Gästinlägg: En tjänstemans bekännelser

Nedanstående är ett gästinlägg från “En tjänsteman”, som av naturliga skäl vill förbli anonym.

Det gör mig sorgsen är att slösa bort min tid på ett tämligen meningslöst jobb istället för att få ägna mig åt något kreativt. Särskilt som jobbet inte ens bidrar med något egentligt produktivt. Det finns så många jobb nuförtiden som varken är kreativa eller ens produktiva. Trots att var och varannan jobbannons efterlyser just kreativitet. Det är framför allt i den svällande tjänstesektorn man finner de jobb jag talar om.

Naiva unga blivande tjänstemän vid Lunds Universitet köar till bal.

För att det hela ska kunna fortlöpa måste dessa jobb naturligtvis omgärdas av en skenbar rationalitet och betydelse, med ett sken som dock är tillräckligt skarpt för att upprätthålla många mäns och kvinnors livslögner kring sitt värvs betydelse. Bakom skenet är det bara hittepå och trams eller åtminstone till förskräckligt stor del. Enbart symboler man jonglerar med, siffror man skyfflar, ord som vrängs eller abstrakta men innehållslösa presentationer som tillverkas.

Jobbets skenbara rationalitet gör att det just ter sig nödvändigt och viktigt för utomstående betraktare som tex en chef, en kund eller en myndighet. Dessa utomstående betraktare saknar ofta förmåga och/eller intresse att bedöma dessa arbetens produkter. De vill bara vara en god kugge i ett större maskineri.

Detta maskineri kan vi kalla tjänstesamhällets löpande band.

Föreställningen om nödvändigheten av den produkt som dessa tomma jobb syftar till att frambringa eller processa är alltså det som ensamt berättigar arbetet. För de flesta jobb inom tjänstemannasfären är produkten inte en vara utan information. Det är alltså information som processas av tjänstesamhällets löpande band. Det är enklare att producera meningslös information än meningslösa varor. Redan att producera meningslösa varor är som bekant lätt.

Låt oss ta en snabb titt på Linkedin. Över allt ser man dessa tomhetens kontorsträlar med löjliga titlar, oftast på engelska, som “strategic consultant”, “agile coach”, “quantitative manager”, “project manager”, “product manager”, “management consultant” och sedan alla dessa titlar som innehåller “analyst” eller “coordinator”, bara för att ge några exempel. Man sätter dock skrattet i halsen vid åsynen av dessa titlar då man betänker att de suger ur mänsklig tid, energi och liv. Inte görs det mycket av samhällsvärde av folk som besitter dessa titlar. Jag har sett det med egna ögon.

Vad gör då jag själv som är så på låtsas?

Med hänsyn tagen till att jag av förståeliga skäl vill vara anonym kommer jag att vara lite vag. Man kan om man önskar titulera mig “analytiker jobbandes inom finansbranschen”. Jag är bra på siffror och det är det som efterfrågas av mig. Siffrorna ska tillfredsställa två behov. Det ena är myndigheternas krav kring finansiell säkerhet, det andra är interna behov av siffror.

Myndigheternas krav blir allt mer tillkrånglade med minskad transparens som följd. Enligt min mening är enkelhet en dygd särskilt som allt ändå bara är ett gissningsverk där man mäter de risker som man kan mäta och ignorerar resten. Förmodligen är det resten som är det viktiga så villkoren för att klassas som finansiellt säker invaggar oss i falsk trygghet och är kanske direkt kontraproduktiva.

Låt oss förbi se detta.

Utgångspunkten för ett företag måste trots allt vara att tillgodose myndigheterna. Det är åtminstone rationellt oavsett hur rationella villkoren är.

Min erfarenhet är att man tillmötesgår myndigheternas krav och företagets egna behov av siffror genom att krångla till allt ytterligare flera nivåer. Orsaken till det är dels att oron för att misslyckas framlockar ett beteende där man bär flera hängslen och flera livremmar trots att ett eventuellt misslyckande skulle vara harmlöst. I själva verket bidrar den ökande komplexiteten enbart risken för ett misslyckande. Alltså är arbetet rentav kontraproduktivt.

Den andra orsaken och kanske den viktigaste är att det finns nitiska människor som gör saker bara för att man kan, trots att det som gjorts är helt meningslöst. Man kan räkna ut siffror som egentligen inte behövs eller så räknar man ut siffror på ett onödigt tillkrånglat vis där belöningen är att siffrorna känns mer exakta (naturligtvis är de inte exaktare eftersom det bara är ett gissningsverk). Allt detta fastnar sedan och ärvs i verksamheten som rutiner som måste göras. Till slut blir det bara ett oöverskådligt sammelsurium av siffror och rutiner.

Vi en situation där vi har flera led av producenter av siffror och mottagare av siffror. I många av dessa led sitter en siffermakare och skakar på huvudet och undrar hur dessa siffror egentligen kan vara användbara till något. Trots det skickas de vidare till nästa led.

Sedan har vi ett tredje skäl till varför allt blir krångligare. Nya moderna it-system införskaffas samtidigt som de gamla måste finnas kvar. Om man ska vara cynisk verkar den enda fördelen med det nya it-systemet vara ett snyggare gränssnitt (men här kan jag, med en visserligen liten sannolikhet, ha fel).

Låt mig ge ytterligare ett för mig aktuellt exempel på hur det kan gå till.

Managementkonsult är ju tex ett eftertraktat yrke nuförtiden. Två sådana lirare blev anställda av mitt företag för att utvärdera effektivitetsåtgärder för mitt skrå av tjänstemän. Varför krävs det oavbrutet fler av oss, även om det anställs en ny uppstår omedelbart behov av ytterligare en till?

Dessa båda herrar arbetade under ett år på deltid och presenterade då och då vad de funnit för resultat för hela vår avdelning. Helt ofelbart var det ren abstrakt smörja av olika bilder och punktlistor med professionella formuleringar. Kort och gott, sådant man med fördel visar för olika chefer som blir omåttligt nöjda över de nya uttryckssätt och bilder som de i sin tur kan återanvända för att ge sken av att här händer det minsann saker, vi är på väg mot något bättre.

Inget konkret föll någonsin ut av detta. Det var ett rent symbolarbete.

Att jobba för att förbättra effektivitet är bra ur chefers perspektiv. En chef som inleder ett dylikt arbete känner att de uppvisar handlingskraft och kompetens för sina överordnade och kanske även för sig själv. De gör vad som förväntas av dem även om inget blir bättre. Denna symbolverkan var alltså förmodligen det enda resultatet av dessa två välbetalda konsulters arbete. Dessa båda herrar var dock slipade då de utförde presentationerna med full självsäkerhet. Jag har sett yngre förmågor bete sig skakigt i avsaknad av det mått av självsäkerhet (och kanske brist på självkritik) som krävs för att ha mage att presentera nonsens för så många åhörare. Överhuvud taget så har inga av de konsultuppdrag som inletts för att förbättra organisationen, som jag har sett, slutat med bättre utfall än det nyss nämnda.

Ibland har den allmänna meningen efter något år fastslagit att hela resultatet av ett givet konsultuppdrag är helt idiotiskt. Trots det har man kort därpå anställt nya konsulter med samma uppdrag i hopp om att man denna gång ska nå användbara resultat. Resultatet blir visserligen annorlunda men det är precis lika oanvändbart och idiotiskt som det föregående.

Min grova bedömning är att en av tre tjänstemän vid tjänstesamhällets löpande band fattar att de producerar nonsens. 

Resten lever med en livslögn om sitt arbetes betydelse eller bidrar faktiskt med betydelsefull information. Samtidigt har svenska politiker tjatat om att det är tjänstesamhället som är Sveriges framtid det är här jobben ska skapas.

Jag betvivlar inte att jobb kan skapas men då de allra flesta jobben varken är produktiva eller kreativa varför skapa dem? 

Vi kanske inte behöver arbeta i den omfattning vi gör i dagens Sverige eller så ser vi till att lägga mer tid på kvalitet inom det vi verkligen behöver. Oavsett vad är det hög tid att vi tillsammans erkänner den enorma omfattning av tid vi förspiller i Sverige.

Tjänstesamhället är varken rationellt eller effektivt utan till stor del en gigantisk manifestation av mänsklig dumhet och skyldig till fallande avkastning på arbete. Jag väntar på det barn som ska utropa att “tjänstesamhället är naket, det är ju nästan ingen som gör något viktigt!”

//En Tjänsteman