Ett problem vi har tagit på oss i Sverige, och som jag länge har haft för avsikt att skriva om, är att vi i spåren av nedskärningar i vården och speciellt i psykiatrin hellre ger ett lyckopiller till folk som mår dåligt än försöker göra något åt orsakerna till problemen. Det har rent av gått så långt att vanliga allmänläkare (och andra specialister) skriver ut pyskofarmaka till “jobbiga patienter”, så de ska vara nöjda med sina sjukdomar och krämpor och sluta försöka bli friska.
Relaterat så har nu nya DSM – den amerikanska manualen för vilka beteenden som ska anses vara psykiska sjukdomar och alltså “botas” med ett piller kommit (Birger Schlaug). I princip är allt annat än ett beteende där man går till jobbet och sedan sitter sina 30 timmar i veckan framför TV, ser på reklamen och konsumerar som en bra konsument att betrakta som psykisk sjukdom. Det räcker att vara missnöjd över jobbet, fundera över vårt samhälle eller rent av i mer än några veckor sörja att ens livspartner eller barn dött för att man ska sättas på piller.
Nu ska man komma ihåg att var tionde svensk, inklusive barn, tar antidepressiva medel. Det inkluderar bloggens läsare. Att gå av antidepressiva tar lika lång tid som man använt dem, har man gått på dem i fem år tar det fem års drogfrihet att bli normal igen. I praktiken har man blivit beroende av ett likgiltligt drogberoende för resten av livet.
I höstas släpptes tre entimmars dokumentärfilmer om hur långt det har gått i Sverige. De hittar man på websajten Who cares in Sweden?. Återger Artimus Films pressmeddelanden i sin helhet nedan, för den som vill veta mer.
Så se nu dessa tre filmerna som ett extra härligt och mysigt fredagsmys. Blir du upprörd (över något alls egentligen) så är det fel på dig och du har medicinering att se fram emot. Resistance is futile!
PRESSRELEASE
från ARTIMUS Film SVB AB
En dokumentärfilmstriologi 3 avsnitt a 60 min.
Titel: Who Cares in Sweden?
Premiär
10 september 2012
Visas på artimus.se
Miljoner människor över världen har en vän eller familjemedlem som de inte längre känner igen. Detta händer även i Sverige men svenskarna vågar inte föreställa sig att vården är korrumperad och att personlighetsförändringen har sin orsak i receptbelagda mediciner. Bland dessa är SSRI (Selektiva serotoninåterupptagshämmare).
Kanske känner du någon som var frisk, kände sig nere, tog SSRI, blev förändrad och som nu fått diagnosen “bipolär” eller… någon som stod på SSRI och tog sitt liv? Då är du tyvärr inte ensam.
Cirka var 10:e svensk tar SSRI varje morgon vars positiva effekt är att man “bryr sig” mindre.
Man bryr sig mindre om sin familj, att man går upp i vikt, att chefen bråkar, att hemmet är ostädat, att barnen kan skada sig, otäcka minnen från en olycka eller att en vän gått bort. Drogen motverkar dåligt samvete och de som tar sitt liv verkar “bryr sig” mindre om sin närmaste omgivning.
Barn vill att mamma och pappa “bryr sig”. Men en hel generation har växt upp med föräldrar och lärare som tagit SSRI. Psykisk ohälsa är viktigt att tala om men den kräver inte alltid mediciner. Idag övertalas ungdomar att ta SSRI för allt fler diagnoser. Både läkare och läkemedelsförsäljare hänvisar till samma “bibel”, DSM – Diagnostic Statistical Manual, utgiven av en förening för amerikanska psykiatriker … (APA). Skolan har blivit en ren marknadsplats; sömnproblem, mens, depression, ångest, tvångstankar, ätstörningar, spelberoende, etc. 2011 tog 41600 svenska barn och ungdomar mellan 10-24 år, SSRI – en kemikalie som reducerar sexualiteten och är skapad för att angripa hjärncellerna som i sin tur påverkar hela vår kropp, våra tankar och vår personlighet.
Är inte empatisk förmåga och samvete värt att försvara i ett civiliserat samhälle?
Soldaten, som dödat ett barn i kriget, mår dåligt och har mardrömmar. Soldaten får exakt samma SSRI-medicin som domaren som kände sig deprimerad när mamman dog. Soldaten går tillbaka till fronten och domaren fortsätter sitt arbete liksom försäkringsläkaren, polisen och dagispersonalen. Man tar sin medicin varje morgon och tror att den justerar en “obalans” i hjärnan.
SSRI ökar risken för: – aggressivitet – självmord
…och finns med i bilden vid många mord. …men skrivs ut för att förhindra självmord. …men skrivs ut till gravida.
– fosterskador *************************
I filmerna “Who Cares in Sweden?” riktar sig erkända forskare, läkare och journalister från Kanada, USA, Nya Zeeland, Australien, England och Holland till den svenska befolkningen som låter sig luras av en handfull forskare som står läkemedelsbolagen nära. Bolag som i USA budgeterar med miljarder i böter som en naturlig del i affärsrörelsen. Samma sorts bolag, ansvarar för en stor del av svenska läkares fortbildning i just läkemedel. I Sverige tar alltså räven hand om hönsen …
Vi som producerat filmerna på ARTIMUS Film SVB AB är varken emot rävar, mediciner eller vinstdrivande läkemedelsbolag. Det finns ingen ond eller god sida. Problemet uppstår när girighet och feghet blir normerande efter att journalisterna och staten kliver åt sidan. Människan glömmer lätt grunden för ett civiliserat samhälle; det juridiska systemet men även vår egen inställning till dess betydelse. Tyvärr har svenska staten inte bara tappat kontrollen, man säljer ut den och de som borde granska, bryr sig inte. Alla blir förlorare i denna skenande karusell där PR-byråer förser media med läkare, forskare och “positiva patienter” som därmed förmörkar hela problematiken.
Vi hoppas att filmerna skall intressera seriösa journalister och politiker att granska den svenska vård- och mediakulturen som båda låter sig styras av en skicklig läkemedelsindustri. Läkare såväl som medicinstuderande måste därför gå samman i syfte att stödja varandra. Korruptionen frodas idag
på universiteten, på apotek och på läkarmottagningen. Eventuella kommentarer från ARTIMUS Film SVB AB sker via Twitter och FaceBook. De medverkande experterna kan kontaktas via hemsidan.
Filmerna visas på Internet av artimus.se men har även en egen hemsida whocaresinsweden.com med bland annat information om de medverkande.
Se filmerna på www.artimus.se
PRESS RELEASE 2, 30 oktober 2012 ARTIMUS Film SVB AB
Titel: Who Cares in Sweden?
www.artimus.se
Filmerna har tydligen gjort starkt intryck eftersom vissa läkare känner sig träffade. Man vet mycket väl vad man har gjort under många år och nu tar man till alla tänkbara åtgärder för att rädda ansiktet.
Bland annat sprids ett rykte att vi som producerat filmerna är med i Scientologikyrkan.
Detta för att förvilla och skrämma kolleger men även media som under många år, haft en tyst överenskommelse med psykiatrin om att aldrig skriva om det som scientologer rapporterar om.
Varför är det så? Svaret handlar nog om att scientologerna anklagar dagens psykiatri för vad sjuka läkare under historiens lopp, har medverkat till. Dock skall man inte glömma att dessa illgärningar aldrig hade kunnat genomföras om “vanliga människor” haft civilkurage nog att stoppa det. Man tar inte makten, man ges makten. Rädslan skapar feghet som skapar monster i oss själva.
Detta absurda krig är något vi inte blandar oss i även om det visar att korruptionen inom vården och psykiatrin, under många år har sanktionerats via en journalistkår som medvetet, förhållit sig passiv. Övergrepp måste naturligtvis ifrågasättas inom psykiatrin likväl som i det övriga samhället.
För att ingen skall tvivla på budbäraren vill vi därför klart och tydligt säga att vi är för psykiatrin och vi är för en seriös medicinhantering.
Vi är inte och har aldrig varit med i någon religiös sekt eller organisation.
Det finns så många läkare, psykiatriker, psykologer, terapeuter och andra inom den svenska
vården som gör ett fantastiskt arbete och som behöver uppmuntran. Tyvärr blir många av dessa
både motarbetade och hotade på sina arbetsplatser. Läkare som oftare skriver ut mediciner talar
illa om andra läkare som försöker att hjälpa patienter att bli fri från en destruktiv övermedicinering. Ägarna/cheferna inom vården har ofta nära relationer till läkemedelsbolagen vilka har starka intressen av att få tyst på kritiken.
Detta interna krig inom svensk vård är ett stort säkerhetsproblem för patienterna och kommer att vara det största hindret för en säkrare hantering av mediciner i framtiden.
Läkarna blir idag påtvingade en “screeningkultur” där patienten fyller i formulär och diagnosticerar sig själva. Detta är ett hån mot läkarkåren där tyvärr många känner sig bakbundna av industrins återkommande och trivsamma konferensresor men även avtal om teknik och utbildningar. Politiker har därför ett stort ansvar att så snart som möjligt påbörja ett reformarbete där den enskilda läkarens kunskap, erfarenhet och ansvar lyfts fram. I detta sammanhang krävs även en genomlysning av Socialstyrelsens och Läkemedelsverkets arbetssätt vars olika riktlinjer för läkare är en produkt av samarbeten mellan läkemedelsbolagens konsulter och myndigheternas “experter”.
Polis och åklagare måste ges ekonomiska resurser för att så snart som möjligt, granska dessa aktörer som idag “spelar bort” oskyldigas liv. Allt fler blir drabbade och det kan vara vem som helst, oavsett inkomst, hudfärg, religion eller politisk uppfattning.
Till sist:
All behandling med antidepressiva(SSRI) bygger på hypotesen om “Serotoninbalansen”. För att intresserade intellektuella skall förstå grunden för och därmed omfattningen av detta lurendrejeri ber vi er att undersöka var ni kan gå och mäta er egen Serotoninhalt. (Svar: Det går inte.) Tänk därefter igenom vad läkarna, föreläsarna och reklamen förklarat… Men, skilj detta ifrån det faktum att människor med djupa depressioner och traumatiska upplevelser under en kortare period kan dra nytta av medicinens funktion som även filmerna handlar om. Men att många människor mår dåligt skall inte försvara att vår fantastiska svenska sjukvård skall förvandlas till en förtäckt droghandel. Signalerna om psykisk ohälsa borde snarare ge upphov till diskussioner om vilka värderingar som styr samhället.
Jan Åkerblom ARTIMUS Film SVB AB
168 kommentarer
trist att du satt etiketten trams på detta viktiga ämne. Oavsett var gränsen för behandling går.
Jag undviker snarare maniskt piller överhuvudtaget mtp all skit som stannar kvar i kroppen. Bättre en runda i skogen och boxa ett träd för att rensa konstiga tankar.. 🙂
Cornu? du är länk nr 10 på min lista, betyder det att du….
Fysiskt aktivitet är den rätta medicinen! Kommer aldrig i livet att sätta i mig psykofarmaka, hur illa jag än mår.
Medicinering är för svårt sjuka som inte har något alternativ för att kunna funka någorlunda normalt.
Det komiska är att den vårdcentral jag talar om i kommentaren nedan hade stora planscher på väggarna där det stod "FAR – Fysisk Aktivitet på Recept". En uppmaning att i första hand beordra fysisk aktivitet för att bota en sjukdom och i sista hand medicinering. Men det skiter förstås staffettläkare i som flänger hit och dit och skriver ut recept så fort de kan, för att sedan åka till nästa ort med sin porche. Precis som knarklangare.
Som vanligt är den kooperativa lösningen intressant för att få läkarna och sjuksyrrorna engagerade i den egna arbetsplatsen och lära känna patienterna.
Läs: Trivsel och effektivitet präglar Akka
Staffetläkare är antitesen till detta.
Apropå runda i skogen så kan läkare nu för tiden ordinera motion.
Floxer, etiketten "trams" avser i det här fallet att det är trams att medicinera. Det är mänskligt att må dåligt, livet har upp- och nedsidor. Att inte få må dåligt är trams.
Det är utan tvivel "trams" att sätta en människa på maratonmedicinering. MEN det är också utan tvivel att psykofarmaka har räddat många människoliv i den akuta fasen.
Cornu? – tack för förtydliganden. Jag är 100% med dig i denna fråga.
ligger nog en del i detta, tyvärr Varför? Se på sjukvårdskostnaderna och den ökande spriralen i Sverige. De ligger i de ansvarigas intresse att det dyker upp räddare i nöden! Själv har jag även en hypotes som handlar om hur arbetsgivarana kunnat ta makten till slut över sin situation. Facken slog ut under 90-talet medan USA var 10 år före. Och de var 10 år före på behandlar-soffan dit vi trygghetsnarkomaner nu nått. Det 90-talets kris förändrade innebar också att en massa människor med vissa sårbarheter/handikapp slogs ut.
Del 2 i Adam Curtis "The Trap" beskriver hur det kan ha utvecklats
http://archive.org/details/AdamCurtis_TheTrap
Intressant detta. Har en bekant som precis är nyutexaminerad psykolog som berättar att efter 3 veckors arbete i Sthml förklarar mellanchefen för min bekant att de "inte bedriver vård" utan mer levererar en "produkt".
Filippa Reinfeldts Sthlm som är en fräsch mix av nyliberalism och planekonomi. Precis som Maciej Zaremba skriver.
Själv talade jag med en läkare på en vårdcentral (privat) för flera år sedan då jag bodde i Gbg. Jag hade gått dit förut och det hade funkat bra, men denna gången var det inte samma läkare utan till min förvåning en läkare som jag kände från Småland.
Mina föräldrar hade för många år sedan haft honom som husläkare. Han kände igen mig med. Jag förklarade problematiken, och han skrev raskt ut ett recept på Xanor med den starkare doseringen på 1 mg. "De är inte farliga de här inte", sa han, "om man inte tar dem under väldigt lång tid förstås".
Jag plockade aldrig ut receptet och jag är idag frisk. Var 10 person råkar någon gång i livet ut för en panikångestattack, så det är inga konstigheter. Dock tämligen obehagligt.
Exakt samma preparat som riksdagsledamoten William Petzäll dog av.
Till historien hör att läkaren i fråga tjänar stora pengar då han jobbar som staffetläkare och åker till olika län och jobbar, men utgår från sin hemort.
Ser personen köra runt i sin porsche ibland när man är hemma vid.
Men det är väl det knarklangare gör, antar jag?
Bra slutkläm. Satt bredvid en stafettläkare på flyget som fyllde i sin fakturering medan jag tjuvkikade. Att man kan tjäna så bra på att hatta runt mellan Sundsvall-Stockholms förorter-Flen och göra ett ordinärt jobb, liksom… Men jaja.
Ouuf, Xanor… Då blir det lugnt och avtrubbat i hela kroppen en liten stund. Det tragiskt ironiska med såna droger mot ångest eller mot panikattacker är att det vanligen leder till att man får en mer ångestladdad relation till de som sagt, egentligen ofarliga men obehagliga upplevelserna. På så vis får man alltså mer ångest sålänge man inte fortsätter att ta den avslappnande drogen (och på sikt höja dosen). Istället för ett relativt litet och vanligt övergående problem kan man lätt bli sittandes med två stora.
Lyckligtvis har nog många läkare börjat förstå detta samband. Olyckligtvis "glömmer" många läkare troligtvis bort det när en patient är i rummet. "Det är annorlunda nu" kanske de tänker?
Själv råkade jag för många år sedan ut för en läkare som ville ge mig Zyprexa. Jag hann bara ta två tabletter(2 dgr) så höll jag bokstavligt på att dö. Fick en panikångest-attack som höll i sig och jag slutade ta pillret efter 4 dgr. När jag vägrade ta fler hävdade läkaren auktoritativt att han minsann visste vad jag behövde. Glöm det sade jag och skällde ut honom efter noter. Att symtomen kunde "gå över" efter någon eller några veckor upplevde inte jag som betryggande.
Jag "körde huvet i väggen" för så där sex år sedan…
Åkte till ett kloster i Skåne där jag var i nästan två veckor..
Det var som att stå i en dusch hela tiden…
All "skit" försvann, lager efter lager,…
Hårdrock! på den lösningen.
Lidandets konst….vem sade det? Strindberg eller var det en filosof?
Heja heja mysiga cornu?fredag. Psykofarmaka är ett perfekt fredagsmysigt debattämne.
Hårdrock och punk brukade funka men nu är det trance som gäller. Hög volym i lurarna på jobbet tillåter mig att läsa och agera rationellt på de hundratals muppmailen som runnit in.
Tabletter och svampar är överskattat. Särskilt om barnen får tag i preparaten. Och särskilt om man samtidigt ämnar svara på mail utan att samtidigt bryta mot diverse lagar och förordningar.
Hälsningar från betygssnitt-5.0frånNatur-med-högretjänstemannajobb-men-skulle-jag-verkligen-göra-ett-bättre-jobb-än-Filippa-det-är-systemet-det-är-fel-på.
Gick i höstas förbi en halvt igenvuxen äng med förmodligen en årsförbrukning av magic mushrooms. Men vad ska man ha dem till? Verkligheten är ju redan som en hallucination framsprungen ur Landsfaderns allestädes närvarande undermedvetna. Verkligheten och dikten i en Liberalsocialistisk syntes som bara kan tolkas genom reklamens eller schlinges fuktiga förlåtande hand på ens feberkladdiga bringa.
”Irritation över lidande beror mer på lidandets meningslöshet än på lidandet i sig.” Friedrich Nietzsche
Majoriteten äter ju inte psykofarmaka under tvång! Men visst kan det vara bekvämt med lite fler zombies. Det ger ju oss andra lite edge. ///RH
Jag blir direkt mycket misstänksam när jag läser de oerhört svepande beskyllningarna mot läkarkåren, och då ska jag inflika att jag ändå personligen inte håller läkare särskilt högt i kurs.
Men visst förtjänar den enorma pillerförskrivningen att ifrågasättas. Inte minst hur enormt många gamla inom "långvården" som rutinmässigt får nävar med psykofarmaka för att hålla sig lugna.
SSRI verkar vanligt bland unga, när jag arbetade som ordningsvakt (10 år sedan) var det inte ganska vanligt att man fick omhänderta folk som käkade SSRI för de blev väldigt konstiga med sprit i kroppen.
Finns massvis med bra läkare naturligtvis men som jobbar i ett klimat som är förjävligt där de inte kan påverka sin arbetssituation.
Men det å andra sidan även bero på deras originaltillstånd. Dvs de åt piller pga av den sida du fick se!
Läkare är nyttiga idioter i läkemedelsbolagens tjänst!
De går lika hårt på propagandan som alla andra. För länge sedan när lyckopiller precis kommit på modet gick jag till läkaren för en skada som gjorde att jag inte kunde träna. Jag sade som det var att jag tränade för att inte känna mig nedstämd (vilket jag i efterhand ser berodde på min arbetsbelastning). Läkaren sålde på mig lyckopiller i stället för att hitta det som egentligen var problemet. Efter ett år hade jag lärt mig att rycka på axlarna åt allt och slutade med dem. När de direkta verkningarna försvunnit efter någon vecka kände jag en dag, Yes I'm back! En stor del av självet hade kommit tillbaka (Ett år ungefär lika bortkastat som att göra lumpen). Sedan dess har jag varit mitt kritiska själv baserat på en hälsosam dos misstänksamhet och tvivel.
Dystopier!
Då har du inte tagit del av regeringens framtidssyn som tvärt om påpekar att vi mår bättre och bättre dag för dag!
Obligatorisk läsning för den dystre: ;-))
http://www.framtidskommissionen.se/wp-content/uploads/2013/02/Framtida-utmaningar-f%C3%B6r-sammanh%C3%A5llning-och-r%C3%A4ttvisa.pdf
Nu har jag inte sett filmerna.. Men spontant känns det inte som att det är psykofarmaka som är problemet mer ett symptom på ett samhälle som är sjukt (bara det en uttjatad floskel). Finns det ingen som vet hur det ska hanteras? Det finns inte sjukdomsinsikt, på flera olika plan. Det blir extremt komplicerat.
Hur är det i andra länder? Sverige är så litet så sjukdomen sprids fortare tänker jag (?).
Visst har vi problem i ett sekulärt samhälle som alla säger skall vara så bra…
Översteprästerna, forskarna, som alla så gärna hänvisar till och som skall vara vårt samhälles räddare i nöden har inget att komma med för att lindra medborgarnas smärta.
Livet är meningslöst och enbart konsumismen kan rädda den enskilde , för tillfället…
På ledigheten söker vi oss till konsumismens helgedomar, köpgalleriorna, där vi ägnar oss åt tillbedjan via det traditionella fikandet…
Kollekten läggs i något meningslöst inköp för att tillfredsställa vår gud, Mammon.
Föraktet från prästerskapet, forskare och andra dignitärer, mot folket genom dess härolder, press och skola, gör folket passiva och ibland förtvivlade så en kemisk bikt tarvas för att det sekulära samhällets verkliga gud skall frodas, Mammon.
Genom att Mammon drar en krok genom människornas själ – lev här och nu, ty döden är evig – så är dödsskräcken och det sekulära samhällets verkliga härskare, Mammon, också samhällets drivkraft och människornas fasa. På det sättet kan man få folket att offra allt på forskningens altare, för att flytta döden framför sig så länge som möjligt.
Man kan få folket att offra allt, arbeta hur mycket som helst, betala hur mycket skatt som helst, skuldsätta sig för hela livet och kräva att alla andra skall göra likadant.
Den som insett Mammons syfte blir vred och vill riva hans altare, vägra betala skatt, sluta konsumera och naturligtvis inte låter sig drogas…..
Dock brukar segern över Mammon vara kortlivad, ty hans löften äro lockande för folket…
Men i vår tid är Mammon stark och människan svag.
Amen.
Jadu save…
Det låter som du vore Mammons riddare, Mammons utsände "savior"….
Vik hädan frestare!! 🙂
Men håll med om att läkemedelsföretagen har sett svårigheter med att få nya mediciner(nya blockbusters) genom godkännandeprocesserna. Jag tror att dessa nya psykofarmaka har blivit flera företags överlevare. På andra områden går det nog rätt trögt.
Jag har jobbat litet inom psyk…
Jämfört med annan medicin så är psykgrejorna rena släggan. Man använder så grova metoder att allt annat är rena finliret..
ta Litium…
En slägga i skallen. Så funkar det…
Aj då…själv hållerjag mig till överdosering av saltlakrits för att fungera ibland. Jag tror det funkar förutom själva "förgiftningen" av övrig kemi i innehållsförteckningen.
@Thomas
Amen!
Lite samma spår? :
http://vembryrsig.nu
Man upprepar nu samma system med centralstimulerande medel Ritalin, Concerta Metamina de utgår också från DSM kriterierna som endast fungerar som en mall som individen passas in till, DAMP, Asperger , ADHD, ADD exakt samma som för att diagnostisera.
Och det räcker med att man visar att man är uttråkad så får man diagnos ,läkemedel och ett potentiellt förstört liv.
ja nu senast hade USA den här killen med Asperger vars morsa var lite vapenfetisch. Alltså lätt till åtkomst. Aspar är väl kända för lite enstöringsliv så är man mobbbad genom livet etc så kan psykos-problem pga mediciner ställa till det. Jag tror att den här känslan med "payback" är väldigt farlig. Ändå dryper det av detta tema inom underhållningsvåldet.
På marginalen får man lite vad man sår. Moral och pengar är svårt att hantera är sensmoralen.
Naturligtvis den killen led ju alla helvetes kval innan detta ingen människa gör sådant annars.Tar man i från människor sitt värde så som sker med mobbning kan ju den utsatta inte relatera till annat än depression/Ångest och utanförskap och att den människan ska funka som "vanligt" folk är ju dumheter de vet den ju inte vad det är, det är som att släppa ut ett rovdjur uppvuxet på zoo.
Alltså…
Att leva med sin morsa har ingen grabb mått väl av.
min far dog när jag var fyra, så jag vet… jag hade en kamp som femtonåring för att bryta mig loss.
Inte för att morsan ville mig illa utan tvärtom.
Nu har vi en hel generation grabbar som lever med sin mor!
De flesta blir ju inte Breivikare, men det räcker ju med en…..
Lägg om kursen!
Skapa ekonomiska förutsättningar för kärnfamiljen!
Återinför värnplikten!
Återinför pojk- och flickskolor.
Sonen som aldrig kom hemifrån, eller sonen som aldrig kom hemifrån innan farsan dog, har jag sett ett antal gånger och ingen av sönerna har ett "lyckat" liv.
Håller med dig … men "Återinför pojk- och flickskolor." har jag aldrig funderat över. Vänligen utveckla!
B…
i Högstadiet (för mig realskolan) så utvecklas pojkar och flickor väldigt olika och olika takt..
En del (som jag) var senfärdig (alltid varit) och väntade ett år innan jag gick över till realskolan…
Då kom jag bättre i fas med de andra..
Dessutom hade jag lyckan att komma in på en flickskola, som just då hade sin första blandade realklass, så jag såg hur flickskolan funkade…
och fick höra lärarnas reaktioner…
Det var ett annat drag i realklassen, även om flickskolan slutade med samma resultat.
Om grabbarna slapp att lida av sina hormonrubbningar när det driver runt snygga tjejer så kunde de koncentrera sig på skolarbetet.
Skolans personal kunde hålla en annat tempo, en annan stil och så vidare…
Idag så har männen lämnat över all uppfostran av sönerna till kvinnorna och det är en katastrof.
Värnplikten var det sista…
Jag träffade en gång en armenier, vars lillebror började bli ett problem. Storebror var bara 25, men han var då familjens överhuvud och tog tag i lillebror och skickade honom till ett kloster i Libanon, där han fick vara i två år…
Så när han kom hem till Sverige igen, så var han ingen gatumarodör längre….
Ibland önskar jag att jag var armenier….
@Thomas; inte jag heller…flickor som är så bra 🙂 men seriöst…att blanda är bra. Bra för allas personlighet liksom för att utveckla sociala färdigheter etc. Tyckte nog att hormon-perioden inte ställde till det i plugget.
Viktigt är ju hur som att samhället lär sig att ta ansvar för sina medmänniskor och inte bara medicinerar bort ett problem eller stöter bort som i fallet mobbing, utan bryr sig om varför trivs du inte i din livssituation? vad kan man ändra på? med all teknik som nu finns finns där kanske ett sätt att individ anpassa tex skolan som lägger en otroligt viktig grund för vidare utveckling.
koncentrerade doser kemikalier med ytterst tveksamma kliniska resultat som inriktar sig direkt på din verklighetsuppfattning när du redan mår dåligt är kanske inte vägen att gå.
Är man då även ung och en läkare säger åt dig att du har en obalans i hjärnan som gör dig annorlunda lycka till att hitta hem igen säger jag då,. och då kanske man inte ens börjat experimentera med den statligt sanktionerade favorit drogen alkohol än.
Rttck..
I gymnasiet och högskolan då eleverna är mer målinriktade, så skall naturligtvis det inte handla så mycket om uppfostran.
Internatskolor, som jag själv var elev på vid flera tillfällen, är en utmärkt skolform, särskilt där olika åldersgrupper måste ta hänsyn till varandra…
Men just i brytningsåren så tas det ingen hänsyn till pojkarna..
Och det är inget jag själv drabbats av utan vad jag sett skett hänt sedan min tid i skolan…
Som förälder, som lärare, som medborgare, osv…
Jag har därför inte en PK-åsikt, utan utgår från mina erfarenheter som människa!
rttck..
Det finns en bok om detta som skrevs för ganska många år sedan, som utgår från en tysk folksaga som egentligen handlar om puberteten…
Järn-Hans..
@Thomas; Internatskolor har jag bara fördomar kring men givetvis finns det säkert bra skolor med bra lärare. Men många av avslöjandena kring vad som florerar gör knappast saken bättre. Särskilt för de som inte passar in. Den pubertala mobbningsverksamheten drivs i skolorna som religiösa riter. Är säker på att flertalet av översittarna blir oerhört usla ledare men framgångsrika ändå.
Angående orsaker till depressioner kanske man skall fundera över vad infraljuden från vindkraftverken gör med oss?
Sveriges första stora vindkrafverk utanför Maglarp lades bland annat ner av den anledningen.
Här är en länk som verkar beskriva det jag märker ibland, att det blir interferens vid vissa vindriktningar och styrkor. länk
Obs! jag har av tidsbrist inte läst hela.
Från wikipedia angående kritik av vindkraft: wikipedialänk
"Buller från vindkraftverk stör mer än buller från väg och flyg, varför de gränsvärde som tillämpas inte är rättvisande och problemet därmed underskattas.[64][65] Inte heller det infraljud som orsakas av vindkraftverk tas i beaktande.[66] Enligt en sammanställning gjord av bland annat forskare vid Karolinska Institutet på uppdrag av Naturvårdsverket är det inte troligt att allvarliga störningar till följd av lågfrekvensbuller från vindkraft är att vänta i framtiden, förutsatt att riktvärdet utomhus vid bostadens fasad, 40 dB (LAeq,24h), och Socialstyrelsen riktvärden för lågfrekvent buller inomhus är uppfyllda, dvs att vindkraftverken drivs inom ramen för de miljötillstånd som har getts. Men en annan slutstas var att vindkraftsbuller orsakar bullerstörningar bland boende. Vid bullernivåer på mellan 35 och 40 dbA, det vill säga precis under riktvärdet 40 dB, uppgav 10-20 procent att de är mycket eller ganska störda av buller. Förutom besvärsupplevelser har inga påtagliga ohälsoeffekter av vindkraftsbuller kunnat påvisas.[67]
"
Och försöker man granska kriterierna som sjuk-industrin satt upp kan man ju strimla dem som DAMP-industrins Sverige president Gillberg gjorde så är det endast patienternas ord kvar och de väger lätt i mot professorers.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/professor-gillberg-fick-inte-ratt_5607887.svd
"Alla som är samhällstillvända behöver medicinering", kan jag föreställa mig en korridorskamrat jag hade för länge sedan säga.
Han garvade åt samhällstillvända. Han läste till ekonom förstås. En självgod jävel från Örebro som hade varit löjtnant innan han började plugga på universitet. En riktig "Greed is good"-typ. Gunnar något, hette han. Får väl hoppas att det inte gick alltför bra för honom. Det är nog ingen större risk att han mognade.
Jag skriver det här delvis för att det vore skoj om någon här fattar vem jag pratar om. Ett litet test för att kolla hur litet Sverige är.
Jag lyckades hitta killen på nätet och han förefaller som en reko person. Jag hittar inget att förarga mig på. Ville bara säga det om någon mot förmodan kommer på vem det är jag snackade om.
Skolskjutningarna i USA
http://ssristories.com/index.php?p=school
Inte bara skjutningar, lite allt i allo. Knivdråp även de uppmärksammade i kina. Intressant, hög korrelering men ingen direkt samband.
Skulle vara intressant med en undersökning, SSRI behandlade poliser eller militärer, hur ser deras gärning ut, dvs utbildade för att hantera våldsamma situationer, men ändå "skjuter först"
Visst är det bra med medicin som hjälper mot depression, men frågan är om man inte övermedicinerar? Vilket förmodligen är ett resultat av att läkemedelsbolagens propaganda slagit igenom på alla nivåer.
Att ta sig igenom en period med nedstämdhet eller lättare depression lär en att hantera liknande situationer bättre i framtiden, i stället för att bara rycka på axlarna som blir resultatet av lyckopiller.
Sen kan man undra vad det får för konsekvenser i samhället i stort om en förhållandevis stor del av befolkningen bara rycker på axlarna och går vidare i stället för att ta tag i problem. Hur många beslutsfattare går på "lyckopiller"? Blir det bra beslut om man inte riktigt bryr sig?
Hur gjorde våra förfäder, de om några hade det väl djäkligt tufft, men de redde ut det utan lyckopiller. Hårt arbete, en sup på lördagskvällen och kyrkan på söndag. Tog man inte tag i sina problem svalt familjen och gick under, det var bara att spotta i nävarna och gå vidare.
Intressant inlägg, men jag blir deprimerad av att läsa det. Nu är det psykakuten som gäller för min del resten av fredagen.
Det här är ett ämne som definitivt är värt att uppmärksamma. Jag vill dock ge en nyans i det också. Min fru drabbades av en depression för ett antal år sedan och fick SSRI. När de hade börjat verka efter några veckor sa hon att livet innan hade känts som en uppförsbacke innan, från hela barndomen (och det finns en hel del trauman där) och framåt. Man blir inte lycklig av SSRI och inte avtrubbad heller vad jag har hört från andra som också nyttjat dem men de kapar dalarna. Hon har försökt trappa ner men då har besvären återkommit. En del biverkningar som fanns i början har försvunnit med tiden. Kanske är det så att en del människor har lägre naturlig serotonin-utsöndring och behöver lite hjälp, precis som en del människor måste äta levaxin för sköldkörteln hela livet eller blodtrycksmedicin p g a ärfliga faktorer? För en del fungerar livet bra med SSRI, man måste så klart se över sina vanor och tankemömster också. Och nej, vi tillbringar inte våra liv i köpcentra utan försöker att fylla våra liv med kvalitet så gott det går.
Jag träffade en gång en man som led av panikångest.
En genomsnäll människa!
"Jag visste inte att jag led av panikångest, men den dagen jag tog min första sup, som trettonåring, så började jag leva", sa han.
"Sedan söp jag fram till jag blev trettio, och då kom panikångesten tillbaka, fastän jag söp"….
"Så nu går jag på psykofarmaka, men det är lätt att falla tillbaka in i spriten…"
Varför så många alkisar?
Spriten är ångestdämpande….
@ ulol
Att vissa människor behöver SSRI för att de har brist på serotonin är en myt, som vissa läkare älskar att sprida. För belägg för att serotoninteorin om depression inte har någon vetenskaplig grund, läs gärna detta inlägg på Motvallsbloggen: http://www.alba.nu/motvallsbloggen/?p=11702
Alkohol är solklart det "bästa" mot ångest slår all bensodiazepiner med hästlängder, Och tillgängligheten sen! den är ju fantastisk, men den generera också mest ångest
@Dan Gmark Det är klart att det är en myt. Det handlar aldrig om brist på Serotonin. Medicinen hindrar återupptagningen av serotonin till synapsens nervceller, därav namnet. Selektiva serotoninåterupptagshämmare, SSRI (Selective serotonin reuptake inhibitor). Medicinen är kraftfull, biverkningarna finns där, men man ska inte underskatta den hjälp den faktiskt ger människor också.
@Los puddas Tyvärr anser jag att du har rätt.
Tänk bara att snart få bensodiazepiner hemkörda t.ex
…eller att ha en personlig apotekare, som Charlie Harper har.
Pendeln har svängt från att man i överdrivet patriotisk folkkärlek ville utrota genetiska sjukdomar genom giftemålsförbud och kastrering. Nu har pendeln svängt åt andra hållet. Det finns inte längre något svenskt folk att hysa kärlek till eller att bry sig om. Omvärlden älskade svensk statistik från en homogen befolkning – ett minne blott. Nu väller det in människor på sjukhusen med svåra psykiska och fyskiska problem orsakade av århundraden av inavel.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Inavel#Inavel_i_Sverige
"Studier av mitokondriellt DNA har visat att inavel mellan människor är tämligen ovanligt i Sverige ur ett historiskt perspektiv."
MAO du har ingen aning vad du pratar om.
Jag har fått det intrycket att livet har blivit så komplicerat för de som är unga nuförtiden,man måste nog ta tillvara de små glädjeämnena, som finns.
Går var tionde svensk på anti-depressivt?
Då kan man lika gärna legalisera all narkotika, bruket skulle inte kunna öka över den nivån oavsett vad som händer.
Psykologi och psykiatri har haft svårt att bli framgångsrikt. Det är förstås en svår bransch. Det som funkar bäst verkar vara det som är mest konkret. Kognitiv beteendeterapi som handlar om att träna in ett beteende genom att helt enkelt göra si och så och upprepa det. Åsså överhuvudtaget att få prata om sina problem med någon som lyssnar förstående. Medicinerandet är säkert effektivt i vissa specifika tillämpningar, men om var tionde svensk går på lyckopiller så verkar inte det ha skapat någon utbredd eufori i alla fall.
Alltså var tionde ger riktigt skrämmande religiösa vibbar. Men ett annat sätt att se på det är att det tionde är läkemedelsbolaget mjölkkossa som ska betala för bonusar och utvecklingen av nästa mjölkkossa. Utvecklingen leder förstås i förlängningen till att varje medborgare behöver medicineras, kanske livslångt redan från födseln. Marknadskrafterna i ett nötskal. Men det är ju bra, eller hur? Och lyckopiller som man inte blir lycklig av, bara mindre olycklig, är nog en av industrins största marknadsföringsframgångar, någonsin. Hur reder du ut det här Kapitalist, och får det att se bra ut?
Karl…
Folks mage, alltså maten, måste ju vara världens största marknad, men lyckopiller ligger nog inte långt efter….
Gunnar, du har så rätt. Nu börjar man sälja smart mat med "läkemedel" redan inkorporerade i maten. Och då tänker jag inte på hästburgare med nandrolon och hippotrim, utan på "smarta" bakterieodlingar som numera säljs i den välsorterade dagligvaruhandeln, med tillskott av vitaminer och annat som den moderna människan idag lider svår brist av, enligt reklamen.
Precis!
Halalslaktade kreatur med d-vitamintillskott!
i alla former…
vilken tur jag isådanafall har haft som gått till öppenpsykiatrin på Södermalm, där blir det tvärstopp om man ber om antidepressiva när man är deppad(beror givetvis hur desperat man är, är man t ex suicidal så får man nog prata och lite psykofarmaka och sedan inbokade tider att komma tebax till) och får ist. inbokade tider för en relativt billig penning. Vettefan vad som skulle hända om jag gick till vårdcentralen(som numera ägs av Capio).
För att pigga upp alla deppiga stackare så länkar jag till detta blogpiller med sida upp och sida ned som jag just upptäckt och drogat mig själv med tills jag fått magont som biverkning:
http://katastrofalaomslag.blogspot.se/
"Spänsta med OK"
Har du provat stolpiller?
Annars fungerar alltid Avigsidan.
http://www.avigsidan.com/avigsidan/avigt001.html
Karl, ja håll i stolen när det blåser:
http://katastrofalaomslag.blogspot.se/2011/05/sydkust-teamet.html
Tack för länken Kapitalist. Han skriver riktigt bra – sarkasmen i texterna är överväldigande. Det blev många goda garv 🙂
"Han kör lastbil.
Han har en mycket trång hatt.
Han kan spela gitarr.
Joe – mannen du hade velat känna."
HAHAHAHAHAHAHA!!!(Jag skrattar så mycket så jag får kraftfulla hostattacker)
Är psykolog och har jobbat inom psykiatrin i sju år. Före och efter det på privatmottagning. Blev rätt chockad under de sju åren när jag fick en insyn i hur öppetpsykiatriskt arbete går till och har fortfarande rätt svårt att analysera varför det inte fungerar men ska göra ett snabbt försök. Vad gäller medicinering så är nog de flesta läkare tveksamma till pillren utom för psykoser, bipolära tillstånd och djupa depressioner. Men de har inga alternativ. Tid (och pengar) för ordentliga terapier saknas och ofta verklig kunskap hos personalen. De läkare som är pillerälskande ger det utan betänkligheter till ungdomar som fortfarande är i en utvecklingsfas. Under senare år har terapier som jobbar med patienternas känslor mobbats ut av ledningen och man talar vitt och brett om KBT i alla sammanhang. Har även fått med media på den Hallelujasången. KBT kan väl vara bra i vissa fall. Men där jobbar man med förnuftet, som patienterna länge försökt använda för att bota sig själva och skulle i stället behöva ett alternativ som går djupare. Min upplevelse var att de flesta patienter behöver samtal där man tas på allvar och får möta en medmänniska som orkar bära ens lidande. Men det saknas både tid, kunskap och erfarenhet för ett sådant förhållningssätt. Psykiatrin är som alla andra sektorer infiltrerad av det senkapitalistiska tänkandet. Alltså – så mycket jobb (kvaliten spelar mindre roll) som möjligt på kortast möjliga tid. Det är vad ytterst den politiska ledningen kräver och kanske också samhällsekonomin. Personalen dignar under bördan och ägnar sig mest åt interna konflikter för att slippa tänka på patienterna.
Moventia
Det där sista…
"ägnar sig mest åt interna konflikter", verkar vara typiskt för allt arbete som gäller vård av människor…
Psyk, åldringsvården, demensvården, LVU eller kriminalvården…
Ja, skolan oxå, förstås…
Tack för inblicken! Tror att en utveckling mot USAs avslappnade hållning mot psykiska åkommor och terapi skulle vara bra även för Sverige, men vi håller ju fortfarande fast vid vår självspäkande vetbästmentalitet där allt normavvikande betraktas med misstänksamhet. Förövrigt vet jag som alltid bäst.
Tänk vad lätt det är för den som är frisk att raljera över dem som äter ”lyckopiller”. Av egen erfarenhet kan jag meddela att man inte blir ett dugg lycklig när man äter sådan medicin. I mitt fall rädda den mitt liv.
År 1985 hade jag under lång tid arbetat stenhårt, mina föräldrar hade dött av svåra sjukdomar och två av mina barn hade genomgått flera riktigt stora operationer. Dag efter dag fick jag allt svårare att andas när jag skulle försöka koppla av efter jobbet. En dag på tunnelbanan på väg hem försvann plötsligt hörseln. Samtidigt krympte synfältet ihop och pulsen ökade dramatiskt. Nu dör jag, tänkte jag – 35 år gammal med tre barn – när jag staplade av tunnelbanan och föll ner på en bänk vid Fridhemsplans tunnelbanestation.
De följande tre åren var en fasa. Min puls låg på 130 och jag hade sådan yrsel att jag tog snedsteg när jag gick. Och jag hade andnöd hela tiden. Efter besök hos ett tiotal läkare med ryggmärgsprover, skallröntgen, blodprover, boreliaprover och fullständigt meningslös kognitiv terapi och gestaltterapi fick jag kontakt med en psykiatriker som sa: du har panikångest (ingen hade hört talas om det då). Din hjärna spelar dig ett spratt. Ett antal signalsubstanser (serotonin, noradrenalin och kortisol) har kommit i obalans. Ät den här medicinen så ska du se att du är som vanligt igen om några veckor.
Medicinen ifråga var lyckopillret Anafranil. Efter två veckor kändes det som om ett draperi drogs ifrån. En morgon när jag vaknade var allt precis som vanligt igen. Jag åt sedan Anafranil och efterföljaren Cipramil i cirka fyra år innan jag kunde trappa ner.
Sedan dess har jag mått bra. Jag vet inte hur mitt liv hade gestaltat sig utan mediciner. Men jag blir ursinnig när man gör sig lustig över mig och alla andra som varit tvungna att medicinera för att vissa substanser i vår kropp har råkat i obalans. Det är inte vårt fel. Inte skrattar man väl åt människor med diabetes som behöver ”lyckoinsulin”.
Samhället ställer stora krav på prestation.
Alla har vi en gräns, men innan den är nådd så tror vi inte att den finns!
Vad jag raljerar över är överförskrivning och läkare som agerar nyttiga idioter för att läkemedelsbolagen ska kunna mjölka ut maxvinster av i huvudsak friska individer. Har inget att säga om att de som verkligen behöver medicin får och använder den. Jag vet av nära anhörig att lyckopiller t.ex. hjälper mot panikångest, så jag har inget att invända mot det.
Tack för inblicken, för övrigt.
Håller med.Jag hade själv kunnat raljera för ett par år sen innan jag drabbades av panikångest och enorma sömnproblem. Sov typ 3 timmar per natt och låg sen och grubblade och fick panikångest. Trode inte det kunde drabba mig som högpresterande civing. Hade hamnat på ett konkursmässigt företag och sonen hade stora problem/utbrott vilket led till slitningar i äktenskapet. Förstod dagtid att jag överdrev och att jag egentligen hade det ok och allt skulle ordna sig men nattetid kom tankarna och kände att jag höll på att bli galen. I mitt fall började jag med sömnpiller och det bröt den onda cirkeln.
Och, som sagt, jag hade raljerat mycket innan över folk som fick ångest och knaprade piller. Det gör jag inte längre.
Ericb, det kallas inte vargtimmen för intet. Det är då sanningen uppdagas innan man går in i den dagliga psykosen som kallas normalitet…
@ Seglaren
Det är sant att vissa människor blir hjälpta av olika typer av psykofarmaka, t.ex. SSRI. Däremot är jämförelsen med insulin felaktig och det vet nog de flesta läkare. Vetenskapen visste det i alla fall redan 1969. Se t.ex. boken Anatomy of an Epidemic. Magic Bullets, Psychiatric Drugs, and the Astonishing Rise of Mental Illness in America av Robert Whitaker.
http://www.alba.nu/motvallsbloggen/?p=3200
Låt dom raljera. Personer som tror att lösningen är motion och "ta dig i kragen, alla har ångest", dom vet inte vad en riktig ångestattack är. Det är samma personer som säger att det bara är att trycka ned kopplingen och styra sig ur en vattenplaning – dom har helt enkelt aldrig upplevt en riktig vattenplaning.
Jag har också tagit hjälp av "lyckopiller", äter de fortfarande i väldigt små doser drygt tio år senare. Det finns biverkningar, det är det inget snack om. Men om det hjälper mig att undvika en enda av de vidriga ångestattacker som tidigare plågade mig, kommer jag att äta de resten av livet.
Jag kan utveckla mer om det är någon som önskar, men min erfarenhet är att ångestattacker är högst personliga och unika. Ingen personlig anledning till ångestattacker är den andra identisk lik.
Det är Seglaren igen. De som har ätit Anafranil och Cipramil under lång tid vet vilken effekt dessa substanser har på sexuallivet. Lyckopiller – glöm det!
Mycket bra inlägg Cornu. Orkade dock bara läsa första stycket. Kan skriva km-långt men istället tar en jämförelse. Jag tror att dagens stads och landstings drivna sjukvård fungerar som gamla Ryssland eller andra kommunistiska diktatur stater. Småpåvar, diktaturfasoner, ineffektivitet, hierarkier, inte göra mer än man behöver, och dom som vill göra mer än de behöver, trampar dom på. Det för inte samhället framåt. Och inget annat heller. Och dyrt.
Du är inte så intelligent, va?
Tråkigt att läsa om alla de fall där man haft antidepressiva som räddare i nöden. Naturligtvis mycket bra, men…..
I alla tider har människor haft tragedier och tråkigheter. I alla tider har inte mänskligheten haft tillgång till antidepressiva.
Livet är tufft. Nära dör, man skils från sin kära, sjukdomar och annat elände.
Men samtidigt är det det som kallas livet och dessutom. Det enda som är riktigt säkert är att vi alla kommer att dö. Det kan man ju i och för sig äta anti för.
Sen tror jag i min tro att förutsättningen för att känna glädje och eufori är också att känna smärta och sorg. Anti ger bara gråskala!
Hur många öl innanför västen innan det bidraget?
Tro vad du vill Nils Nilsson. Fortsätt du lev i din bubbla och grubbla med din kvasifilosofi som grund. Gör oss andra en tjänst och gör så få försök som möjligt att kommunicera med omvärlden.
Don Nomiz. Bubbla och grubbla. Diagnoser har kommit och gått. Man har bränt häxor. Svid och brännkärring, Fibromyalgi. Nu senaste åren en massa bokstavsdiagnoser.
I Sverige blir vi bara rikare, lyckligare, duktigare. Ser på bättre tv och bor i allt finare hem. Lyckligare brölopp och kör finare bilar.
Men vi blir allt mer olyckliga, sjuka och anti. Systemfel?
Varför så många frågor? Varför så få svar? Vad är si? Vad är så? Vad är bättre? Vad är finare? Vad är duktigare? Vad är rikare? Vad är lyckligare? – Grubblerierna fortsätter…
Jag grubblar inte. Bara att allt ändras. Nya paradigm hela tiden. Själv jobbat i sjukvården i 22 år. Antibiotika är bra? eller? Bara att skriva ut i mängder?
Kolla på Neurosedyn, lobac, vioxx, Waran. Förr i var mans hem!
Nu när du blir lite mer konkret så håller jag med dig. Jag ifrågasätter själv hur Flouxetin, som jag äter 20 mg av var tredje dag, kan vara godkänd för livslång behandling. Jag har upplevt biverkningar som gör att jag ifrågasätter min egen medicinering.
Det var inte helt lätt att utröna ditt budskap i din ursprungliga kommentar, den kändes raljerande och visade, i mitt tycke, brister i förståelse för utsatta människor. Därav mitt eget raljerande sätt i mina kommentarer till dig. Jag ber om ursäkt för det.
Don Nomiz. Tempot är högt i samhället. Hjulen rullar snabbare och snabbare. Det är svårt att hänga med. Alla kraven och normen av ett lyckligt liv, rikedom och status. Många har svårt att uppfylla allt. Det är jättesynd om alla som mår dåligt. Sjukt att det blivit så här.
All den överutskrivning av antidepressiv medicin till barnen i skolan. Det är inte bra tror jag och löser inte det verkliga problemet varför de mår dåligt. Vad händer på sikt.
Och till dig och alla andra här som mår dåligt var aldrig min mening att raljera och vara dum. Jag önskar er gott tillfrisknande och ett gott liv.
Nils..
Fibromyalgi har troligen en fysisk förklaring…
FE-förgiftning…
Det mest ovetenskapliga, osakliga, tramsiga och olyckliga inlägg jag läst hittills.
Jag är själv läkare (dock inte psykiater). Självmord är 10 gånger vanligare än trafikorsakad död i Sverige. Det är den vanligaste dödsorsaken för män mellan 25-50. Rätt använda antidepressiva har en bevisat minskad dödlighet i den gruppen.
Att tramsa omkring och raljera över ett viktigt ämne som detta är att förstöra en viktig debatt och diskussion. Det får mig också att inse att Cornu förmodligen är lika inkompetent och raljerande i ämnen som jag inte kan syna på samma sätt.
Jag är för en kritisk, saklig och vetenskaplig samhällsdiskussion i detta ämne. Tyvärr saboteras detta av oseriösa tramsinlägg från t.ex. Cornu..
Tack.
@medikus Jag säger också tack. Din kommentar behövdes verkligen i den här tråden.
Men en del av frågan var i fall "den gruppen" verkligen har en miljon medlemmar i Sverige. Och kanske ifall drogandet har negativa konsekvenser för alla de som felmedicineras med den? Och du vet, även om det kanske är svårt at mäta kliniskt, men välmåga är inte detsamma som en binär variabel i en regressionsmodell som har värdet "död" eller "ännu inte död".
Jag kan förstå att läkare avgränsar sin uppgift till minskad mortalitet, för att det gör deras jobb enklare. Men det sammanfaller inte nödvändigtvis med deras kunders verkliga intresse av livskvalitet.
@Kapitalist. En människa som mår så psykiskt dåligt att hen inte ser någon annan utväg än döden ska först och främst hindras från att ta sitt liv. I nästa fas kanske människan behöver medicin för att överhuvudtaget vara mottaglig för samtal eller terapi. Nånstans längre fram börjar livskvalite bli aktuellt igen.
"En binär variabel i en regressionsmodel"? Vem försöker du imponera på? Jag som höll på att dö skulle gärna vilja träffa dig öga mot öga,
Cornu tror t ex på klimatkatastrof och samtidigt på peak fossil för att det passar hans "agenda".
@Fredrik L – Vad är Cornus agenda?
@medikus Påståendet att antidepressiva leder till minskad dödlighet i gruppen "svenska män mellan 25-50 år" får du gärna berätta var det kommer ifrån. Sist jag satte mig in i en del av detta stora ämne så var juryn ute i många avgörande frågor.
T.ex. så är väl serotoninhypotesen just en hypotes alltjämt?
Placeboeffekten är i samma nivå som effekten av aktiv substans (särskilt om placebon prepareras med ämnen som ger biverkningar så att deltagarna verkligen tror att de får just äkta vara). Detta alltså när man tittar på även de studier som inte lyfts fram av bolagen själva.
Irving Kirsch är en person som gjort en del på området t.ex.:
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2253608/
Meximixus. "Om du skriver som jag inte håller med så måste allt du skriver vara fel" är otroligt lågbegåvat av dig. Sluta läs bloggen eller sluta gnäll. Kan du inte skilja på sak och person så bör du nog inte vara doktor. Byt jobb.
För övrigt så har (jag) ingenstans skrivit att all medicinering är fel, men det är knappast så att 10% av Sveriges befolkning går omkring med panikångest. Får höra från bekanta som erbjuds psykofarmaka mot alla möjliga krämpor, ont i ryggen, etc, så de ska sluta bry sig och sluta belasta vården.
Att många känner sig nedstämda eller lätt deprimerade hänger förstås ihop med deras livssituation. Och den mest krävande delen är ofta arbetet. I stället för att lägga ut miljarder på att medicinera bort symptomen skulle man kunna satsa en bråkdel på att låta någon skriva en instruktionsbok om hur man hanterar svåra situationer i livet och undviker att hamna i en situation som man inte trivs i. Fast det kanske redan finns.
T.ex. smickras många av erbjudanden att ta på sig mera ansvar i arbetslivet, ovetande om att de snabbt kommer att hamna i en situation som de inte trivs i, det blir allt flera måsten, kraven ökar och personen får göra allt mindre av sånt som den egentligen tycker om. Sen går de in i väggen och/eller måste medicineras för att stå ut.
Läs gärna kommentaren av ”medikus” ovan. Det är den typ av argumentation som du kan bli utsatt för om en läkare vill övertala dig att börja använda SSRI: Ovetenskaplig, osaklig, tramsig och olycklig.
Ovetenskaplig: Antidepressivas effekt för att minska självmorden är inte bevisad. För vissa grupper tycks självmorden i stället öka när de får SSRI. Se även kommentaren av Jörgen ovan.
Osaklig: Att påstå att Cornu ”tramsar omkring och raljerar” är typiskt för läkare som försöker avfärda alla som har en annan åsikt om läkemedelsbruk.
Tramsig: ”medikus” säger att hen ”är för en kritisk, saklig och vetenskaplig samhällsdiskussion” utan att själv vara varken vetenskaplig eller saklig i sin kommentar.
Olycklig: ”medikus” glömmer det som borde vara viktigast för en läkare att påpeka i en diskussion om detta ämne. Nämligen att det kan vara livsfarligt att plötsligt avbryta en medicinering med SSRI (”antidepressiva”). Utsättningen av preparaten måste ske successivt och över lång tid. Den bör helst ske i samarbete med en läkare som har kunskap om utsättningsproblematiken. Utsättningssymptomen kan vara plågsamma, och farliga.
Nu väntar vi på att ”medikus” ska komma med ett sakligt och vetenskapligt inlägg i denna diskussion. Till dess kommer åtminstone jag att anse att ”medikus” är en av dem som läkemedelsindustrin brukar skicka ut för när någon av dess viktigaste inkomstkällor ifrågasätts. (Se film nr 3 från Who Cares in Sweden?)
Jag vill förtydliga att jag inte är psykiater eller allmänläkare. Jag har inga specialkunskaper inom området varför jag inte tänker ge mig in i en djup diskussion om antidepressivas plats i behandlingen av depression.
Jag har naturligtvis inte några som helst ekonomiska incitament för att skriva ut läkemedel av någon sort.
Som svar på Dan Gmark:
Klart är väl ändå att SSRI är en bra behandling mot depression. Framförallt svårare depression. Depression ger en klart ökad risk för självmord. Därmed är behandling av depression en viktig del av förebyggandet av självmord. Tendensen till riskökning man sett framförallt tidigt i behandlingen är ju känd och ska såklart noga förebyggas. Den väger dock sannolikt inte tyngre än de positiva långtidseffekterna.
Jag vill poängtera att jag inte är speciellt insatt i ämnet och syftet med mitt inlägg var inte att ta upp den vetenskapliga diskussionen utan peka på bristerna i Cornus inlägg.
Han skriver bl.a. att man ger "jobbiga patienter" SSRI för att underlätta sin egen vardag. Han skriver att nya DSM rekommenderar behandling till alla som inte uppfyller hans raljerande bild av en "bra konsument". I hans generaliserande ton förutsätter jag att han menar att en ovanstående gäller en betyande del av sjukvården och inte bara någon anekdotisk vårdkontakt som Cornu råkat ut för eller läst om.
Enligt min mening oerhört osakligt och ett inlägg i samhällsdebatten som tar plats från en viktigt diskussion.
Jag välkomnar alla Dan Gmarks viktiga synpunkter om läkemedelsbruk.
Det enda osakliga i Dan Gmarks inlägg är att jag skulle vara nån bulvan för läkemedelsindustrin.
Du har inga som helst specialkunskaper, men skriver alltså ändå ut psykofarmaka?
Man får hoppas att det inte är så illa att läkare skriver ut psykofarmaka utan specialkunskaper.
Psykologtidningen hade en intressant artikel i ämnet med anledning av psykologiprofessorn Irving Kirsch bok The Emperor’s New Drugs. Slutsatsen i boken verkar vara att de antidepressiva medlen fungerar som placebo med biverkningar. Pga svåra biverkningar kan patienter i dubbelblindtest av medicinerna ofta räkna ut om de fått en aktiv substans eller ett sockerpiller. Vetskapen om att de äter en aktiv substans förbättrar placeboeffekten.En effekt som tydligen försvinner om den antidepressiva medicinen testas mot ett piller som bara ger liknande biverkningar.
http://spf.inse.com/spf/textarkiv.nsf/UNID/7DE091F8993CFB31C1257A6A003E375A/$File/2012-05-antidepressiv-medicin-placebo-med-biverkningar.pdf
@Cornu:
Ursäkta mig.. Jag menade att jag inte har tillräckliga specialkunskaper för att kunna bidra ytterligare till diskussionen om SSRIs plats i behandlingsarsenalen. Jag har tillräckliga specialkunskaper för att skriva ut psykofarmaka i vissa fall men det ingår inte i mitt område.
Då är vi där igen…
En strid om påvens skägg, teknikaliteter…
Jag träffade en gång en kvinna som delade upp sitt liv i perioder…
I de olika medicineringsperioder hon levt i i större delen av sitt liv…
Ett Zombieliv utan en chans att analysera sitt liv och ta ett eget beslut alls…
”Medikus” har nu kommit med ett inlägg som är mera sakligt än det tidigare, även om det inte är vetenskapligt. Således tar jag tillbaka min förmodan att Medikus är utsänd av läkemedelsindustrin för att stoppa debatten.
Jag noterar att Medikus har backat från påståendet om en ”bevisat mindre dödlighet” till att det ”väl ändå” är klart att SSRI är en ”bra behandling mot depression”. Det är alltså mera fråga om tro än vetande. Medikus erkänner att självmordsbenägenheten kan öka i början av behandlingen med SSRI och att sådana självmord ska ”noga förebyggas”. Vad Medicus inte skriver är att läkarnas vanligaste metod för att ”noga förebygga” är att skriva ut recept på annan psykofarmaka, t.ex. benso, samtidigt med SSRI-receptet. Alltså dubbelmedicinering, med risk för dubbelt så många biverkningar. Såväl bensodiazepiner som SSRI-preparat är dessutom vanebildande och kan ge svåra utsättningsbesvär.
Den som vill sätta sig in i problematiken kan t.ex. börja med att läsa den här bloggposten från 2011: http://www.alba.nu/motvallsbloggen/?p=8277
(Kerstin, som har skrivit artikeln, är inte läkare, men däremot forskare med träning i att bedöma forskningskvalitet.)
Om mina barn någon gång skulle bli diagnostiserad med någon av alla de bokstavskombinationer som är populära just nu (t.ex. ADHD) så kommer jag att starkt motsätta mig om det inte är alldeles uppenbart korrekt. Jag vill inte att de ska få en självbild som sjuka, eller riskera att få medicinering som åtgärd på dåligt uppförande eller andra personliga problem. Det måste vara bättre att utgå från att man är frisk, men har vissa problem som man måste övervinna.
Om du är en lyhörd, förstående och empatisk förälder med en god bild över dig själv och din fru (arv och miljö), så kommer det inte komma som någon överraskning om dina barn skulle få en sådan diagnos. Att likställa en ADHD-diagnos med en sjukdom, det är värderingar som du kan förklara för dina barn att de är felaktiga.
Om du känner dig orolig över en feldiagnos gällande ADHD, kan det finnas fog för det. Om du vet att det finns hög intelligens i släkten så finns det exempel på särbegåvade barn som felaktigt har fått diagnosen. Du kan läsa mer om detta på mensas hemsida och deras GCP (Gifted Children Programme). Det visar sig oftast också i form av koncentrationssvårigheter och ett allmänt ointresse av skolans repetitiva inlärningsmönster. Barnen är helt enkelt understimulerade.
+1
Jag tror det finns många exempel på människor som inte nödvändigtvis skulle mått bättre av en ADHD-etikett & medicinering men däremot av föräldrar som förutom att tillgodose barnets basbehov även kanske gav barnet det extra stöd för att minimera de eventuella negativa effekterna av en ADHD-diagnos, inbillad eller inte.
Jag jobbade en gång som elevassistent ett tag…
Man samlade ihop alla dessa i kommunen för att lyssna på en föreläsare från skolverket…
"ADHD, och andra bokstavsdiagnoser hade ingen större betydelse i det gamla bondesamhället för där fanns arbete åt alla…"
Tyvärr så klickade det till i min skalle (som förorättad gammal bonde) och jag utbröt:
"Då får man inte sätta en diagnos på dessa, ty det är inte folket det är fel på utan samhället som inte har plats för dem. Och då kommer man att diagnosticera alla som är arbetslösa framöver då jobben försvinner…"
Damen från skolverket tappade fattningen någon sekund, men fortsatte sedan oberörd…
Som den äkta fascist hon var…
"Jag vill inte att de ska få en självbild som sjuka, eller riskera att få medicinering som åtgärd på dåligt uppförande eller andra personliga problem. Det måste vara bättre att utgå från att man är frisk, men har vissa problem som man måste övervinna." Det man läser i stället är föräldrarar som är så tacksamma att de har fått en diagnos på sina barn liksom att barnen själva anser det också. Dock så kan jag ju säga dig vad jag tyckte när några helt emot min vilja ville diagnostisera mig. Jag har nämligen redan sjukdomar med bokstavskombinationer av annan sort men även annan sjukdom. Som påverkar mig som person. Jag blev FÖRBANNAD! Rejält FÖRBANNAD! Jag tyckte de försökte sänka och klanka ner mig som person psykiskt. Det förlåter jag dem aldrig för ska du veta. Jag har samma åsikt som dig. Dessa läkare leder beteendepolis där de inte tycker passar en mall ska klassas som psykiskt sjuka. Fy fan för detta yrke!
Hej Lars. Är en trogen läsare sedan flera år, trots att jag inte alltid håller med om det du skriver. Som läkare vet jag att vården vi kan erbjuda psykiskt sjuka ofta är undermålig, och tabletter är en enkel lösning. Vi vet idag att de räddar väldigt många liv andra mediciner, men i många fall är de fel lösning. I en del fall är det rätt att förskriva psykofarmaka till någon med ryggsmärtor, dels för att de kan lida av någonting som heter somatoformt syndrom, och dels för att psykofarmaka faktiskt kan verka smärtlindrande eftersom vi även har receptorer för de substanser de verkar på i andra delar av kroppen än hjärnan. Jag har många exempel på när jag hellre skulle vilja ändra på världen på ett sätt som fick människor att må bättre i den, påfallande ofta är det en svår livssituation som leder till det dåliga mående som många människor upplever. De kommer till mig för att få hjälp, och det jag kan erbjuda är ofta endast lindring i form av tabletter, i förhoppning om att det kan göra att de orkar ta tag i sina liv så att de kan bli friska på sikt. Jag tycker att man kan lära mycket av kommentarer i denna tråd, och hoppas att du gör det också.
Hej Edgar!
Jag skriver för att jag värdesätter en debatt. Inte för att jag har några åsikter huggna i sten. Övermedicineringen av psykofarmaka debatteras inte, iaf inte publikt. Nu har vi iaf fått en liten debatt i detta lilla mikrokosmos.
Vad gäller somatoformt syndrom, hur belägger du att smärtan är sådan? Eller är det en chansning för inget annat fungerar? Tar du ngt ansvar för personlighetsförändringar, apati, förstört sexliv, likgiltlighet inför barn, partner och familj, spruckna förhållanden etc som kan bli resultatet av psykofarmaka, eller är din uppgift bara att få patienten att sluta klaga över sin rygg?
Sedan är det ju intressant att just Sverige har en sådan oerhörd övermedicinering. För tydligen är inte praxis att stoppa psykofarmaka i alla sjuka något normalt, utan svenskt.
Övermedicineringen i Sverige kanske beror på att det är skattebetalarna som står för mycket av kostnaden?
Jag äter SSRI, i mitt fall Citalopram. Jag är ganska ofta arg och lika ofta glad. Jag oroar mig för framtiden ibland och ser den an med tillförsikt ibland. Jag blir ledsen när något händer mina barn och stolt över deras framgångar. Jag känner ångest av allt jag inte hinner med och njuter ibland av att bara strunta i alla måsten.
Kort sagt, jag har ett brett känsloliv, som vem som helst.
Vad jag inte har är den där svårfångade underliggande ångesten, känslan av meningslöshet och av att vad jag än gör så spelar det ingen roll. Den känslan som en gång fick mig att gå ut mitt i natten och vänta vid en järnvägsövergång på ett tåg som lyckligtvis inte kom.
Jag kan bara tala för mig själv och min egen upplevelse, men den är en helt annan än den som förs fram i blogginlägget. Jag är inte avtrubbad, jag struntar inte i tillvarons alla små med- och motgångar. Jag skulle snarare vilja påstå att jag lättare kan uppfatta nyanser när det brus som ångesten utgör inte längre stör.
Nu ska det i ärlighetens namn sägas att jag inte vet hur mycket effekt medicinen har haft på mitt välbefinnande, för när jag efter alldeles för många år äntligen tog mod till mig och gick till en läkare, så fick jag också tid för samtalsterapi med en kurator. Det var en verkligt omvälvande upplevelse och där kan jag mycket väl tänka mig att det brister i många fall, i möjligheten att få den hjälpen.
Idag har jag ätit medicin i 1,5 år ungefär och under den tiden har jag lyckats bygga upp en verklighet som jag känner mig trygg i, jag känner att jag nog har utrymme i mitt liv för motgångar utan att riskera att dras ned i mörker igen, så nu känner jag mig mogen att sluta med medicinen. Det är också ett val som min läkare överlåtit åt mig, på gott och på ont.
Jag har en son som är diagnoisticerad för ADHD och som medicinerar mot det (metylfenidat, dvs det som medierna och andra okunniga älskar att kalla "amfetamin"). Utan medicinen är han ett virrvarr av impulser, som gör det svårt att nå fram och som skapar ett beteende som påminner om en drogpåverkads. Med medicinen blir han mycket mer nyanserad i sitt beteende och man känner att den verkliga personligheten får chansen att blomma ut, den som är en väldigt lugn och eftertänksam person, som i omedicinerat tillstånd helt hamnar i skymundan bakom okontrollerad impulsivitet.
Som sagt, det här är mina upplevelser, jag kan inte tala för hur andra upplever saker och ting, men det känns väldigt viktigt att få ge en nyanserad bild i debatten, utifrån ett annat perspektiv.
Tack, debatten är viktig, Micke. Det är därför jag tog upp ämnet.
Det håller jag absolut med om, en så viktig fråga förtjänar att lyftas och diskuteras ingående, där är vi nog helt överens.
Problemet, som jag ser det, är att det är svårt att få saklig debatt i frågan. Jag tror mig förstå vad du vill ha sagt med blogginlägget och jag uppfattar att du har en mer nyanserad inställning än den något raljerande tonen kan ge sken av.
Problemet är närmast att debatten tenderar att bli väldigt onyanserad. Även om det är politiken och samhället kring medicineringen som ska diskuteras halkar man lätt in på "det är normalt att vara ledsen ibland"- eller "barn har alltid varit lite bråkiga"-spåret och så skuldbelägger man den enskilde helt plötsligt. Den enskilde som redan mår dåligt, kan tilläggas.
Det behövs att skickliga samhällsdebattörer lyfter frågan, samhällsdebattörer som kan peka på ett problem eller ett tillstånd i samhället och samtidigt värna om de enskilda individer som utgör beståndsdelarna i problemet.
Vill man raljera lite trots allt så kan man ju fundera på hur länge det dröjer innan nån TV-producent lyfter piller-konceptet, i Lyxfällan-stil, så att vi kan sitta hemma i TV-soffan och ömsom förfäras och ömsom skratta åt trasiga stackare som knaprar piller istället för att göra nåt vettigt av sina liv.
När jag läser Mickes inlägg kommer jag ihåg socionomerna på socionomhögskolan i Lund som har tagit stora mått och steg för att hindra medicineringen av ADHD barn.
Deras inställning är att det är fel på familjerna och att det behövs en socionom som kommer till familjerna och pratar dom tillrätta.
Debatten är viktig. Vi måste förstå att den handlar om så mycket mer än SSRI-medicinering. Den handlar om ideologier, värderingar och vad det innebär att vara människa. Det handlar ytterst om våra barn.
En vuxen människas viktigaste verktyg är förmågan att hantera den delen hos oss själva som alltid kommer att vara ett barn. Den vuxna människans viktigaste förmåga är ett kunna trösta, vägleda, och ge uppmuntran till barnet inom sig själv. Det magiska verktyget är självkänsla.
Att ge våra barn självkänsla är en svår konst i vårt resultatinriktade och utseendefixerade samhälle. Att ge barn självförtroende är vi bra på. Att berömma prestationer gör vi i övermått. Att tala om för våra barn att de är älskade för vad det är, det gör vi i princip aldrig – det strider nämligen mot våra värderingar gällande framgång i samhället. Prestation, resultat, status och pengar – det är ingredienserna i vårt framgångsrecept. På denna blogg pratas det ofta om att vi är slavar under vårt monetära system. Vi är också mentala slavar under vår syn på vad som är en framgångsrik människa.
De signaler som vuxna människor skickar ut till barn är ofta katastrofalt felaktiga. Detta görs nästan alltid omedvetet. Vi vill gärna tro att vi har full kontroll över våra tankar och att allt som kommer ur våra munnar är genomtänkta och fulla med insikt och klargörande över de vuxnas förträfflighet. Vårt röstläge, kroppsspråk och handlande, skapar en helhet som går direkt in i barnens kommande uppfattning om hur det skall vara som vuxna.
Åter till SSRI. Jag har ätit Flouxetin i drygt 10 år. Jag känner mig på ett sätt priviligerad. Jag har fått uppleva hur det är att vara två olika personligheter. Det har gett mig en djup insikt hur lite vi kan påverka vår innersta uppfattning om verkligheten vi skapar. Jag har upplevt hur signalsubstanserna är grunden i skapandet av våra tankar, beteenden och i slutändan vår verklighet. Vi vill så gärna tro att vi som vuxna kan styra detta av "oss själva". Min erfarenhet är att vi knappt har några möjligheter alls.
Ger vi våra barn de rätta verktygen från början, kan vi undvika de flesta psykiska problem som uppkommer i vuxen ålder. Tyvärr har vi vuxna i många fall en alldeles för liten verktygslåda. Betänk att det barnens små hjärnor som utvecklas och att det är vi vuxna som är ansvariga för att utveckling blir sund och stabil. Alla är vi individer och unika, därför är det föräldrarnas skyldighet att lära känna sig själva och få insikt i sina egna värderingar och beteenden, det är det som kommer att lägga grunden för barnets värderingar, självkänsla och förmåga att hantera livets alla situationer och växlingar. Barnens första 15 år, med undantaget av de första 1½ åren, präglas av en miljö som har ett direkt motsatsförhållande till lyhördhet, individanpassning och skapande av självkänsla. Skolan är i mångt och mycket en katastrofal miljö för barn som uppfattar sig själv som utanför och som inte passar in i mallen. Det är inget problem att hitta de 10%, som är läkemedelbolagens marknad, i den miljön.
Det är ofta i det små omedvetna signalerna som vi föräldrar kan göra mycket. Lilla dottern kommer springande i sin prinsessutstyrsel.
– Men titta vad fin du BLEV!
För inte så länge sedan såg jag en undersökning som visade att folk i allmänhet blev på dåligt humör när de var inne på facebook.
Speciellt drabbade var de som inte skrev något själva. Tydligen var det att se andras semesterbilder som tog hårdast.
Så att vissa verkar ha det bra och är lyckliga verkar vara deprimerande för andra.
Ibland så undrar jag om inte vänstern har en poäng när dom vill att alla ska få det dåligt. Då finns det inte så mycket att må illa över. (Fast då skaffar sig nomenklaturan fördelar, så jag ser inte det som en lösning).
Ens referensramar har naturligtvis stor betydelse. Jag har bott och jobbat i en rysk industristad i lite över ett år nu och man kan väl säga att de flesta människor här har en annan typ av standard än vad vi är vana vid hemma.
Ibland verkar det som om människor har en viss "problemkvot" som behöver uppfyllas och där placeras de problem man har för hand. Ibland går dessa att lösa, ibland inte. Människan är ju utvecklad för att springa/slåss/vänta ut problem såsom rodjur och annat hedenhöskt, inte hantera dem år efter år samtidigt som man ser glad ut på Facebook.
Jag kan inte hitta något som styrker påståendet att 10% av den svenska befolkningen skulle stå på SSRI. De uppgifter som står att finna på nätet anger att det 2012 skrevs ut ca 60 DDD (dagliga dygnsdoser) per 1000 invånare. Om man dessutom betänker att vissa patienter behöver mer än en standardiserad dygnsdos blir den totala andelen max 6 % men sannolikt lägre. Någon som kan hitta andra uppgifter eller vet vari påståendet i blogginlägget grundar sig?
Förskrivningen till barn och unga är ju väldig låg i sammanhanget (jag såg en siffra på 10 000 DDD), så det är möjligt att man räknat på enbart vuxna svenskar för att komma fram till 10%.
Men jag håller med dig i övrigt, de siffror jag sett är 500 000 DDD och jag för min del äter två DDD Citalopram, vilket inte är någon särskilt hög dos såvitt jag kan förstå. Jag tror att få äter under en DDD, medan det säkert förekommer både tre och fyra DDD. Så det totala antalet personer ligger nästan säkert en bra bit under 500 000. Som jämförelse kan sägas att Läkemedelsverket uppger att 5% lider av depression.
Det kan ju också vara så att man menar att 10% av befolkningen äter SSRI någon gång under sin livstid, det skulle kunna stämma ganska bra med de siffror som säger att runt 15-25% av alla drabbas av en depression någon gång under livet.
Ursäkta, fel av mig, jag såg när jag läste igen att det står "var tionde svensk, inklusive barn". Dock står det antidepressiva medel, så det omfattar förmodligen mer än SSRI.
Det jag funderar lite över är uppgiften om att det skulle ta lika lång tids "drogfrihet att bli normal igen". Vad är normal i sammanhanget? Själva läkemedlet som sådant, åtminstone Citalopram, som jag har erfarenhet av, har ingen kumulativ effekt och lämnar kroppen inom dagar efter sista dos.
Jag reagerade också på det påståendet. Tumregeln för SSRI vid indikationen depression är att läkemedlet tas i ett år efter att symtomfrihet uppnåtts. Därefter prövar man en stegvis utsättning för att mildra utsättningssymtomen. Dock handlar det ju ingalunda om flera års uttrappning utan snarare ett par veckor. Vid indikationen ångest är behandlingstiden normalt kortare, 3-6 månader.
Angående 10% så är det nog så man får tolka det. Fast med den logiken kan man ju lika gärna påstå att "95 % av svenska folket står på värkmedicin" och ondgöra sig över det.
Missförstå mig rätt, jag tycker det är bra att rådande dogmer ifrågasätts, inklusive "sanningen" att den sjunkande självmordsfrekvensen i början av 90-talet kan attribueras till den ökade SSRI-förskrivningen. Det är liksom ju själva fundamentet för all god vetenskap. Dock bör debatten föras med sakliga argument, att ett påstående är uppseendeväckande gör det inte per automatik till sanning, inte ens på nätet.
http://www.newsmill.se/artikel/2012/10/05/orsaken-till-breiviks-d-d-finns-att-finna-hos-hans-mor
Jag vill inte skuldbelägga Anders Behring Breiviks mor, det är inte det detta handlar om. Det handlar om att vi i Sverige, och i Norge, har ett system som inte tar hänsyn till en mammas psykiska lämplighet i vårdnadsutredningar och domslut. Ander Behring Breiviks gärningar, som jag naturligtvis tar avstånd från, bör analyseras utifrån det faktum att han växte upp i ett norskt hem, gick i en helt normal norsk skola och sedan under många år var aktiv i ett norskt parlamentarisk parti med sina huvudsakligen norska vänner.
Om vi i Sverige, och våra goda grannar i Norge, ska kunna minska antalet män som går snett i livet så är det här en del av svaret.
[WTF!? Det låter ju som en helt normal uppväxt.]
Det föll sig också så olyckligt att pappan fick en tjänst som OECD-ambassadör i Bryssel, och därmed tappade relationen till sin son.
[Jaha, så hans pappa var en hög statlig byråkrat. Därför är det synd om Anders, och på nåt sätt mammas fel…]
Kort sagt: "Du har dödat en massa människor, men det viktigaste är att ta hänsyn till din mammas lämplighet!" För tusan, vi och allt annat levande gör alla så gott vi kan, oavsett vår grad av "lämplighet" såsom den definieras av de allra farligaste av alla människor i världen, såna som såna hallucinerande psykopater som Tommy Wennerstierna och hans idéer om världsfascism och ansvarsfrihet för brott.
Allt ovan är alltså citerat, utom det inom []-klamrar och sista stycket.
Anledningen till att psykofarmaka i allt for stor grad skrivs ut är enkel. Vad kostar 10 h med leg. psykoterapeut? Ca 12 500 sek varav patienten endast betalar en mindre närmast symbolisk patientavgift = dyrt för landstinget. Vad kostar en förpackning psykofarmaka där patentet har löpt ut, ca 50-100 kr för patienten = inget för landstinget.
Vad prioriterar landstinget?
Och vem bestämmer vad landstinget ska prioritera och hur mycket pengar sjukvården vi ska lägga på sjukvård = samhället.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Att det inte är praxis ändrar inte att det finns läkare som skriver ut detta till jobbiga patienter.
Jag har träffat och pratat med bekanta. Exempelvis "trillade ner från byggnadsställning, skadade höften, stod på sig och krävde behandling och diagnos, fick inskrivet "deprimerad" i journalen och fick SSRI på recept och därefter vägrade läkaren utreda patienten vidare".
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Kort svar: Andra specialister, t ex ortopeder, gynekologer etc.
Jag försökte få klarhet i min trötthet i en stor släkt med sköldkörtelproblem som jag försökt få hjälp med allt sedan jag var 25 år utan resultat d v s i nästan 20 års tid. Dessutom hade jag svår urinvägsinfektion p g a organfel. Kommer från en familj som är känd milt sagt för att säga sin åsikt ska kanske tilläggas. Mottagandet var inte bra och läkaren gick för att hämta en annan läkare och jag fattade misstankar att läkaren hade för avsikt p g a min far som var med på samtalet försökt få till saken att det var nedstämdhet p g a mina missbildningar och att han tidigare fått min syster inlagd för depression. Han hindrade mig att ta mig därifrån och då steg jag ut genom fönstret på nedervåningen. Senare samma kväll ringer polisen och påstår att jag är efterlyst för att jag smitit från vårdcentralen (jag hade inte ens en bokad tid eller var psykpatient) samt att polisen kommer och hämtar mig med handklovar i mitt hem tvångsinspärrad på psyket som en person med allvarlig psykisk störning det var dessutom på min mans födelsedag det inträffade. Läkaren som fastställt diagnosen hade sett mig i max 5-10 minuter. Jag tänker inte med ord säga hur mycket hon borde sitta i fängelse för sitt uppförande men med vatten och bröd resten av sitt liv är ett lämpligt straff i mitt tycke. Jag har temperament och blev förbannad utan dess like så klart att jag blev betraktad som att jag borde vara inlagd på kliniken. Vid rättegången som sker kom man fram till att jag borde vara sjuk för ingen normal människa kliver ut genom ett fönster. Enligt min egen utsago och för all framtid lovar jag att det var inget fel på min psykiska hälsa men jag kommer aldrig i mitt liv sätta min fot på ett svenskt sjukhus igen frivilligt. Blev t o m spådd av en tant för 10 år sedan att några skulle tro att jag var psykiskt sjuk men hon lovade mig innerligt att det var jag inte. Mycket annat har stämt. Nåväl utan att lida alls psykiskt så kan jag ju säga att av medinen jag fick led jag desto mer. Tappade håret, kunde inte gå, balanssinnet ur balans, kunde inte läsa och hade svårt med koncentrationen, inlåst gjorde mig också konstig som person på ett fruktansvärt negativt sätt, kissade på mig bara jag tänkte att jag var kissnödig och underlivet blev som en enda gegga som inte fungerade med uteblivet sexliv. Men läkarna ansåg att det var viktigare att jag åt medinen trots att jag inte fungerade alls som person på något sätt och vis och det var helt omöjligt att försörja mig med de symptomen. Dessa läkare förstör liv. Det måste sägas uttryckligen. De är en fara för mänskligheten. Medicinen de ger är likaså en livsfara för den om något gjorde en deprimerad över livet då jag inte kunde leva som andra. Dessutom om något så blev man deprimerad av den behandlingen man utsattes för men även att samhället tyckte det var rätt att trycka ner människors psyke så i den usträckning som skedde. De gjorde snarare folk psykiskt sjuka. Jag kommer aldrig så länge jag lever förlåta vården för deras agerande. Aldrig! De ska veta att jag avskyr dem så länge jag lever. Jag flyttar helst till ett annat land där vården inte beter sig så illa mot sina medmänniskor.
Är verkligen ledsen för din skull och hur du blivit behandlad. Känner själv igen hur du tänker, för en sak har jag lärt mig och det är att läkare/psykiatriker aldrig kan veta hur du egentligen mår eller responderar på en behandling. Viktigare än någonsin när man har med psykologiska/psykiatriska patienter att göra. Är du t.ex kliniskt deprimerad så funkar inte ditt tänkande heller speciellt bra. Här begås det övergrepp i massor. Patienten skall alltid lita på läkaren! Jag har delvis förlorat mitt förtroende för läkaren, tyvärr.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Redan för 20 år sedan läste jag om effekterna av ritalina till unga patienter i USA. Hur hård kontroll på förskrivningen av tex ritalina innebär det tror du i så fall. Många av dem fick med medicinens hjälp kraft att ta sitt eget liv. Så det är möjligt att piller kan förhindra självmord men att dessa även bidrager till självmord är likaså fakta.
Svar från en som hatar läkare överdrivan tro på sin egen expertkunskap i att döma människor på olika psykiska diagnoser. Fy fan för detta yrke. Läste om historien om lobotomi och den bakgrunden är inte rolig för att yrket ska ens ha någon som helst legitimitet. De följde inte ens upp sina patienter så självgoda var dem.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Det förefaller mig ganska svårt att säga säkert att man inte har goda skäl att vara deprimerad. Vanligtvis klarar man dock så småningom av att i högre eller lägre grad ta vara på det positiva som finns kvar i livet, snarare än att bara fortsätta deppa. Om man inte klarar av detta så har man förmodligen ofta för låga halter av någon neuro-transmittor. En del blir förmodligen kvar onödigt länge i depp av det skälet.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Oskar T beskriver en idealvärld, där alla läkare till punkt och pricka följer de kriterier för utskrivning av SSRI-preparat som står i olika anvisningar, där inga läkare låter sig förledas av medicinförsäljarnas tips om ”utvidgade förskrivningskriterier”, där alla läkare har gott om tid för samtal med patienten. Vidare förutsätter han att alla läkare hjälper sina patienter med utsättning av preparaten ”när symptomfrihet uppnåtts”, vilket inträffar efter ett par månader eller något år, och att de därefter följer patienten noga under den försiktiga sänkning av dosen som sällan behöver fortgå mer än ett par veckor eller månader före den slutliga utsättningen.
I min bekantskapskrets finns/fanns det nio personer som jag vet har använt SSRI-preparat under en längre period. Ingen av dem har fått läkarhjälp med att sätta ut medicinen. Det vanligaste är att de har fått annan psykofarmaka att ta i stället för eller samtidigt med det ursprungliga preparatet, när den första medicineringen inte fungerat eller gett för svåra biverkningar. Två utvecklade alkoholism efter att ha gått på medicineringen några år, en av dessa dog vid trettio års ålder med förstörd bukspottkörtel (vilket naturligtvis inte behöver ha något samband med medicinerna eller alkoholen). Två andra utsattes för s.k. kaskadförskrivning, när nya preparat insattes mot biverkningarna och sedan ytterligare nya mot de nya biverkningar som uppstod. Dessa är nu sjukpensionärer. Ingen av dessa nio har blivit fri från medicinering, utom de som är döda nu. Jo, en ung kvinna lyckades sluta på egen hand, efter att ha gått på kombinationen SSRI/benso i knappt ett år.
Jag lever ett lugnt liv utanför storstäderna och detta är vad jag ser i min omgivning. Jag frågar mig om det är så att de läkare som har kommenterat i denna diskussion lever helt avskärmade från verkligheten? Ser de inte bland sina patienter det som jag ser bland mina bekanta?
Några frågor specifikt till Oskar T: Vad arbetar du med idag? När jobbade du senast i primärvården? Genomförde du då alltid utsättningen av antidepressiva/SSRI enligt de regler du beskrivit här? I hur många fall lyckades nedtrappningen och utsättningen på den tid du anger? Hur många av de patienter som du behandlat med SSRI står fortfarande på medicinering med SSRI-preparat eller annan psykofarmaka? Vad har du gjort för att hjälpa dem som fått svåra biverkningar av medicineringen? Och: Hur många av dina läkarkollegor bedömer du går på SSRI?
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Här har Oskar T en omfattande replik.
http://www.alba.nu/motvallsbloggen/?p=12741
Oskar, bra att läsa dina utförliga kommentarer. Jag skulle tro att Cornucopias och många andras inställning till "lyckopiller" gör att många avstår från att söka vård och medicinering, och så var det redan på 1970-talet.
På psykiatrimuseet i Göteborg kan man beskåda hur mentalpatienter behandlades innan det fanns mediciner för dem. De sattes på dårhus och ibland måste de bindas fast. Det är ingen vacker syn.
Svar till nedanstående. Jo tron om pillers verkan är överdriven och det du säger påvisar det tydligt. Det är skrämmande att det är samma teori om ADHD att 10 % av befolkningen är i behov av detta läste jag för några år sedan. Läkemedelsindustrin har för stor makt och att se hur de stoppar i piller på gamla är fruktansvärt helt enkelt så neddrogade som de är om dagarna. Vi folket bekostar det också utan att tänka på orsak-verkan att vår vård har blivit som en enda stor pillerkonsument i ledbandet på läkemedelsindustrin. De med ECT-behandling glömmer ju bort delar ur sina liv dessutom som hänt tidigare.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Lät en vän titta på mina kommentarer och denne påpekade att det jag skriver i många stycken framstår som raljerande, arrogant, fåfängt, nedlåtande och inhumant.
Tar efter en stunds funderande bort samtliga kommentarer.
Ber uppriktigt om ursäkt till de som jag eventuellt har sårat. Jag får försöka bli mer ödmjuk fortsättningsvis och skall avhålla mig från vidare kommentarer på detta eller andra forum.
Mea Culpa
Oskar T
Amen!
AdV
Läkare psykiatri