Liberalismen har lett till en välståndshöjning av aldrig förr skådade mått de senaste 200 åren, och det blir lite sorgligt att se de som gynnats av detta förespråka destruktiv socialism, eftersom klyftorna i samhället växer. Anledningen till att de växer är i själva verket socialism i form av reglerade krisräntor som hindrar en ekonomisk återställning av obalanserna i ekonomin.
 |
| Inget bra mål. |
Det finns ett mycket enkelt sätt att komma runt kravet att bägge biologiska föräldrarna ska ta ut föräldraledighet, som gör att 100% av föräldraledigheten tillfaller den ena föräldern. Det kallas ensam vårdnad och kan lämpligen avtalas direkt vid födseln.
Det ser nu ut som att den ultraliberala drömmen om en äkta ultraliberal anarki offshore kan ta ett första steg på vägen, genom ett teknikprov i Franska Polynesien för några hundra miljonärer.
Socialismen vill att alla ska ha det lika. I praktiken innebär det att alla får det lika dåligt (utom eliten). Liberalismen ger istället alla möjligheten att uppnå välstånd och tillsammans får alla det bättre.
Det finns en felaktig tro att Sveriges kulturarbetare är utpräglat vänster. Men den som skriker högst är inte nödvändigtvis flest och med viss insyn bland åtminstone författarkollegor kan jag konstatera att det finns en omfattande kulturhöger. Av olika skäl finner dessa dock få anledningar att vifta med några politiska åsikter, då man tror på frihet och individen istället för att tvinga på någon åsikter och kollektivism.
 |
| Foto på undertecknad i katakomberna under SF-bokhandeln under Kulturnatt Stockholm härom helgen. Undviker att lägga ut foton från kulturelitens efterfest på grund av anledningar. |
Problemet är att kulturvänstern tror att alla kulturarbetare är just vänster, och när en av de kanske mest hyllande inom den svenska kultureliten, författargeniet Lena Andersson, uttryckligen uttrycker uttryckliga liberala högeråsikter, så blir den kognitiva dissonansen fullkomlig. Lena Andersson kan ju inte ens angripas för att vara en vit medelålders man. Istället är hon en vit medelålders kvinna, som dessutom skrivit en minst en bok som hyllats som feministisk, nämligen Egenmäktigt förfarande. Den ledde till och med till att begreppet kulturmannen etablerats, som beskrivande de män inom svensk kultur som använder branschen för att få ligga och använda kvinnor som förbrukningsvaror (och här har jag mycket mer att berätta, men tiger om).
Så hur ska kulturvänstern hantera när en hyllad ikon som Lena Andersson uttrycker sådant här:
“Ifall staten eller kollektivet under hot om våld får ta pengar från dig får den i princip också använda dig till annat där du anses behövas; till reservdelar, slavarbete eller som soldat.”
Och det här är inte enda gången Lena Andersson kommer ut som höger eller liberal. Hon har t ex föreläst på en ultraliberalt seminarium, typ (men inte nödvändigtvis) FreedomFest, men jag hittar inte någon referens till det just nu. Finns eventuellt på YouTube, om någon vill leta reda på det.
Kognitiv dissonans som sagt.
Då brister Lisa Magnusson ut i sådant här:
“Och hur skulle det ha gått med Lena Anderssons egen klassresa i Lena Anderssons utopi? En filosofie kandidatexamen är inte gratis. Skattebetalarna bekostade utbildningen åt henne, i tron att hon i gengäld kommer att bidra så gott hon kan för att andra ska få samma chans. Men det har hon alltså ingen lust med.”
Tja, en koll av Lena Anderssons aktiebolags omsättning (bokslut ej inne) visar utifrån momsredovisningar att bolaget omsätter 1 – 1.5 MSEK om året. Hon har kort sagt betalat mer än en filosofie kandidatexamen i skatt på bara ett år. I själva verket flera kandidatexamina, då schablonmässigt över 50% av bruttointäkterna i ett bolag går i skatt (inklusive arbetsgivaravgifter), åtminstone för en författare som tar ut full lön. Så Lena Andersson har betalat tillbaka med råge. Att vänstern har svårt med kunskaper, enkla siffror och faktakoll förvånar dock ingen.
Till saken hör att Lena Andersson har en politisk plattform som kolumnist hos DN. Det finna andra inom kulturhögern som har detta, t ex den gode och geniale kollegan Thomas Engström via SvD och Fokus.
Fast de flesta inom kulturhögern gör inte så mycket väsen av sig. De jobbar nämligen på med sitt och ser som höger och liberala inget självändamål att likt den så självgoda vänstern försöka tvinga på sina åsikter på någon. Har man rätt så har man, inte liberalens problem att andra har fel.
Jag skulle kunna lista en lång rad personer jag vet tillhör kulturhögern. Men det tänker jag inte göra.
Hur vet jag detta? Förra året drog jag igång ett initiativ om upprop i en politisk fråga, där ett gäng kulturvänster försökt ta på sig talesmannarollen för svensk kulturelit. Jag fick på kort tid ihop en lång lista av namnkunnig kulturhöger som var beredd att skriva på en hyfsat välformulerad debattext avsedd för en stor huvudstadstidning, men sedan började avhoppen komma när kulturhögern fick kalla fötter.
Till en början tackade antagligen tre fjärdedelar nej från början, av främst fem anledningar.
1. De höll helt med om åsikt, text och budskap, men ansåg att debatt ska begränsas till sakkunniga (vilket iofs jag och medförfattare var). Bara för att man är kulturelit ska man inte ta på sig rollen att uttala sig i frågor utanför sin specialitet.
2. De anser att upprop är kollektivistiskt vänsterfjanteri, som helst bör begränsas till den drogskadade och åldrande 68-vänstern.
3. Om de vill uttala sig politiskt gör de det själva via sina egna kanaler (t ex krönikor) där de också kan få betalt.
4. Folk får tycka vad de vill, det är inte förbjudet att vara dum i huvudet (=”vänster”).
5. En sista grupp hade anställningar vid sidan av, eller som en del av sitt kulturarbete, som gjorde att de inte får uttala sig politiskt, eller åtminstone inte bör göra det. T ex anställningar hos Public Service eller som journalister. Och till skillnad mot kulturvänstern så respekterar de riktlinjerna kring politiska uttalanden.
Så man kan glömma några kulturhögerupprop var min slutsats. Antalet sympatisörer var lätt över hundra kulturarbetare, högt som lågt, extremt folkkära såväl som ganska obskyra. Kulturhögern finns, kulturhögern lever. Men de ser ingen anledning att vifta med armarna och skrika i högan sky.
Under tiden får kulturvänstern leva vidare i sin kognitiva dissonans över att Lena Andersson faktiskt både kan vara feminist i ordets korrekta bemärkelse och ändå uppenbarligen vara högerliberal, rent av ultraliberal. Men så är förstås riktig feminism friheteligt liberal och inte förtryckande vänster.
Slutsatsen är oavsett att kulturvänstern inte representerar svenska kulturarbetare, lika lite som de representerar den svenska folkviljan. Samt att liberaler aldrig kommer ta över världen, eftersom de inte vill tvinga sig på någon.
Lars Wilderäng
Tillägg: En del av de som var redo att skriva på det där uppropet var dokumenterat vänster, även om det handlade om en mer traditionell högeråsikt. Verkligheten är nämligen inte svart-vit. Det finns människor i vänstern som är nyanserade och kan hålla två tankar i huvudet samtidigt. Låt oss kalla dem vänsterliberaler.
