Nedanstående är ett gästinlägg signerat läsaren “Teknisk specialist”.
I dagarna har ännu en skandal relaterad till offentlig upphandling briserat i media. Förvåningen är stor. Och för en utomstående kan detta verka helt ofattbart korkat.
Men tyvärr, med lite insikt i regelverk och rutiner är detta tyvärr inte så märkligt.
 |
| Den engagerade riksdagen debatterar. Läsarfoto. |
Efter att ha jobbat ett antal år inom offentlig verksamhet, kan jag bara (återigen) konstatera att utfallet är en logisk följd av det system som byggts upp. Exemplen är oräkneliga. Tyvärr är jag helst anonym och tvingas därför använda hypotetiska exempel.
Men, en snabb google-sökning torde få det mest förhärdade hjärta att gråta.
Inledningsvis, man måste vara medveten om skillnaderna mellan offentlig verksamhet och privata företag (eller en privatpersons ekonomi).
Om jag har en liten privat firma och aktör A gör någonting jag inte gillar, enligt avtal eller avtalsstridigt, kan jag (oftast) enkelt välja en annan motpart nästa gång.
En offentlig verksamhet har helt andra förutsättningar.
Till att börja med lyder man under LOU/LUF. Det är ett, i teorin, jättebra verktyg för att undvika mygel, mutor och gynnande av gamla kompisar. Men i praktiken är det en administrativ amöba med tråkiga konsekvenser.
En inköpare bör vara en affärsman, en person som gillar att göra bra affärer, se helheten för verksamheten, förhandla sig till win-win-lösningar och förhoppningsvis ha en ambition att “göra kakan större”. Men pga LOU/LUF hamnar inköpare/upphandlare som passiva kuggar i en ganska verksamhetsfrämmande process.
Dels pga att de interna processerna hos de flesta statliga verksamheter är oproportionellt långdragna. Det finns inte utrymme för uppenbara magkänslebeslut, allt skall utredas (ofta utan vettigt underlag pga bristfälliga uppföljningsrutiner), budgeteras i god tid, förankras och sedan beslutas av högre chefer. Chefer som pga arbetsbelastning/mailkorg ofta inte ens kan lägga tid på att sätta sig in i vad man förväntas besluta om.
Även om tekniker och inköpare i samarbete lyckas ta fram ett bra upphandlingsunderlag, mot alla odds, slutar det ändå med: ”Sammanfatta det på en powerpoint, max tre slides. Inte så mycket text.”
Sedan är det tyvärr så att när inköparen väl publicerar sin upphandling hamnar denne i passagerarsätet. Både bildligt och i praktiken. I det läget får man inte förändra förutsättningarna och när sedan anbuden kommer in kan man bara hoppas att det inte fanns något kryphål som en slipad leverantör kunnat utnyttja. Oddsen för det är rätt dåliga.
Vid utvärdering är förhandlingsläget extremt svagt. Uppfylls alla skall-krav måste anbudet accepteras. I sin helhet. Man får inte, utan synnerliga skäl, avbryta en publicerad upphandling. Och om man skulle lyckas få lov av juristerna att göra detta så blir ändå konsekvenserna för verksamheten stora. Ett omtag orsakar ofta oacceptabla fördröjningar, utan tillgång till de efterfrågade produkterna. För man kan inte bara gå på stan och köpa av nån annan, bara för att man är utan avtal. Det (brådska, resursbrist osv) är inte ett giltigt skäl för frånsteg från LOU/LUF. I bästa fall kan man tigga till sig en förlängning av den nuvarande avtalspartnern.
Dessutom är det (ofta) en ganska stor resursskillnad mellan parterna.
För ett godtyckligt avtalsområde sitter de större aktörerna med egna juristavdelningar som uteslutande jobbar med området samt har ackumulerat erfarenheter från liknande upphandlingar i resten av de 270 kommunerna/landstingen/statliga verken.
På den upphandlande enheten sitter (ofta) en ensam upphandlare som bollar detta avtalsområde tillsammans med ett 20-tal andra avtalsområden. Stöttad av ett fåtal verksamhetsrepresentanter som är tveksamt motiverade och oftast saknar vettig uppföljning (både pga bristande krav/motivation kombinerat med bristande systemstöd).
Återigen, den upphandlande enheten har inte möjlighet att vända sig till någon annan i detta läge. Har man tagit f-n i båten (publicerat upphandlingen…) får man ro hela vägen till land.
Det finns heller ingen risk för leverantörerna. Även en leverantör gravt missköter ett kontrakt har det (iaf tidigare, nya förslag verkar motverka detta) inte gått att väga in detta vid en utvärdering. Ny upphandling = alla börjar på noll och skall behandlas lika.
Så, systemet är riggat. Till nackdel för skattebetalarna. Bara en extremt godtrogen person kan hoppas på att privata aktörer, i blodig konkurrens, inte kommer att försöka göra allt för att tilldelas stora kontrakt för att sedan försöka tjäna alla pengar som går att klämma ut.
Därför hamnar man hela tiden i situationer där byggföretag lämnar in anbud med nollresultat eller tom anbud som vid en utvärdering ger förlust. Bara för att man vet att man kommer att gå plus totalt via ändringar och tillkommande arbeten under avtalsperioden.
Cap Gemini lyckades för några år vinna ett avtal genom att helt fräckt lura systemet/utvärderingsmodellen. Man offererade konsulttjänster á 1 kr/timmen för vissa delar av avtalet till Försäkringskassan… (Vet inte hur det gick med överprövningarna.) Självfallet var tanken att ha resursbrist för 1-kronas-konsulterna och tvinga Försäkringskassan att anlita nån konkurrent för de delarna.
Alla som jobbat med att ta fram förfrågningsunderlag är väl införstådda med utmaningen. Det är i praktiken helt omöjligt att objektivt, skottsäkert, kravställa upphandlingsobjekt på ett sådant sätt att en ”illvillig” leverantör inte kan hitta ett kryphål att utnyttja.
Redan en enkel blyertspenna är nog svår att spec:a upp.
Alla kan nog säga om en tilldelad pennan duger genom att testa den. Men få ned de egenskaperna på papper? Räcker det med ett A4? Prestanda, blyertskvalitet, ”vässbarhet”, träslag, diameter, form, längd… För att inte tala om miljökrav och REACH-registret… Hur många artiklar tror ni en genomsnittlig verksamhet har i sitt kontorsmaterielavtal? Några tusen? Sedan är standardförfarandet att den offererade, prispressade, blyertspennan som ligger på ”nettoprislistan” märkligt nog är svår att beställa. Antingen är den ”slut”, eller så är den ”svår att hitta” när de som faktiskt skall köpa grejerna (lärare, vaktmästare osv) väl får tillgång till avtalet. Ungefär som de berömda strumporna.
En personlig reflektion är att detta är grundorsaken till varför funktionsupphandlingar är så populära. Upphandlar man kr/ton eller ”sköt äldreboendet” slipper man ha detaljkompetensen. Men det krävs fortfarande bra nyckeltal för att utvärdera leveransen. (Och, i samma stund ett mätvärde blir ett nyckeltal som följs upp tappar det funktionen som mätvärde…)
Jag vill inte försvara ”strump-upphandlingen”. Absolut inte. Men grundorsaken är nog tyvärr varken dumhet eller korruption (som någon skrev). Det bara blir så här utifrån givna förutsättningar. Tragiskt nog…
En väg framåt skulle kunna vara att, utifrån nuläget:
1. Lägga mer resurser internt kontinuerligt på uppföljning. Före, under och efter avtal.
2. Snabba på interna processer, det är svårt att göra goda affärer när produkterna slutat tillverkas innan man hunnit få till ett avtal. Eller verksamhetens behov förändrats.
3. Se till att rätt medlemmar i verksamheten har ett tydligt uppdrag att bidra med att ta fram underlag. Och tid avsatt för detta.
4. Enbart släppa genom relevanta, mätbara krav med spårbarhet i verksamhetens behov.
(På riktigt, det är bedrövligt låg nivå på mycket av de upphandlingar som publiceras i upphandlingssystemen)
Och i en perfekt värld:
1. Strama upp LOU/LUF. Försvåra okynnesöverprövningar, gärna via viten vid avslag.
2. Underlätta för upphandlande enheter att bryta uppenbart ofördelaktiga avtal (tex strumpavtalet). Jag inser svårigheterna.
3. …ordet är fritt?
/Teknisk specialist
59 kommentarer
Ja, eller kolla priserna!
Man kan tycka att om något är billigare att köpa "från hyllan" (t ex från en vanlig postorderbutik på nätet) än från upphandlingen, så ska myndigheter få köpa "från hyllan". Det kan åtminstone fungera för blyertspennor, men för många specialiserade produkter (och förstås tjänster) är det svårare.
Nja, nu är väl inte priset anledning till upphandling överhuvudtaget utan det är ett sätt att begränsa korruption.
Vad är problemet med korruption ifall pris och kvalitet säkrats? Jag tycker nog man skulle kunna säkra det sistnämnda på ett bättre sätt.
Det är helt klart billigare att köpa på fyllan.
Håller med. Sitter själv i offentlig verksamhet och ser problemen.
Tex köptes papperskaffemuggar som läkte. Man glömde speca att de inte skulle läcka…
Har suttit i förhandlingar när det gäller IT där "verksamheten" glömt speca it-tekniska krav och fått en produkt som bryter mot datalagen.
Senast ett avtal för att anställa konsulter där maxprisen var så låga att vi inte fick några konsulter alls och de viten och övriga straff ignorerades.
Hur suttit med en ex-kollega/säljare som undrade hur han skulle göra. Han hade bjudit på ett avtal. Han kände till alla problem och gav ett ärligt erbjudande men vinnaren van genom att offerera 1/3 av tiden. Som han sa: "jag har varit hos er. Jag vet hur eran miljö ser ut. Det är omöjligt att det går att göra ett ärligt jobb på den tiden. Ni blir lurade."
Problemet jag ser är att man alltid går på pris. I alla lägen. Och då vinner den som är fräckast. Som en annan säljare sa. "Jag lägger mig alltid under lägsta anbudet. Sedan tar jag in vinsten på det de inte specat".
Har själv både köpt in och sålt, men bara i i affärer mellan privata företag, om inte kunden var nöjd så fick man göra om jobbet/produkten och det gällde åt båda håll. Inköparna på de större företagen visste hu de skulle få allt till bästa(lägsta) pris.
Det vore bättre om man tog bort all upphandling och någon chef får ta ansvaret för inköpen. Chefen sätter upp regler och delegerar uppgiften (ej ansvaret) på någon denne har ett starkt förtroende för. Om det sen köps strumpor för 6000 kronor så får chefen själv stå till svars, sparkas, åtalas och sen återbetala strumporna ur egen plånbok. Ny chef tillsätts och denne kommer att göra ett bättre jobb. Alla nöjda.
Anställ endast nationalister/patrioter så minskar korruptionsskandalen. Alla som anställs till skattebetalda arbeten bör avlägga en ed som förbinder den anställde att se till de beskattades och arbetsgivarens bästa. Denna ed bör ha kraftiga juridiska konsekvenser liknande ett återinfört och förstärkt tjänstemannaansvar. I övrigt håller jag med författaren.
För ett antal år sedan ansåg man att man inte kunde lita på att en statlig tjänsteman gynnade sin uppdragsgivare (skattebetalarna) utan att människor alltid gynnar sig själva (fanns ingen grund för detta utan var bara ett antagande). Därför infördes "New public management"-systemet där tjänstemännen skall följa regelverk och inte kan/får göra undantag, även när det uppenbarligen blir fel. Det spelar ingen roll hur "patriotisk" du är om du blir straffad om du bryter mot regelverket.
Här triggar jag på nostalgi-argument om tjänstemanaansvaret: har du någon beskrivning om vad tjänstemanaansvaret omfattade och i vilken mån den var utöver det ansvar som finns idag?
Av de som hittils nostalgiskt hyllat tjänstemanaansvaret har hittils INGEN kunnat redogöra för det. Att då förvänta sig att ändra skall förstå vad du menar när du inte själv gör det är mycket begärt.
Om du dessutom tänker dig något annat än en simpel återgång, dvs något annat än det gamla tjänstemanaansvaret så är det än mer orimligt att folk skall förstå vad du menar.
Görtz är väl ett typiskt exempel från en tid med lite hårdare bud.
Annars kan du läsa lite här, vilket jag tycker verkar vara riktigt beskrivet. (Vet inget om hemsidans upphovsman) http://www.wikiwand.com/sv/Ämbetsmannaansvar
Observera att oförstånd och oskicklighet är inte giltiga ursäkter. Men sedan har vi problemet att de ungefär samtidigt politiserade rättsväsendet (som enda västerland?) och ingen domare biter den hand som föder den.
När man skall köpa saker i ett företag så kollar man hur branschkollegor gjort och om de är nöjda med leverantören. Det verkar helt ha sållats bort i LOU/LUF vilket verkar helt livsfarligt. Man måste handla med den ondaste leverantören.
Sen håller jag med om att det borde finnas en "bästa pris" klausul i kontrakten så man får handla från andra om huvudleverantören inte kan erbjuda lägsta pris.
Tvärtom. Det är standard att man värderar leverantörens track record genom referenstagning och redovisning av erfarenhet.
Tyvärr stämmer detta sällan. Särskilt i branscher där olika former av specialutbildning krävs. Titta bara på de senaste årens upphandling av färdtjänster i göteborgs kommun. Hur Taxi Kurir överhuvudtaget kan ha ett trafiktillstånd är för mig en gåta.
Referenstagning, minimipriser, maximipriser, prishöjande kompetensfaktorer, exempelprodukter, kvalitetssystem nationellt eller internationellt för produkter, poängsystem.
Standard i min bransch.
Kassa upphandlare säger jag.
Precis så. Upphandlingskompetensen är för låg.
….och dessutom suger LOU. Hårt.
Min erfarenhet som statligt anställd är ungefär som författarens. Resebyråer är ett klassiskt exempel. Man tvingas beställa resan från resebyrå med avtal, men kan på några minuter hitta billigare biljetter på nätet. Den där typen av återkommande vardagsfrustration på arbetsplatsen känns rätt destruktiv för trivsel och arbetsmoral.
Kan man seriöst inte avskaffa upphandlingsmaskineriet i de flesta fall? Med vettiga incitament som belönar sparsamhet med statens pengar borde man kunna komma billigare undan. Förmodligen behövs formell upphandling när det gäller stora utgiftsposter som byggprojekt och liknande.
Kanske en regel som ger upphandlande enhet rätt eller kanske tilll och med skyldighet att fixa det själv eller på annat håll ifall man kan få det billigare.
Om man inte får prisfördelar genom att köpa alla resor från en leverantör ser jag ingen anledning till att man skall behöva köpa alla från samma leverantör.
Det kanske är dags att fundera kring om en större lagerhållning i offentlig verksamhet vore lämplig. Detta kanske kan dämpa tidspaniken vilken jag upplever som orsaken till att många upphandlingar inte kan tas om och göras mer korrekta.
Som svar på din rubrik. Kan det inte vara så enkelt att de som jobbar med offentlig upphandling ofta är lite korkade?
Intressant att läsa hur det går till i praktiken inom förvaltningarna, och varför. Jag läser gärna fler inlägg där handläggare och personal av olika slag beskriver hur det fungerar/inte fungerar inom sina verksamhetsområden.
Hej, jobbar som teknisk konsult för "landsting" och är mycket ofta involverad i offentliga upphandlingar, ibland som anbudsgivare men ofast i köparens organisation. Ser ju en del fullständigt misslyckade upphandlingar men faktiskt också många riktigt smarta och bra upphandlingar. Enligt min erfarenhet beror resutatet mer på "köparen" kompetens och kreativitet än på regelverk. Bakom de sämsta upphandlingarna döljer sig oftast inkompetens, feghet och lättja hos "köparen"
Ja. Har sett flera upphandlingar där jag vetat att det finns exakt 0 leverantörer i världen som kan uppfylla kraven.
Ja, sen finns det väl upphandlingar där det finns exakt EN leverantör som uppfyller kraven. Skulle inte bli förvånad om det är upphandlande chefs kusin eller polare som uppfyller kraven.
Bokade ett hotell här om veckan. Avtalspris för staten 1800kr, resebyråns pris för exakt samma rum 1400kr. Lär använda avtalspriset, annars är det en direktupphandling.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
En utveckling av ovanstående, oftast upplever jag att dåliga förfrågningsunderlag och dåliga upphandlingar beror just på feghet och inkompetens hos inköpare. Man kan helt enkelt LoU för dåligt. LoU ger faktiskt i mitt tycke mycket stor frihet att utforma förfrågningsunderlag så länge det är transparent och "lika för alla" men tyvärr är många inköpare för lata och fega för att faktiskt göra et "kreativt och nytänkande förfrågningsunderlag" Då är det lättare att göra ett enkelt underlag occh handla lägsta pris och sedan skylla på LoU och så har man också garderat sig mot ovett från chefen.
Helt riktigt.
Eller avskaffa 90% av offentlig verksamhet då den visat sig vara dyr, innefektiv och dålig! Skribenten borde helt klart gå en sosseavvänjningskurs, det är inte naturligt att samhället spenderar 50% av BNP, det har aldrig tidigare varit så i historien. Vi lever i ett extremt experiment som för varje dag visar hur dåligt det är och borde avbrytas!
Ge gärna exempel på de 90% som du avser. NB att det inte gills med uppdrag som skall upphandlas i sin helhet – då är vi ju tillbaks på ruta ett…
Ibland känner jag att man måste balansera debatten lite. I min gärning som konsult träffar jag ju på inköpare och andra befattningshavare både i privata företag och offentlig verksamhet.
Jag får ju faktiskt säga att jag ser många offentliga verksamheter som faktiskt fungerar effektivt samtidigt som ja´g ser många privata som fungerar rätt uselt men änd går med vinst tack vare god marknad. Precis på samma sätt ser jag en del väldigt kompetenta individer (inköpare, chefer) i offentlig miljö och riktigt inkompetenta dit i privata företag.
Allt är inte inneffektivt i offentlig verksamhet och allt är nte effektivt i privat (inkompetens och lättja förekommer överallt)
Offentlig verksamhet finansieras ur Ymnighetshorn skatt, slösas det pengar så spelar det ingen omedelbar roll.
I ett privat förtag ser man till att pressa priser och få vettiga avtal för annars går man i konkurs eftersom man har konkurrens.
I en ideal värld stämmer nog det om privat verksamhet men det är en väl naiv bild. I realiteten ser jag i stora företag alltsomofast en helt annan bild där beslut baseras på bristande faktaunderlag, möjlighet till egen bonus- och karriärutvecklingpå bekostnad av helheten, svågerpolitik, känslor etc. Har jobbat drygt 40 år i olika (stira och små) privata företag, under senare 20 åren i olika mellanchefsbefattningar och jag nog säga att jag träffat på min beskärda del av inkompetens och dåligt ledarskap i alla dessa miljöer. Så den förenkalde bilden att bara för att verksamheten är privat så blir allt effektivt annars överlever man inte är direkt naiv.
Det är just precis denna upphandlingsbyråkrati som är anledningen till att vi måste ha så liten offentlig sektor som det bara går. Som skribenten påpekar, ett privatägt företag kan sätta helt annan press på leverantörer som inte sköter sig, man kan sålla bort oseriösa alternativ, och man behöver inte ta hänsyn till vilka kompisar man gynnar. Tvärtom är det ju ofta så i privat affärsverksamhet att det är den personliga kontakten och vänskapsbanden mellan kund och leverantör som garanterar att ingen blir blåst. Man får den mest effektiva och bästa lösningen, både tekniskt och ekonomiskt.
Det är också därför debatten om vinster i välfärden blivit helt urspårad. Man kan ju ställa sig frågan om en privat vårdinrättning hade köpt stödstrumpor för 6000 kr/st?
Lösning:
– Tät uppföljning av leverans.
– Viten som slår till direkt (så att firman inte bra kan gå i konkurs sen när vitet kommer)
– Häv avtal vid avtalsbrott enligt ovan.
Ovanstående kommer att få bort oseriösa aktörer. Är man i stort sett nöjd kan man se genom fingrarna med mindre förseelser för att det ska löpa smidigt. Annars tar man fram storsläggan.
Kommer att ta en stund att rensa ut oseriösa anbud, och det kommer att drabba verksamheten, så det behövs beredskap för alternativ när avtal rivs.
Varför..lättja,dumhet eller familjeresan?
Utan ansvar kan det bli konstigt.
http://www.sydsvenskan.se/2016-08-31/malmos-toppchefer-till-usa—for-att-studera-stadsbankrutt
Min arbetsgivare har gjort en massa avtal där billigaste budet vunnit, de företagen befinner sig oftast flera mil bort och många av dem missköter sig på olika sätt.
När vi klagar hos våra chefer, så väger de klagomålen mindre än det låga priset.
Det bästa är när leverantören slutar svara eller höra av sig när jag ringer (Eftersom de inte gjort det jag beställt). Så jag kan ringa någon annan istället..
Man brukar ha viten för misskötsel. Synd att ni inte har det.
Återinför tjänstamannaansvaret och avskaffa upphandlingslagarna. Detta löser den gordiska knuten.
Mitt svar till RB ovan kan nog vara tillämpligt här (om inte mer). Får se om DU har svar – jag gissar att du inte har det.
Återinför tjänstamannaansvaret och avskaffa upphandlingslagarna. Detta löser den gordiska knuten.
Äntligen ett nyktert inlägg. Folk är fast i nyliberalismens masspsykos.
Har också jobbat en del med offentlig upphandling och håller med om problembeskrivningen.
Mitt förslag till lösning är att avskaffa LOU/LUF och samtidigt införa ett striktare ansvar för de tjänstemän som sköter upphandlingarna. Ändra LAS och andra lagar så att det går att ge inköpare sparken och eventuellt åtala dem om de är korrupta eller gravt inkompetenta.
Som så ofta i Sverige är problemet överdriven reglering i kombination med bristande personligt ansvar. Det borde vara tvärt om. Större frihet och större ansvar!
Tack.
Utmärkt idé.
Frågan är om det finns tillräckligt många kreativa, kompetenta människor som kan täcka upp för alla som får sparken?
(I ett större perspektiv: Hur stor andel av en befolkning är inkompetent och hur många blir det kvar att sköta jobben som kräver kompetens när de övriga sorterats bort? Om det inte räcker, i vilka positioner kan vi ändå acceptera en viss mån av inkompetens?)
Och hur lätt kommer det vara att få de kompetenta att jobba i en stelbent toppstyrd byråkratisk organisation till usel lön? Nä organisationer av den typen får nöja sig med de inkompetenta, de bekväma och de förändringsrädda. Ibland kombinerade i en och samma person.
Nja, man behöver inte vara något geni för att jobba med upphandlingar. Ett visst mått av inkompetens kanske tom kan tolereras. Menar bara att det är korkat att tro att det blir ett bättre resultat genom att förutsätta att inköparna är idioter och därför införa ett stelbent regelverk för dem att följa. Det blir inte bättre. Det vore bättre att låta dem utforma upphandlingar efter eget huvud och gå lite mer på magkänsla, även om det säkert blir dåliga upphandlingar emellanåt då också.
No shit Sherlock!
För ett offentligt jobb idag är en juristutbildning viktigare än allt annat, tom sakkunskaper.
Problemet är till stor del "standardiseringen" av offentliga funktioner, regelverket är tjockt & snårigt och framtaget av en jurist som tror att ett par tusen sidor kan ersätta bondförnuft, erfarenhet och sakkunskap.
Samtidigt består det offentliga till stor del av tjänstemän som "bara följer regler".
Regler som dessutom sannolikt inte ens hade varit nödvändiga om vi fortfarande haft tjänstemannaansvaret och prioriterat sakkunskaper, erfarenhet och förnuft framför juristutbildningar av "tjänstemän".
Tack.
Varför fungerar inte planekonomi…
Privatisera sk*ten. Det kommer fortfarande göras en del dumma beslut, men mängden kommer vara mycket mindre.
Varför ta saker via skattsedeln, när folk skulle kunna ha råd med det om skatterna inte vore lägre?
Se på Schweiz, skattetrycket är 60% mot vad det är här. Inte ligger folk där i pappkartonger efter motorvägarna. Tvärtom, om något så har folk det där bättre. Högre löner, lägre arbetslöshet och längre medellivslängd.
Du är full, gå hem.
Problemet är väl att det inte går att regelbasera något så fluffigt som sunt förnuft, vilket kuggarna i nazisternas utrotningskampanj visar (Godwins lag). Bara människor kan ha sunt förnuft, inte regler.
Avsaknad i budget för upphandlingenhet och juristenhet är problemet.
Många offentliga upphandlingar kan leda till att förstå projektmötet inleds med ÄTA genomgång.
Ett stort problem med LOU är den ideologi, i vilken LOU har växt fram och motiverats. Ideologin är nyliberalismen. Nyliberalismen har fått härja fritt i Sverige på senare tid och som saknar motstycke i något annat land. Viktiga samhällsfunktioner har utsorkats (försvenskning av outsourcat) till privata oligopolaktörer. År av ackumulerad kompetens och kunskaper inom statliga verksväggar och inom det allmännas murar har spritts för vinden. Det kan liknas vid en enorm kapitalförstöring. Från nyliberala kretsar har man sinnessjukt trott att motsvarande kompetens bäst tillhandahålles av marknaden, genom upphandlingar.
Sålunda har den nyliberalt indoktrinerade Alliansregimen 2006-2014, men troligen också tidigare Sosseregimer på 1990-2000-talet, ansett att Sverige inte ska ha en egen Sverigebaserad vaccinfabrik. Vaccin ska upphandlas på den globala marknaden av privata aktörer säger ideologin.
Med en kompetensnivå som bara de ihopskrumpna ärthjärnorna inom Alliansregimen och dess nyttiga idioter kan uppvisa, så upphandlade Sverige 18 miljoner doser av det kvicksilverinnehållande Pandemrix för flera miljarder kronor av GlaxoSmithKline (GSK) i samband med svininfluensan 2009. (Som sjukdom betraktat var den en lättare säsongsinfluensa.)
Upphandlingsavtalet friskrev GSK från ansvar vid eventuella biverkningar av vaccinet. Enligt databladet för Pandemrix var vaccinet inte testat och därmed ej rekommenderat för barn under 18 år. Resultatet av massvaccineringen av Sveriges befolkning, inklusive barn under 18 år, blev att ca 200 svenska barn fick biverkningen narkolepsi! I övrigt var Pandemrix sannolikt lika gynnsamt läkande som placebo.
Om det allmänna tillåts bygga upp kompetenser och kunskaper inom den egna verksamhetens väggar, kombinerat med Ämbetsmannaansvar och Tjänstemannaansvar enligt lag som gällde före 1976 respektive 1974, skulle vi komma ifrån mycket av avarterna av upphandlingarna.
Hade dessa nämnda lagar tillämpats 2009 så hade de tjänstemän och ämbetsmän som såg till att barn under 18 år vaccinerades med Pandemrix fått vite eller fängelse.
Angående biverkningar med Pandemrix:
"Risks
Pandemrix is commonly or very commonly associated with a range of local and systemic adverse
reactions but these are not often of severe intensity and the safety profile would not preclude the use of the vaccine in healthy adults aged 18-60 years or > 60 years.
The current safety database is considered to be sufficient to describe adverse reactions that occur uncommonly and to give an indication of any rare events. However, there are some adverse reactions known to be very rarely associated with influenza vaccines and it is currently not possible to predict if higher rates might be observed with Pandemrix compared with, for example, seasonal influenza
vaccines."
http://www.ema.europa.eu/docs/en_GB/document_library/EPAR_-_Public_assessment_report/human/000832/WC500038124.pdf
En bra grund vore att den som överklarar riskerar att få betala ett vite upp till 5% av kontraktsbeloppet. Efter en tidigare konkurs pga detta vite är man diskvalificerad för överprövning.
Tankade en bil åt försvarsmakten för några år sedan. De hade lyckats förhandla till sig 2 öre i rabatt per liter bensin. Oj, vad duktigt. Hade jag dragit mitt eget bonuskort före försvarsmaktens kort så hade jag gett oss skattebetalare 10 ören i rabatt, dessutom fått några bonuspoäng.