Den initiala glädjen på marknaden över USA:s styrräntehöjning grusades slutligen i fredags. Det återstår att se om nedgången nu fortsätter.
En styrräntehöjning innebär1. att själva ekonomin går bra och tvärt om behöver dämpas av centralbanken för att inte bli överhettad. Höjd ränta i USA:s fall var alltså ett realekonomiskt positivt besked. Dock innebär högre ränta att avkastningskraven på marknaderna också höjs, vilket bör sänka aktiemarknaden.
Detta skedde torsdags-fredags och i USA ligger “husse” S&P-500 nu lägre än vid räntehöjningen, rent av stängde veckan på veckolägsta.
 |
| Dagschart S&P-500. |
Av intressse kan vara att S&P-500 var mycket nära att ge ett tekniskt himmelskors, där MA50 bryter upp genom MA200. Det kan fortfarande ske, om inte nedgången på börsen nu fortsätter. Återstår att se hur det blir med alla tvärsäkra uttalanden om att börsen skulle upp 10% till årsskiftet.
S&P-500 stängde -1.78% och OMXS30 stängde -1.09% i fredags. Detta kan justeras med 0.2% för dollarkursen, men OMXS30 har ändå ett gap nedåt att ta igen i morgon måndag.
1. Man kan förstås höja styrräntan av andra skäl, t ex för att dämpa KPI-inflationen eller försvara en valutakurs. Marknadsräntor är en annan sak och går på andra saker, som förtroende, även om en styrräntehöjning naturligtvis även spiller över på marknadsräntorna. Det är själva tanken med styrräntan.
13 kommentarer
I en normal värld skulle man tolka centralbankens agerande att påbörja en räntehöjningscykel som ett tecken på att ekonomin är stark och att man vill undvika överhettningstendenser. I denna röra vi befinner oss i nu innebär höjningen bara att man vill skapa något handlingsutrymme inför en eventuell recession: man måste kunna använda räntevapnet i så fall och det går inte från en i praktiken nollränta. Likaså är det knappast ett styrketecken att vara rädd för att "krascha systemet" genom en höjning med 25 punkter. Det är ett tecken på ett väldigt skört system som inte tål en sådan marginell förändring.
Slutligen kan jag bara hålla med andra ekonomiska bedömare som menar att detta inte är första steget i en åtstramning utan snarare sista steget.Det första steget var det gradvisa avvecklandet av stödköpsprogrammet (QE) Räntehöjningen är "One and done". För om läget är så illa att marknaden får skrämselhicka av en pyttehöjning, hur ska den då klara ytterligare tre-fyra på ett år?
Endel talar om skört system som inte köarar en marginell ränteökning. Sen när var en dubbling av räntan en marginell förändring? Passerar andra prisökningar som "marginella" när det rör sig om fördubbling i din värld?
Och när jag skriver fördubbling är det ju kanske lite snällt uttryckt då det är den högre räntan som avses. Tittar man på ökningen från noll till 0.25% så räcker det ju inte ens med att säga att den ökats med en faktor tiotusen.
En höjning från noll är oändligt stor procentuellt sett! Hur ska systemet klara detta?
… eller så har ökningen i absoluta större betydelse än den relativa ökningen.
Företag och privatpersoner finansierar sig ändå till högre räntor som inte svängt lika mycket (framför allt gäller detta företagskrediter). Sedan har man inte fullt ut anpassat sig till de lägre räntorna, utan avkastningskrav och bolåneprövningar antar högre räntor än de vi har idag.
Joakim Persson: Varför skulle procentenheter egentligen vara av större betydelse? Det är ju ändå inte frågan om absoluta belopp då procent faktiskt rör sig om ett relativt mått.
Tittar man även på absoluta belopp så beror det ju på hur stora skulderna är och med tanke på att dessa iavsiltligt har anpassats efter den låga räntan så blir ju en ränteökning från låga nivåer mer kännbara än ifall de sker från högre nivåer.
Men det stämmer ju att det inte är den lägre räntan som är een ale a avgörande. Men poängen är att oavsett vilken rimlig ränta du betraktar så sker uppgången från en låg sats och en ökning på 0.25% blir betydligt mer kännbar än om den sker från en högre nivå.
Ja, man är räntekänsligare nu än förr. Däremot har man inte gått all in och helt "anpassat" sig efter de extremt låga räntorna. Tvärtom, "ränteutgiftskvoten" är lägre än på mycket, mycket länge (dvs andelen av den disponibla inkomsten som går till räntebetalningar). Den var 2,2% år 2014, att jämföra med tex 5,4% 2007, 4,8% år 2000 och 7,3% 1995 (eller >10% på 80-talet). Vi har alltså inte lånat så pass mycket mer att vi inte orkar med en måttlig räntehöjning (sett i procentenheter). Denna pågående räntehöjning är dessutom "telegraferad" att ske i långsam takt, så att vi kanske om 2-3 år är tillbaka på en ränteutgiftskvot på säg 6%. Givetvis kan då inte bostadspriserna fortsätta öka.
Kan man inte se räntehöjningen som ett steg i att få fungerande ekonomi igen? Det var kul så länge det varade, de som suttit på tillgångar har haft fest. Skall inte systemet implodera helt måste man rädda det och det kommer bli blodigt.
Dopad: monetära system har ett bäst före-datum och detta är passerat för vår del. Det som återstår är en långdragen deflation följt av hyperinflation, ju förr desto bättre. Att fastna i en deflationistisk mardröm á la Japan vill vi inte.
Alla papperstillgångar kommer suddas ut men även alla skulder. Därefter omstart med nya sunda pengar.
Med tanke på att japan befunnit sig i detta en längre tid så vore det kanske på sin plats att förklara varför det skall övergå i hyperinflation och varför det inte skett i japan än.
Ja den japanska soppan är mycket intressant. Det finns ingen som kan förklara varför något händer eller inte händer, ekonomi är trots allt inte fysik utan humanvetenskap. Det Japan bevisar är att det är möjligt att cirkla kring avloppet i decennier. Men när som helst kan brytpunkten komma. Det handlar om fantastiskt komplicerade samband. Jag har ingen kristallkula.
Frågan är om en situation liknande japans är något vi vill ha? Död och återfödelse, eller koma på obestämd tid?
Med tanke på att ingen kan förklara varför något händer eller inte händer, hur kan du då med speciell säkerhet hävda att hyperinflation kommer följa?
Naturligtvis kan man aldrig veta att någonting kommer att hända, någonsin. Vart vill du komma, anonym?
Att du saknade belägg eller motivering för din teori om kommande hyperinflation kanske? Det verkar ha varit ett ogrundat påstående helt enkelt.
Ok. Jag anser bara att det verkar helt osannolikt att de massiva stimulanserna bara skulle försvinna i ett magiskt kaninhål. Vi ser nu ett starkt deflationstryck i stort sett i hela världen, vilket är varje centralbankschefs mardröm. För att motverka deflationen försöker man med stimulanser (sänkning av styrräntor, kvantitativa lättnader). Det fungerar knappast, deflationstrycket bara ökar. Då återstår bara en direkt injektion av nytryckta pengar. Finland går ju i de tankarna och även en del svenska ekonomer tror det är en bra idé att helt enkelt dela ut nytillverkad valuta som sedan konsumenterna får shoppa för. Jag kan bara inte begripa att sådana åtgärder inte skulle medföra risk för hyperinflation.