Gästinlägg: Inte bara Sovjetskoe. Brusande bubblor och exploderande tsarer

Nedanstående är ett gästinlägg författat av bloggarens fru tillika äventyraren Lena Wilderäng adrenalena.se.

Om jag säger “rysk skumpa”; vad tänker du då? Sovjetskoe Shampanskoe med “Made in USSR” på etiketten? Sliskig “Igristoe” med bismak av aspartam? Det är lätthänt att intresset dör efter att ha smakat fel vin bara en gång. Men jag ska försöka ge begreppet ett nytt djup. Modernt ryskt bubbel har spännande anor, följer traditionella metoder, och tål absolut att provas. Historiskt sett så har den piskat fransmännen, på fler än ett sätt.

Modern rysk skumpa, en brut från 2014 som serveras med traditionella ryska zakuski

Ryska mousserande viner har en lång och stolt historia under Romanovtiden. Peter den Store fick in franska vanorna bland adeln, oavsett om de ville det eller inte – han gick t ex och rakade handgripligen av skägget på bojarer för att de inte skulle se så ryska ut. Frivilligt eller inte började då adeln dricka en del vin, som ersatte öl, mjöd och vodka och fick mycket högre status. Det var viktigt för den hippe tsaren att utveckla vinkulturen, men han höll inte själv på med att odla rankor och pressa vin handgripligen – till skillnad från andra västerländska hobbies han hade importerat, tex skeppsbygge eller tandläkarkonst. Däremot importerade han in vinproffs från Europa till Rysslands sydligare delar för att starta upp vinodlingar.

I närliggande Georgien hade dock vin redan producerats i några tusen år. Där hade man ju hittat världens äldsta spår som tyder på vinframställning, ca 6 000 år före Kristus. Än idag är Georgien en stor vinnation, dock är det främst stilla viner som produceras där. Även den lokala varianten av konjak står för en stor del av produktionen.

Umm … destillerat vin i återanvända PET-flaskor på marknaden i Zugdidi, Georgien

Tillbaka till tsarens bord. Under den tiden var alla viner mycket sötare. Mousserande viner ansågs redan då vara festligare, men det som ansågs vara torrt då hade räknats som ganska söt skumpa idag. Socker var ju en lyxvara.

Tiden gick. Relationen med Frankrike urartade något, och det med franska viner slutade vara särskilt poppis när Napoleon äntrade Ryssland. Men det gick som det gick, och det dracks tydligen 3,000 flaskor ryskt mousserande vin på Place de la Liberte i Paris för att fira ryska segern i Napoleonkriget. Vinet var gjort på ryska druvan Tsimlyansky Cherny, som endast odlas i områdena kring Svarta Havet. Jag hittar dock inga källor som berättar vad fransmännen tyckte om det hela. Förmodligen var detta ännu pinsammare än själva nederlaget vid Moskva.

Satsningen på vinodling fortsatte. Tsar Alexander II gav order om att starta inhemsk vinproduktion med fokus på mousserande viner. Svartahavskusten med sina åt syd sluttande branta kullar fick bli platsen, och de mousserande vinerna som producerades där slog samtliga tävlande franska Champagneviner på Världsutställningen i Paris år 1900. Det kan inte heller varit särskilt kul för fransmännen.

Även franskproducerande viner har vissa ryska kopplingar, och kanske föranledde sådana satsningar. 

På 1860-talet kontaktades vintillverkaren Louis Roederer med en beställning att få till en dryck som skulle vara värdig en bankett för preussiske Kung William I, prins Otto von Bismarck, och Tsar Alexander II. Banketten skulle hållas på Café d’Anglais i Paris; 16 rätter skulle serveras under 8 timmar, och det fick kosta vad det kosta skulle. Även champagnemakaren fick carte blanche gällande vinet. Enligt skrönor var tsaren nojig för att bli utsatt för attentat, inte helt utan grund då det redan hade hänt ett par gånger. För att det skulle vara tydligt att det inte finns något explosivt i flaskorna beställdes champagneflaskor i genomskinlig kristall, med platt botten så bubblorna skulle bli ännu vackrare. Konceptet funkade, Louis Roederer blev hovleverantör i Tsarryssland, och Cristal går fortfarande att köpa än idag, i traditionella genomskinliga plattbottnade flaskor (dock av glas). Alexander II sprängdes dock i luften till slut, efter minst 6 st misslyckade försök.

Cristal, årgång 2012 – enligt producenten så är det deras bästa hittills

Det där med att mörda tsarer är en kär rysk tradition. Nikolai den II blev den sista tsaren att dela det ödet (hittills i alla fall, ingen vet vad framtiden har i sitt sköte). Men revolutionen blev ett faktum och då blev det andra tider, även för vintraditioner. Bubbel skulle bli ett folkligt dryck, och under vissa perioder marknadsfördes vin som ett hälsosamt alternativ till andra drycker (dvs vodka och hembränt).

Processen gjordes om från resurskrävande traditionella metoden till en tidig tankmetod, och sedan till något ännu billigare och automatiserat – idag kallat för “kontinuerliga metoden” eller “sovjetiska metoden”. Under andra jäsningen cirkulerade vinet av egen tryckkraft genom ett system med flera tankar. De sista tankarna var fyllda med spån, vilket stod för filtreringen. Det går absolut att skratta åt det hela, men faktum är att Moët & Chandon betalade en massa pengar för att köpa licensen till den sovjetiska tillverkningsmetoden år 1975. Oklart om de någonsin använde den. De sovjetiska utvecklarna av processen fick förstås aldrig se pengarna. Men de fick Leninpriset.

En flaska prisbelönt torr Sovjetskoe Igristoe från 80-talet, och det klassiska tilltugget – s.k. röd kaviar, dvs laxfiskrom

Vinet kallades för “Shampanskoe”, vilket betyder “Champagne” – det var ett undantag från europeiska reglerna för använding av benämningen. Undantaget bestrids än idag – det finns fortfarande vinmakare i f d sovjetiska republiker som har rätt att kalla produkten för “Sovetskoe Shampanskoe” (och även något de kallar för “Konjak”; vilket har lika lite att göra med Congac-distriktet som bubblet har med Champagne). Många har dock gått över till “Igristoe” som betyder “mousserande”. Det är oavsett lågprisskumpa, som ibland inte har särskilt mycket gemensamt med det gamla sovjetiska varianten. Det är enorma skillnaden i kvalitén – i vissa fall görs det enligt Methode Traditionelle, ibland är det Sovjetmetoden som används, och ibland kolsyras bara vinet. Kom ihåg att de flesta ryssar gillar sött bubbel – ca 50% av Shampanskoe som säljs är halvsött, ytterligare 30% är halvtorrt, och det som kallas för “Brut” är sötare än vi är vana vid.  Den ryska vinmarknaden är överhuvudtaget väldigt söt. Endast 10% av marknaden utgörs av torra viner. Till och med bland premiumviner är det bara 20% som är torra. 

Efter Sovjetunionens kollaps och därefter följande kaos försvann mycket av vinodlingarna eftersom folk mutade in marken för sina behov, och inte såg någon nytta i rankorna. Det tog ca 15 år innan vintraditionen kom tillbaka, från tsartiden. Vinmakare med anor tillbaka i Romanov-tiden blev åter igen stora. Ryssar började åter omfamna västerländska vintraditioner.

En flaska modern rysk sumpa med anor: Abrau-Durso, en extra brut variant från 2009

Det finns fortfarande en stor skillnad mellan olika viner och kvaliteter. Överhuvudtaget är priserna för premiumviner ganska höga, speciellt med ryska standards sett. Men det kan absolut vara värt det. En flaska Abrau-Durso ligger på runt 10 euro på Taxfree i Moskva, och det är inte särskilt blodigt för en västeuropé. Det kan vara spännande att smaka på ett vin från ett producent med anor som går tillbaka till tsarens satsning på vinproduktion vid Svarta Havet. Och för den som letar finns ett antal torra ryska mousserande viner av internationell kvalité, som absolut är värda att smaka.

För den som är intresserad av att höra hur en modern rysk skumpa kan smaka, speciellt jämfört med fransk Champagne, så kommer det snart ut en ny poddavsnitt av “Because You Know Wines” . Podden har litteratur och viner som tema, och har bl a belyst Lars litterära verk och hans vin Preparatus Supervivet. Nu var det dags att prata ryska viner, rysk litteratur, och författarresearchresor till Ryssland – och i första delen dricks det just bubbel. Avsnittet kommer publiceras inom någon vecka, så håll koll!

/Lena Wilderäng, adrenalena.se