Ultraliberalernas havsdrömmar tar ett steg på vägen

Det ser nu ut som att den ultraliberala drömmen om en äkta ultraliberal anarki offshore kan ta ett första steg på vägen, genom ett teknikprov i Franska Polynesien för några hundra miljonärer.

Drömmen om en ultraliberal anarkination (anarki=utan ledare, ej att blanda ihop med kaos) utanför territorialvattengränserna är månghundraårig. Enligt internationell havsrätt råder i princip inga lagar utanför territorialvattengränserna. Alla fartyg är dock flaggade som tillhörande en viss nation, och har då denna nations lagar att följa.

Här finns ett teoretiskt kryphål i att utropa en egen nation utanför territorialvattengränserna, och därmed kunna stifta sina egna lagar. Historiska misslyckade exempel är t ex Atlantis, Minervareven

eller esperantospråkiga Respubliko de la Insulo de la Rozoj i Adriatiska havet.

I det publikt tillgängliga Internets barndom kom jag i kontakt med ett sådant projekt, komplett med en författning (eng constitution) och teorier om att bygga en enorm offshorenation på flytande plattformar. Detta bör varit runt 1994 och via papperstidningen Wired, men dessvärre har jag inte tillräckligt högt bälte i Google-Fu för att hitta detta igen.

Det handlade i alla fall om ultraliberalerna (eng libertarian) och deras drömmar om frihet, genom att i princip helt sakna stat. Både försvar och rättsväsende skulle vara privat och upphandlas kollektivt. På din egen fastighet gäller i princip vad du själv vill ska gälla (utom äganderätten som i princip är det centrala), även om man kan bli skadeståndsskyldig om man mördar (=vandaliserar någon annans kropp så den slutar vara användbar) någon utomstående och fälls för detta i den kollektivt upphandlade domstolen. Vissa begränsningar i äganderätten fanns dock i författningen, t ex var man skyldig att en gång per (fem?) kilometer erbjuda en 100 m bred passage genom sina ägor, om man nu lyckats bygga en (fem?) kilometer bred plattform. Man får förmoda att ägorna skulle bli 4 900 meter breda istället…

Ett intressant tankeexperiment, som via Seasteading Institute och finansiärer som Paypalgrundaren Peter Thiel och Milton Friedmans sonson Patri Friedman, fått ett nytt uppsving. Daily Mail skriver:

“It believes its floating city would create an environment that encourages innovation and start-up governments, rather than what it calls the ‘monopolies’ of today.The Institute claims it will ‘give people the freedom to choose the government they want instead of being stuck with the government they get’.If inhabitants disagree with the city’s government, they could paddle their colony to another city, forcing governments to work to attract citizens.”

Seasteading Institute sägs nu ha tecknat ett avtal med Franska Polynesiens regering om att bygga en första stad utanför Tahiti, även om den ska hamna inshore och omfattas av landets lagar och regler. Det blir dock ett intressant tekniktest.

250 – 300 miljonärer ska bosätta sig där och projektet beräknas kosta runt 4 miljoner per person. Man kan dock konstatera att de lär bli beroende av gästarbetare från Tahiti för att hålla igång infrastruktur, torka bakom toalettstolarna mm, då man till den prislappen knappast kan attrahera tjänstefolk som boende. Detta sätter också ett finger på problemet – alla som vill flytta till en seastead är förstås rika och vill slippa betala skatt (skatt är frivillig i en anarki, t ex för att finansiera den privata militären) – men vem är det som ska utföra arbetarssyslorna åt dem? Möjligt att någon ultraliberal löser det genom en bostadsplattform med hyresrätter åt gästarbetarna.

Den modulära uppbyggnaden är tänkt så att fastighetsägarna helt enkelt ska kunna flytta sin fastighet till någon annan offshorenation om de inte trivs med lagarna på platsen.

Man har numera tonat ner ultraliberalismen något och försöker sälja in seasteads inom territorialvattengränserna och anser att dessa kommer lösa alla världens problem. Och då menar jag alla, inklusive världsfattigdomen, svält, sjukdomar, ja … allt.

Men målet är fortfarande förstås att man ska etablera ultraliberala anarkier där du är helt fri att göra vad du vill på din egen fastighet. Vad. Du. Vill. Med möjlig risk att få betala ersättning för ekonomisk skada (som döden) för gäster, om dessa inte först frånskrivit sig alla ekonomiska anspråk från eventuellt negativt utfall av att hälsa på dig.

För övrigt kan den klassiska 3D-shootern BioShock ses som en parodi på de här projekten och husgudinnan Ayn Rands tankar. I det fallet handlade det dock om en stad under vattnet.

Vill du läsa mer om Seasteading Institute kan du göra det här. Relativt sett lugna innanhav som Östersjön, eller ännu hellre Bottniska Viken, är perfekta platser för detta. Just Bottniska Viken är relativt grund, har sällan speciellt mycket vågor och den låga salthalten gör att det inte drar så mycket energi att avsalinera vatten för att få färskvatten. Dock brukar seasteading handla om att bosätta sig på betydligt varmare breddgrader, men då behöver man lägga pengar på att kunna hantera dålig stämning när man får 20+ meter höga vågor årligen. Tillägg: Eventuellt måste man också utanför den sk ekonomiska zonen, vilket gör att Bottniska Viken går bort och att anarkinationerna förvisas till i praktiken djuphaven.