Det var inte bara SVT Debatt som ringde mig igår, utan även Public Service/SVT Opinion, som efterfrågade en debattartikel om särskilt begåvade barn (särbegåvade). Detta med anledning av käbblet mellan den svenske forskningsauktoriteten på området, professor Roland S Persson, och Skolverket, samt ett blogginlägg jag skrev i ämnet för ett år sedan.
Professorn i pedagogisk psykologi, Roland S Persson vid den statsoberoende stiftelsen Högskolan i Jönköping, påtalade i artiklar till landets lärare, skrivna på uppdrag av Skolverket, att alla barn är inte intellektuellt begåvade. Men det anser inte Skolverket, så artiklarna kommer inte ingå i det material Skolverket håller på att ta fram för att distribuera som fortbildning till den svenska lärarkåren.
Det är allmänt accepterat att man kan vara tondöv, sakna sångröst, helt sakna taktkänsla och ha noll bollkontroll. Men Skolverket vägrar acceptera att en del barn helt enkelt har svårt för intellektuella färdigheter, och därav har det blivit ett käbbel mellan professor Persson och Skolverket. Public Service/SR skriver:
“Roland S Persson vill inte medverka i en inspelad intervju. Men han säger till Sveriges Radio att det handlar om vetenskaplig, okontroversiell fakta att slå fast att en del barn är intellektuellt begåvade och att andra inte är det. […] ‘Om inte denna distinktion görs i projektet så är dessvärre projektet helt värdelöst.'”
Perssons texter är dock inte bortkastade, då de nu publicerats på forskningsportalen DIVA, som en del av våra universitets och högskolors tredje uppgift – forskning, utbildning och samverkan med samhället.
“Det är viktigt att understryka att dessa texter inte längre är officiella dokument och reflekterar inte Skolverkets syn på saken. Texterna representerar däremot vad den vetenskapliga forskningstraditionen som fokuserat dessa frågor har att säga. Texterna är vetenskapligt okontroversiella (Se förordet till samlingen). Dokumentet publiceras här på DIVA som en del av den sk Tredje Uppgiften; dvs kunskap för alla som har intresse därför. Dokumenten är inte kommersiellt publicerade och bör kategoriseras i akademiska sammanhang som “working paper” där referens ges till författaren och den institution som denne arbetar vid.”
Ni hittar försättssidan på DIVA här, och texterna samlade som PDF här. Förhoppningsvis kommer berörda lärare att själva läsa dessa. Trots allt är lärare inte intelligenta får, utan kan läsa akademiska pedagogiska texter oavsett vad Skolverket tycker om saken. En fördel är att nu kan även föräldrar och allmänheten läsa dem i sin helhet.
 |
| Baserat på telefonnummer
sitter även SVT Opinion i Göteborg. |
Vad gäller min debattartikel hos SVT Opinion, så är det SVT Opinion som fetstilat texten. Min egen styckeuppdelning är inte lika spretig och texten är skriven för att inte behöva festilas, likt jag brukar göra när jag skriver krönikor åt t ex Jordbruksaktuellt, Skogsaktuellt eller Resultat. SVT Opinion vill också, trots att texterna är online, ha ett begränsat antal tecken (ca 3000), vilket gör att artikeln är kort och inte lika babblig som mina blogginlägg.
Skola och utbildning, både hög som låg, är ett av ämnena jag ofta återkommer till här på bloggen, så jag vågar uttala mig på andra platser i ämnet och det är förstås kul att bli tillfrågad om en debattartikel.
Min egen avslutning skulle se ut som följer, utan paragrafbrott eller fetstil:
“Alla barn är inte intellektuellt begåvade, vilket är helt okontroversiellt. Ingen ifrågasätter att man kan vara tondöv eller helt sakna bollsinne – på samma sätt är det inget konstigt att ha svårt för intellektuella färdigheter. Det påverkar inte ett barns värdighet och alla blir värdefulla kuggar i samhället ändå, för samhället är vi alla med våra individuella egenskaper, inklusive den särbegåvade minoriteten. Inga barn eller föräldrar behöver oroa sig. I Sverige kan nämligen alla bli politiker och makthavare. Det är rent av en fördel i den politiska karriären att inte tänka för mycket själv.”
Min debattartikel hittar ni här.
Glöm inte att läsa professor Roland S Perssons texter också. De är förstås korta, koncisa, innehållsrika och mycket mer läsvärda än min opinionstext. Här är även en annan text för pedagoger om hur man kan identifiera särbegåvade elever.
Tillägg: Sedan angav jag 2% i debattartikeln, men har fått påtalat för mig att i den akademiska världen använder man 5%, även om jag antar att gränsen är luddig och blir osäkrare ju större intervall, vilket i så fall innebär att över 52 000 elever i grundskolan är särbegåvade och totalt sett nästan 500 000 boende i landet, mot de 21 000 och nästan 200 000 jag skrev i artikeln. T ex använder professor Persson 5% i sina texter ovan. Fast man kan nog med säkerhet säga att 2%-arna är särbegåvade. Oavsett är en utmärkande egenskap hos särbegåvade barn att de förbluffar lärare och vuxna med sina förmågor.
26 kommentarer
Skrämmande att bara ett trettiotal nedladdningar skett…
Ja, lite ledsamt. Bra texter.
Vad är skillnaden mellan begåvad och särbegåvad?
I min värld är prefixet sär- negativt laddat som i särskola, dit inte speciellt begåvade elever hamnar.
Begreppet är accepterat som en förkortning av särskilt begåvad och används även av professor Persson mfl.
Jag blir lite bekymrad när Roland S Persson redan i inledningen skåpar ut min favoritbok Malmcolm Gladwells utmärkta Outliers.
Ingenstans i den boken står att genetiken saknar betydelse. Det som Gladwell med emfas och stor pedagogik visar och hävdar är att enbart [genetisk] smartness inte räcker för att lyckas hamna i topp och att få eller inga begåvningar klarar sig utan målmedveten träning. Han har populariserat teorin om de 10.000 timmar systematisk träning som krävs för att nå toppen inom i stort sett vilket område som helst.
Texten du avser är följande:
"Jag kan i skrivande stund endast erinra mig två avvikande amerikanska röster, nämligen James H. Borland (2005) som förespråkar att ingen förståelse för begåvning skall användas alls samt en amerikansk forskningstradition som helt bortser ifrån genetiska aspekter och som har exploaterats ymnigt i den populärvetenskapliga pressen av andra författare än forskare på området (t ex Gladwell, 2008). Denna sk kognitiv expertis tradition torde vara synnerligen kontroversiell i den vetenskapliga världen i det att den helt bortser från genetiska aspekter vad gäller beteende och utveckling och hävdar ett genetik spelar alls ingen roll. Bevisen som säger motsatsen är överväldigande."
Poängen Persson gör är att Gladwell inte är någon forskare och alltså inte har något evidensbaserat, utan som du skriver "populariserat", vilket inte är samma sak som vetenskap. T ex är antivaccination och 9/11 andra "populariserade" saker som far runt.
Trist, dum och okunnig kommentar. Många forskare kan inte skriva och utan journalister, författare och andra uttolkare skulle deras rön sällan nå längre bort än grannforskarens rum längre bort i korridoren. Gladwell är en alldeles utmärkt skribent. Att blanda ihop honom med strålkärringar som tror på antivaccination och 9/11-konspirationer är förolämpande mot läsarnas intelligens. Skärp dig.
Jag tror att poängen Persson förord är att den sedan 70-talet förhärskande idén om människans hjärna som en Tabula Rasa är felaktig. Hjärnan är plastisk men vi är inte endast en produkt av vår uppväxt och miljö. Exempelvis är tvillingar oavsett uppväxtmiljö oftast ungefär lika intelligenta.
En väldigt bra bok på detta ämne är Steven Pinkers "Ett oskrivet blad" eller "The Blank Slate" som den heter på engelska, den beskriver mycket tydligt och sympatiskt hur denna uppfattning om hjärnan som en Tabula Rasa har tillåtits spridas i akademiska och framförallt populärvetenskapliga kretsar de senaste 40 åren trots att den aldrig har haft några hållbara bevis utan är mer baserad på ideologi.
"Exempelvis är tvillingar oavsett uppväxtmiljö oftast ungefär lika intelligenta."
Att man funnit positiva korrelationer mellan separerade tvillingar tror jag kan bero på att det som skapar den kulturella faktorn är ett ganska homogent samhälle. Alla har samma pedagogiska erfarenheter från skolan, ungefär likvärdig och tillräcklig kost, liknande sjukdomshistoria, likriktad konsumtion av kulturell underhållning osv. Går man tillbaka och granskar tvillingforskningen så läggs mycket vikt vid starkt kulturellt laddade tester såsom ordkunskap, stavning och kulturellt fakta och man ger de kategorierna relativt hög ärftlighetskoefficient. Vilket i någon utsträckning återspeglar samhällets förväntningar och inte kognitiva förväntningar.
Kognitiva förmågor påverkas starkt av gener och intelligens är inte helt bestämt av kultur. Dock finnar jag forskning som tvillingforskning – Ad hoc i viss utsträckning.
Nu har jag inte läst boken men någon som starkt förespråkar idén om 10 000 timmar för att bli bra på något skulle jag nästan vilja klassa i samma grupp som anti vaccination, inte riktigt men åt det hållet. Det förringar den genetiska aspekten på tok för mycket.
Schackspelares utveckling, baserat på en analys av Ericssons studier som la grunden till hela idén om 10 000 timmar.
För den som vill läsa mer Träna Styrka, blogg som främst fokuserar på analys av forskning kring träning (mitt område) men som tar upp det bra.
Gladwells kan vara en bra skribent, Outliers är dock en gäspning i triviala hypoteser och självklarheter. Antagligen rent av därför den sålde så bra. Tycker det är bra att man undviker den nivån.
Bra artikel i SVT!
Förmodligen skulle det underlätta att identifiera de begåvade barnen om alla fick göra en IQ test varje år. Då skulle man inte bara fånga in de som fogar sig i skolans förtryck, utan kanske även de som i stället använder sin begåvning till mer subversiv verksamhet.
IQ-tester på barn är sk WAIS-tester, och utförs one-on-one av en utbildad psykolog. Skulle vara mkt dyrt att testa alla barn på det viset. Barn kan som bekant välja att inte spela med i ett test, så det är inte bara att ge dem ett papper, utan WAIS-test innehåller mer än så, mkt mer än så.
Bra artikel!
Försökte klippa ut och klistra in med det hamnade på vertikalen. Iaf under rubriken "rekomendationer" står att ska lyfta fram personer som lyckats med akademiska prestationer, och det gjorde de faktiskt på mitt barns skola där de fick på avslutningen gå fram och ta i mot jublet från åhörarna. Och där var mycket riktigt två som hade slaktat gemene elev ordentligt och då fick de ett hjärtligt jubel av samtliga med vilket var riktigt rörande.
Icke kommunal skola dock.
Det är naturligtvis synd om de överbegåvade barnen och den potential som kommer till spillo. Jag vill dock mena att faktumet att de (jag kan inte de exakta siffrorna) med en 120 IQ eller över, vilka kanske är en 10% ska gå med de med 80 eller under (också kanske en 10%). Till skillnad från de med 131 IQ eller över är de med säg 120+ ingen liten grupp som relativt enkelt kan sättas i specialklasser. Nej, för att komma till rätta med problematiken att det är vardag i svenska skolan att personer med en differens på 40 i IQ går i samma klass så måste hela skolsystemet göras om.
Och det är inte heller en lätt fråga. Även om hög IQ gör det lättare för en att ta sig till mer avancerad undervisning så är det inte den enda faktorn.
Det är jobbigt att se ett problem och inte ha ett förslag på en lösning. Bah.
Särbegåvade barn hade gissningsvis klarat sig bättre om de slapp skolan överhuvudtaget som den ser ut idag, och istället fick hålla på med sina intressen ostört. Åtminstone under låg-och mellanstadiet så är det nog rätt stor risk att de kommer få en lärare som är mindre kunniga än dem, och det är verkligen ingen stimulerande upplevelse.
Vilket år som helst kommer de särbegåvade barnen att drabbas av nyutexaminerade "lärare" som kunnat ta sig in på lärarutbildningen med ett högskoleprov på 0,1…
Mm, ta bort pojken från det sociala, blir han en asocial freak får han ligga mindre och kan tänka på att utveckla algoritmer istället.
Jag blev själv placerad bredvid rötägg hela grundskolan för att "jämna ut klassrummet" (de bredvid skulle lära av mig, men underförstått skulle jag nog bli lite dummare själv också – funkade faktiskt hyfsat bra på lite sikt). Så det är inte så att jag inte ser problemet – men att bli exkluderad skulle vara ännu värre.
Sen om jag var "särbegåvad" eller bara begåvad i en omgivning av obegåvning vet jag inte, så ingen missar poängen.
Hände faktiskt mig också. På ngt diffust sätt skulle jag inspirera klassens busar att ta skolarbetet på allvar. Ha! Då jag inte är särbegåvad blev det katastrof för mina betyg. Socialt var det dock toppen. I vår lilla lantliga skitskola hade plugghästen 0 statuspoäng emedan busen var på topp. Och jag hade hel mitten att leka i. Slapp stryk men fick inte hångla. Medelklassens eviga dilemma.
Nulli secundus
Som överbegåvad kan jag säga att 1-6 var lärarens intellektuella kapacitet inget problem. Läraren kunde mer än jag och hade massor att lära ut. Understimulering var ett stort problem som vi kan ta en annan gång.
På högstadiet blev lärarnas intellektuella begränsning ett enormt problem. I många fall var det uppenbart att de var mycket dummare än jag jag själv var. Vi hade nu fått humanistiska ämnen där lärarna förväntas förklara orsak och verkan utan att själv förstå den. Att sitta och se hur de blundar för mobbing, favoriserar ellever osv var fruktansvärt…..
På gymnasiet var inte detta längre ett problem. Där kunde lärarna sitt ämne och de allra flesta hade ett rörligt intellekt (nu var detta på 80-talet och lärarna hade gammal magisterexamen och hade inte tagit sig in genom att skriva 0,1 på hp)
Det var ju bra skrivet. Några procent särbegåvade har länge varit min tanke också.
Dessutom: Det var väl tusan att man, i det här landet, inte kan skilja på PERSON och PRESTATION? Betygen bedömer prestationen i ett visst ämne, det bedömer inte elevens värde som person. Alla KAN inte tralla, så är det. Men de är inte sämre för det (utom möjligen på att tralla då…).
Tar man ut deltagare till ett fotbollslag är det bra om de kan springa, typ. En del kommer i kläm på grund av detta men, än sen då? Jag kan inte åka skridskor och ja, det var träligt på gympan och friluftsdagarna men, än sen då? Jag är inte mattesnillet Orvar men jag tycker matte är kul och har tagit mig igenom funktionsteorin på universitetet, än sen då?
Lägger man ner tid på något blir man i allmänhet duktigare på just det. Alla har inte talang/tid/ork/intresse/omgivning som gör att man blir en Zlatan, men det är ju kul att några gör det.
Det heter inte "särbegåvning", det heter universalbegåvning.
Jag kommer väl antagligen få skit för att jag håller med Skolverket men:
Begåvning, liksom intelligens, fördelas kring ett väntevärde.
Ingen saknar helt intelligens, ingen saknar helt begåvning.
Det är en semantisk skitdebatt, men det är ju faktiskt vad kontroversen verkar handla om.
Det vore dock roligt om man nån gång kunde komma fram till hur man bemöter de här barnen. Att de, som Cornu skriver, vantrivs i skolan är en lågoddsare. Däremot tror jag inte det är så lätt att lösa som en del tror. Det är förmodligen oerhört resurskrävande att se till att vart och ett av de här barnen utmanas intellektuellt, hela tiden.
Jag har sett asiens elitskolor där man avskiljer de här eleverna tidigt, typ i första klass, och jag är inte imponerad. Där "utmanar" man ofta även de här eleverna med att göra uppgifter om och om igen. Visst, det är svårare uppgifter än för normala barn men metoderna är desamma. De barnen vantrivs fortfarande.
FEL: Det är inte accepterat att vissa är tondöva.
I skolan blev jag, som är tondöv och inte hör om jag sjunger fel, ombedd att sjunga tyst så att det inte hördes. Kul. När min pappa visade mig sitt skolbetyg blev jag eld och lågor över en rad i betyget där det stod:
MUSIK: Befriad.
Nästa dag anhöll jag om att få bli befriad från musiken. Min lärare blev arg och upprörd. Nu för tiden blev inga barn befriade från musiken. Musiken var dessutom till för att det skulle vara något roligt i skolan.
Jag svarade att jag tyckte att det var jättetråkigt på musiken och att det inte var min ide att jag skulle mima när de andra sjöng. Min lärare förklarade att problemet var att jag var otacksam. Jag mimade mig sedan igenom resten av musiktimmarna.
Nu undrar jag om det idag är möjligt för tondöva att bli befriade från tvånget att mima på musiklektionerna?
Samtidigt är det där med låg skicklighet i musik och dans otroligt laddat. Av någon anledning är människor livrädda för att misslyckas inom just de områdena, och väldigt snabba med att förklara sig själva "tondöva" eller "har ingen koordination". Men om sanningen ska fram krävs en betydande tonkontroll och melodikänsla för att kunna prata, och bara att gå rakt fram kräver koordination och taktkänsla. Just inom musik och dans tror jag många ger upp alldeles för lätt, även om det så klart finns ärftliga skillnader i förutsättningar.
Min svenskalärare klippte tånaglarna på lektionen och läste tidningen så han släpp se eleverna, vi hade en kommunist som satt virkade osv, osv. Kommer inte ihåg någon lärare i grundskolan som var bra eller entusiasmerande.
Lär ungarna vad motivation är, jag var relativt vuxen innan den kopplingen blev tydlig för mig.
Vi slog vad om öl vid tentor med verifierbara sifferresultat som anatomin tex.
Mycket motiverande.