Regeringen vill stoppa desinformatoin och propaganda, som är ett hot mot demokratin. Det är ett gott besked, för om S + MP ska hålla sig till sanningen och inte desinformation och propaganda så åker de ur riksdagen snabbare än man kan säga politiskt vinklade lögner. Nog om det. Man vill även stoppa näthat, vilket jag som D-nivåkändis förstås har en del personlig erfarenhet av, och där några tankar diskuteras nedan.
 |
| Facebook med munkavle |
Näthat är ett intressant ämne och lite mer komplicerat än förbud, så nedan följer några tankar.
Det är många människor i dagens samhälle som mår dåligt, och detta späds förstås på via Internet. Dock är det inte någon större skillnad i måendet mot förr, men istället för att klottra på toaletten postar man i sociala medier och får bekräftelse och når ut på ett helt annat sätt. Det är också enkelt att kontakta enskilda personer man hatar (låt oss använda det begreppet även om det oftast bara handlar om att man känner sig maktlös och inte håller med en person som har en större räckvidd och plattform).
Näthatet är ett problem, då det exempelvis ofta kan leda till radikalisering av hatade individer.
Några exempel. En borgerlig riksdagsledamot med stor räckvidd i sociala medier var en gång en rätt balanserad och ambitiös politiker, som jag träffat. Man kan tycka vad man vill om vederbörandes parti, men individen blev i alla fall utsatt för allt mer näthat från vänstern. Detta drev vederbörande att bli allt mer radikal och till slut en av den skräniga fiskmåshögerns största förgrundsfigurer. Hatet drev riksdagsledamoten mot ett allt extremare håll.
Det är nämligen så att hat och psykologiska övergrepp mot utomstående inte fungerar som Stockholmsyndromet i ett destruktivt partnerförhållande. Tvärt om.
Den som misshandlar sin partner fysiskt eller psykiskt (bägge könen kan göra detta, även om det finns olika anmälningsbenägenhet särskilt från omgivningen) knyter partnern närmare sig, som en form av gisslan. Responsen till misshandeln är att den misshandlade söker sig närmare. Alternativet är att vederbörande vänder på klacken och drar vid första knutna näve eller höjda röst, och då blev det aldrig ett destruktivt förhållande rent socialdarwinistiskt. Misshandlaren behöver ett offer som tar på sig offerrollen.
Det finns fler exempel på kändisar (A-D-nivå) som radikaliserats pga näthatet, där det alltså inte hjälpt med misshandel för att få dem att se ljuset och gå in i vänsterns eller högerns öppna famnar, beroende på vem som hatar.
För att vara kändis, även på D-nivå, innebär att man ständigt får skit och mer skit ju fler man når ut till. Således är man van vid det, och hatet kommer alltså inte få kändisen att drabbas av Stockholmssyndromet och gå över till hatarnas sida. De som inte pallar hatet lägger av tidigt och får aldrig stora plattformar. Kanske är det ett problem, kanske var man inte byggd mentalt för trycket att stå i rampljuset och hade inte ens klarat av att hantera saklig kritik?
Mekanismen är enkel. Säg att en promille av de man når hatar en. När jag nådde 10 000 innebar det att jag hade 10 hatare. Idag når jag kanske 250 000. Då har jag om en promille känner sig maktlösa nog och inte håller med mig, så blir det istället 250 hatare. Men jag når då också 249 750 personer som inte hatar. Och det är de som man som A/B/C/D-kändis lär sig att luta sig mot. För varje incident av hat (och de är många per tidsenhet) så ska man blocka, ignorera, lägga in i e-postfilter etc, och istället bara koncentrera sig på de andra 249 750.
Problemet med de som radikaliseras av hatet är att de som visar uppskattning successivt byts ut i takt med radikaliseringen, som blir självuppfyllande. 10 000 vettiga lämnar, 10 000 radikaler tillkommer och lämnar uppmuntran, varpå man blir allt mer radikal.
Vad exakt det är som får folk att hata på nätet är en annan fråga. Jag vet en del om de mer framstående fallen, som ägnat år och rent av skapat separata forum och bloggar enbart för att hata mig på. Ett fall handlar om en psykiskt sjuk person, där hatet kommer i skov. Om det beror på att personen är ute från slutenvården, självmedicinerar eller missat sin medicinering vet jag dock ej. En annan har väldigt svårt att bilda relationer, en sk incel. Kanske har vederbörande bara tagit med sig relationsmönster från sin uppväxt, kanske misshandlade vederbörandes föräldrar varandra och det är hur personen lärt sig att man ska umgås med folk för att knyta dem närmare. Köp av prostituerade är också inblandat. Andra mår bara dåligt och hittar någon att ta ut det på. Mobbarens psykologi att dölja de egna bristerna och den egna osäkerheten genom att ta ut den på någon annan, ibland med uppenbar psykologisk projicering förekommer också.
Men är då inte detta svart-vitt? Svaret är inte ja, utan ett nja. För det går idag lätt att tekniskt blocka ut näthatet online, så man som A/B/C/D-kändis slipper se det. Och vad är alternativet? De här personerna mår lika dåligt även om de inte kan näthata. De kanske rent av kommer må ännu sämre och istället behöva blockas ut genom de fysiska säkerhetsåtgärderna man har i verkliga livet som A/B/C/D-kändis om de inte kan hata online.
En del av de som näthatar har förstås inte fått en ordentlig uppfostran, där de fått lära sig rätt och fel, respekt för andra och så vidare, men kanske är detta kopplat till dysfunktionella partnerförhållanden hos föräldrarna och sedan upprepar bara barnen detta.
Jag tror att de som ägnar sig åt näthat ofta är förlorade fall, särskilt det grövsta näthatet. Deras beteende kommer i bästa fall slå någon annanstans när de inte kan näthata. Men det senare kräver att de sparkas ut från alla plattformar.
Och då återstår bara radikaliseringen. För de riktiga hatsajterna står med armarna öppna. Inte för att de bryr sig om hatarna – de vill bara ha deras klick och följarsiffror. Och där kommer en beskedligt misslyckad individ förvandlas till en allt radikalare person, till slut farlig inte bara för omgivningen utan även för sig själv. Och ingen kommer se, höra, lyssna eller stoppa vederbörande. För hatsajterna lever på hatklicken, och tar gärna den mänskliga kostnaden för de rekryterade.
Och nej alla svärjisar och andra som ägnar sig åt att näthata mig – för varje ord ni skriver kommer jag bara vända er ryggen. Det kanske fungerar att misshandla din sambo eller en prostituerad, men det fungerar inte på mig. Det enda som blir resultatet är att du blockas bort.
Sedan är inte att bli kallad för idiot näthat. Det behöver vara lite grövre och mer systematiskt än så. Man kan fundera på varför regeringen tar tag i denna fråga? Kanske ska man inte ens få kalla våra skattepengslösande och skattepengdiande ministrar för inkompetenta. Men förbudet mot yttrandet kommer inte förbjuda tanken. Fler kommer inte rösta på MP+S bara för att man inte får säga att de är dumma i huvudet. Fast kanske finns det ett totalitärt tankegods nedärvt i partierna, som ligger bakom denna tanke.
Näthat är ett symptom, inte en orsak. Näthat sker för att människor mår dåligt och är missnöjda med sina liv eller sin livssituation. Ska man stoppa hatet är det orsaken som ska stoppas, dvs få fler att må bättre, inte den ventil näthatet innebär. Där har regeringen något att ta tag i, som är lite svårare än att blocka ut folk från sociala medier.
Men som D-nivåkändis är det inte min uppgift att få folk att bli nöjda med sina liv. Den makten ligger i deras egna händer, eller möjligen deras närstående, alternativt hos berörda myndigheter. Så länge får man hoppas att näthatarna städar sitt rum och skärper till sig. För det handlar om vuxna människor, även om de uppför sig som små barn.
37 kommentarer
Tycker det är för lite nätkärlek!
Vad bra att du finns Cornu och kan skriva om så mycket i princip varje dag. Din blogg är alltid intressant att ta del av och det är ett naturligt inslag i mångas vardag är att få gå in och läsa lagom till morgonkaffet, alldeles gratis dessutom! Tack för det du gör! 💪🏻
Håller med!
Lars skriver alltid intressant och informativt.
Om jag skulle behöva välja ut en nyhetskälla som den enda, så är inte valet så svårt.
Tack, Lars, för alla bokstäver du kombinerar ihop på rätt sätt!
Jag hänger på. Vi sprider nätkärlek och uppskattning. Tack Lars.
Varför så blygsam?
250.000 du når ut till, fördelade över landet.
Kränger vin med ditt namn på.
En C-kändis måste du väl ändå vara?
Människan har ju utvecklats under tusentals år för att fungera i mindre grupper, upp till max något hundratal individer. Fram till sociala media fungerade det eftersom de flesta höll sig inom sin grupp och inte hade speciellt mycket kontakt med andra. Nu har man plötsligt möjlighet till kontakt med en uppsjö av människor, där vissa sticker ut genom att dessutom erbjuda kommentarsfält, och uttrycka åsikter som når många tusen.
Förr i tiden fick hatarna möjligen en insändare i en tidning, om den passerade nålsögat, idag kan de häva ur sig sin dynga överallt.
Hatare tror att alla tillhör deras lilla imaginära grupp och måste omvändas eller bekämpas om de inte har rätt, de inser inte att man kan ha olika åsikter och ändå inte vara ett hot.
Det måste vara rätt jobbigt att vara hatare och inte inse att man kan ignorera de som man tycker har fel, och att det i slutändan alltid blir någon slags medelväg som vinner, precis som i en fungerande demokrati där kompromisser är det rådande utfallet.
Har grubblat mycket på det du nämner i första stycket. Det är ju frågan om vi någon gång vaknar upp som samhälle och kanske inser att städer, globalisering, internet o.s.v bara är ett perverst socialt experiment vi människor har provat på, som i grunden inte fungerar ihop med våran uråldriga genetik från jakt/samlar-samhället? Ett enda stort Big Brother med världens psykiska hälsa som insats.
Det kanske med andra ord inte bara är sannolikt utan till och med oundvikligt att människor mår dåligt i allt för stora sociala grupper. Oavsett om det sker via internet eller ej. Samtidigt är vi ju omättligt intresserade av varandra; Vi är ju sociala varelser. Samt att människan i grunden är mycket anpassningsbar.
Men frågan är om vi inte tagit oss vatten över huvudet? Jag är den sista att egentligen vilja släcka ner internet med tanke på att den varit basen i min uppväxt som en "inföding" i tidiga 20-årsåldern. Men det väcker ju en del tankar…
En fråga som jag har funderat på är hur man får nätet sanningsenligt?
– Faktamässigt korrekt
– Relevant faktaurval som ger en korrekt bild
– Proportionell mängd fokus på olika saker, hur viktigt något är.
– Sanningssökande diskussionsmetodik?
– AI-filtrering av argumentationsfel i diskussionstrådar, skulle det fungera?
https://sv.wikipedia.org/wiki/Argumentationsfel
Jag har inte något riktigt bra svar på hur det hela skulle gå till, och troligen ligger det inte i affärsmodellen för sociala medieföretagen att fixa det heller.
Hm, en förförisk men även en fascistisk tanke.
"Eternal sunshine on a spotless mind?"
Tyvärr kan både hatare och älskare få vilken sanning de vill på Internet. Oavsett ämne. Man bör inte använda Internet för faktasökningar. Nöje, handel å styrning räcker.. Ja, åsså cornu då.
Hittade för ett tag sedan ett fel en värmebalansformel på wiki under en diskussion -lätt bevisat iofs. Men annars gäller nog faktaböcker, förslagsvis på oredigerbara döda träd. Inte säkert rätt, men säkert inte fel.
Man använder sin egen hjärna till källkritik Om CNN skriver att Biden kommer vinna ett jordskreds seger Då kollar jag Fox eller Breitbart för att kolla om dom håller Gör dom inte det anser jag att sanningen ligger någonstans i mitten
Bra skrivet. Hoppas någon från regeringen läser och förstår.
Vallbobo: Hur är det med din egen läsförståelse? Allaredan i ingressen klargör ju bloggaren att Regeringen vill åtgärda det i den följande texten beskrivna.
Att sedan bloggaren inte på ett tillräckligt klargörande sätt förtydligar exakt vad som beskrivs som desinformation och propaganda, med angivande av advekata exempel, drar ju tyvärr ner helhetsintrycket av en i övrigt angelägen text.
Hat är ju en känsla, precis som att älska. Men om regeringen avser att förbjuda känslor på nätet, innebär ju det, att den samlade vänstern kommer försvinna från nätet, då huvuddelen av dem, bygger hela sin världsbild på känslor.
Kenneth: Jag vågar tvärtom inta ståndpunkten att huvuddelen av alla världsbilder bygger på just känslor … oavsett i vilka politiska eller övriga läger de återfinnes.
Naturligtvis med mig själv som undantag eftersom min världsbild är fullt ut rationell och bildad endast på objektiv analys av den observerbara verkligheten.
+1 chiefen, du är min favoritsosse , kram
Nu är det ju inte näthat en känsla utan ett görande. Eller tänker du att näthat är att du känner hat när du är online?
Det finns två åsikter. Min åsikt eller fel åsikt. Så enkelt det kan vara.
Jakten på desinformation och propaganda har tyvärr övergått till aktivism i egen sak och begynnande rättsröta, alltid farligt när makten övergår till jakt på oliktänkande oavsett dom har rätt eller fel, och vad är rätt eller fel när världsbilden bygger på just känslor enligt somliga.
Det är absolut knivigt men också nödvändigt i vissa situationer. Vissa föreställningar är farliga och behöver motverkas aktivt av samhället. Radikal och våldsbejakande islamism till exempel.
Problemet med att jaga desinformation och propaganda är att vem bestämmer vad som är rätt? Som det är nu så måste jag kontrollera alla uttalanden jag läser som finns på nätet, det är som jag ser det det enda sättet att skaffa sig en så korrekt bild som möjligt, då handlar det om att kontrollera en nyhet/påstående mot flera källor. Aningen omständigt, men det blir en bättre bild. Att luta sig tillbaka och låta staten bestämma/styra vad som skrivs känns definitivt som ett stort steg tillbaka. Skall vi då förlita oss på statsmedia? De är ju allt annat än objektiva och agenda drivna i mina ögon.
Farliga föreställningar….Den enda farliga föreställningen är att staten skall reglera vad som är propaganda och desinformation…..
Tror man måste skilja på hat och bitterhet tillsammans med frustration.
Vi är många som förtvivlar över att man aldrig kan komma åt värdegrundsfolket.
Alla de som är för allt gott och emot allt ont utan tillstymmelse till konsekvensanalys.
De finns överallt, inom politiken, inom media, inom mängder av organisationer och föreningar som oftast lever på bidrag, gärna offentliga sådana. De utgör en sådan omfattande offentlig massa med tentakler överallt, ständigt beredda att deplattformera vid minsta missnöje med uppvisad värdegrundsbrist.
Den aktuella debatten om apatiska barn är ett utmärkt exempel på hur politiker, välplacerade läkare och media gjorde gemensam sak mot tvivlare. Trots att man från norsk sjukvård ganska tydligt hade visat att bara man skiljde barn från föräldrar så kunde ett mirakulöst tillfrisknande ske, så lät sig svenska värdegrundsfolket inte hejdas. I Sverige kunde det föregivna tillståndet fortsätta under största respekt, det blev till och med en etablerad diagnos.
Det är dessa värdegrundsmänniskor som väcker så kallat "hat".
Vilket snarare är att beskriva som bitterhet och frustration.
Så då är det okej att hata så länge man hatar just de du hatar för just de tycker och tror ju faktiskt fel. Fantastiskt konsekvensanalys från din sida.
Det jag försökte beskriva, ur min synpunkt, att snarare att jag anser ordet hat vara ett onödigt starkt ord för bitterhet och frustration.
Hat är för mig när jag är beredd att gå över gränser som kan försätta mig själv i riktigt elände.
Jag tänker att det kan vara svårt som privatperson att skilja på ett "j*vla l*der, hoppas att du blir våldtagen av kulturberikare" som kommer från en person som genuint hatar och en person som bara känner "lite frustration".
Sedan är det inte för mycket begärt att folk ska visa lite vanligt hyfs. Frustrerad eller inte.
?
Näthat är ett begrepp som beskriver ett görande som inbegriper saker som hot, förolämpning, trakasserier eller mobbing över nätet. Du menar att ordet "hat" är för starkt när detta riktas mot specifika personer som du inte tycker om. Jag gav ett inte alltför ovanligt eller grovt exempel på hur det kan låta när någon näthatar och undrade om det spelar någon roll om upphovsmannen hatar innerligt eller bara kände sig frustrerad. Jag avslutade med att påstå att det inte borde vara för mycket begärt att visa vanlig hyfs, oavsett om du är frustrerad eller inte (ie:näthat som näthat oavsett bevekelsegrumd)
@Sverigeakrobat: Instämmer helt i ditt resonemang. När den politiska makten är så korrumperad, som i vårt land (utnämningsmakten har i årtionden använts för att tillsätta chefer i olika verk och departement, ej baserat på duglighet och meriter utan på politiska grunder; dessa i sin tur anställer likasinnade osv) och vi dessutom har mainstream-journalister som sällan eller aldrig utför en ordentlig granskning av hur makten utövas, ja då orsakar detta föga förvånande vrede och frustration hos tänkande människor. Givetvis måste den kritik detta föranleder ändå uttryckas på ett civiliserat sätt, hur svårt det än kan vara för vissa impulsiva individer.
Risken är dock stor att maktens etablissemang pekar på individuella övertramp, och tar dessa till intäkt för att införa begränsningar, som starkt begränsar möjligheten att uttrycka kritik mot detta etablissemang.
De s.k. apatiska barnen är ett belysande exempel, den nyligen uppväckta Estonia-frågan ett annat – se gärna intervjun med Stefan Torssell (nr 30 på swebbtv) där korruptionen påvisas beträffande hanteringen av denna fråga.
Det är också väldigt enkelt att i affekt skriva någonting hatiskt på en webbsida som innehåller åsikter man inte håller med om. Hade det bara varit liiiite svårare att lämna kommentarer så tror jag att ytterligare 90 % av potentiella hatare hade försvunnit. Å andra sidan hade förstås de mer svårartade fallen stannat kvar.
Ett närliggande problem är att begreppet "hatare" ibland används felaktigt. Om jag skriver någonting som är en impopulär (eller politiskt inkorrekt) åsikt är jag inte nödvändigtvis en hatare. Att då bli kallad hatare är iofs. inte hela världen, men om begreppet används för att måla avvikande åsikter med hatpensel, så kan det bli problem. I synnerhet om/när det blir populärt att ropa på förbud.
Jag hade önskat mig någon form av AI-baserad moderering som automatiskt analyserar diskussionsinlägg och markerar upp kända argumentationsfel innan något postas så att den som skriver har möjlighet att fundera över sin argumentation. Om man får det att funka så borde det leda till en mycket bättre diskussion där man diskuterar sakfrågor. Dock kommer det nog att bli mycket tråkigare.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Argumentationsfel
Jag är övertygad att många skulle må bra av att ha alkohollås på sina datorer.
If liberty means anything at all, it means the right to tell people what they do not want to hear. -George Orwell
Ungefär som att Brå förklarar att våldtäkterna i Sverige inte alls är så farliga för att alla andra länder i hela världen är egentligen ännu värre, säkert en tröst för brottsoffren. Ser framemot att slippa dessa förminskande nyheter med den nya lagstiftningen.
Näthat är det mest missbrukade ordet i Svenska språket Om jag skriver att Maskrosor är blå på nätet 150000 förklarar att jag har fel dom är gula Då kallar jag dom näthatare för dom inte håller med mig att dom är blå Särskilt vanligt i den svenska vänstern att bere sig på det sättet
Verkligen en lysande analys! Jag hatar alla som inte håller med
Näthatare, troll och rasist är väl kanske de mest effektiva sätt som finns idag att avfärda meningsmotståndare med.
Särskilt vänstern har gjort det till en konstform.
Men samtalsklimatet idag har blivit råare, mycket beroende på klickjakten på internet. Att reta upp folk ger fler klick. Sen drar man på sig offerkoftan och säger att man blivit näthatad…
Och extrema ståndpunkter ger i många fall extrema motreaktioner, och de flesta sparkar också bakut om du har synpunkter på hur de lever sina liv. Gillar du bilar eller bågar blir du rätt putt när vissa vill ta ifrån dig det nöjet ex.vis. Särskilt när en skenhelig ministers man kör runt med stora stenar…
Bortsett från rasist, nej, så är högern lika illa. Det är bara det att du skiter i det när du inte är i skottgluggen.
Är det inte så att den gode Cornucopia ibland triggar en del ilskna kommentarer genom att tex lite hånfullt referera till svärjevänner? Kanske för att få fler klick?