Gästinlägg: Solovetskie-öarna: Vita Havets sorg, skräck, och smärta

Nedanstående är ett gästinlägg signerat Lena Padukova, med foton från den avbrutna Nordostpassageseglingen, som bloggen sponsrade i somras, och är ett besök till Solovetskie-öarna i Vita Havet. Öarna användes som Gulag-koncentrationsläger av Sovjetunionen.

Vita Havet. Fiskmåsar och små klippiga öar likt Skandinavien

Jag fortsatte resan från Kolahalvön genom Vita Havet. Där kunde jag bla. besöka de legendariska Solovki, som Solovetskie-öarna heter i folkmun. Här fanns ett koncentrationsläger som var väldigt känt, bl.a genom Solzjenitsy.

Själva Solovki består av den stora huvudön där huvudorten med hamnen ligger, och fyra mindre öar i närheten. Solovkis historia börjar med ett kloster, som munkar flyttade till för att leva i total isolering från yttre världen. En radikal ändring skedde dock när bolsjevikerna kom till makten. I hela landet rensades kloster bort. Öarnas isolerade läge kunde utnyttjas till fängelse och koncentrationsläger istället.

Ankomst sjövägen bjuder på utsikt över kloster och andra historiska byggnader

Karta över Solovetskie-öarna

Solovki blev det perfekta fängelset. Härifrån gick det inte att fly. Det är långt till fastlandet, och Vita Havet är förrädiskt och kallt. När det väl fryser över förblir de kustnära områden issvaga, vilket gör att förrymda fångar går igenom isen och fryser ihjäl. Väl på fastlandet finns ogästvänligt träsk och ogenomträngliga skog fulla av vilda djur, djup snö på vintern, vansinniga mängder insekter på sommaren, och nära noll infrastruktur. Det kärva klimatet gör att det är svårt att överleva även med tak över huvudet.

Idag kommer de flesta hit för att besöka klostret, horder av pilgrimer trängs med enskilda turister på grusvägarna. Det verkar pågå en evig renovering, men i stort är det välskött och pittoreskt. Den klassiska ryska ortodoxa arkitekturen möter det arktiska sjönära arvet.

Klostret har egen restaurang/bageri/kafé där det går att avnjuta nunnornas handgjorda kakor och bröd. Restaurangen är (till skillnad från normala ryska restauranger) en dröm för vegetarianer och veganer; den ortodoxa kyrkan dikterar flera dagars vegetabilisk fasta per vecka, och fullt vegetabilisk föda under de stora fasteperioderna innan jul, påsk med mera, så det måste alltid finnas som alternativ. De får inte heller ta några överpriser.

MMiljön här är utstuderat ortodoxt kristen, kvinnor är inte välkomna utan sjal, långärmat och lång kjol. Den lokala befolkningen tycks bestå av kyrkoherdar, munkar och nunnor.

Det finns även gott om folk som arbetar i turistbranschen förstås. Här ligger flera suvenirbutiker, cykeluthyrningsställen, hostels och museer. Museet som jag främst är ute efter huserar i en enkel trästuga som inte gör så mycket väsen av sig bland alla kyrktorn och pilgrimsbutiker. Skylten på ena sidan informerar sobert om utställningen: ”Solovetskie läger och fängelse, 1920-1939”. Det är svårt att föreställa sig hur mycket som döljer sig under dessa ord.

Gulag bildades under 1920-talet, och avvecklades officiellt 1961 (några läger har fortsatt tjänat som fängelser). På kartan nedan kan ni se dess vidd. Läger markeras ut med prickar: orange för över 25,000 pers, rosa för 5,000-25,000 pers, röd för under 5,000, gul för regional styrningsenhet. Det går även att se vägar och järnvägar som byggdes av fångarna genom tvångsarbete. Solovki finns på kartan som en av feta orangea prickarna.

Den 9/8 1918 beordrade Lenin massiva terrorhandlingar mot kulaker, kyrkoherdar och antibolsjeviker, och ”de tveksamma” skulle låsas upp i koncentrationsläger. 1918 frihetsberövades över 30,000 pers, varav över 10% fick dödsstraff. Antalet personer som fick dödsstraff fördubblades året därpå, och växte lika mycket det nästkommande året. Vid det läget fanns det hundratals koncentrationsläger, med en blandning av kriminella och politiska fångar.

Antalet personer som de facto dödades var förstås mycket större då tvångsarbetet i koncentrationslägren krävde många offer på grund av matbrist, sjukdomar, misshandel, och krävande klimatförhållanden. År 1933 var dödligheten i Solovki uppe i 18%. De flesta var ständigt i olika stadier av svält; mat till fångar var långt ifrån prioriterad. Fångarnas kläder och eventuella verktyg var inte anpassade för klimatet eller uppgifterna, väldigt många dog i arbetet vilket var praktiskt för lägerledningen. Belomorkanal är ett av sådana projekt, där fångar dog i tiotusentals för att genomföra Stalins byggplaner.

Ett annat projekt som aldrig blev klart är järnvägen tvärs över norra Ryssland (sök på Salekhard–Igarka Railway). Projektet påbörjades baserat på Stalins order, utan någon vidare planering eller förstudie. Först efter att ha färdigställt en del av vägen genom subarktiska Ryssland kom man på att det aldrig kommer kunna byggas klart pga landskapet och brist på möjlighet till att koppla det till hamnar – och att det som redan byggts inte kommer kunna användas eller behållas. Redan efter första våren var järnvägen oanvändbar, man fick lägga like mycket resurser på att reparera det som att bygga nytt. Den arktiska träskmarken höll inte. Järnvägsspåren som är sönderböjda av tjäle finns att beskåda än idag, tillsammans med några övergivna lok längs med spåren, och fångvaktarnas torn. Enkla handbyggda stugor där fångarna försökte övervintra står som tysta monument över tusentals lik längs vägen.

I Pevek, en av de sista hamnarna på väg mot Beringssundet, finns det fortfarande stora vida kyrkogårdar efter Gulagfångar som tvingades jobba i urangruvor i extrema förhållanden (-30-50C under vintern, några plusgrader på sommaren). Det här är bara några få exempel.

”Sovjetiska makten straffar inte, utan rehabiliterar”

Statistik per 1929 (källa: Solovetskie Fängelsemuseet)

Ålder:

Yngre än 20 år: 15,82%

20-30 år: 44,14%

30-40 år: 25,54%

40-50 år: 9,57%

50-60 år: 5,41%

60+ år: 0,52%

48,23% av personerna hade familj.

3,62% var före detta arbetare från ”säkerhetsorgan”, dvs angiveri och vidareslussning av egna kollegor.

Totalt mellan 1920-1939 kom över hundra tusen fångar till lilla Solovki. Efter 1939 ändrades namnet från koncentrationsläger till fängelse, och det är svårare att få inblick över hur många kom in, avrättades, eller torterades till döds fram till 60-talet.

Närliggande skogarna.

Trots att det var i stort sett omöjligt att fly försökte folk ändå, oftast i samband med kommendering till fastlandet. De som flydde var i stort sett alltid de kriminella – de riskerade blott en förlängning av fängelsestraffet om de blev påkomna med förberedelser. De politiska fångarna riskerade avrättning.

Avrättningar genomfördes med skjutvapen, men det finns källor som berättar om GULAG-fångar som avrättats med yxa, medelst drunkning, eller genom gruppmisshandel.

Det fanns dock värre straff än avrättning. Isoleringsfängelset på Sekirnaja-berget, på västra sidan av huvudön, var en mardröm i mardrömmen. Fångar vittnade om ensamceller med frost på väggar och golvet, där de tvingades sova direkt på golvet, halvnakna, utan mat. Få överlevde mer än några veckor. De som skickades dit var fångar som inte följde lägrets regler eller vägrade arbeta, samt de som fortsatte med politisk verksamhet inne i lägret.

Kvinnornas isoleringsavdelning fanns på en liten ö i närheten. Dit kunde de bli skickade, förutom de vanliga regelbrotten eller arbetsvägran, även om de blev gravida eller fick könssjukdomar. De många kvinnorna som blev utsatta för våldtäkt i koncentrationslägret fick alltså ingen hjälp, utan ännu mer bestraffning.

Det går att besöka Sekirnaja-berget och komma in i klostret; byggnaden är dock renoverad och inget finns kvar från den forna mardrömmen. Väggarna andas dock fortfarande död. Utanför klostret finns en gruppkyrkogård. Gravarna är markerade med ortodoxa kors, och dekorerade med blommor. På baksidan av korsen finns antalet personer som är begravda där. Detta är alltså endast folk som dog i isoleringscellerna eller avrättades på Sekirnaja.

Grav nummer 8. 26 personer.

Pilgrimernas trappa som leder upp till klostret restaurerades av norska Riksantikvaren.

Sekirnaja-berget är nåbar med cykel från huvudorten, räkna med någon timmes terrängcykling. Med bil tar det lika lång tid pga dålig väg. Den branta vägen mot slutet forceras till fots. Ta med vatten och gott om myggmedel.

På västra sidan av ön finns Beluha-bukten där det går att beskåda de ovanliga vita Beluha-valar när de kommer dit för parning. Turister körs dit i bilar och i motorbåtar. Jag cyklar tillbaka genom groparna på skogsvägen.

När jag full av intryck har tagit mig tillbaka till huvudorten, får jag bevittna examensdagen på sjökadettskolan på Solovki. Uniformerade barn marscherar förbi. Det här är långt ifrån enda stället i landet där barn kan gå i militärskola. Elever med goda betyg, samt barn till militärer kan ganska enkelt få en plats i kadettskolor överallt i landet. Förutom vanliga ämnen lär barn sig vapenhantering, handgemäng, militärexercis, militärhistoria, pardans och schack. (Se även tidigare inlägg om militariseringen av Ryssland).

Om du inte kommer med segelbåt så går det att ta sig till Solovki med tåg som stannar i Kem, sedan med buss till hamnorten, och sedan vidare till öarna med färja, hyrd kryssningsbåt, eller genom överenskommelse med lokalbefolkningen (tex fiskebåtar). Det finns även en liten flygplats som är öppen åtminstone på sommaren.

Den som vill hänge sig åt Gulag-turism kan med fördel besöka Vorkuta, som än så länge inte är stängd för utländska turister. Staden är omringad av fd koncentrationsläger, och nästan alla invånare har en personlig historia som berör Gulag. För den mindre res- och riskbenägna rekommenderas läsning av Solzjenitsyn eller Applebaum.

(Jag har precis varit på Tasmanien som också har en historia av fångläger, tvångsförflyttning av folk, och andra inhumana övergrepp som brittiska kolonisatörer utsatte människor för. Det är svårt att sätta det i proportion med Gulags betydligt större maskineri som försiggick mycket senare, i modern tid – men det finns absolut paralleller)

/Lena Padukova, adrenalena.se