Rysk statstelevision uppmärksammas för att ha spelat in ett propaganda- och desinformationsinslag på Åland i dagarna och det är en bra påminnelse om att demilitariserat betyder inte att man förskonas från krig och belyser även den svenska neutralitetsmytologin sedan Sverige förlorade östra rikshalvan till Ryssland 1809. Ålandsfrågan visar snarare att Sverige aldrig varit neutralt eller allianslös annat än på pappret för att blidka fredisar och andra köpta av Moskva.
Sverige avträdde med hot om hela rikets fall den östra rikshalvan Finland till Ryssland 1809, men då Ryssland var fullt upptagen på annat håll blev det något ironiskt så att Finland fortsatte med svensk lag i form av Gustav III:s regeringsform fram till självständigheten, med förändringen att man istället för kungen i Stockholm skulle lyda tsaren i Sankt Petersburg, men fick sköta sitt som ett självstyrande storfurstendöme. Huvudstaden flyttades från Åbo till det som kom att bli Helsingfors, och det svenska språket fortsatte vara den styrande elitens språk, även om befolkningen successivt allt mer började identifiera sig som finnar och tala finska som en motreaktion till Rysslands smygande försök att ryssifiera landet.
Under Krimkriget 1854 – 1856 såg Sverige sin chans att återfå Finland och var ingalunda neutralt utan upplät Fårösund som örlogshamn åt de allierade britterna och fransmännens flotta (men Sverige har ju varit neutrala och allianslösa i 200 år som det heter). Tanken var att Sverige skulle slå till när Ryssland var svagt och besegrat av de överlägsna allierades flottstyrkor.
Till Sveriges glädje, och kanske rent av på svensk uppmuntran, satte de allierade kurs mot Bomarsunds fästning på Åland och levererade där en förkrossande seger över de omringade ryssarna, som strök flagg vid oddsen 30 000 man och havsblockad mot 2000 – 3000 försvarande ryssar.
Sverige erbjöds Åland och fästningen, men vid det laget hade vi veknat lite och avböjde att återfå Åland, då det hade retat upp Ryssland före Sverige var redo att återta hela Finland. Britterna och fransmännen sprängde såldes fästningen och jämnade den med marken.
Vid Parisfreden 1856, som avslutade Krimkriget, skapades Ålandsservitutet som förbjöd uppförandet av nya befästningar på Åland, men 1914 utbröt stora kriget och fransmännen och britterna rev det avtalet och lät Ryssland återigen besätta Åland för att skydda sig mot den gemensamma fienden Tyskland.
Detta ledde sedermera till att Sverige ingrep under ryska revolutionen och finska inbördeskriget med Ålandsexpeditionen och 1918 invaderade Sverige Åland för att kasta ut ryssen från ön (men Sverige har ju inte varit i krig på 200 år som det heter). Det hela gick tämligen oblodigt till när någon bataljon svenskt skytte backades upp av svenska pansarskepp (ej havsgående slagskepp) och ryssarna skickades hem till Ryssland. Det ska dock varit skottlossning när ryssarna besköt den svenska landstigningen
Så mycket med svensk neutralitet i alla fall, men Ålandsexpeditionen är något som generellt talas tyst om då det inte passar socialdemokratisk historieskrivning om svensk allianslöshet och neutralitet, liksom det där med Fårösunds brittiska och franska flottbas.
1921 var det dags för Ålandskonventionen som återupptog befästningsförbudet, men nu drivet av Finland, som Åland nu tillhörde som självständig finsk nation, född i blod och framöver bevarad i blod. Det blev ett nytt demilitariserat avtal 1940och slutligen i fredsfördraget i Paris 1947, varefter det gällt. Befästningar får inte uppföras, militär får inte uppehålla sig där och om man flyttat till Åland innan 12 års ålder slipper man även finsk värnplikt.
Men det betyder inte att det inte finns värnpliktiga krigsplacerade militärer på Åland, vilket vi återkommer till nedan.
Sedan är det som man såg 1914 och 1940 att demilitarisering gäller bara tills den inte gäller längre. Krig är krig, och vad ska motparten göra om man bryter avtal? Själva förekomsten av krig innebär ju att någon part brutit ett avtal.
I själva verket var sannolikt sovjetisk krigsplanläggning att omgående besätta Åland och använda som bas för ett anfall mot Stockholm. Både för helikoptrar, flyg, fartyg och logistik.
Det sägs (=jag kommer inte ge några referenser) att Sverige hade motsvarande planer. När det smällde skulle en av skyttebrigaderna från Mellansverige (Värmlandsbrigaden eller Dalbrigaden) som till synes var placerade för att försvara oss mot de elaka kapitalisterna i Nato och Norge, prompt lastas på förfogade Finlandsfärgor och skeppas över till Åland, där svenska kustjägare säkrat hamnarna. Allt för att förhindra sovjeten från att använda Åland.
Sverige bröt även mot Ålands demilitarisering (och finsk suveränitet) när Estonia förliste och statsminister Carl Bildt gav sitt godkännande att svensk på den tiden militär sjöräddning skulle få flyga rakt över Åland med en formulering kring att han skulle hantera finnarna, utan “flyg bara”.
Idag är Åland på sätt och vis mer svenskt än Sverige. Man pratar inte finlandssvenska, utan i mitt tycke rikssvenska, kanske med någon lokal dialekt som tondöva författaren inte märker. Gatubild och byggnadskonst ser svensk ut utan att en massa arkitekter fått feeling bortom 1960-talets extrema funktionalism, och landskapet påminner om svenskt 1980-tal före byggandet av motorvägar och införandet av likriktade och tråkiga motorvägsmatställen.
Man ska inte direkt vänta sig något exotiskt landskap heller, även om det förstås går att hitta guldkorn. Men tänk Stockholms skärgård, men utan alla brackigt nyrika överbelånade svenskars skrytbyggen.
Samtidigt håller man med stolthet upp sitt status som demilitariserade. Det är det första man blir påmind om.
I det ryska inslaget i Rossija-1 försöker propagandakanalen blåsa upp att det existerar motsättningar på grund av ukrainska flyktingar, men verkligheten är att man hela tiden demonstrerar utanför det udda ryska konsultatet. Varför har Ryssland ett konsulat på denna plats? Det är ännu konstigare än att man hade ett i Göteborg tills demonstrationerna fick det att stängas ner?
Åland är förstås ett förstahandsval för Ryssland att anfalla och ockupera vid ett anfall mot Baltikum eller Finland, nu när Gotland inte är demilitariserat längre, utan försvarat. Den ryska propagandan använder nu den fredliga ögruppen för att så destabilisering och skapa propaganda.
Men är då Åland försvarslöst? Knappast. Man måste inte sitta på något för att försvara det. Inom någon timme kan allierade svenska och finska amfibiekåren från amfibiebataljonen i Berga och svenskspråkiga Nylands Brigad landstiga på ön. Huruvida planering finns är förstås sekretessbelagt.
När det kinetiska kriget börjar så åker antagligen demilitarisering ut genom fönstret rätt fort.
Och så var det det där med militärer, eller reservister som man internationellt kallar värnpliktiga krigsplacerade.
När vi väntar på flyget vidare till Helsinki blir vi sittande i den minimala vänthallen tillsammans med ett gäng 30+ åriga snubbar och tjejer i tacticoola kläder, snabba frisyrer och Molle-utrustade ryggsäckar, där flera visar sig vara mina blogg- och bokläsare. Utan att säga mer än “de ska norröver” tackar de för blogg och böcker. På flygplatsen i Helsinki ansluter fler tacticoola kläder, snabba frisyrer och Molleryggsäckar för att fortsätta till ett plan längre norrut i Finland och vid datumkontroll en militärövning.
Jag misstänker att på Åland bosatta reservister skulle ge ryssen ett spontant finskt bemötande om de en dag anlände utan korrekta visum, och utan att passera gränskontrollen för passkontroll. Demilitariserat eller ej. Och efter att ha mött ryssen på finskt vis i några timmar anländer nog amfibiekårerna, redo att svina i pisset, under ett täcke av stridsflyg och åtföljda av helikopterburna förband medan Ryssland får klia sig i huvudet hur de ska få dit förstärkningar över Natos innanhav Östersjön.
