Foton: English Harbour, Fallmouth och Nelson’s Dockyard, Antigua

Näst sista kvällen och natten under seglatsen tillbringades på redden i English Harbour och i intilliggande Fallmouth samt världsarvet Nelson’s Dockyard på Antigua och de enorma klyftorna på ön gav sig till känna, men skulle bli värre längre fram.

Antigua och Barbuda är ett eget land och före detta brittisk koloni, med engelska som huvudspråk och fortsatta anglikanska kopplingar. Till skillnad mot Guadeloupe är man dock inte medlemmar i EU och får alltså inte tillgång till EU-stöd, vilket blir väldigt tydligt när man lämnar de lyxiga hamnarna med sina superyachts eller hyfsat välbesuttna seglare (som iaf hade råd med segelbåtar som i nyskick kostar miljontals kronor).

Eftersom vi inte längre var kvar i EU kom Starlinken ännu mer till sin rätt, då man slapp betala ohyggliga roamingkostander för datatrafiken när vi jobbade. Lena hade ett onlinemöte 08 på morgonen svensk tid, så vi steg upp ca 02:30, vilket också fungerade för mitt bloggande då det var fredags morgon och dagens ekonomiartikel behövde ut.

English Harbour domineras av två yacht och superyachthamnar, dels den i själva English Harbour och dels den i Fallmouth, som bara skiljs åt av ett smalt bebyggt näs med en väg och lite hus, mestadels restauranger riktade åt seglare och superyachtägare eller de som hyr miljardärernas fartyg.

Vi lade oss för ankar i English Harbour och skepparen tog på sig sin finstass och gick iland med våra pass för att klarera in oss i landet Antigua och Barbuda, vilket visade sig krävas två gånger. Det senare då vi skulle lämna med flyg och inte som crew ombord, så vi fick upprepa det hela morgonen därpå inklusive att ta med oss bevis på flygbiljetter så vi inte skulle stanna illegalt i landet.

Men första kvällen besökte vi först den lokala motsvarigheten till Soggy Dollar Bar, dvs Antigua Yacht Club för en ankardramm och styrde sedan stegen till något lite bättre restaurang.

Restaurangerna här var de största under resan, och fanns i allt från stora tacobarer till asiatiskt eller fine dining och vi valde white dining-bistron Colibri, som kan rekommenderas om man som seglare har råd med prisnivån som var svensk.

Fallmouths hamn ska ha smutsigt vatten, olämpligt för att bada i eller desalinera, så English Harbour var att föredra. Nedsidan var att stranden tillhörde ett hotell, så man fick högljudd strandmusik till ankarplatsen.

Det var rätt trångt på redden och lite nervöst då det var så pass vindstilla att mikrolokala vindar gjorde att båtar pekade åt olika håll. Som närmast kom vi tre meter från en grannbåt, men tack vare skepparnas skicklighet så låg alla ändå på avstånd som hindrade kollisioner.

Förmodligen var English Harbour en fantastisk och väl skyddad hamn under segelfartygens tid, vilket också antyds av dess namn.

När vi innan vi skulle kasta loss dagen därpå behövde ändra klareringen till avresa med flyg blev det även ett besök vid världsarvet Nelson’s Dockyard, där man helt plötsligt kände sig som på plats i en piratfilm. Gränspolisen råkade vara förlagd till en av de gamla brittiska koloniala byggnaderna.

Britterna byggde många av husen i sten, som om det var hemma i England vilket tillsammans med palmer gav ett minst sagt udda intryck. Man kan gissa att det spelats in en hel del piratfilmer på platsen, om man avlägsnar lite modern infrastruktur och skyltar.

Dussintals yachter och superyachter låg inne och verkade använda English Harbour som sin hemmahamn om man inte är ute och kryssar runt i väntan på ägaren. En del crewbyte noterades, liksom crew som slappnade av en del.

Nästa artikel blir den sista om seglingen, men sedan blir det också en separat artikel med superyachts. En natt på annan ankarplats återstod på Antigua och blev en något förvånande upplevelse.