Fåfängans marknad

Ibland har man för många bra rubriker att välja mellan. Den här gången valde jag i slutändan mellan ovanstående eller I de lugnaste vatten, som en referens till Islands fiskindustri, men även hur jag hittade artikeln. Men det finns så många andra bra att välja mellan. T ex följande från en fantastisk artikel i Vanity Fair om Islands finansiella kollaps.

Iceland is no longer a country. It is a hedge fund.

How Iceland went splat(lockrubrik från framsidan på Vanity Fair)

Converting cod into Ph.D:s

I de lugnaste vatten kan man hitta de största fiskar. Den här artikeln dök upp som en referens i författaren Neil Gaimans blog (Sandman, American Gods, Stardust, filmmanus till senaste Beowulf, aktuell med filmatiseringen av boken Coraline mm), där han konstaterar att världens bästa jobb finns på Island: Att vara statlig utredare av om det finns knytt, oknytt, småfolk på en byggplats. I det här fallet var det världens största aluminiumproducent Alcoa, som fick vänta i sex månader medan det utreddes om det fanns knytt där man skulle bygga ett smältverk för att dra nytta av Islands billiga men oexporterbara energitillgångar.

Och kanske kan man anse att magasinet Vanity Fair inte är den plats där man skall hitta en av de bästa artiklarna om Islands finansiella fåfänga och fall. Det tål att upprepas. Läs den. Men det är ingen kort liten svensk finanspressartikel, utan här pratar vi om en ordentlig kvällsläsning.

Man både skrattar och gråter åt artikeln, skrattar för man kan inte tro att det är sant, och gråter för att det är det. Och funderar sedan länge och väl på varför ingen satte stopp för vansinnigheterna. Fast förklaringen finns någonstans där i texten. Det som blev Islands fall var andras profit, både de som blankade sönder landet när det började krackelera, men även de som sålde tillgångar till dem för hutlösa överpriser.

Samtidigt visar Island på vad man kan åstakomma med fiatvalutor. Under en guldmyntfot hade Island aldrig kunnat hamna i dessa problem. Men nu sitter de med säckvis med pengar hemma i madrasserna, de som tog ut och växlade innan det var för sent.

Som vanligt är det uppfriskande att läsa något utomnordiskt, ofärgat av historiska eller kulturella arv och nordisk gemenskap.

Och visst knuffas vi här i Sverige med? Utan att be om ursäkt.

När man ändå är inne och botaniserar på Vanity Fair, så läs även deras artikel om Madoff-svindeln. Likheterna med Island är slående, det fanns de som varnade i god tid, men ingen lyssnade. Och återigen är det fåfängan som spelar ett spratt. Samtidigt är det intressant att få en personlig vy på kraschen, där det uteslutande var väldigt rika, rent av superrika amerikaner, allt från Aspen till Palm Beach, som förlorade hundratals miljoner, rent av miljarder kronor på Madoff. Och inte sällan allt de hade. Vet inte om så många tycker synd om 70-åringar som satte alla sina 15 miljoner USD hos Madoff och även belånade huset (husen), och sedan nu står på ålderns vinter helt utan bostad och pensionstillgångar efter att ha levt miljonärsliv. Men snacka om fall från toppen till botten för många. Artikeln ger också insikter i hur Madoff är eller var som person, som alltså kunde skinna personer som såg honom som en son på hundratals miljoner USD, inklusive samtliga tillgångar i välgörenhetsstiftelser. Men artikeln kan inte ge svar på hur han kunde leva detta dubbelliv. Kanske finns det svar i en annan artikel hos Vanity Fair?

OK, Vanity Fair skall väl korrekt översättas till Fåfängemarknad, i obestämd form, men det låter bättre i bestämd form med genetiv.

Nu har ni fått kvällslektyr för minst två kvällar. Frågan är om det är miljövänligast att skriva ut, eller om man skall använda den bärbara datorn?