien började t.ex. förbjuda kommersiell tobaksodling i mitten på 90-talet för att de inte klarade av att stoppa läckaget. Nu är det helt förbjudet sedan 2006 och ett paket Marlboro går för $25. Bara dumma backpackers har råd att röka, vilket är poängen.
När det gäller gårdsförsäljningen försöker ju alltid bakåtsträvarna i Riksdagen komma undan med att det skulle hota Systembolagets monopol via EU-regler och så stannar diskussionen där.
Men eftersom man i Finland lyckats med konststycket att både införa gårdsförsäljning och behålla sitt monopol går det bevisligen att lösa. Ingen i Sverige har dock vad jag sett tagit upp det till seriös diskussion ur det perspektivet, och jag har ingenstans läst en förklaring till hur man i så fall löst det i Finland. Så där har Hr Bloggarjäveln ett tips på artikel när romanförfattandet känns tomt och oinspirerat.
En tanke jag läste på en ledarsida för några år sen vore att göra intresserade vingårdar till Systembolagsombud så att de den vägen kunde sälja sina egna produkter, men det verkar en aning omständligt…
Kan Finlands vingårdar sälja vin? Jag vet i alla fall att ölbryggerierna kan sälja (mesta delen av sin) öl – genom att man satt alkoholgränsen på 5.5% (vilket vi i Sverige anser vara dödsknarkarstarköl anser man i Finland vara en lagom.
En sådan lösning skulle ju såklart inte göra vingårdarna glada, men många av Sveriges småbryggerier skulle kunna ha en gårdsförsäljning i alla fall.
Mina föräldrar i Finland drack precis allt, huvudsaken var att det fanns PROCENT i drycken, men lättillgängligheten var förstås också ett stort plus. På 70-talet hade vi en 5-liters dunk estnisk smuggelsprit, olåst i skåpet, under diskbänken, fast jag tror att farbror eller någon av farsans jobbarkompisar köpte hälften av den starka vodkan, 96% eller nåt ditåt. De blandade allt möjligt i samma glas: öl, vin vodka, whisky konjak, "you name it". Pappa uppnådde en normal livslängd och mamma lever ännu. Fast jag avskydde det finska supandet och andra dessa tillhörande företeelser. (="dokaaminen"), rökandet ("röökaaminen"), svärandet ("saatana vittu perkele") i varenda mening. Sen går man till nån buske och spyr, "yrjöö". Väldigt många av mina gamla kompisar före pensionsåldern, en del väldigt unga.
https://www.youtube.com/watch?v=sRsIZiA8AZA&t=207s
Dog före pensionsåldern, ska det stå. Just så här lät det när jag var ung i Helsingfors.