Bostadsmarknaden är en trög marknad. Det tar tid för den att vända riktning, och när den väl vänt så tar det många år för marknaden att rikta om sig. Bostäder är inte likvida tillgångar, utan reala tillgångar som inte går att sälja av i småbitar. En obelånad bostad kan alltid i princip bytas mot en likvärdig bostad. Medlemskap i bostadsrättföreningar bör dock inte ses som realkapital, även om banken tillåter att man lånar pengar mot medlemskapet som säkerhet.
Samtidigt måste alla bo någonstans.
I söndagens GP skickade mäklaren M2 med en glassig reklambroschyr där de minsann berättade att de får sålt sina objekt, för de ringer sin långa lista av intressenter och sätter rätt pris. Man får hoppas att rätt pris betyder att de alltså svarar upp mot sitt ansvar att både representera köpare och säljare, om nu någon fortfarande tror på det.
I broschyren gjorde PEAB Bostäder reklam för några av sina nya bostadsrättsprojekt, t ex längs ut på Eriksberg i Göteborg. Lägenheter för 2 – 5 miljoner kronor, där extremfallet kostar 5 291 000:- SEK och är 136 kvm stor. Som en rätt liten villa alltså i storlek, men några villor i pris. Fast med en månadsavgift på 7000:- SEK. Priset är som för en bra belägen och arronderad gård i Västsverige med ca hundra hektar mark, stort bostadshus med god standard, lada på åtminstone några hundra kvadratmeter och antagligen fler ekonomibyggnader. För ett klubbmedlemskap i en bostadsrättsförening. Enligt listan hos PEAB Bostäder är uppskattningsvis ca 2/3 av lägenheterna i denn BRF Terra Nova sålda. Obesedda. Vad händer med klubbmedlemskapen i den föreningen om 1/3 av lägenheterna gapar tomma när bygget är klart och föreningen skall ha in månadavgifterna?
Kommer ni ihåg skandalmässan BO 01 i Malmö? Även om det tids nog löste sig, mycket tack vare de låga räntorna och medföljande bostadsbubbla och högkonjunktur, så var det inte helt lätt att få sålt en del lägenheter där. Många köpare drog sig ur, något vi börjar se igen för nybyggda objekt. Lägenheter som i mycket påminner om ovanstående i både utformning och läge, fast priserna var lägre för BO 01.
Man skall också vara skeptisk mot statistiken som Mäklarförbundet presenterar. De är sakägare, och även om de skall representera både köpare och säljare, så har de ett egenintresse av att få så bra betalt som möjligt. T ex kan ju eventuella ökningar av priser sett till ett helt år fortfarande dölja att priserna fallit sedan i våras.
Skall man minnas 90-talets bostadskris, så kryllade marknaden av objekt när jag letade lägenhet i början av 90-talet. Det var bara att ringa mäklaren och bestämma en tid för personlig visning närhelst man ville, för mäklarna hade inte bråda dagar. Man kunde ta en månad på sig och titta runt på olika lägenheter som i princip enda spekulant, även om man mot slutet konstant var nedringd av mäklare som undrade om man bestämt sig än.
Blev det bättre mot andra halvan av 90-talet? Nej. Lägenheten skulle säljas och vi skulle flytta till hus. Det tog nästan fyra månader att få sålt lägenheten. Och under de månaderna var det totalt tre stycken personliga visningar av lägenheten. Någon budgivning var det inte tal om, å andra sidan var det inte heller tal om att pruta. Lägenheten låg inom gångavstånd från Kungsportsavenyn i Göteborg. Priset hade nästan halverats från början av 90-talet, då priset redan hade fallit när lägenheten köptes.
Nu lever vi alltid ju alltid i en unik tid. 90-talet innebar bland annat att man avskaffade räntebidragen vilket drog upp många föreningars månadskostnader. Å andra sidan kommer vi få se samma sak nu med stigande räntor, vilket kommer slå inte bara på räntekostnader för klubbmedlemmarnas lån, utan även på föreningens månadsavgifter. Samtidigt rapporterar nu DN om tvärstopp på bostadsmarknaden.
Samtidigt skall man inte oroa sig om man har små lån som kan betalas av på några månadslöner eller är helt obelånad och föreningen har en god ekonomi med låga avgifter och inga skulder. Nybyggda föreningar kan alltså få problem, precis som under 90-talets början.
Den obelånade bostaden kan alltid bytas mot en motsvarande någon annanstans, via försäljning och köp. Men sitter man med skulder är det inte alltid lika enkelt. Det finns också en risk att man tvingas sälja vid fel tillfälle pga arbetslöshet eller förändrade familjeförhållanden.
Tittar man på enkäten här ute till höger, så är det ju glädjande att se att så pass många svarat att de sitter med obelånat boende. Dessutom verkar inte skulderna vara katastrofalt höga. Alla har inte köpt sin första bostad under 2000-talet. Svara gärna på undersökningen, jag kan inte se vem du är eller var du sitter.
Vad är dina minnen från bostadsmarknaden på 90-talet? Kommentera gärna.
15 kommentarer
“…så är det ju glädjande att se att så pass många svarat att de sitter med obelånat boende. Dessutom verkar inte skulderna vara katastrofalt höga.”
-Men Cornu, de som läser din blogg är nog inte representabla för hela svenska folket. Vi som “fattat” sedan länge är nog rätt många här, och därmed har många sund ekonomi över genomsnittet, och är skuldfria.
Ja, men det är väl glädjande att läsarkretsen “fattat”?
Jag önskar att fler satt i samma sits som du Cornu, men det är för många en utopi. Vem skulle inte vilja sitta i en obelånad gård i sann Bullerby känsla och likt Pippi Långstrump ha en kista med guldmynt i sängkammaren för att ha en trygg framtid.
För att uppnå detta ska man antingen födas rik, vinna på Lotto eller ha osannolik tur (en del tror det är skicklighet) på börsen. Du vet liksom jag att man köper den bostad man behöver och kan man inte leva/arbeta som bonde/skogsarbetare så kan man inte på bo landet (utan törstig bil), så man får köpa sig en dyr villa med en liten gräsplätt. Har man då otur att man behöver en villa då priserna är höga så sitter man där, trösten är väl att om man måset byta bostad som du nämner så är motsvarande bostad också billigare.
Skulle vara intressant att höra hur du lyckats skaffa dig en så stor förmögenhet, hur stort kapital började du med, har du alltid och enbart satsat på vinnande hästar/bolag, hur mycket kapital sitter du på själv just nu och har du roligt på dagarna då du verkar vara lite depressivt lagd och målar mycket i svart.
Hur som helst strävar jag vidare för att åtminstone bli skuldfri inom 10-15 år 🙂
Rätt kul blogg annars.
Bostadskrisen på 90 talet minns jag med att när jag slutade gymnasiet så köpte jag en lägenhet på 20.000 kronor i Malmö. Inte per kvadratmeter, utan totalt. Jag kan nog tacka min lyckaliga stjärna att jag spenderat de senaste åren utomlands annars hade jag garanterat också dragits med i lånekarusellen.
anonym, vad man behöver är väldigt ofta vad omgivningen anser att man behöver, inte vad man verkligen behöver. Bodde 10 år i en 70kvm stor villa, de sista åren med barn.
Definitionen av “behöver” har ändrats över åren, och det är helt frivilligt att anse sig behöva något specifikt utöver tak över huvudet, mat och vatten för dagen, inkomst och varma kläder.
Och nej, jag har inte bara gjort bra investeringar. Har haft både tur och otur. Turen har vägt över.
Själv hittade jag hit via dn och ligger på mella 1-2 miljoner för ett brf radhus utanför Stockholm.
Men att äga ett hus eller bostadsrätt här, utan att belåna sig – well då är man rejält rik redan från början!
Och att ens försöka hitta en hyresrätt med rimlig hyra . . .
Jag köpte en lgh med låg måndsavgift i mitten av 90-talet som student för 300kkr (hade sparat rätt länge för insatsen) – som jag senare sålde för det dubbla. Det blev min vidare insats på husmarknaden. Vist kommer det gå ner nu (jag tippar 20-30 % under 2-3 år) – men situationen är mycket mindre spekulativ än i slutet av 80-talet iaf, folk bor faktiskt i sina lägenheter…
Visst kan jag flytta – men jag vill ju gärna ha ett jobb också !? Förutom att vänner, släkt och bekanta bor här…
/K
klas, som du säger så gick det ett bra tag in på 90-talet att faktiskt spara ihop pengar nog för att köpa en lägenhet även i storstadsregionerna. Eller för den delen att föräldrar sparade ihop några hundra tusen till sina barn och köpte lägenheter för.
Men det är ganska få som lyckas spara ihop 1-2 miljoner för att köpa en lägenhet i storstadsregionerna idag.
Däremot finns det ju fortfarande möjligheten att köpa bostadsrätter för under 100 000 i Sveriges mindre orter och landsort, så länge de inte är nyproducerade då de helt plötsligt skall kosta miljonen.
“då du verkar vara lite depressivt lagd”
Hah, bara för att Corno säger sin uppfattning.. Jesus.
Jag tycker Cornoucopia verkar mycket klok så stå på dig och kör på med “sanningen” även om den uppfattas som negativ. =)
Ni som försöker tänka “positivt” och förnekar sanningen, det är dags att vakna, ni kommer bara bli brända om ni inte inser vad som är på g. Vi uppfattar tydligen verkligheten tämligen olika.
Lägenheten är värd ca 8-10 gånger vad jag gav för den. Hur sjukt överpris är inte det? Det är sannerligen dags för en ordentlig korrektion. Men frågan är om priset i valuta kommer gå ner så mycket, nej tveksamt.
Man styr själv över hur och vilka konsekvenser ens livsval blir.
The master of my fate and captain of my soul.
PD
“Däremot finns det ju fortfarande möjligheten att köpa bostadsrätter för under 100 000 i Sveriges mindre orter och landsort, så länge de inte är nyproducerade då de helt plötsligt skall kosta miljonen.”
Jovisst – men då är ju frågan vilka som skall bo där ?
Om fler vill bo på ett ställe än det finns bostäder så rakar priserna i höjden – och tvärtom.
Och att de nyproducerade kostar över miljonen – well: förutom att få täckning för kostnaderna så vill byggaren troligen har lite vinst också – om ingen köper för 2miljonen” så kommer inga bostäder byggas heller – så det är relativt självreglerande.
Bara att uppföra en liten villa (ca 100-150 kvm) kostar materialmässigt minst en halv miljon kronor. Och sedan tillkomemr hantverkarpriserna, försäkringar, byråkratiska avgifter skatter etc på det…
I flerbostadshus kan man pressa priserna lite förstås – men om man skall ha 70-100 kvm så kostar det nog uppåt 500-800 tkr iaf – lite beroende på läge, avgift osv – även på “landet”. Som tur är är lösningen där ofta enkel: Köp begagnat 🙂
/K
klas, du skall inte glömma att kostnaden för byggnationen brukar finansieras genom lån som bostadsrättsföreningen får betala. Åtminstone är det så att långt ifrån hela kostnaden för lägenheten betalas av den individuella medlemsinsatsen.
Snarare är en stor del av medlemsinsatsen ren vinst för byggbolaget.
Om inte annat visas detta genom att samma lägenhet i finare läge kostar mer, fast den inte kostat ett öre mer att bygga.
Naturligtvis handlar det om marknadsmässigt pris, dvs så länge det finns en greater fool, så höjer vi priset.
Om energipriserna skenar då oljan sinar. Då trycker våra riksbanker mer slantar så vi kan upprättahålla välfärden (åtminstone en stund). Då skenar inflationen. Lite som Cornu tror det kan bli.
Vad är då bäst?
1 Lånat 4 mille för en lagom lägenhet i Storstad med gångavstånd till allt och hyfsat enkelt att hitta en inkomst, och även de varor/tjänster man behöver.
2 Vara skuldfri hemmansägare 15 mil från Storstad och hanka sig fram som bonde och leva av vad moder jord serverar. Behöver man något man ej kan producera själv eller det blir missväxt får man gå i 5 timmar till Storstaden. Kanske blir man tvungen att bosätta sig i en kåkstad i utkanten av staden?
Båda borde funka och inflationen lär äta lånet på lägenheten i Storstaden medan Hemmansägaren kan stå där med en stort hus och mycket mark utan möjlighet att sälja det eller få en inkomst.
Visst mycket kommer förändras men blir det bäst på landsbygden eller i storstaden. Stora städer fanns långt innan oljan. Samtidigt är väl frågan var man kommer få bäst möjligheter att försörja sig och leva ett bra liv. Människor lever i nöd både i stora städer men även på landsbygden.
Enda chansen är att försöka få fram billig energi/arbetskraft = eget kraftverk eller kanske en stor familj?
Vad gäller peak oil och stad vs land, så kommer antagligen staden att kortsiktigt gynnas. Faller man tillbaka på en regional tolkning av Wallersteins världssystemsmodell så är ju staden ett centra och landsbyggden periferi. Vill man sälja varan A så gör man det bäst i storstaden där det sannolikt finns fler som har mer pengar och är beredd att betala ett högre pris.
Sedan återstår bara att se hur man skall förse t ex Stockholm med varor och livsmedel när oljan sinat.
Jag brukar förespråka pendlingsavstånd till storstaden, helst längs väl utbyggda hållbara pendlingsleder, dvs järnväg. Dessutom går det utmärkt att cykla några mil till stan, det har jag haft grannar som gjort. 15 mil är svårt, gränsen går väl vid kanske 4-5 mil?
Ämne för ett separat blogginlägg någon dag tror jag.
I slutändan handlar det om hur du vill leva. Vill du leva på landet, gör det, vill du leva i staden gör det.
Tillägg: Om inte annat så går det att köra elmoppe om man bor säg 3-5 mil från staden, tar väl bara en timme och kan enkelt laddas via ngt så billigt som en solpanel.
cornucopia:
Nej men är insatsen lägre så kompenseras det av en högre avgift.
anonym: visst tror man på att nu förfaller civilisationen som vi känner den så skall man se till att skapa sig en egen täppa och bli självförsörjande. Det kommer förstås inte 70-80% av jordens befolkning kunna vara (vi är 6.5 mdr på klotet nu !!) – men bra för dom som såg i tid vart det barkade ? 🙂
Nu tror jag inte det är så – världen rämnade inte med den lilla ankdammskrisen 1990 (som svergies problem var internationellt sett), inte Y2K, inte .com-kraschen osv
Även oljan klarar vi av tror jag – den är långt ifrån slut ännu – och om priserna fortsätter uppåt så kommer konsumtionen minska, och därmed förlängs reserverna – och förhoppningsvis kan vi få ihop alternativ i god tid 🙂
/K
Några minnen från 90-talet: jag och damen slog till kontant på en 4a på 100 m2 i gemytliga Majorna sommaren 96. Pris: 295′. Det var typ bara vi där på visning. Denna byttes -00 mot ett radhus för 1350′, jag hade ett lån på ca 200′ ett par år men kunde lösa in det, så idag är huset helägt. Ganska skön boendekarriär får jag säga, men jag kan lugnt säga att hade jag inte haft denna turen så hade jag aldrig högbelånat mig, jag har alltid värderat min tid högre än arbete. Då hade vi fått bo i ett källarhål med ungarna. (Jag gissar att vår lya hade gått för typ 2,5M nu i toppen i våras)
Tack för dina insikter Cornu, har hjälpt mig mkt genom åren. Tyvärr tappade jag en stor del av aktieportföljen nu sista året pga kanadajuniorshelvetet, satt allt och övervägde dina stiftelser förra sommaren. Då hade jag kunnat leva på utdelning nu.. Men men man kan inte få allt…
Ha de orkar inte regga mig så det får bli anonymt
/M