Hur ofta flyttar man frivilligt som ungdom?

En reflektion kring bostadsmarknaden är att man som ungdom (godtyckligt definierat som 30 år eller yngre) flyttar frivilligt rätt ofta. Detta i takt med utbildning, jobb och parrelationers utveckling. Någon gång efter 30 blir man så mer bofast.

Frågan blir då om man egentligen behöver förstahandskontrakt, och hur ofta man faktiskt flyttar.

Själv växte jag upp i en annan tid. Jag var inte ensam om att redan på gymnasiet få förstahandskontrakt på en lägenhet (i Trollhättan). Ungefär en tredjedel av killarna i tredje året på gymnasiet hade egen lägenhet. Hälften hade egen lägenhet fjärde året, men endast en tjej hade egen lägenhet. Vad som spelade in var att man efter gymnasiet gjorde lumpen, och då fick hyran betald. Alternativt så kan man mumla något om patriarkala strukturer här eller att föräldrar inte vågar låta sina döttrar flytta hemifrån, vad vet jag?

I den lägenheten bodde jag 1988 – 1992. Trean och fyran på gymnasiet, ett års arbete, ett års militärtjänst. Sedan blev det studier vid Göteborgs universitet och flytt till en bostadsrätt på den härligt kraschade bostadsmarknaden 1992, en kilometer från Kungsportsavenyn i Göteborg. Månader efter ringde fortfarande mäklarna och tjatade på mig om jag inte ville köpa de alltid tomma lägenheter som man som ensam spekulant kunde välja och vraka bland. Totalt tittade jag på fyra övergivna lägenheter. Priserna hade redan då fallit ca 50% i centrala Göteborg, men förlusten på lägenheten blev ytterligare 45% när den såldes 1997 för flytt till villa nära botten på bostadsmarknaden. Från nybyggnadsförsäljningen på 650 000:- på 80-talet gick priset till 180 000:- 1997, ett ras på 73%. Då var det ändå nybyggt, söderläge, hiss, balkong och högst upp i huset tyst och lugnt inne på gården.

Statistik för villaområdet var en prisbotten 1996 och prisfallet för villor den gången höll alltså på i nästan sex år.

Som ungdom i åldern 18 – 30 hade jag totalt tre bostäder. Det hade fungerat med tillvidarekontrakt i andra hand. Det hade också fungerat med studentlägenhet eller en ungdomslägenhet, där man måste flytta efter ett visst antal år.

Notera här att jag diskuterar frivillig flytt. Inte att man tvingas flytta på grund av tredjehandskontrakt på 2 – 3 månader. Jag har svårt att tro att de som byter lägenhet 5 – 6 gånger om året är i den situationen frivilligt, även om det inte är bostadsbrist – bostad har de ju, utan bara brist på attraktiva förstahandskontrakt.

En relevant problematik när ungdomar känner sig tvingade att köpa bostadsrätter är att de när bostadskraschen kommer riskerar bli inlåsta i lägenheter de inte skulle bo i mer än några år. Om man väl nått sitt slutliga boende, där man avser att spendera flera decennier, kan man härda ut en krasch, men det är svårt, men inte omöjligt^1., att bilda familj i en etta.

Jag utgör inte ett relevant stickprov, så jag ställer nu frågan till läsekretsen.

Så hur många bostäder hade du frivlligt själv i åldersintervallet 18 – 30 år? Svara nedan. Som exempel blir mitt eget svar blir alltså tre egna bostäder i åldern 18 – 30 år.

^{1. Köpte en soffa på Blocket från en småbarnsfamilj i en hyresrätttvåa på 45 m2 i centralare Göteborg. De var mycket nöjda med att både sälja soffan och med sitt boende och hade inte för avsikt att flytta till större, och tyckte det fungerade bra med barn i en så liten lägenhet. Däremot behövde de en ny soffa. Detta är en ankedot och ingen vetenskaplig slutsats. Den säger bara att det finns de som kan tänka sig att bilda familj i små lägenheter, inte att det fungerar för alla.}