Notera att detta var preliminära texter och texterna i den tryckta boken har genomgått förändringar och korrigeringar.
Jag får många förfrågningar om hur det går med boken Midvintermörker.
Tack, bra. Jag redigerar fortfarande, och en förläggare råkar vara intresserad av manuset men har ännu inte bestämt sig. Eller för den delen haft ro att läsa igenom manuset grundligt. Det är ett hårt liv som mindre förlag. Förhoppningsvis kommer besked inom kort.
Annars finns det redan ett omslag om jag självförlägger och i så fall kan ni ha boken i näven i februari.
Så länge kan ni få ännu ett utdrag. Denna gång återigen från kapitel 2, “Morgonflyg”, där vi träffar kapten Erik Segerfäldt från P 4 Skaraborgs regemente i Skövde. Utdraget kanske delvis är lite överpedagogiskt, men det introducerar en del begrepp som normala läsare kanske inte känner till. Vissa mått av “konstnärlig frihet” är tillämpade.
Here goes:
Det var halvskumt i tältet. Lukten var den vanliga blandningen av dieselångor och bränd smuts från dieselbrännaren, fotsvett, fis, vapenfett, krut och maskeringsfärg. Eftersom han till skillnad mot kompanichefen låg intill eldposten vid tältöppningen så fick åtminstone kapten Erik Segerfäldt små pustar av frisk luft när vinden fick tältfliken på militärtältet att glipa. Han skruvade lite på sig. Det var aldrig bekvämt att ligga i tält. Visserligen hade officerarna och specialistofficerarna till skillnad från rekryterna på grundutbildningen sovsäckar, men nattetid var hans roll som ställföreträdade kompanichef för pansarskyttekompaniet Romeo Lima från P 4 i Skövde att ha befälet. Så han sov liksom GU-personalen fullt påklädd i fältuniform. Stridsvästen, hans AK5C-automatkarbin, ryggsäcken och hjälmen låg bakom huvudet på honom, ihopträngda längs tältets kant. Sovsäcken hade han lagt ovanpå liggunderlaget för att få det lite mjukare. Kängorna satt fortfarande på fötterna om övningsledningen skulle få för sig att hitta på något under natten som krävde hans uppmärksamhet.
Vilken övning sen. Den värsta jävla övningen Segerfäldt varit med om. Nog för att han hade skrivit på för ett antal fältnätter om året, och även beredskap eller utlandstjänst, men det här snabbplanerade inhoppet var något i hästväg. Att ligga ute i busken hemma i Skövde eller möjligen ute på Kråk söder om Karlsborg var en sak. Tyvärr var allt fler övningar och utbildningstimmar förlagda till MSS på Kvarn norr om Motala på fel sida Vättern, men det var åtminstone rutin vid det här laget.
Att genomföra en veckas fältövning på vintern med än så länge ganska orutinerade GU-beväringar på Gotland var en helt annan sak. Dessutom över julhelgen, och utan några stödförband eftersom årets övningsbudget, körtimmar och övningstimmar redan var förbrukade. Det hade inte varit glada miner när grundutbildningschefen överstelöjtnant Tomas Gyllensköld förklarat läget tre veckor tidigare. Men som man alltid sade till beväringarna; Det är bara att gilla läget. Soldaterna hade mest ryckt på axlarna. De var unga, många direkt från gymnasiet och hade inga familjer som väntade på dem hemma. Dessutom gav ju traktamente och fältnätter ett rejält påslag på den annars rätt magra soldatlönen.
Det hade däremot synts i ögonen på alla berörda officerare på Skånings utbildningskompani på P 4 vad de tyckte om det hela. Det kanske var tur att man ändrat till att ha inryckning i juni istället för augusti, så detta åtminstone inte var den första kompletta kompaniövningen i fält för soldaterna. Men inryckning i juni hade inneburit väldigt lite sommarsemester för officerarna och de anställda specialistofficerarna, och alla hade sett fram emot långledigt i julhelgen.
Erika hade blivit måttligt road när Erik hade berättat att han inte kunde följa med hem till hans blivande svärföräldrar över jul.
”Nöjd nu, va?”, hade varit hennes reaktion.
Efter höstens hårdnade läge med Ryssland över den icke fungerande gasledningen, det som Ryssland kallade sabotage, så hade den store grannen i öster hastigt planerat in en flottövning för i princip hela Östersjöflottan. Överstelöjtnant Gyllensköld hade berättat att man i samråd mellan Högkvarteret och regeringen hade beslutat att göra en motsvarande markering från svenskt håll. Alltså övning på Tofta skjutfält på Gotland. Skånings kompani, eller Romeo Lima som man kallades under fältövningar, var tillsammans med systerkompaniet Wartofta kompani, Sierra Lima, de enda tunga kompanier som utbildades i Sverige i år, så lotten hade fallit på dem. Romeo var ett stridsfordon 9040C-utrustat pansarskyttekompani där skyttesoldaterna transporterades ombord på stridsfordonen och Sierra ett stridsvagnskompani med tyskbyggda stridsvagn 122.
Romeo var underbemannat då man hade rekryteringsproblem till det nya insatsförsvaret. Under den gamla värnpliktstiden hade man utbildats som ett pansargrenadjärkompani och även utbildat en granatkastarpluton, men nu hade både granatkastarplutonen och sjukvårdsgruppen lagts på hyllan på grund av personalbrist. Man fick försöka rekrytera färdigutbildade fd värnpliktiga när kompaniet väl skulle vara färdigt för insats. En del andra strötjänster saknade också GU-beväringar.
Visserligen fanns det numer kontraktsanställda insatskompanier man kunde använt, men då hade det kostat extra pengar som inte fanns kvar så här nära årsskiftet. Grundutbildningssoldater var billigare, och behövde ändå övas, tillsammans med de gruppchefer och fordonschefer som låg i specialistofficersutbildning. Åtminstone hade man ordnat så att man fick öva mot ett kompani från de nationella skyddsstykorna, hemvärnet, från norra Gotlands bataljon, och man hade även skickat med en lätt spaningspluton med stamanställda som körde sex personterrängbil 6, populärt kallat Galten. Den plutonen fick tillsammans med hemvärnskompaniet omväxlande agera B-styrka och lede fi, eller gerillasoldater i övningsmoment i fredsskapande eller fredsbevarande scenarier. Några ledningsfunktioner eller något trosskompani hade man inte skickat med, undantaget en stamanställd TOLO-tropp som skulle hantera tankning av stridsfordonen och stridsvagnarna i fält. Tanknings- och laddningstroppen hade fortfarande några få körtimmar kvar för året. Men de slapp sova i tält, utan låg inkvarterade på hotell i Visby och skulle bara delta enstaka timmar. Resten var ledig tid i hotellbaren. Men det var inte ens någon övning av halva bataljonen, då man saknade bataljonsledning och inte ens hade stöd för det datoriserade SLB-systemet för stridsledning inom bataljon.
Men vad som åtminstone var unikt var att Högkvarteret även beordrat ut ett utbildningskompani från Första Amfibieregementet i Berga, som nu låg förlagda längs stranden utanför Blåhäll på Tofta skjutfält med sina elva stridsbåt 90. Så det gavs möjligheter till samövning med amfibiesoldaterna från Amf 1. Man hade lärt de små sjömännen att överkomma sin pansarskräck, vilket hade varit minst sagt roande. Spring i 70, grodjävlar, tänkte Erik småleende.
En fördel med övningen som man skulle ta väl till vara var att det hade beviljats gott om skarp ammunition för skjutövningarna, och kasunen på Tofta skulle vara välfylld. Skarpa skjutövningar hade annars blivit allt ovanligare av budgetskäl, men det var viktigt att imponera på grannlandet.
Men det var annars ingen rolig övning. Inte bara var den förlagd tvärs över julhelgen, utan sedan man lagt ner Visby Garnison så fanns det inte längre några förläggningar eller lokaler alls att tillgå på Gotland. Man hade hyrt badhuset senare under annandagen för att få fräscha upp manskapet, men när tre kompanier på totalt över 350 män och kvinnor skall duscha på en eftermiddag så lär det inte bli muntert för det. Övningsledningen med Gyllensköld i spetsen hade däremot tillsammans med plutonernas utbildningschefer tagit in på hotell inne i Visby. Men Segerfäldt var övertygad om att de smög runt någonstans där ute och planerade något jävla eldöverfall för att man inte skulle få en lugn natt. Det skulle ju ändå bli dusch senare idag, så lite extra kunde man nog pressa kompaniet.
På plussidan så fanns det inget militärt storkök kvar på Gotland, så det fick bli catering hela övningen. Numer hade man ju ingen egen kokgrupp på kompaniet och catering i juletid blev kanske inte så fantasifullt. I fem dagar hade man ätit julmat till lunch och middag. Det hade varit muntra miner i början, men nu började beväringarna att tröttna. Visserligen var det bättre än grönpåsens frystorkade eller konserver till lunch, men brist på variation gav inte glada soldater.
Även om det normalt var förbud mot mobiltelefon på övning, så hade man gjort ett undantag på julafton då alla hade fått ringa hem. Kompaniets kvartermästare förvaltare Bengtsson på stab- och trosspluton hade ordnat fram en storbilds-TV, och hela kompaniet hade fått se på Kalle Anka ute i busken. Hon hade toppat julafton med att ha beställt 128 Happy Meal på McDonalds, komplett med leksak och allt. En till varje man och kvinna i kompaniet. Och glass. Sedan hade det varit återhämtning och vagnsunderhåll resten av kvällen. Det hade dykt upp sprit. Kompanichefen major Henrik Beijer hade blivit heligt förbannad och grävt reda på varifrån spriten kom. Det hade visat sig att det var en beväring på driftstödsgruppen på stab- och trosspluton som hade smugglat med både det ena och det andra i en låda i gruppens specialanpassade stridsfordon 9040. Majoren hade hällt ut allt. Sedan hade Beijer dragit mekgruppens chef, fanjunkare Wäring, åt sidan och skällt ut honom så det stod härliga till. Fast det hade ingen sett. Befäl skäller inte ut varandra inför soldaterna. Rättning i ledet.
Sierra Lima hade flugit till Gotland. Sedan något år tillbaka fanns det riksdagsbeslut på att ha fordon för ett stridsvagnskompani stående i förråd på ön. I gengäld hade man fått åka en dag tidigare för att göra i ordning vagnarna. Men Romeo Lima hade fått åka buss, och de totalt 18 stridsfordon 90 i olika varianter som fanns på kompaniet hade körts på trailer och sedan separat chartrad färja. Åtminstone hade man sluppit sitta och skvalpa i det vinterkalla Östersjövattnet i stridsbåt från Berga som kompaniet från Amf 1 gjort. Här inne i granskogen blåste det inte heller så förbannat som det gjorde nere på stranden där amfibiesoldaterna tältade.
“Eldpost”, hördes en röst utanför, “712 Andersson Alpha Romeo på väg in”.
Eldposten lyfte på tältfliken och iskall vinterfrisk luft sköljde över kapten Segerfäldt när 712 Andersson från första pluton, Alpha Romeo, kröp in i tältet. De andra två pansarskytteplutonerna, med vardera fyra stridsfordon och skyttegrupper, kallades Bravo Romeo och Charlie Romeo. Förvaltare Bengtssons stridstross med fyra fordon fick gå under namnet Three, åtminstone hos Romeo. Rutinerna kunde variera något mellan olika kompanier. Sedan hade kompanichefen och Segerfäldt var sitt stridsfordon 9040C.
”Var är ettan?”
“Romeo One, major Beijer, sover och det är jag, Two, som har befälet. Vad vill du? Jag vill också sova ett tag till”, svarade Segerfäldt.
“Vi har hört skottlossning mot norr.”
“Nära?” undrade kaptenen.
“Nej, kapten.”
“Så varför stör du?”
”Alpha Two tyckte att den lät annorlunda.”
Segerfäldt suckade.
“Gå du tillbaka till Alpha Two och säg till honom att ta ur hörselpropparna ur öronen. Och väck oss inte bara för att övningsledningen eller B-styrkan är och leker med något av de andra kompanierna. Utgå!”.
712 Andersson kröp ut igen och kaptenen kunde höra hur hans steg frasande avlägsnade sig i det frostkalla gräset. Tjälen hade inte satt sig än här på Gotland, men det var minusgrader ute. Ingen tjäle betydde att beväringarna hade fått gräva skyddsvärn runt förläggningen. Sällan en tacksam uppgift.
Kapten Segerfäldt tittade på klockan. Halv sju. Helvete. Klockan sju skulle man upp, så det var väl lika bra att ge upp och kliva ut och fräscha upp sig innan det blev trängsel. Han tog på sig hjälmen, hängde det keramplatteförstärkta kroppsskyddet med alla sina utrustningsfickor över ena axeln, tog den ihopfällda kompakta automatkarbinen i ena handen, ryggsäcken i den andra och kröp ut. Rutinmässigt kände han efter om det verkade kommit skit i hans AK5C:s pipa, men blev omedelbart påmind om att han var på övning när han kände lösplugganordningen fastskruvad på pipan.
Erik svor tyst. Endast i Sverige kunde man konstruera en ny automatkarbin som var mindre än den gamla AK5, men samtidigt tyngre. Han önskade att hela försvaret hade skippat det svenska industristödet och gått över till den tyska automatkarbinen G36C. Men då hade operatörerna inom fallskärmsjägarna FJS och det hemliga elitförbandet SOG inte fått ha de toppmoderna leksakerna för sig själva.
Det var fortfarande kolsvart ute, men han letade sig vant bort till sitt stridsfordon. Erik hystade in ryggsäcken genom den bakre luckan till skyttegruppens utrymme. Trots allt åkte det inte med någon skyttegrupp i ställföreträdande kompanichefs vagn, så det gick att slösa med utrymmet. Egentligen skulle han ha en signalist och en prickskytt ombord, men rekryteringsproblemen hade gjort att de tjänsterna var vakanta.
Erik gick bort till pissgropen medan han spände på sig kroppsskyddet ordentligt. Därefter gick kaptenen till handfatet och hällde upp iskallt vatten från dunken, tvättade av sig och fiskade upp tandborsten ur bröstfickan.
Tanken slog honom att det var väldigt mörkt ute. Han tittade runt mot horisonten, vände sig om och tittade åt andra hållet. Vände sig om igen. Det gick inte att se stadens ljus från Visby mot natthimlen, och inte heller från Tofta samhälle åt söder. Strömavbrott? Det var stjärnklart, vilket kanske kunde förklara mörkret? Inga moln för staden att lysa upp.
Ett svagt muller av jetmotorer hördes i fjärran. Inte trafikflygplan. Det var väl JAS-plan som bevakat den ryska flottövningen antog Erik. Han spanade upp mot den mörka himlen, men såg inga blinkande varselljus från några plan. Istället tyckte han sig urskilja siluetterna av säkert ett tiotal plan i formation norröver, utan varselljus. När de passerade västerut och ut över havet igen kunde han tydligt räkna ljuset från sexton par om två motorer. Inga svenska stridsplan hade två motorer. Det där måste varit ett luftintrång. Men var fanns våra JAS-plan? De borde varit ute för att avvisa en överträdelse vid det här laget.
Kaptenen sköljde av ansiktet en sista gång och tog fram en gråvit liten handduk ur benfickan och torkade av sig.
Han duckade hastigt när jetplan vrålade rakt över kompaniets tält på låg höjd i riktning bort mot stridsvagnskompaniet Sierras förläggning. Det var två plan och alldeles över Sierra girade de och steg brant upp mot himlen, att döma av ljuset från jetmotorerna. Något sprakade i luften över Sierra, ungefär som ett smatterband som barn leker med på nyår. Bombkapslar. Klusterbomber.
“Flygare skydd! Flygare skydd! Flygareskydd flygareskyddflygareskydd!”, skrek Segerfäldt ut över lägret och rusade bort i riktning mot de enkla grävda värnen runt förläggningsplatsens kanter.
Hans varningsrop repeterades av poster runt om i förläggningen, och han kunde höra ljudet av hur män ryckte åt sig sin utrustning i tälten och rusade mot skydd.
Marken försvann i mörkret under Eriks fötter och han ramlade ner i ett skyddsvärn. Kaptenen lyckades dämpa fallet med armarna mot värnets väggar, varefter han tryckte sig mot botten på gropen. Det slog honom att han inte ropat att det här inte var en övning. Eldposterna satt antagligen fortfarande kvar och vaktade dieselbrännarna i tälten. Kände han major Beijer så struntade majoren fullständigt i alla övningsmoment när han inte hade befälet utan låg kvar och sov i godan ro.
Innan Segerfäldt hunnit resa sig upp och ropa ut en varning att detta inte var någon övning vrålade två jetplan tvärs över Romeo Limas position, och vek brant av uppåt. Erik hörde smattrandet av bombkapslar, det som journalister brukar kalla klusterbomber, som spred sina små sprängladdningar över området, och kände en kraftig duns på sin rygg. Det var någon annan från kompaniet som hoppat ner i värnet och ställde sig och kikade över kanten.
“Det här är på riktigt”, fräste kaptenen, “ner med huvudet!”.
Den unge beväringen slängde sig ner bredvid och Erik lade armen över honom och tryckte ner soldaten mot gropens botten allt han kunde och väntade.
Något studsade på värnets kant och rullade ner bredvid dem för att stoppa framför ögonen på Erik. Han stirrade i mörkret rakt på sprängladdningen. Kaptenen slöt ögonen och tänkte på sin fästmö Erika. Erik och Erika.
Världen exploderade runt dem.
73 kommentarer
Hm, min kommentar på boken ligger under börsinlägget av någon anledning.
Såg det. Skumt.
Snälla Cornu, kan du int ändra texten så att den inte är kursiv, det blir så svårt att läsa för en tant som mej 😉
Jo.
"Konstnärlig frihet"? Så du är konstnär nu också? Och vari ligger det konstnärliga i teknisk analys?
/Guldkalle
Tänkte först inte läsa och istället vänta på trycket men fastnade kvar i historien.
"Romeo var ett stridsfordon 9040C-utrustat pansarskyttekompani"
Är väl korrekt men jag som civilist hakade mig en sekund på den innan jag återkopplade till föregående mening. Kanske…
"Romeo var ett pansarskyttekompani utrustat med stridsfordon 9040C, där…."
Kommer bli väl spännande läsning.
/Tisgift
Spännande läsning och vill genast läsa mer.
Lite märklig ändring i syftning från "Erik" till "kaptetnen" när jetplanen kommer rytande på slutet.
Annars spännande, ser fram emot boken!
Det där var bättre än jag förväntat mig 🙂
Jag tänkt bara säga att man under min värnplikt för ca 2 år sen var i färd med att ersätta grönpåsen med en gulpåse. Vilken var billigare och bestod av mindre mat och mer godis.
/Jocke
Spännande!
Några tips:
-På gotland finns numera bara en Hvbat (Bataljon GUTE) med två hvbevkomp samt ett hvinskomp.
– Det går inte att förtöja strb90 längs stranden vid TOFTA p g a pallkant och avsaknad av skydd mot havet. Föreslår att du lägger strb90 i någon av hamnarna på västra sidan alt ÖHF (Örlogshamn FÅRÖSUND, fd KA3).
F ö ser jag fram mot boken!
Anon Sjöinfo
Jocke, vet inte om "bättre än jag förväntat mig" skall tas positivt eller negativt:-)
Jag började skriva för snart två år sedan, utdraget ovan var bland det första som skrevs. Det har givetvis fått ändras ett antal ggr sedan dess, när jag började skriva hade vi fortfarande värnpliktigt försvar… Det är ett himla jobb med alla detaljer som hela tiden ändrar sig, t ex grönpåse->gulpåse.
Anon Sjöinfo, tack för synpunkterna.
"Något sprakade i luften över Sierra, ungefär som ett smatterband som barn leker med på nyår. Bombkapslar. KLUSTERBOMBER.
“Flygare skydd! Flygare skydd! Flygareskydd flygareskyddflygareskydd!”, skrek Segerfäldt ut över lägret och rusade bort i riktning mot de enkla grävda värnen runt förläggningsplatsens kanter.
Hans varningsrop repeterades av poster runt om i förläggningen, och han kunde höra ljudet av hur män ryckte åt sig sin utrustning i tälten och rusade mot skydd.
Marken försvann i mörkret under Eriks fötter och han ramlade ner i ett skyddsvärn. Kaptenen lyckades dämpa fallet med armarna mot värnets väggar, varefter han tryckte sig mot botten på gropen. Det slog honom att han inte ropat att det här inte var en övning. Eldposterna satt antagligen fortfarande kvar och vaktade dieselbrännarna i tälten. Kände han major Beijer så struntade majoren fullständigt i alla övningsmoment när han inte hade befälet utan låg kvar och sov i godan ro.
Innan Segerfäldt hunnit resa sig upp och ropa ut en varning att detta inte var någon övning vrålade två jetplan tvärs över Romeo Limas position, och vek brant av uppåt. Erik hörde smattrandet av bombkapslar, det som journalister brukar kalla KLUSTERBOMBER,"
Min petiga uppfattning är att det duger gott att förklara begreppet klusterbomber EN (1) gång i det här lilla stycket. Men så är jag en gnällig fan också.
Annars lite omständigt/pratigt, men bra. Kanske skulle du redigera lite hårdare för att få upp farten lite, men att det blir så många ord per handling kan ju bero på din förvarnade inskolning på begreppen.
/Skeptisk
Jättebra. Spännade. Ser fram mot fortsättningen. Fastna bara inte för mycket i detaljer. Det måste inte vara helt rätt överallt (grön – gul påse osv) – det är berättandet som är det viktiga. Lagom med detaljer är bra men för mycket saktar ner tempot och du vill ha tempo! Dessutom, skall du vara 100% rätt hela tiden kommer boken aldrig bli klar.
Från nyblivne bloggföljaren (tack Wiseman för tipset) Kapten (RO) och fd batadj i Skaraborgsbrigadens brigadartilleri K Du Rietz
Du har rätt /Spektisk, jag behöver inte trumma in något TVÅ gånger i samma delkapitel. Tack för påpekandet.
Jag tror farten är bättre senare, det här som sagt inskolning; hur kompaniet och styrkan är uppbyggt, fordonstyper, beväpning, signalnamn etc. Tror jag lyckas släppa på undervisningen längre fram. Och tempot blir högre, oroa dig inte.
Iaf så avtar inskolningen successivt, med förhoppningen att läsaren greppar en del begrepp via innötning.
Att det var bättre än jag väntat mig ska du tolka som positivt. Det är så pass bra att jag fick lust att köpa boken för att läsa mer, vilket jag inte trodde innan eftersom jag vanligtvis är väldigt kritisk mot "spänningsromaner".
Angående grönpåse vs gulpåse kan det nog till och med vara bättre att behålla grönpåse eftersom den är allmänt känd. Då har läsaren en sak mindre att skola in.
/Jocke
Alltså mister Korn, när det gäller skrivande har du verkligen mycket att lära. Som texten ser ut nu är den inte färdig att publiceras. Bok i hande(l)n i februari, my ass. I princip hela språkdräkten behöver göras om och det du kan behålla som det är är väl egentligen bara den övergripande handlingen (om ens det). Att skriva är inte samma sak som att göra teknisk analys eller arbeta i skogen, om du nu trodde det.
Du lyckas tappa bort tråden i så gott som vartenda stycke. Du inleder till exempel med "Visserligen fanns det numer kontraktsanställda insatskompanier" som är för dyra att använda, och sedan handlar stycket om sammansättningen av personalen och fordonen, en sammansättning som i hög grad styrs av ekonomin (och körtimmar m.m.). Så långt hänger det väl ihop någorlunda, men detaljerna tynger texten enormt, så till den grad att det knappast kan kallas skönlitteratur (språket är inte det minsta skönt). Och sedan kommer avslutningen på stycket, som är rent hemsk. Sista meningen:
"Men det var inte ens någon övning av halva bataljonen, då man saknade bataljonsledning och inte ens hade stöd för det datoriserade SLB-systemet för stridsledning inom bataljon."
Vad f-n har det att göra med de kontraktsanställda insatskompanierna som inleder stycket? Kolla här, första meningen ska berätta vad hela stycket ska handla om. Sedan ska lämpligt antal meningar följa, där detaljerna framkommer. Den avslutande meningen ska sammanfatta stycket. Du gör ju inget av det! Det där stycket är så dåligt att det fungerar som praktexempel på hur man inte ska skriva. Och det följande stycket ("Men vad som åtminstone var unikt") väljer du att inleda med en konjunktion vilket signalerar en väldigt stark koppling till det föregående, men det framgår ju inte alls av det föregående stycket att något där inte skulle var "unikt". Sämre flyt går knappt att föreställa sig i en text som ska göra anspråk på att vara skönlitterär.
Som sagt, språkdräkten måste göras om från grunden, för det här är i det närmaste oläsligt, oavsett vad dina nickedockor och hejdukar säger.
/Guldkalle
Guldkalle, som du vet så gör du inget annat än att till i princip varje inlägg skriva en förolämpande kommentar. Måste säga att du har ett imponerande tålamod som bevakar en blogg som är så kass som min (om man skall tro dig).
Tack för dina synpunkter iaf.
Visst har Guldkalle rätt i att detta inte kommer att bli en skönlitterär klassiker och att språkbruket lämnar en hel del att önska. Å andra sidan så blir en skönlitterär technothriller med flyt utan detaljer ganska urvattnad.
Jag har full förståelse för att förläggarna är tveksamma till om det finns en tillräckligt stor kundkrets som kan ta till sig texten, så egen utgivning förefaller sannolik.
Att skriva och trycka är kul och stimulerande, medan distribution och hantering av 1000 paket och småbetalningar är arbetsamt och skittråkigt. Förhoppningsvis har du sökt kontakt med andra egenförläggare för att ta del av deras erfarenheter. /Nizze
Ja, det är bara gnäll hela tiden med den guldkalle. Var är hans fantastiska blogg? Anyone?
Nej, tänkte väl det. Bara en gnällspik…
Bra bok och blogg Cornu. Jag köper boken.
/A
Skit i Guldkalle och publicera genast. Vi har fått läsa så pass mycket nu att väntan på resten börjar bli jobbigt.
Cornu, ta inte illa vid dig av Guldkalles kommentar.
Han är en riktig besserwisser men brukar enligt vad jag har märkt faktiskt ha rätt!
Det du skrivit är spännande att läsa och jag är väldigt nyfiken på slutet.
Jag rekomenderar att du testar att lyssna på Guldkalles "förslag" och ser vad det får för effekt på texten.
Vem vet, kanske är det bara det som saknas och som kan göra att romanen kan bli en "bestseller".
Tack Guldkalle, för din kommentar!
Jag skrattade så tårarna rann. Uppebarligen kan du annat än bara guld och silver och om du inte har ett yrke inom litteratur så är jag bra nyfiken vad du sysslar med på heltid. 🙂
Guldkalle: Jag tycker att du verkar ha en del innanför pannbenet men varför måste du hela tiden vara så nedlåtande och negativ?
Den här bloggen är i mina ögon otroligt bra och jag uppskattar många av kommentarerna från läsarna. Dina kommentarer hade kunnat tillföra bloggen en hel del om de inte var så negativt vinklade hela tiden. Kan du inte försöka vara lite mer positiv i din attityd? Just nu framstår du mest som en kunnig men avundsjuk läsare som helst skulle drivit bloggen själv.
Fast jag tycker att "Dispenservapen" är en mer internationellt gångbar beteckning. Bombkapsel har det svenska flygvapnet använt. Att göra denna skillnad i texten kan vara folkbildande då jag tycker mig se att "Dispenservapen" förekommer en smula oftare än "Bombkapsel".
J.K Nilsson
Kul projekt och jag hoppas att du får boken publicerad på ett eller annat sätt. Jag tycker det tidigare smakprovet känns mer genomarbetat och korrekturläst, kan det stämma?
Nu är jag inte någon stjärna på grammatik och än mindre vad de olika grammatiska företeelserna heter, men ändå:
"Visserligen hade officerarna och specialistofficerarna till skillnad från rekryterna på grundutbildningen sovsäckar, men nattetid var hans roll som ställföreträdade kompanichef för pansarskyttekompaniet Romeo Lima från P 4 i Skövde att ha befälet. Så han sov liksom GU-personalen fullt påklädd i fältuniform."
-Konstiga syftningar och meningsuppdelning. Romeo Lima/P4/Skövde-inflikningen känns krystad.
-Börjar man verkligen meningar med ordet: "Men"?
"Soldaterna hade mest ryckt på axlarna. De var unga, många direkt från gymnasiet och hade inga familjer som väntade på dem hemma."
-Jo, det har de med all säkerhet, mamma, pappa, syskon och övrig släkt är också familj. Alla vill hem till jul. Traktamenten känns som en klen tröst.
-Happy Meals? Grabbarna vill så klart ha största menyn med extra allt – ingen dvärgportion och plastleksak i en pappkartong.
Happy Meal – budgetrestriktioner om man vill läsa mellan raderna…
Tack för dina synpunkter.
Vad gäller att starta meningar på "Men", så kanske man lärt sig en sak i skolan, men språkbruk är faktiskt ganska fritt om man nu har några år på nacken och inte är ute efter bättre betyg i svenska.
Den nya AK:n var inte tyngre :).
/f.d FJS
Intressant vision om det framtida försvaret, låt oss hoppas det inte blir såhär illa.
Själv vill jag dock ifrågasätta vissa saker gällande kaptenens vintersoldateri. Nu kommer karln förvisso från ett sydlandsregemente men till och med P4 måste ju veta att vila i tält med kängor på är att bjuda in KFI-skadan som tomten på julafton. Klä på sig gör man i värnet. Av med kängorna, av med uniformen!
/Lew, som stormat ut ur många tält med vita kamonät för att möta eldöverfall endast iklädd oknutna kängor och underställ (med uniform & väst i hand).
När det gäller grönpåse vs guldpåse så har jag för mig att guldpåsen aldrig antogs och grönpåsen återinfördes.
//Stridskocken
@ Lew:
Jag tillbringade många nätter i Lappland och tog aldrig (iaf väldigt sällan) av mig uniformen när jag sov i tält, puppa, under bar himmel osv. Stövlarna (aldrig kängor) sov man på.
Oavsett om du överlever eldöverfallet så är du tämligen kokt om du ska retirera iklädd enbart kallingar.
/f.d FJS
Lew, kanske skiljer sig lite mellan vad för slags kompani man tjänstgjort vid. Skyttekompanier eller jägarkompanier etc sover nog med kängorna på, men tross, stab mfl som inte ligger i första linjen har nog lite mer avslappnat.
Kan dock inte tala för andra, hade tjänst som innebar att jag i allra högsta grad jobbade nattetid (24/7) och aldrig sov med mer än ett öga stängt. Andra kanske tog av sig, men jag tog nog på min höjd av mig hjälmen och dåvarande stridssele.
Hittade ett stavfel på kassun:
"skjutövningarna, och kasunen på Tofta"
En liten detalj jag stör mig på är användningen av kommatecken före "och".
Till mig har du redan sålt boken för länge sen pga handling och realism, köper den så snart den finns ute + en extra som present. Men som några har påpekat tidigare så känns "flytet" i texten dåligt. Språkbruket borde kunna användas bättre för att även inge rätt känsla och inte bara förmedla saklig information.
Jag har tillbringat en hel del tid i flygbeväpningsmiljö så jag blandar i ytterligare en terminologi-åsikt.
Bombkapsel som vi kallar det i Sverige är nog inte särskilt internationellt vilket däremot "dispenser weapon" är. "Cluster bomb" har jag sett mest i samband med texter som härrör från Svenska Freds m fl liknande källor (och därmed i svenska massmedia som tycks ha lätt att saklöst anamma pressmateriel såväl från kretéer som från pletéer).
Vad beträffar Midvintermörker i övrigt tycker jag att textprovet bådar gott genom realistisk miljöskildring och genom trovärdig händelseskildring. Jag fruktar att det ligger en del i kritiken som framförs mot språket och – förutom att det knappast ger dig en plats i Akademin (vilket absolut är förlåtligt) så är jag rädd för att du har ambitionen att driva för många teser i samma text. Materielkännedom, organisationskännedom, kritik mot förd försvarspolitik, varning för konsekvenserna av politiken och förmodligen kommer även pekpinnar om hur det i stället bör vara. Kanske du borde avstå från det mindre väsentliga och koncentrera dig på essensen? Jag fick själv mycket likartade råd av generalen Svenolle Olson en gång i tiden och han har förmåga att skriva koncentrerat men slagkraftigt tycker jag. Jag säger det därför att jag gärna vill att din bok skall läsas av många.
Tack bossekommentarer. Som sagt så var stycket introducerande och kanske inte helt representativt. Men jag kan liksom inte lägga ut något längre in i handlingen, dels för att man riskerar avslöja för mycket och dels därför att läsaren då kanske saknar det bagage som är nödvändigt för att tillgodogöra sig texten.
Tyvärr kan man nog aldrig skriva en text som det inte går att lyfta negativ kritik mot.
Det blir lättare med ett omdöme när man ser helheten.
Okej mister Korn 12.24, så när EU-topparna med Herman Van Rumpoy i spetsen blir utsatta för förolämpningar, då är det fredagsunderhållning. När bostadshus i Stockholm hotar att rasa, då gläds du åt det. Men när du själv får på pälsen språkligt, då är det bara nedsättande. Kanske hade Nigel Farage inte varit lika rolig, om han hade haft udden riktad mot dig istället?
Jag tänkte i alla fall ge ett exempel på ett mästerligt stycke text att se och lära av, genom att nedan foga in ett utdrag ur novellen "Pälsen" av Hjalmar Söderberg. Nu var det inte riktigt 70 år sedan författaren dog, men 69 och ett halvt nästan, så jag tar mig friheten att, med respekt, kopiera ett stycke av honom. Se hur stycket fungerar som en egen liten berättelse, i den större novellen.
"Då han hade hunnit till denna punkt i sin tankegång, befann han sig i hörnet av Regeringsgatan och Hamngatan. Då han skulle passera gatukorset för att sedan fortsätta nedåt Regeringsgatan, halkade han på ett glatt slädspår och föll omkull, och i detsamma kom en drosksläde körande i full fart. Kusken svor och hästen vek instinktmässigt åt sidan, men doktor Henck fick likväl en knuff i axeln av den ena meden, och dessutom fattade en skruv eller spik eller något liknande tag i hans överrock och rev en stor lucka i den. Folket samlade sig omkring honom. En poliskonstapel hjälpte honom på benen, en ung flicka borstade av honom snön, en gammal fru gestikulerade kring hans trasiga rock på ett sätt som antydde att hon skulle ha velat laga den på stället om hon kunnat, en prins av det kungliga huset som händelsevis gick förbi, tog upp hans mössa och satte den på huvudet på honom, och så var allting bra igen, utom rocken."
/Guldkalle
Du tror alltså att du är en Nigel Farage?
Ja, du.
Förresten så är jag förundrad över hur man kan tillämpa "vissa mått av konstnärlig frihet" när man inte är det minsta konstnärlig. Det finns inget mindre konstnärligt än teknisk analys …
/Guldkalle
@Cornu & FJS'aren.
Visst är det så och visst har man själv tagit tupplurar med kängorna på. Dock handlar det i texten om en kapten som under julhelgen befinner sig på en fredstida övning på Gotland. Hade jag varit i karlns skor hade jag tagit av mig dem (hehe) för att lufta om jag anser att läget tillåter mig att ta av sådana saker som väst men så har jag alltid varit manisk om fötternas välmående.
Sedan hade förhoppningsvis mitt egna tillbakaryckande gått utmärkt i underställ och väst, vagnen har dieselvärmare. ^^
Inspirerande och i tiden!
En bok på det här temat kräver en författare som är insatt/uppdaterad i teknikaliteter, vilket Cornucopia ser ut att vara. Tror också att boken kan bli ett intressant inslag i den begynnande uppluckringen av den totala solbrille-hypen i FM och bland politiker. Det finns flera tecken på att förändringar är på väg nu, även om prestige och personlig identifikation blir ett stort hinder för många som kanske ägnat tio år att köpa den totala nollställningen av territorialförsvaret och lära sig koderna i det nya.
Därför en liten fundering: hur ser du på möjligheten att involvera en person till i skrivprocessen för att om möjligt kombinera det tekniskt korrekta med en skönlitterär touch? Verkar kunna finnas goda och även relativt försvarsinsatta kandidater både här och på andra försvarsbloggar och boken kan bli viktig.
I vilket fall, lycka till!
Tja, vad ska man säga. Jag kommer köpa den i alla fall. Kanske en 3-4 ex.
/Starvid
Jättebra! Jag köper boken direkt när den är tillgänglig.
Stavfel: "nationella skyddsstykorna," ett R saknas.
Om du hade skrivit som i den stil Guldkalle framhåller som mästerlig (Hjalmar Söderberg) hade det bara blivit komiskt.
Utmärkt! Blir väldigt sugen på att köpa boken så skynda på med utgivningen.
Beträffande språkbruket så ligger det på en hög nivå under genomsnittet. Det finns alltid smakskillnader men de flesta svenskar kan faktiskt inte skriva längre så du bör inte lyssna på någon kritik eller omarbeta språket nu.
Få ut boken och glöm inte att plugga den ordentligt. För det finns ett enormt glapp i bokmarknaden. Vi storknar snart av alla svenska formeldeckare så en thriller med nationens säkerhet på spel kan bli en hit.
Blir den inte det så kommer du i alla fall ha en väldig nöjd läsekrets, oavsett hur stor den blir.
/Reader
Jag är inte negativ!
Det är lite omständigt, och tröttsamt.
Jag är inte negativ!
Det saknas flyt i texten.
Jag är inte negativ!
Historien verkar spännande, och intressant, men det tar en oändlig tid för dig att föra handlingen framåt.
Jag är inte negativ!
Det är som bekant alltid mycket lättare att kritisera andras produkter än att producera något själv.
1 ex. förhandsbokat.
/ståkkålmaren
Ni som gnäller på språket är förhoppningsvis medvetna om att Guldkalles "språkkommentar" ovan är fullkomligt trams och handlar om en gymnasiemall för hur man skriver rapporter, inte om hur man skriver skönlitteratur.
Kan kanske tillägga att Hjalmer Söderberg-exemplet antagligen kommer från hans gymnasiebok i svenska, och det är också därför han slänger sig med årtal hit och dit.
GK syftar väl snarare på att skyddstiden för litterära verk är 70 år efter upphovsmannens död.
Visst är temat bra men definitivt inte i tiden.
Jag vidhåller att den grundläggande essensen med Ryssland som enda tänkbar angripare hör hemma i ett passerat årtusende och att vi i den äldre generationen, sakta men säkert, fått ett helt annat perspektiv av hotbilden österifrån.
Författaren Cornu behöver veta skillnaden på verklig, eller ens tänkbar, hotbild eller inte för att få trovärdighet i sin fantasiroman.
Den hitintills visade oförmågan att ta in övergripande bakgrundsfakta är slående och allt tycks handla om för tillfället rådande benämningar av lokalt militära attribut och förväntade uppförandekoder i olika situationer.
Min första arbetsuppgift varje morgon under de första åren på sextiotalet var att gå ut med en knarrande geigermätare och mäta radioaktiviteten efter Sovjets atombombssprängningar på Novaya Zemlya som ligger bara ett par hundra mil härifrån.
Mätresultaten rapporterads från >100 mätstationer över hela landet direkt per telefon in till resp. länsstyrelse och resultaten är väl hemliga än i dag.
Sprängningarna manifesterade i en "Tsar Bomba" som var så stor att den inte kunde fraktas i dåtidens flygplan men på något vis fick de ned och sprängde även denna helvetespjäs under jord så att ön, lika stor som Sverige, nästan delades på mitten.
I dag reser sig nackhåren än en gång när jag följer vägarna och kan se sprängplatserna på Google Earth.
På den här tiden väntade vi bara på att någon skulle trycka på en knapp och allt skulle ta slut.
Detta var ett VERKLIGT hot -och inte bara österifrån.
Dagens hotbild från det av US/NATO:s raketbaser numera kringrända Ryssland begränsar sig tv till fyra landstigningsbåtar som ska stationeras i följande intresseområden:
1/ Svarta Havet (Georgien, Sochi 2014)
2/ Stilla Havskusten (Diaoyuöarna)
3/ Murmansk (Stockmanfältet)
4/ Somalia (Piratbekämpning med helikopterresurs)
Självklart tas hela rubbet hem till Östersjön om de känner sig hotade härifrån men vem här skulle vara så jävla dum i huvudet som den Saakashvili? Inte ens Bildt…
/Z
PS: Köper självklart boken ändå för jag vill gärna följa hur denne eminente skribent utvecklas i framtiden. Det finns hopp trots allt 🙂
Guldkalle verkar vara en riktigt trött person och av någon anledning så misstänker jag att du är en SD anhängare. Vet inte varför jag tror det men jag bara tror det.
jag tycker Guldkalle verkar ha en släng av syndromet "Bitterf***a" – nog med påhopp nu…
Jag tycker temat och skildringen är spännande och är ändå snabbläsare, så några ord eller grammatiska fel hit eller dit spelar ingen roll för mig… innehållet är viktigare i detta sammanhang
Alltså: Jag vill också köpa några ex!!
Z, det rör sig som jag visat om lite mer än fyra fartyg, men, men.
Fantastiskt bra uppbyggnad av späningen. Kommer definitivt läsa hela så fort jag får möjlighet.
Liten petitess: Strv 122 byggdes i Sverige på Hägglunds i Ö-vik. Strv 121 är tyskbyggd.
Fast det är väl där den omdebatterade konstnärliga friheten kommer in i bilden 🙂
I det beskrivna läget skulle min stf inte sova med kängorna på.
/C Skånings
Längesen man blev så "inne" i en text som nu, kommer absolut att köpa boken när den kommer ut!
/ Ex värnpliktig ur sista kullen
Bara jag som tycker Cornu vs Guldkalle påminner lite om Ranelid vs Englund? 😉 Lite roande tanke iaf..
@cornu: Visst går det att slipa texten, men det är ingen ide att överarbeta de litterära kvalitéerna i din första bok när den dessutom är en spänningsroman. Bättre att få ut den och ta lärdomarna till nästa bok. Att ditt första (?) alster ens är tryckbart är en bedrift i sig.
Rädsla för att misslyckas eller få kritik av besserwissrar kan vara förlamande. Inte för att jag tror att just du lider av någotdera. 🙂
Mycket intressant bok! Ser fram emot att läsa den. Dock håller jag med om många av de litterära invändningarna. Det är mycket rabblande av begrepp, utan förklaringar till vad de innebär. Men det kanske inte är "fårket" som ska läsa boken?
Nå, till skillnad från de andra kritikerna, dristade jag mig till ett exempel på hur jag skulle ha strukturerat de inledande styckena.
Det var halvskumt i tältet. Lukten var den vanliga blandningen av ångor och bränd smuts från dieselbrännaren, fotsvett, fis, vapenfett, krut och maskeringsfärg. Kapten Erik Segerfäldt låg intill eldposten alldeles vid öppningen och fick på så vis små pustar av frisk luft när vinden gjorde en glipa i tältfliken. Han skruvade lite på sig. Det var aldrig bekvämt att ligga i tält. Visserligen hade officerarna och specialistofficerarna till skillnad från rekryterna på grundutbildningen sovsäckar, men nattetid hade han befäl så han sov liksom GU-personalen fullt påklädd i fältuniform. Stridsvästen, hans AK5C-automatkarbin, ryggsäcken och hjälmen låg bakom huvudet på honom. Sovsäcken hade han lagt ovanpå liggunderlaget för att få det lite mjukare. Kängorna satt fortfarande på fötterna om övningsledningen skulle få för sig att hitta på något under natten som krävde hans uppmärksamhet.
Vilken jävla övning. Den värsta Segerfäldt varit med om. Nog för att han hade skrivit på för ett antal fältnätter om året, och även beredskap eller utlandstjänst, men det här snabbplanerade inhoppet var något i hästväg.
Den store grannen i öster hade hastigt planerat in en flottövning för i princip hela Östersjöflottan. Anledningen var de alltmer ansträngda relationerna över den icke fungerande gasledningen, som Ryssland benämnde sabotage. Därför hade Högkvarteret och regeringen beslutat att göra en motsvarande markering från svenskt håll.
Det innebar övning på Tofta skjutfält på Gotland. Skånings kompani, eller Romeo Lima som man kallades under fältövningar, var tillsammans med systerkompaniet Wartofta kompani, Sierra Lima, de enda tunga kompanier som utbildades i Sverige i år, så lotten hade fallit på dem. Romeo var ett stridsfordon 9040C-utrustat pansarskyttekompani där skyttesoldaterna transporterades ombord på stridsfordonen och Sierra ett stridsvagnskompani med tyskbyggda stridsvagn 122.
Det hade inte varit glada miner när grundutbildningschefen överstelöjtnant Tomas Gyllensköld förklarat läget tre veckor tidigare. Men som man alltid sade till beväringarna; Det är bara att gilla läget. Soldaterna hade mest ryckt på axlarna. De var unga, många direkt från gymnasiet och hade inga familjer som väntade på dem hemma. Dessutom gav ju traktamente och fältnätter ett rejält påslag på den annars rätt magra soldatlönen.
Det hade däremot synts i ögonen på alla berörda officerare vad de tyckte om det hela. Att genomföra en veckas fältövning på vintern med än så länge ganska orutinerade GU-beväringar på Gotland var en helt annan sak. Dessutom över julhelgen, och utan några stödförband eftersom årets övningsbudget, körtimmar och övningstimmar redan var förbrukade. Det kanske var tur att man ändrat till att ha inryckning i juni istället för augusti, så detta åtminstone inte var den första kompletta kompaniövningen i fält för soldaterna.
Intressant! Verkar kunna bli det slags bok som jag gillar att läsa. Nu ser jag inte Ryssland som ett hot, och tycker att gasledningen är en fantastisk idé, men boken är nog väldigt spännande.
Litterärt är språket något styltigt, men det är svårt att komma ifrån. Att bli en bra skönlitterär författare lär man sig enbart genom övning, övning och övning. Samtidigt har många bra skönlitterära författare dålig faktakoll och skulle inte kunna skriva en sådan här text, eller fylla den med faktafel om de försökte.
Vi beordrades att inte sova med kängorna på, eftersom de riskerade att fatta eld av värmen från tältkaminen.
re 20.32
Och bara för att man är sd anhängare så är innebär det att man är trött eller?
Jag blev mycket sugen på att läsa resten av boken, bra stämning som jag levde mig in i. Jag reagerade dock på namnen Gyllensköld och Segerfäldt, måste de heta så bara för de är militärer? Känns lite komiskt. Jag har visserligen träffat en officer som hade tagit sig namnet Guldpansar (förvrängde namnet något så h*n inte behöver känna sig så uthängd), vilket kändes lite löjligt. Men jag trodde det bara fanns en så arbetsskadad officer i Sverige
/Larry F
Larry F, jo, så är det. Tar även upp det i boken på en plats, varför alla har dessa fantastiska efternamn. Lite jobbigt att fråga efter kapten Andersson i växeln…
Bloggrannen Morgonsur tar upp det i ett blogginlägg.
http://morgonsur.wordpress.com/2011/01/04/den-nya-befalsordningens-soldatnamn/
Det nya yrkesförsvaret kommer leda till ännu fler nya efternamn. Prova att fråga efter korpral Andersson…
För att förtydliga, tagna namn bland officerare är väldigt vanligt eftersom man inte normalt tituleras med förnamn. Att du bara hade en officer med taget namn är mer fantastiskt, eller var de andra lite skickligare i namnvalet. Vi hade exakt en löjtnant Andersson, resten hade fantastiska efternamn hela högen.
Jag tror att läsekretsen till mycket stor del kommer bestå av soldater och officerare ingående i det nya personalförsörjningssystemet. Detta kräver att personalkategorierna benämns rätt.
Rekryt=Person som genomgår GMU, grundläggande militär utbildning. Under denna utbildning åker man definitivt inte strf90, än mindre utbildas ingående i ett skyttekompani. Nä, nu är vi inne i tidevarvet när man omsätter förbanden på individnivå, eller vi kommer i alla fall vara när denna bok har nått max-spridning! Således kan du också släppa/omarbeta textsnutten som säger att det är de enda tyngre kompanier som utbildas i år. Släpp vpl/GU-tänket!
Vi kommer således aldrig mer ha ett psk-komp som kan övas utan att ÖD betalas ut. ÖD står för övningsdygn och jag tycker gott denna term kan användas då den numera även är känd hos och nyttjad av soldatskaran. Vilket jag som sagt tror är en nog så stor grupp av potentiella läsare.
Förövrigt tycker jag inte att de "anställda" kompanier som beskrivs i texten inte skall beskrivas som insatskompanier, då det dels är en förbandsbeteckning som används i hemvärnet, men också något som kan ge en bild av gamla tidens bevakningsplutoner vilka på senare år kallats just insatsplutoner.
Den mer korrekta benämningen torde vara stående kompani alternativt rätt och slätt anställt kompani för att göra det mer lättförståeligt för icke militära läsare.
Jag vet att just detta skrevs när vi hade kvar värnplikten, men viss omarbetning är gjord. Fullfölj ända in i kaklet med denna omarbetning. Jag tror det är värt tidsförlusten och mödan. Detta för att få en så hög igenkänningsfaktor som möjligt hos läsekretsen. Det skulle även kunna fungera utbildande på en icke militär läsare.
Till sist måste jag säga att jag definitivt ser fram emot boken, de kapitel jag läst hittills ser lovande ut!
/H
H, relevant kommentar. Har funderat en del på det där, inga av mina faktagranskare har reagerat. Lätt ordnat iaf.
Guldkalles mönsterförfattare sätter kommatecken framför "och" vilket under min gymnasietid på 50-talet renderat honom bock i kanten. Men tiderna förändras ju och Guldkalles ideal kanske platsar dåligt idag.
Tempora mutantur, nos et mutamur in illis.
@björn k 08.23 igår
Nu är det ju så att den här Cornucopia aldrig läser tidningarnas kultursidor, så den debatten ska du nog inte vänta dig att han kan relatera till. Nej, bomber och granater är det som gäller för Cornucopia. Och teknisk analys av aktiekurser.
@Anonym 19.44 i förrgår
Helt rätt, men det där känner han nog heller inte till, den gode Cornucopia. Det har ju inte med bomber och granater att göra! Eller med teknisk analys!
Ingen som har reagerat på att novellen "Pälsen" utspelar sig i de delar av Stockholm som Cornucopia hackar som allra mest på? Kolla upp Hamngatan och Regeringsgatan på en karta så får ni se!
/Guldkalle
Operation Garbo i ny tappning?
Ledsen, livet för kort1
har just hittat Georg Henry Thomas
En kille från Virginia som ej svek sitt land som Lee och Jackson…
Liten detalj: RL utbildas på "fel sida Vättern" av Grenadjärkompaniet…
Utbildades under vpl-systemet. Vet du hur det ser ut 2012?
…vilken tur att det inte var en BK90…
Ser fram emot att beställa boken på din hemsida!
Mvh/Fk Artilleriet
Guldkalle – vet du om att du är en riktigt tröttsam och störig individ?