segling

Sista nattens och två dagarnas segling bjöd kanske på de mest paradisiska miljöerna och bästa fotona, men visade sig också innebära att vi snubblade in på det dyraste hotell jag någonsin besök, även om vi inte hade rum. Dyrare än Marina Bay Sands i Singapore.

Näst sista dagens segling blev ett kort hopp över till Carlisle Bay, där omfattande rev och grund gjorde att det var dels lite komplicerat att segla dit då grunden låg långt ut från land, och dels förrädiskt idylliskt att ankra då det var grundare än det såg ut. Å andra sidan var vi nästan ensamma för ankar i bukten.

Bara ytterligare tre kattor hade lagt sig här och helt plötsligt kändes det ostört istället för trångt.

Här fanns ingen seglingsservice heller. Inga butiker. Ingen Soggy Dollar Bar.

Däremot låg vad som såg ut som ett hotell inne i bukten och vi tog dingen till hotellstranden för att undersöka, då det fanns en liten brygga att lägga dingen vid.

Det blev en barfota strandpromenad, på en tämligen övergiven strand och ingen personal från hotellet verkade ha något att invända.

Verkade vara ett rätt okej ställe, så vi besökte baren för en kvällsdrink i allt varmare ljus när solen började närma sig horisonten.

Någonstans här började poletten trilla ner när personalen frågade vilket rum vi hade, varpå vi pekade ut mot kattan och de svara “fair enough” och gav oss menyn. Priserna var av nivån “if you have to ask, you can’t afford it”. Allt var normalt all inclusive. Priserna var för övrigt utan moms och dricks, vilket verkade vara standard på Antigua. Prisnivån höll nog de flesta icke hotellgäster borta.

En snabb kontroll mot hotellets hemsida visade att hotellrummen började på drygt 1 500 per natt. Dollar alltså. Amerikanska dollar. Dyraste sviterna gick på typ 6 000 USD per natt.

Nåja, hade man en katta så var man iaf välkommen, men priserna kan förklara varför det var rätt tomt ute i bukten.

Vi nöjde oss och tog dingen tillbaka igen i solnedgången för att laga middag ombord. Vad restaurangmenyn gick på om man inte bodde på hotellet tog vi aldrig reda på.

Starlinken hade förstås utmärkt täckning och det gick utmärkt att jobba, vädret var lugnt och kvällen var varm.

Dagen därpå blev det ytterligare ett kort hopp upp till Jolly Harbour.

Här var det betydligt fler segelbåtar för ankar och dags att mönstra av.

Full seglarservice inklusive en väl skyddad marina också, samt flera stora badstränder.

Vi avrundade med att skrubba rent ytterligare en sida av katamaranen och packade ihop våra handbagageryggsäckar, som var enda packningen för resan. Sedan blev det dinge in i den vidsträckta och skyddade marinan.

Det fanns till och med en vändplats för taxi vid marinan och för andra gången under resan behövde vi kontanter, då det gick på fasta priset 40 USD att åka till flygplatsen. Att ha dollar i ryggan visade sig således vara användbart till slut.

Och kontrasterna gjorde sig påminda.

Det räckte att komma några hundra meter från marinan så blev det fler hål i vägen än i Ryssland, som förvisso också är ett land med enorma kontraster mellan fattig och rik, och det blev ännu värre ju längre in i landet vi kom. Inte ens den sista sträckan fram till flygplatsen var hel. Och då har man inte ens tjäle på Antigua.

Det blev inga foton, då jag var fullt upptagen med att hålla i mig, trots säkerhetsbältet. Som eget land med sin självständighet har Antigua och Barbuda förstås inga EU-bidrag till infrastrukturen, och det märks.

Sedan blev det tillbaka med kontrasterna på flygplatsen, som var översvälld av turister. Själva skulle vi flyga via Heathrow och Arlanda till Landvetter, men de flesta på ANU var nordamerikaner.

Antigua kan nog sägas vara Kanadas Kanarieöarna med direktflights till t ex Toronto. Det fanns väl också en hel del amerikaner.

Därmed var seglingen över i Karibien. För den här gången.

Näst sista kvällen och natten under seglatsen tillbringades på redden i English Harbour och i intilliggande Fallmouth samt världsarvet Nelson’s Dockyard på Antigua och de enorma klyftorna på ön gav sig till känna, men skulle bli värre längre fram.

Antigua och Barbuda är ett eget land och före detta brittisk koloni, med engelska som huvudspråk och fortsatta anglikanska kopplingar. Till skillnad mot Guadeloupe är man dock inte medlemmar i EU och får alltså inte tillgång till EU-stöd, vilket blir väldigt tydligt när man lämnar de lyxiga hamnarna med sina superyachts eller hyfsat välbesuttna seglare (som iaf hade råd med segelbåtar som i nyskick kostar miljontals kronor).

Eftersom vi inte längre var kvar i EU kom Starlinken ännu mer till sin rätt, då man slapp betala ohyggliga roamingkostander för datatrafiken när vi jobbade. Lena hade ett onlinemöte 08 på morgonen svensk tid, så vi steg upp ca 02:30, vilket också fungerade för mitt bloggande då det var fredags morgon och dagens ekonomiartikel behövde ut.

English Harbour domineras av två yacht och superyachthamnar, dels den i själva English Harbour och dels den i Fallmouth, som bara skiljs åt av ett smalt bebyggt näs med en väg och lite hus, mestadels restauranger riktade åt seglare och superyachtägare eller de som hyr miljardärernas fartyg.

Vi lade oss för ankar i English Harbour och skepparen tog på sig sin finstass och gick iland med våra pass för att klarera in oss i landet Antigua och Barbuda, vilket visade sig krävas två gånger. Det senare då vi skulle lämna med flyg och inte som crew ombord, så vi fick upprepa det hela morgonen därpå inklusive att ta med oss bevis på flygbiljetter så vi inte skulle stanna illegalt i landet.

Men första kvällen besökte vi först den lokala motsvarigheten till Soggy Dollar Bar, dvs Antigua Yacht Club för en ankardramm och styrde sedan stegen till något lite bättre restaurang.

Restaurangerna här var de största under resan, och fanns i allt från stora tacobarer till asiatiskt eller fine dining och vi valde white dining-bistron Colibri, som kan rekommenderas om man som seglare har råd med prisnivån som var svensk.

Fallmouths hamn ska ha smutsigt vatten, olämpligt för att bada i eller desalinera, så English Harbour var att föredra. Nedsidan var att stranden tillhörde ett hotell, så man fick högljudd strandmusik till ankarplatsen.

Det var rätt trångt på redden och lite nervöst då det var så pass vindstilla att mikrolokala vindar gjorde att båtar pekade åt olika håll. Som närmast kom vi tre meter från en grannbåt, men tack vare skepparnas skicklighet så låg alla ändå på avstånd som hindrade kollisioner.

Förmodligen var English Harbour en fantastisk och väl skyddad hamn under segelfartygens tid, vilket också antyds av dess namn.

När vi innan vi skulle kasta loss dagen därpå behövde ändra klareringen till avresa med flyg blev det även ett besök vid världsarvet Nelson’s Dockyard, där man helt plötsligt kände sig som på plats i en piratfilm. Gränspolisen råkade vara förlagd till en av de gamla brittiska koloniala byggnaderna.

Britterna byggde många av husen i sten, som om det var hemma i England vilket tillsammans med palmer gav ett minst sagt udda intryck. Man kan gissa att det spelats in en hel del piratfilmer på platsen, om man avlägsnar lite modern infrastruktur och skyltar.

Dussintals yachter och superyachter låg inne och verkade använda English Harbour som sin hemmahamn om man inte är ute och kryssar runt i väntan på ägaren. En del crewbyte noterades, liksom crew som slappnade av en del.

Nästa artikel blir den sista om seglingen, men sedan blir det också en separat artikel med superyachts. En natt på annan ankarplats återstod på Antigua och blev en något förvånande upplevelse.