Pengar och rikedom sägs leda till lycka, men inte sällan upptäcker de som haft turen att lyckas att de inte alls är lyckligare. De kanske rent av kan vara mindre lyckliga och mindre tillfreds med tillvaron. För oftast vill vi få uppmärksamheten och erkännandet socialt.
Så vad gör man när man har fått den där befordran till chefspositionen och dubblat lönen? Eller när åratal av målmedvetna investeringar slagit in och miljonerna runnit in. Man söker förstås bekräftelse, för vad är det för vits med pengar om ingen vet om att man har dem?
Alltså flyttar man till ståndsmässigt boende. Man säljer Svensson-villan och köper den gräddhylla man nu har råd med. Samma storlek på huset, samma antal rum och allt, men på fiiina adressen i fiiina förorten. Lidingö, Danderyd, Billdal, Långedrag, Gottskär, Bjärred, Skanör eller vad det nu heter.
Väl där upptäcker man nu att man helt plötsligt är en av de fattigare, istället för den rikaste i området. Och alla andra har mycket finare bilar, deras barn har dyra märkeskläder på sig till skolan och det duger inte att bjuda grannarna på vin för under 200:- flaskan. Så för att alls visa att man också är lyckad blir det till att ändra konsumtionsmönster för att matcha grannarna, men ändå så är man en av de fattigare i området och saknar status.
Nej, skomakare bliv vid din läst. Vill du absolut framstå som rikare än dina grannar, så får du väl köpa en dyrare bil, men bo för all del kvar i Svensson-villan istället för att flytta till fiiina förorten. Du orkar ändå inte hålla tempo med grannarna där.
Och påstår du att du måste flytta för din barns skull eller för att det finns så många [sätt in önskad minoritet här] i nuvarande område, så finns det billigare ställen att flytta till. T ex till landet, där du nästan garanterat kan vara den med högst medelinkomst, men knappast rikast, samtidigt som du kanske slipper [minoritet]. Vill du kunna skryta med hur mycket skog du äger skall du dock inte flytta till landet, då skall du flytta till stan…
Fast i överbelåningens Sverige så kan man även i Fiiina Förorten trösta sig med att många av grannarna bara har större skulder än vad du har, och har lika stor prestationsångest i sin jakt över att framstå som rikare än alla andra. Köp en bib och häll upp i dyra vinflaskor du fiskat upp från återvinningsstationen istället. Väldigt få kommer märka någon skillnad, och ännu färre kommer ha självförtroende nog att skälla ut värden för att ha serverat ett skitvin i dyr flaska.
18 kommentarer
Låter som en sund filosofi. Påminner lite om ordspråket "Bland de blinda är den enögde kung". 🙂
Sitter som svensk i Norge och jobbar mig mot första miljonen. Det går ganska fort i det här landet där det är svårt att dra in under 300k sek om året och det finns ett överflöd av sådana jobb. Dyrt är det att leva men det ordnar men genom sverigeresor där alkohol och tobak är "billigt"! Det ni svenskar!
Som en tragisk 80-talist har jag såklart gått miste om härligheten med bonusar och billiga bostäder och får ta den smala vägen mot pengarna.
Jag har under en period bott ute i ett riktigt fint område i Oslo och grannfejden är kul att observera. Många har ärvt villorna och tjänar inte väldigt mycket pengar (enligt norsk standard, över en halv mille svenska om året per försörjare ändå såklart i de flesta fall) och det är kul att se båthusen och båtarna växa sig större i takt med grannarnas hela tiden! Tjänar du 400k om året där andra tjänar 300k är du rik, men tjänar grannarna 3m om året måste du tjäna 5m! Kanske blir vi alla som läser ekonomibloggar rika om vi flyttar till förorten?
Naturligtvis var det "Bland de blinda är den enögde kung" jag var ute efter. Fort och fel.
tumme upp på det inlägget
Jag är inte rik men när jag passerade 1 miljon kronor på bankkontot så kände jag mig oerhört mycket lyckligare än när jag hade 57 öre.
Problemet med ditt exempel är att de konsumerar upp alla pengarna och bara lever rikt utan att vara rika. Klart det känns kasst då.
Jag skiter i vad mina grannar tror, och där har jag nog en stor fördel.
Bra analys! man kan trots allt inte mer än äta sig mätt, dricka sig full, köra en ny problemfri bil, bo i ett renoverat o fräscht hus.
Sen om huset är 110. 210. 510 kvm är eg. av mindre betydelse likaså om bilen är en Volvo eller en Ferrari.
Det är i förhållande till de andra i närheten och ens egen lycka man får se värdet av grejerna.
Det viktigaste för lycka är inre tillfredsställelse det får man inte genom att hela tiden köpa större och dyrare leksaker.
Så snart jag har något på bankkontot, så blir jag inte längre så imponerad av grannens bil eller vad det nu är.
Var gränsen går dig, i kronor räknat, beror på din personlighet ( skrytsam eller det räcker att du själv vet vad du har på kontot ) samt givetvis vad du har för grannar och var du bor.
Åke M
"Being frugal is the cornerstone of wealth-building."
Den mest kända skomakaren är nog Warren Buffett. Han bor kvar i samma hus som han köpte på 50 talet.
Kom precis att tänka på att en del "lotto miljonärer" fått sina liv förstörda när de vunnit mycket stora pengar.
Mycket väl skrivet. Glasåtervinningen nästa 😉
Krävs ett visst mått av planering dock (Nils) Erik. Man bör ha bib som matchar flaskan, Cab Sauv-bib om det är finvins Cab-Sauv, en San Giovese om det är en Chianti eller supertoskanare, Shiraz/Syrah om det står Shiraz/Syrah på flaskan. Amarone blir extra svårt, då det inte finns ngt på bib som matchar. Där får man improvisera. Utgå från en rioja-bib och höj alkoholhalten med någon mörk sprit, kanske en mörk rom. Färgen kanske blir utspädd om man bara häller i renat, men man kanske kan köra renat + röd karamellfärg.
Kan det då tänkas vara en uttrycklig strategi att flytta till ett område med andra som är fattigare än en själv? (själv bor jag i ett miljonprogramsområde och har helt hoppat av hamsterhjulet "konsumtionism")
Om man inte är nöjd om man inte är rikare än andra så kan det vara en fördel att flytta nedåt istället för uppåt
Förstår ärligt talat inte alls detta inlägg. Att flytta till ett "finare" område för att det skulle vara status att bo just där och att status är så viktigt, är för mig totalt främmande. I min värld flyttar man dit man vill bo pga läget, kanske i förhållande till jobbet, släktingar eller annat. Det kan vara ett enskilt hus som man gillar av någon anledning som t.ex. tomtens utformning, biytor i form av ett schysst garage eller gäststuga. Man kanske vill bo vid vattnet och ha nära till båten, eller något annat mera praktiskt skäl att flytta dig man gör.
Vår gemensamma inkomst ligger runt miljonen och jag är förmodligen bland de rikare i mitt område, men det har aldrig slagit mig. Jag kör en gammal Volvo 945 som gått över 30 000 mil medan många grannar lånar pengar till nästan nya V70, 9-5 eller japanska SUV:ar, något jag aldrig skulle göra. Kanske byter jag upp mig till en V70 från runt -00 om nåt år eller två, självklart betald kontant. På jobbet råder I-phone hysteri och nu springer de om varandra för att bli bland de första att få tag i en I-Pad. Själv har jag en gammal Ericsson som inte ens har touchscreen!
Jag skattar mig lycklig som tänker på detta sätt och som inte sitter fast i statusfällan, som tydligen många andra gör.
/Marcus
Jag håller mig till kretsar där konsumtionsvanor spelar ingen eller liten roll. Dessa utgörs till stor del av mycket intelligenta människor, som har otaliga (och goda) skäl att le åt den stora majoritetens småaktighet. Jag tror att vi har det mycket bättre inombords än konsumisterna. Finge jag 100 000 skulle jag köpa en guldtacka, inte en bil.
Jag tillhör samma kategori som ovanstående två skribenter, och har inget större behov av prylar.
Å andra sidan funderar jag just nu på vad jag egentligen har för syfte med mitt sparkapital… Det är roligt att spara "för sakens skull", och jag unnar mig gärna utekvällar med god mat/gott dricka, men det kan jag göra utan att ta av sparkapitalet.
Och några av de allra senaste tekniska prylar väcker visst ha-begär hos mig (som inte tittat på TV hemma på många år…). Får se om det går att motstå frestelsen.
Funderar på varför folk ska fläka ut sig med kommentarer om sig själva. "Jag bryr mig minsann inte om prylar". "Jag har 1 MSEK på kontot, men säger det inte till någon".
Är det dessa kommentarer som ersätter kicken av att visa upp sin förmögenhet?
Anonym: Jag tror det är exakt så. De flesta människor har nog något behov av att bli bekräftade i sin roll.
Kan man inte visa en häftig bil eller en stor fin bostad, så kan man vara åtminstone vara häftig på Internet och skryta om sin förmögenhet.
Själv stör jag mig en del själv på de artiklar som ojar sig över hur hemskt det är med "konsumismen" eller "prylhetsen" eller "att inte ha mobiltelefon med sig gör att man känner panik, hur har det blivit så?". Det går faktiskt att göra någonting åt…
Själv tycker jag det är intressant att diskutera var gränsen går mellan att konsumera och att bygga upp sparkapital. Från att ha sparat undan mycket av lönen har jag börjat leka med tanken på om det inte är så att det är roligare att konsumera upp den medan man kan…
Ett off-topic-tillägg angående bostadspriser, ett av mina favoritämnen — även om man inte blir rikare förrän man sålt huset, så har man genom att belåna en bostad som stigit i värde möjlighet att öka sin konsumtion, eller för den delen starta upp en egen verksamhet.